Lördag är en roman som utspelar sig under en och samma lördag i neurokirurgen och londonbon Henry Perownes liv. Han ser fram emot kvällen, då hela familjen, även dottern, som bor på annan ort, samt svärfadern, ska samlas för middag. Under dagen gör han ett antal ärenden i stan, som sjuder av aktivitet eftersom det pågår stora protestdemonstrationer mot kriget i Irak. Bland annat tar han sig till gymmet för att spela en squaschmatch mot en kollega. På vägen dit råkar han köra in i en annans bil och hamnar i ett otrevligt gräl med bilens ägare, Baxter. Perowne förstår snabbt att någonting inte är som det ska med Baxter. Med sin erfarenhet från neurokirurgin misstänker han direkt att Baxter lider av Huntingtons sjukdom, en obotlig och dödlig neurologisk sjukdom, som bland annat leder till personlighetsförändringar. Han lyckas ta sig ur den hotfulla situationen, men inte helt oväntat visar det sig att Perowne och Baxter kommer att möta varandra under ett par tillfällen till under dagen.
Det är en väldigt speciell bok, som nog hade varit en ren stilstudie i naturalism om den hade getts ut för 100 år sedan. Här ges verkligen utrymme att ge en fysiologisk förklaring till Baxters beteende. Det blir också väldigt ingående beskrivningar. Av allt! Inte minst komplicerade kirurgiska ingrepp, med sina facktermer. Jag tycker att det är lite vackert faktiskt. Det märks att författaren har satt sig in i hur neurokirurger arbetar och vad ingreppen består i. Som läsare hänger man sällan med i facktermerna, men man köper det ändå och rycks med i det närmast magiska som hjärnan utgör. Det är så oerhört fascinerande med neurologi; de komplicerade nervkopplingarna, som vi vet så lite om, men som utgör allt det vi är. Det var min största behållning av boken att följa Perowne i sitt arbete. Själva berättelsen om hans lördag var lite lätt förutsägbar för min del, men var för all del väldigt bra den också. Det är ett spännande grepp att den inte bara skildrar Perownes liv utan också säger en hel del om det samhälle vi lever i och de hot som upplevdes under den här tiden, då kriget i Irak var på väg att bryta ut. Boken säger ganska mycket om hur skör världen är, både det samhälle vi lever i, och livet för varje enskild liten människa.
Det råder ingen tvekan om att Abraham Verghese själv är kirurg, precis som bokens huvudperson, Marion. I Skära för sten ges det en hel del fascinerande (och för den känslige: lite äcklande!) operationsrumsscener, vilket får mig att påminnas om Lördag, som jag läste ganska nyligt. Jag tycker det är kul när författare med en annan huvudsyssla delar med sig av sin passion och sitt yrke, för man då kan man få chansen att ta del av värdar som man inte alls skulle kunna få en inblick i annars.