För ett tag sedan läste jag Katarina Taikons biografi, Den dag jag blir fri (av Lawen Mohtadi). Boken läste jag i min bokcirkel och jag hade nog inte läst den annars i och med att jag faktiskt inte hade läst Katarina Taikon eller kände till speciellt mycket om henne innan. Jag är glad att jag läste hennes biografi i alla fall. Det är en störande och viktig bok om hur romer har behandlats och alltjämt behandlas i Sverige. Taikon, som alltså själv var rom, kämpade hela livet för romers rättigheter. Självklarheter som att få gå i skolan eller att kunna ha ett hem var verkligen inga självklarheter för Taikon och hennes familj. I biografin omnämns Katitziböckerna ett flertal gånger. Det påstås också att Taikon skrev dem i syfte att påverka de som skulle växa upp och faktiskt kunna göra skillnad – barnen. Katitziböckerna är alltså en hel serie med böcker som till stora delar är självbiografiska och följer Katarina Taikons eget liv och uppväxt och som på så sätt berättar om romernas situation. En del saker är säkerligen ändrat eller nedtonat, men mycket är plockat direkt ur livet, vilket framkommer i biografin.

Katitzi är den första boken i serien. När den tar sin början är bokens Katitzi sju år gammal och bor på barnhem. Där är hon ett barn som andra, även om den mer barska av tanterna på barnhemmet är fördomsfull och helt ogrundat tycker att Katitzi är ”besvärlig”. Bland de andra barnen är hon en glad och livlig kompis. Det är bara ”Ruttan” som inte är speciellt snäll mot Katitzi. Eller är hon avundsjuk på Katitzis fina kläder? Med tiden börjar det dock viskas om ”zigenare” – något som vare sig Katitzi eller något av de andra barnen egentligen vet vad det är. Med tiden ska Katitzi dock komma att lära sig vad det kan innebära att vara ”zigenare”.

En dag kommer hennes pappa och hämtar hem henne. Katitzi har inga direkta minnen av sin familj eller livet innan barnhemmet, så nu får hon mycket att lära. En del saker är helt annorlunda jämfört med hur det har varit på barnhemmet. Nu ska hon till exempel inte ligga till sängs kl 19, för i Katitzis familj måste alla hjälpa till, särskilt på kvällarna. Pappan har ett tivoli och det finns olika stånd som ska bemannas, dansbana som ska sopas och gästerna vill gärna se Katitzi och hennes syskon sjunga och dansa. Alla jobbar och sliter, inte minst storasyster Rosa, som sköter hemmet. Den enda som inte tycks jobba så hårt är pappans nya kvinna, Siv, som mest måste ligga och vila med ”migrän”. En sak som ingen annan i lägret kan kan Siv i alla fall bistå med: eftersom hon inte är rom så har hon fått gå i skolan och hon är därför den enda som inte är analfabet.

I Katitzi berättar Katarina Taikon om lek, bus, sorger och orättvisor i lilla Katitzis liv. Det är en barnbok och den handlar i mångt och mycket om en sjuårings liv, rätt upp och ner. Men det är ofrånkomligt att boken också väcker frågor och förvåning – även hos mig som vuxen. I en berättelse berättad från ett barns ögon blir det extra fruktansvärt att få ta del av historien om barn som nekas skolgång, som nekas en trygg plats att bo på, som utsätts för diskriminering och kränkningar, som inte behandlas väl av sin styvmamma och som måste jobba, inte bara med tivolit utan också med barnpassning och hushållssysslor. Det är ingen sorglig bok. Katitzi är en pigg och glad tjej och hennes systrar står henne nära och hon har inte svårt att göra sig vänner. Det bidrar också till att göra den här berättelsen så fruktansvärd. Som läsare sitter man lika blåögt och naivt som sjuåriga Katitzi och undrar vad en ”zigenare” är för något, varför inte alla barn får gå i skolan och varför inte Katitzi och hennes familj får bo kvar på den plats där de har börjat rota sig och där hon precis har träffat två kompisar som hon vill leka med.

Det här är en barnbok och den är säkert mycket lämplig att läsa högt för sitt barn. Förmodligen kommer den att väcka frågor. Vad svaret på de frågorna är vet jag faktiskt inte. Varför behandlade man människor såhär i Sverige? Och hur behandlar vi människor i Sverige idag? Ett oskuldsfullt barn som Katitzi kan som få andra sätta fingret på de här frågorna.

Själv har jag lyssnat på ljudboken och även som vuxen har jag haft stor behållning av den, särskilt i kombination med den tidigare lästa biografin, som ju flera gånger refererar till Katitziböckerna och berättar ett och annat om verkligheten bakom. Som vuxen kan man också uppfatta en del nyanser som ett barn säkert inte förstår, särskilt när det gäller de vuxnas tillvaro och deras tillkortakommanden. Ljudboken är inläst av Vanna Rosenberg, som har träffat precis rätt balans mellan humor och allvar och gör en mycket bra uppläsning.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill följa sjuåriga flickan i Katitzi hennes upptåg och upptäcker kring vad det kan innebära att vara rom i Sverige.

Betyg: 4+ hundvalpar med svingande svansar av 5.

Om Katarina Taikon och Katitzi

Katarina Taikon (1932-1995) var en svensk författare av romsk härkomst. Hon debuterade 1963 med den självbiografiska boken Zigenare, men är kanske mest känd för Katitiziböckerna, som också bygger på hennes eget liv. Taikon lärde sig inte skriva förrän i tonåren. Som rom var hon nämligen inte välkommen att gå i skola som andra svenska barn. Under sin levnad kom Taikon att bli en stark och viktig röst för romernas rättigheter. 1982 drabbades Taikon av hjärtstillestånd, endast 50 år gammal, och drabbades av svåra hjärnskador. Efter 15 år i koma avled Katarina Taikon 1995.

Uppläsare: Vanna Rosenberg.
Utgivningsår: 1969 (första svenska utgåvan, med illustrationer av Björn Hedlund, utgiven av Zigenaren), 2015 (den här ljudboksutgåvan, utgiven av Natur och kultur), 2015 (nyutgåvan på bilden med illustrationer av Joanna Hellgren, utgiven av Natur och kultur).
Antal sidor: 135 (ca 4 h lyssning).
ISBN: 9789127144422.
Läs även: Katitzi och Swing, Katitzi i ormgropen, Katitzi rymmer, Katitzi, Rosa och Paul, Katitzi i Stockholm, Katitzi och Lump-Nicke, Katitzi i skolan, Katitzi Z-1234, Katitzi barnbrudern, Katitzi på flykt, Katitzi i Gamla sta’n, Uppbrott.
Köps hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”Katitzi växte upp i Sverige för inte alltför länge sedan, och var som vilket annat barn som helst. Hon kivades med sina syskon och lekte med sin hund, hon var snäll ibland och dum ibland precis som alla andra. Men trots att hon var som vem som helst så fick hon inte gå i skolan, inte bo i hus eller ens stanna särskilt länge på samma plats utan att bli bortkörd – bara för att hon var rom.”