Anna/Med näsan i en bok valde ut några skräcktitlar att välja mellan till bokcirkelnPicket & pocket och efter en omröstning valde vi att läsa Sarah Waters Främlingen i huset. För mig känns det otippat att boken finns att hämta i bibliotekets hylla för Skräck & rysare. Det här är ingenting i jämförelse med t.ex. John Ajvide Lindqvists brutalt läskiga böcker, utan snarare en mysig bok med övernaturligheter som en krydda.
Handlingen utspelar sig på den brittiska landsbygden strax efter krigstiden och kretsar kring läkaren doktor Faraday, som kommer från en enkel bakgrund och nu försörjer sig genom att resa runt och se till sina patienter; något som faktiskt inte är så lukrativt. En dag har han ett ärende till det tidigare så blomstrande godset Hundreds Hall. Han har tidiga minnen från att ha besökt det pampiga huset med sin mamma, som hörde till husets tjänstefolk på den tiden. Nu är huset förfallet och dess ägare, den unge Roderick, bor där med sin syster, Caroline, och deras mor. Han sliter praktiskt taget sitt hår för att få ekonomin att gå ihop. Efter ärendet på Hundreds fortsätter Faraday sina besök och han blir vän till familjen. Särskilt fattar han tycke för den betydligt yngre Caroline, som allmänt sett inte ses som någon skönhet:
Hon var äldre än Roderick, tjugosex eller tjugosju, och jag hade upprepade gånger hört henne kallas ”ganska kraftig”, ”en typisk ungmö” och ”en klyftig flicka”. Med andra ord såg hon inte särskilt bra ut.
Boken är fylld av träffsäkra beskrivningar av både miljöer och personer och jag gillar det verkligen! Man ser den förfallna, men fortfarande pampiga, georgianska byggnaden framför sig och lever sig in i de lantliga miljöerna ute i Warwickshire, där boken utspelar sig. Bokens karaktärer känns levande och är att lätta att känna med. Jag tyckte faktiskt att kärlekshistorian mellan Faraday, med sin enkla bakgrund, och Caroline, med sin stämpel av att vara ”en typisk ungmö”, är lite rörande. Faraday är så ensam och vågar till en början inte tänka tanken på att inleda en relation med Caroline, men förhållandet växer fram och man gläds med honom. Man förstår dock att det aldrig kommer att funka. I boken är det övernaturliga händelser som sätter käppar i hjulet. Boken hade lika gärna, och förmodligen med fördel, kunnat skrivas på ett annat sätt, som ännu mer hade tagit upp frågan om klass och status.
Hur som helst är det en riktigt fin bok. Jag tyckte mycket om den, men rekommenderar den inte för den som vill läsa något läskigt. Jag läste faktiskt hela boken med tanken att det säkert skulle komma en naturlig förklaring till alla ”spökerier” på slutet.
Fredrik och Louise lever i överklassens lyx. Om dagarna jobbar Fredrik på sitt arkitektkontor och under lediga stunder älskar han att åka ut till galoppbanan för att beundra den häst han har köpt dyrt. Louise tror sig veta att Fredrik är otrogen med sin sekreterare, men är själv, paradoxalt nog, ständigt otrogen. Yngsta dottern bor hemma och presterar inte tillräckligt bra i skolan för att de ska känna sig nöjda. Därför har de ordnat så att Lena, till vardags SFI-lärare, ger privatundervisning.
Lena har en tung börda att bära på. Hennes man, Janson, har fått ett återfall i sitt spelmissbruk och riskerar att rasera det lilla de har kvar i form av materiella ting. Han är arbetslös och Lena får slita för två. Deras son är också på glid och kommer hem med nya mobiltelefoner som Lena inte förstår var de kommer ifrån.
Två av Lenas SFI-elever är Amir och Parvaneh. Parvaneh har precis brutit upp från ett misshandelsförhållande och har startat ett nytt liv. Hon längtar tillbaka till sin hemstad i Iran och bekymrar sig över att hennes syster och föräldrar, som är kvar i Iran, hela tiden ger henne skuldkänslor när hon ringer dem. Amir har också mycket med sig i bagaget, men nu träffar han Parvaneh och blir förälskad.
Flygt låter berättelsens huvudpersoner stöta på varandra, men de återgår snabbt till sina egna berättelser, precis som att vi dagligen ser och träffar på människor som vi inte känner och aldrig träffar igen. Louise och Fredriks värld är en annan än Amir och Parvanehs eller Lena och Jansons, men ändå har alla sina bekymmer, drömmar och funderingar. Jag tycker att det är ett kul grepp att väva ihop de här berättelserna, men samtidigt blir det också relativt snabba nedslag hos varje huvudperson och när jag hade lyssnat klart på ljudboken kände jag egentligen att jag gärna hade velat veta mer om dem.
Ljudboken finns att köpa hos t.ex. Bokus eller Adlibris.
Karin är den lyckade läkaren som, utöver sitt gynekologjobb, jobbar ideellt på en hemlig mottagning för papperslösa. När arbetsdagen är slut har hon en jämställd man och två barn att komma hem till i villan i förorten. Utåt sett ser hon osjälvisk ut och framstår som mycket lyckligt lottad, men hela fasaden börjar spricka sönder när hon träffar Katarina. Katarina kommer till den hemliga mottagningen med lunginflammation och hon berättar att hon arbetar som hushållerska hos en familj som inte precis behandlar henne väl. Karin bestämmer sig för att hjälpa Katarina genom att låta henne bo hos henne, men vad hon inte har förstått är att Katarina inte vill se sig som ett offer i behov av hjälp. Så fort hennes lunginflammation har läkt ut vill Katarina börja arbeta hos Karin med familj, vilket hon också gör. Till skillnad mot Karin har Katarina nu tid för att läsa läxor med barnen, baka och laga mat och allt annat som Karin tror sig behöva göra för att vara en bra mamma. Katarina börjar bli ett hot och också en påminnelse om hur oerhört svårt det är att hjälpa någon annan och att överbrygga klassklyftor och ojämlikheter. Karin har plötsligt blivit en av alla de som utnyttjar fattiga som svart hemhjälp och alla hennes tafatta försök att närma sig Katarina som vän slutar egentligen bara i att det blir fler och fler slitningar i familjen.
Jag tycker att ämnet är viktigt och boken är både lättläst och tankeväckande. Samtidigt trivs jag inte helt med berättelsen. Det är så lätt att ”köpa sig fri” från alla jobbiga ojämlikheter som vi kan ställas in för. För en del känns det förmodligen lättare att skänka någon hundring till ett fadderbarn än att vidga sina vyer genom att umgås över klassgränser och kulturer. Det är så lätt att gå förbi en hemlös utan att titta, men så enkelt att trycka på gilla-knappen till ”Vi gillar olika!” på Facebook. Men varför skulle det vara fult att försöka göra det man kan? Karin lever i en skyddad värld i sin villaförort, men gör sitt bästa för att göra skillnad genom att jobba timtals på en klinik för papperslösa. Det är väl bra? Ändå framställs hon som en bitch, omöjlig att sympatisera med. Berättelsen tar en vändning mot slutet och Karin framställs som lite mer mänsklig. Tur! Jag tycker ändå att boken har en tveksam sensmoral och den gjorde mig lite besviken.
Igår såg jag den senaste filmatiseringen av Jane Austens roman Stolhet och fördom. Det är en bok som jag har velat läsa länge och sedan nyöversättningen kom ut, tidigare i år, har jag varit extra sugen. Trots det har jag alltså varken läst boken eller sett någon filmatisering. Det närmsta jag har kommit en kärlekshistoria med Mr Darcy är Bridget Jones dagbok, där en nutida Mr Darcy har en stor roll. Jag kan väl inte riktigt påstå att jag gillade Bridget Jones-boken, men jag såg faktiskt om filmen för inte alls länge sedan och blev positivt överraskad över att den är så bra! Jag brukar inte gilla romantiska komedier, men Bridget Jones dagbok är riktigt rolig.
Stolthet och fördom är dock i en helt annan liga och jag tyckte riktigt bra om filmen. Berättelsen är, såklart, fantastisk och inte alls så platt och menlös som mycket annat är i romantikgenren. Filmen säger ju faktiskt något om samhället och klassfrågan. Sedan är filmen otroligt fint filmad också. Se den om du inte har gjort det redan!
Med Igelkottens elegans kan jag lägga ännu en bok om klass och status till handlingarna. Det har blivit en hel del böcker på temat den senaste tiden, t.ex. Håpas du trifs bra i fengelset och Presidentens hustru, men Igelkottens elegans känns tyvärr inte som den vassaste i genren.
Boken handlar om portvakten och änkan Renée, som dagligen tvingas bevittna och lyssna på borglighetens dumheter i det hus där hon jobbar. Själv är hon närmast osynlig för husets invånare och hon döljer vresigt sitt intresse för klassisk litteratur och filosofi – intressen som hon förstår att andra anser är opassande för en vanlig portvaktsfru. Lika malplacerad som Renée är i sin yrkesroll känner sig den överbegåvade flickan Paloma i sin familj. Hon känner sig missförstådd och har själv svårt att förstå sin familj och vad som är viktigt i deras värld. När affärsmannen Kakuro Ozu flyttar in i huset och rör om i grytan korsas Palomas och Renées vägar.
Så långt är allt bra, intressant och också väldigt fint berättat. Men sedan kommer slutet. Jag får känslan av att författaren plötsligt kom på att boken måste avslutas och så gjorde hon det med den enklaste utvägen. Jag vill inte avslöja slutet i händelse av att någon läser boken eller planerar att göra det, men mig föll det alltså inte i smaken. Boken lämnar mig lite som ett frågetecken och hur jag än funderar på det så förstår jag inte vad författaren vill säga. Vill hon säga att var och en är fast i sin roll och sin status och att ingenting går att ändras på? Eller vad? Sådant gör mig besviken. Jag tycker bättre om hoppingivande slut, helst sådana som Joyce Carol Oates har vävt ihop (läs till exempel Lilla himlafågel!).
”Sverige ser idag inte ut som det gjorde för 50 år sedan…” är en kommentar som sägs om och om igen i Bakhtiaris skarpa och underhållande (ljud)bok Kan du säga schibbolet?. Men det är inte sagt på allvar, utan som en slags pik till de svenskar som försöker att slå ett slag för mångkultur utan att egentligen ha en aning om vad de pratar om och utan att känna en enda ”blatte”(ett ord som de faktiskt envisas med att använda). Precis som i Kalla det vad fan du vill kommer ingen undan Bakhtiaris penna. Hon lyckas förmedla en bred bild över olika aspekter kring att vara invandrare eller att vara barn till invandrare.
I centrum står framför allt familjen Abbasi: Nouhsin, Mehrdad, och deras svenskfödda barn, Parisa och Baran. Nouhsin är deprimerad, något som ingen vågar prata om, och sjukskriven. Hon har svårt för svenskan, men umgås ändå med sin gamla SFI-lärare; en vänskap som är lite svår att förstå sig på faktiskt. Mehrdad är lärare och debattör och pratar en så perfekt svenska att folk blir besvikna när han är inbjuden till debattprogram. Han uttrycker kontroversiella åsikter om bilden av invandrare och folks ängslan för det som är svenskt. Hans åsikter om integration och mångkultur har närmast gett honom en rasiststämpel, trots att både han och Nouhsin har invandrat från Iran.
Parisa vill, mot sin mammas vilja, åka till Iran och fota för ett skolprojekt. Hon vill fota ”det riktiga Iran” – något som hon knappast vet vad det är. Till slut ger Nouhsin och Mehrdad med sig och släpper iväg Parisa, och Baran. Baran är mest av allt livrädd för Iran. Som hon har förstått det blir man piskad om man ertappas med ”för lite” slöja eller för tight kappa. Ingen vet vad de kommer att landa i för land. Det visar sig att de i Iran åker mer bil än i Sverige, kan se filmer som inte har haft premiär i Sverige än, och har möjlighet att gå på fest mest hela tiden. Parisa försöker att hitta rätt motiv för sitt fotoprojekt, men till sin besvikelse vill hennes släktingar bara visa gallerior, fester, glasscaféer. ”My God! Det här är inte Saudiarabien” är kusinens ständiga svar när Baran oroar sig över att bli tagen av polisen och Parisa försöker att bekräfta sin bild av ”det riktiga Iran”.
Men vad är egentligen ”riktigt”? Kan invandrare bo i en gigantisk villa i Oxie (fin stadsdel i Malmö) och ha städhjälp, som familjen Abbasi? Eller bor invandrare i Rosengård (lite ”sämre” stadsdel i Malmö) och ska de vara stolta över det? Är det ett ”blattealibi” att så många invandrare jobbar på radion (Bakhtiari gillar nog inte radiokanalen ”Min gata”…)? Kan Mehrdad verkligen vara rasist? Kan en vanlig, surig, busschaffis, bo med sin före detta svärmor, en iransk kvinna som röker som en borstbindare och knappast kan ett ord svenska, och faktiskt trivas med det? Kan en ung svensk akademiker från Stockholm åka till Malmö och prata om mångkultur och tillföra något nytt? Bakhtiari luftar många fördomar och lämnar läsaren med insikten att man kan kalla det vad fan man vill, men vi kommer aldrig att förstå varandra bättre, hur politiskt korrekta och försiktiga vi än är, om vi identifierar varandra utifrån den grupp vi skenbart ser ut att tillhöra. Det framstår som att den som har förstått mest i frågan om ”mångkultur” och integration är den lille svenske pojke, som emellanåt blir barnvaktad av Mehrdads inte precis svensktalande mor. Spelar roll! De pratar persiska och svenska lite som det faller sig.
Det här är en smart bok! Tankeväckande, kul och bra! Dessutom är den helt fantastiskt bra inläst av Sanna Persson-Halapi. Hon växlar skickligt mellan olika dialekter, brytningar och sinnesstämningar. Ljudboksutgåvan är också kryddad med lite ljudklipp där det passar. Välgjort!
Presidentens hustru är en bok som är inspirerad av Laura Bushs liv och för den som är insatt i USAs historia och politik så kan man känna igen flera verkliga personer i den här skönlitterära boken. Jag hade höga förväntningar, för det känns onekligen som ett intressant uppslag att skriva en bok som mer eller mindre handlar om Laura Bush, och dessutom är min favoritförfattare, Joyce Carol Oates, en av de som har talat väl om den. Naturligtvis blev jag besviken!
Huvudpersonen, Alice, är utbildad bibliotekarie och vid 30 års ålder verkar hon ha blivit ”den eviga singeln”, när hon träffar Charlie Blackwell. De tycks inte ha någonting gemensamt över huvud taget, utöver att de har ett skojigt sexliv (Alice är dock naturligtvis för pryd för att låta honom sova över innan de har gift sig). Bland annat delar de inte varandras politiska åsikter. Men självklart, självklart håller de ihop ändå. De kostar Alice hennes enda riktiga vänskap, eftersom bästa vännen också är intresserad av Charlie, men självklart, självklart, säger hon upp sig från sitt jobb och ger upp sitt liv för att leva med den här karln och vara hans hemmafru/mamma. Sedan rullar åren på. Han blir alkoholiserad (själv har hon förresten sin första fylla vid 31 års ålder och sedan dricker hon just ingenting mer), de skaffar en gullig unge, de lever överklassliv, som Alice kanske inte riktigt känner att hon passar in i, och så småningom är Charlie president. När han blir president har Alice övergivit alla sina egna åsikter. Allt hennes man gör är fint och bra och riktigt och rätt och det finns ingen fråga som hon kan/bör/ska lägga sig i, vare sig det är det meningslösa kriget, som egentligen är en slags slakt som inte leder till någon frihet eller demokrati i det krigsdrabbade landet, abortfrågan (hon har själv gjort abort en gång) eller något annat brännande. Hon engagerar sig för säkerhets skull bara i enkla grejer som omöjligen kan väcka anstöt: AIDS-frågan, analfabetism etc.
Jag blir provocerad av Alices präktighet, hennes brist på eget liv/egna åsikter/någonting eget över huvud taget och hur hon hela tiden framställs som ett offer, trots att man egentligen mycket väl skulle kunna leva Alices liv av eget fritt val och må bra av det. Charlie verkar vara sällsynt ocharmig, plump och sexistisk (i och för sig har jag aldrig varit en av George Bushs fan heller) och Alice är så tröttsamt perfekt att man omöjligen kan känna några sympatier för människan. Det kanske är meningen att man ska känna på det sättet, men någonting får mig att tro att det inte är så. Någonting får mig att tro att man ska läsa den här boken och se det romantiska och fina i att hålla ihop och att man ska beundra Alice för hennes livsval. Det känns verkligen som att boken är skriven på fullaste allvar och det gör mig verkligen tveksam. För mig känns den nästan parodisk och om man utgår från att den är det så kanske man kan se det som intressant och som ett inlägg i frågan om jämställdhet och klassfrågan. Annars får man nog se det som ett stycke ointressant tantsnusk. Väljs själv!
Susanna Alakoski imponerade stort på mig med Svinalängorna, där hon berättade om Leenas uppväxt i en fattig familj och med alkoholiserade föräldrar. Hon lyckades beröra och störa och det kändes som ett äkta och viktigt porträtt från en samhällsklass som sällan ges något större utrymme i den svenska litteraturen. Med Håpas du trifs bra i fengelset gör hon det igen. Det är vasst, bittert och insiktsfullt.
Genom Anni, socialarbetare och dessutom syster till narkomanen och den kriminellt belastade Sami, ger Alakoski ett bitande inlägg i klassfrågan. Hon berättar både om svårigheten och ensamheten i att vara anhörig och på ett större plan ger hon en känga till den politik som leder till ett ovärdigt och ett respektlöst bemötande av interner, invandrare och fattiga. Det är så djupt tragiskt, stundvis enormt hopplöst och ångestfyllt och, framför allt, omöjligt att värja sig från.
Anni har gjort en slags klassresa, men kan omöjligt fly från sin bakgrund och blir ständigt påmind om det som varit genom brodern, som hon knappt vet om han är en bror längre. På sitt jobb ställs hon inför totalt verklighetsfrånkopplade chefer som på riktigt vill att hon hittar någon HIV-positiv i HIV-projektet snart, för annars får de nog inga mer projektpengar, och också inför maktlöshet i att inte kunna hjälpa de som behöver hjälp (”– Vill bara kolla, har inte haft någon flykting i behov av akut tandvård förut, visst är det okej att Ognjen Jevric går till tandläkaren akut, han har tandvärk. […] – Njae, det är inte så enkelt. […] Måste Ognjen Jevric ha just den tanden han har ont i för att kunna äta?”).
Och ständigt denna sorg, rädsla och skam. Sorg över hur finnarna har behandlats, över uppväxten, över brodern. Rädslan för att brodern snart inte får en till chans. Skamkänslor för att det är så svårt att veta hur man ska uppträda när ens bror inte passar in i samhället.
Alla som tror att fattigdom inte finns i Sverige, alla som tror att alla har samma chans och att alla kan få en ny chans, måste läsa den här boken och reflektera över frågan. Det här är det mest angelägna jag har läst på länge! En riktigt bra och tankeväckande bok!
Något som jag verkligen uppskattar med Joyce Carol Oates är att hon inte bara kan skriva om tunga ämnen, oftast om kvinnor i olika utsatta situationer, utan hon kan också väva ihop historierna och ge dessa sårade, utnyttjade och trasiga kvinnor upprättelse och avsluta böckerna med hopp och förtröstan. Det känns som att det verkligen behövs i sådana här böcker, där författaren inte är rädd för att rota omkring bland klassamhällen, utanförskap och annat som är tungt att prata om.
I Lilla himlafågel är huvudpersonerna två unga personer, Krista och Aaron, som växer upp i ett mindre, amerikanskt samhälle, där indianer och halvindianer bemöts med misstänksamhet och oftast lever med betydligt sämre förutsättningar än alla andra och där droger florerar fritt. Det framställs inte som en särskilt trygg uppväxt, utan som en ganska tuff tillvaro med mycket våld och klassklyftor. Deras liv korsas när Aarons mamma hittas brutalt mördad och såväl Kristas som Aarons pappa plockas in som misstänkta för mordet. Berättelsen som följer är en riktigt sorglig och ledsam historia om två män och två familjer som krossas totalt av samhällets agerande och aldrig får upprättelse. Vem som begått mordet är oklart, och på något sätt sekundärt, då det som egentligen tycks engagera folk är det snaskiga i det här brottet: en mördad strippa, som en gång i tiden var en populär sångerska i ett lokalt band och som vågade drömma om en riktig karriär som artist, och de två misstänkta som råkade vara hennes älskare respektive halvindianske man.
Boken är indelad i flera delar, där vi växelvis får följa Krista och Aaron i hur de hanterar det som hänt och samtidigt växer upp och står inför att skaffa egna liv. Det dröjde egentligen till den sista delen innan jag verkligen började uppskatta boken, som fram tills dess inte riktigt engagerade mig på samma sätt som många av Oates tidigare böcker. Den slutar dock precis så elegant och bra som man kan vänta sig av Oates och jag vet att det är en berättelse som jag kommer att bära med mig länge.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Anna/Med näsan i en bok valde ut några skräcktitlar att välja mellan till bokcirkeln Picket & pocket och efter en omröstning valde vi att läsa Sarah Waters Främlingen i huset. För mig känns det otippat att boken finns att hämta i bibliotekets hylla för Skräck & rysare. Det här är ingenting i jämförelse med t.ex. John Ajvide Lindqvists brutalt läskiga böcker, utan snarare en mysig bok med övernaturligheter som en krydda.
