Bokblomma

Etikett: Karriär

Flätan

Flätan av Laetitia Colombani är en roman om tre livsöden som vävs ihop: cancerpatient, kastlös, perukmakare. Det är en fin bok, men också en ganska klyschig och onödigt snyftig berättelse. Betyg: 2 grottor av 5.

Flätan av Laetitia Colombani är en roman där tre livsöden flätas ihop. Läsaren får omväxlande följa indiska Smita, som är kastlös och tvingas ägna dagarna åt att bokstavligt talat ta hand om andras skit, italienska Giulia, som går i sin pappas fotspår och som kämpar på med familjens ateljé där man tillverkar peruker enligt en urgammal siciliansk tradition, samt kanadensiska Sarah, som är en toppresterande advokat och karriärkvinna.

Jag tror inte att jag behöver utfärda en spoiler-varning här, men det står alltså ganska snart klart att Sarah har drabbats av cancer och för mig gick det snabbt att räkna ut att Smitas hår så småningom, på ett eller annat sätt, skulle hamna i Giulias ateljé och bli till en peruk åt Sarah, som förlorar sitt egna hår under sina cellgiftsbehandlingar. Ibland är det de enklaste idéerna som är de bästa och jag har egentligen ingenting att invända mot berättelsens lite förutsägbara upplägg. Det är också de tre olika livsödena, var och en för sig, som berör, snarare än hur författaren väljer att foga samman dem.

Mest berörande är berättelsen om Smita, som kämpar hårt för att kunna erbjuda sin dotter något annat än det stinkande och ovärdiga arbete som hon tvingats till genom kastsystemet, det system som egentligen är förbjudet, men som ändå inte tycks gå att rubba. Giulia kämpar på med pappans ateljé, som snart helt hamnar i hennes knä när pappan plötsligt blir sjuk. Då uppdagas också hur dålig lönsamhet ateljén lider av och situationen blir alltmer pressad. Sarah har sina problem, i sin del av världen. Hon gör vad hon kan för att mörka sin sjukdom och för att fortsätta att prestera på topp. Hon siktar högt och det finns inte tid eller utrymme till att vara sjuk. Tre olika världsdelar, tre olika problem, men ändå lika krossande kriser för samtliga inblandade. Det hade kunnat bli riktigt intressant, men problemet är att det blir onödigt snyftigt, överdrivet och klyschigt. Det gäller särskilt Sarah, som är platt som en pappdocka: en kall karriärkvinna som försummar sina barn, har man någonsin hört talas om det förut? Smita är inte ”bara” en dalit, hon är också en dalit som tvingas att plocka bajs med sina bara händer och som i en snyftig och utdragen scen lämnar sin man med en buss och ser honom förgäves springa så mycket han orkar för att hinna ikapp. Boken är fylld av staplade klichéer och texten är dessutom fylld av förklaringar och ord som hela tiden stryker under och pekar ut precis hur sorgligt och ledsamt allting är. Det är rent av tjatigt. Jag önskar hela tiden att dessa livsöden hade gestaltats med lite mer finess istället för långrandiga förklaringar som skriver läsaren på näsan.

Nej, det här var inte min kopp te. Det är en i grunden intressant berättelse, eller snarare tre berättelser, men det blev alldeles för platt och förutsägbart för mig.

Flätan av Laetitia Colombani

”Hon vaknar klockan fem varje morgon. Hon har inte tid att sova längre, varje sekund räknas. Hennes dag är inrutad på millimetern som pappret i blocken hon köper inför varje skolstart till barnens mattelektioner. Den bekymmerslösa och spontana tillvaro som hon hade före advokatbyrån, före moderskapet, före ansvaret ligger långt bort.”
Ur Flätan av Laetitia Colombani

Originalet titel: La tresse (franska).
Översättare: Lotta Riad.
Utgivningsår: 2017 (första franska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, Sekwa).
Antal sidor: 224.
ISBN: 9789187648946.
Andras som har läst: Beas bokhylla, Bokmalen.nu, Bokstunder, dagensbok.com, Och dagarna går…, Skrivarbloggen Kim M Kimselius.

”Smita, Giulia, Sarah. Tre kvinnor, tre liv, tre kontinenter. Tre vägar som inte är avsedda att korsas. Tre berättelser som är kopplade till varandra.
Indien. Smita är kastlös och drömmer om ett annat liv. Hon drömmer om att hennes dotter ska få gå i skolan och få en möjlighet att lämna fattigdomen bakom sig.
Italien. Giulia arbetar i sin fars hårateljé i Palermo. När hennes far är med om en allvarlig olycka upptäcker hon att familjeföretaget står på ruinens brant.
Kanada. Sarah är en känd advokat. Precis när hon ska bli befordrad får hon samtidigt veta att hon är svårt sjuk.
Smita, Giulia och Sarah vägrar att acceptera sitt öde och bestämmer sig för att försöka ändra på det. En fängslande historia om tre kvinnoöden sammanflätade genom en önskan om hopp och ett bättre liv.”
(förlagets beskrivning)

Laetitia Colombani

Laetitia Colombani (född 1976) är en fransk skådespelare och författare. Flätan är hennes debutroman.

2018-12-23
Vaggvisa

Vaggvisa av Leïla Slimani är en spännande bok om ett par som anlitar en barnskötare, som snabbt blir oumbärlig. Samtidigt börjar boken dramatiskt med att familjens två barn har blivit mördade. Betyg: 4+ glassar av 5.

Vaggvisa av Leïla Slimani

Vaggvisa av Leïla Slimani börjar dramatiskt med att två små barn har blivit mördade. Sedan följer en spännande tillbakablick där det hela tiden känns ovisst vad som egentligen har hänt.

Berättelsen kretsar kring Myriam och Paul, ett medelklasspar med en ordnad tillvaro i Paris. Myriam har under en tid varit hemma med de små barnen, Mila och Adam, men känner sig instängd och obekväm med hemmafrulivet. Innan barnen var hon en lovande jurist och nu längtar hon tillbaka till den hon var innan barnen. Plötsligt öppnar sig en möjlighet att ta ett jobb på en advokatbyrå, men en förutsättning är att de i sådant fall anställer en barnskötare som kan ta över Myriams uppgifter i hemmet. På så sätt kommer Louise in i parets liv. Paul var till en början inte överförtjust över att Myriam skulle börja jobba igen, men när Louise kommer till dem så blir det nästan som en förälskelse för både honom och Myriam. Louise går bra ihop med barnen, hon lagar fantastiskt god mat och hon håller ordning och städar parets hem. Allt blir plötsligt lite lättare och lite ljusare, Myriam skördar framgångar på sitt nya jobb och relationen mellan Myriam och Paul mår också bra av att det finns mer tid och ork till varandra och över all guldkant som Louise förstår att sätta på tillvaron genom sköta all markservice och alltid göra det lilla extra.

Självklart förstår man som läsare att någonting är fel, men författaren ger inte många uttalade ledtrådar till vad som egentligen har hänt. Däremot bygger hon skickligt upp stämningen. Som läsare dras man med i den inledningsvis uppsluppna stämningen när Louise virvlar in i parets familj och ger nytt syre till deras relation och lyfter Myriam från den tråkiga och instängda tillvaro hon levt i. Sedan dras läsaren neråt tillsammans med Louise, som bakom kulisserna lever rörigt i en sjaskig lägenhet och har en hel del i bagaget.

På sätt och vis hade jag gärna fått mer svar på vad som egentligen hände. Trots att berättelsen blir mörkare och mörkare, så känns det samtidigt som att det dåd som boken inleds med är så extremt att det är svårt att riktigt ta det på allvar. Jag funderar också på vad det är för eventuell sensmoral som författaren vill förmedla. Genom boken kan man ana att det finns någonting skamligt kring att Myriam inte trivs som hemmafru. Det framkommer lite nu och då att hon och Paul jobbar för mycket. Jag vet inte om man ska läsa in kritik mot föräldrar som väljer att försöka kombinera föräldraskap med att göra karriär. Som svensk är det knappast kontroversiellt att tycka att det är självklart att mammor också har ett jobb, men det kanske är ovanligare i Frankrike?

Jag vet inte om man ska ödsla så mycket tid på att leta sensmoral i den här boken. Den kan med fördel läsas som en spännande och annorlunda roman och som sådan är den riktigt bra. I förlagets beskrivning står det att läsa att boken liknar Gillian Flynns Mörka platser. Jag kan förstå liknelsen. Båda böckerna berättas delvis av opålitliga berättare som håller läsaren i en ovisshet. Det är ett smart och intressant berättargrepp, som effektivt håller spänningen uppe.

Ska jag peka ut någon skillnad mellan Vaggvisa och exempelvis Mörka platser, så kan jag tycka att Vaggvisa är snäppet svårare att följa. Faktum är att jag först lyssnade på ljudboken, men efteråt kände att jag missat så många lager att jag också valde att läsa e-boken. Fortfarande vet jag inte om jag förstått hur boken egentligen slutade. Förmodligen spelar det ingen roll. Det här är en bok där stämningen ensam utgör berättelsen.

Vaggvisa av Leïla Slimani

Vaggvisa

Originalets titel: Chanson douce (franska).
Översättare: Maria Björkman.
Uppläsare: Odile Nunes.
Utgivningsår: 2016 (första franska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Natur & kultur), 2018 (den här ljudboksutgåvan, Adelphi audio).
Antal sidor: 231 (ca 6 h lyssning).
ISBN: 9789127152502, 9789188711601.

Leïla Slimani

Leïla Slimani (född 1981) är fransk-marockansk författare. Hon debuterade 2014 med romanen Dans le jardin de l’ogre. Hennes stora internationella genombrott kom två år senare med Chanson douce (Vaggvisa), för vilken hon belönades med Goncourtpriset.

Förlagets beskrivning

”Hemmet har aldrig tidigare varit så välstädat och barnen avgudar henne. Barnflickan Louise har kommit in i deras liv och förändrat det. Tack vare henne har Myriam kunnat återuppta sin juristkarriär och hon och maken Paul lägger tacksamt sina barn i hennes händer. Snart börjar Louise få plötsliga vredesutbrott och bete sig märkligt, men de undviker i det längsta att konfrontera henne. I det vackra huset i Paris tionde arrondissement har ett mörker sipprat in och nedräkningen mot en katastrof har tagit sin början.

Fransk-marockanska Leïla Slimanis succéroman har samma psykologiska spänningsnerv som Gillian Flynns ”Mörka platser” och har sålt i mer än 600 000 exemplar i Frankrike. Den översätts nu i 38 länder.”

2018-07-15
Himlen tillhör oss

Himlen tillhör oss av Luke Allnutt är en fin och fängslande berättelse om en familj där ett barn drabbas av cancer och där detta fasansfulla leder till att föräldrarna glider isär. Betyg: 4+ panoramafoton av 5.

Himlen tillhör oss av Luke Allnutt

Robs och Annas tillvaro slås till spillror när de får veta att deras lilla son, Jack, har en hjärntumör. De kastas mellan hopp och förtvivlan och som så många andra söker de febrilt på nätet efter kunskap, prognoser, hopp. Medicinska begrepp, som fram till nu har varit totalt främmande, blir nu vardagsmat och de hittar snart ett forum där föräldrar i liknande situationer utbyter erfarenheter. Rob blir snabbt kontaktad på forumet av en man vars son har haft samma typ av tumör som Jack, men som mot alla odds har blivit återställd. Mannen berättar om en alternativ behandling i Prag och när Rob och Anna får allt dystrare besked från sjukvården så blir det den tjeckiska kliniken som får hoppet att fortsätta glöda hos Rob. Anna delar inte på något sätt Robs förtvivlade önskan att resa till Prag med sonen och det blir en konflikt som i den här svåra situationen bidrar till att slita itu deras relation.

Det saknas inte böcker om att mista en nära anhörig i en svår sjukdom och det saknas inte heller böcker om barncancer. En risk är alltid att sådana här berättelser fastnar i floskler eller att det blir sentimentalt på ett sökt sätt. Himlen tillhör oss lyckas dock undvika klyschor och tar heller inte de lätta vägarna för att vrida på tårkanalerna hos läsaren. Visst blir man berörd och visst är boken fängslande, men framför allt är den tankeväckande och förvånansvärt nyskapande i att den fokuserar mer på Robs och Annas relation än den direkta sorgen kring allt som händer runt deras son. Boken börjar också som en ”vanlig” kärleksroman, där läsaren får följa Anna och Rob och läsa om hur de träffar varandra, hur de försöker få igång sina karriärer och hur de så småningom försöker att bli föräldrar (en lång och komplicerad resa).

Jag tyckte riktigt mycket om den här boken. Den är lättläst/lättlyssnad utan att vara lättviktig eller banal. Jag har haft förmånen att slippa uppleva något som ens är i närheten av det Anna och Rob går igenom, men författaren lyckades verkligen skriva fram situationen för mig och göra mig både berörd och överraskad. Ett sorgearbete kan se ut på många olika sätt och det tycker jag att författaren lyckas skildra. Kanske är jag inte hundra procent kompis med slutet och hur författaren väljer att knyta ihop allting, men det är ingenting att haka upp sig på och ingenting som skulle få mig att avråda någon från att läsa den här boken. Jag rekommenderar den faktiskt varmt!

Himlen tillhör oss av Luke Allnutt

Himlen tillhör oss

Uppläsare: Hannes Meidal.
Översättare: Molle Kanmert Sjölander.
Originalets titel: We own the sky (engelska).
Utgivningsår: 2018 (första brittiska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Forum), 2018 (den här ljudboksversionen, Bonnier Audio).
Antal sidor: 312 (ca 10,5 h lyssning).
ISBN: 978-91-7647-183-8, 978-91-37-15037-6.
Andras röster: Bina’s books, Boktokig.

Luke Allnutt

Luke Allnutt är en brittisk journalist och författare, bosatt i Prag. Han debuterade 2013 med Unspoken, en bok om Allnutts pappa, som gått bort i cancer. Samma år drabbades han själv av en cancersjukdom. We own the sky (Himlen tillhör oss) är hans första roman. Luke Allnutt har en hemsida, en Goodreads-sida och twittrar under @lukeallnutt.

Förlagets beskrivning

”Himlen tillhör oss är en stark och ömsint berättelse om den ovillkorliga kärleken mellan far och son och om att försöka förstå det ofattbara, som inte lämnar någon läsare oberörd.

Om man skulle spola tillbaka tiden, hade Rob sagt att han var en sådan där jobbigt lyckligt lottad man – gift med fantastiska Anna, pappa till den efterlängtade lilla pojken Jack, och med ett eget hus i norra London. Men det var då. Innan Jacks alltmer frekventa huvudvärkar och den där naggande känslan som Rob inte kunde skaka av sig. Innan alla läkarbesök som bekräftade att deras och varje förälders största rädsla blivit verklighet, och hela livet rasat.

Nu finner Rob sin tröst i alkoholen, och via kontakter på webbforum blir den växande besattheten av en alternativ medicinsk behandling i Schweiz till slut den sista droppen för äktenskapet. Men mitt i all förtvivlan kommer klarheten till Rob som en käftsmäll, och han blir tvungen att ifrågasätta allt han så desperat hållit fast vid och försöka hitta en väg till försoning med alla han sårat – och med sig själv.”

2018-05-28
Araben

Araben av Pooneh Rohi

Det är typiska gråa dagar i Stockholm och Yasaman och hennes sambo springer, som så många andra, på oändligt många lägenhetsvisningar. Yasaman drömmer om vackra trägolv, högt i tak och det rätta, centrala läget. Sambon vill få fler kvadrat för pengarna och rymma den familj som han drömmer om att bilda tillsammans med Yasaman. Som för så många andra i dagens Stockholm råkar det bara vara så att annat än familjebildande har kommit emellan, studier t.ex. Nu har Yasaman slutfört sina studier och står inför nästa stora steg som hon ser det: att doktorera. Hon filar och putsar och ängslas över den ansökan som hon ska skicka in för att förhoppningsvis bli antagen som doktorand. Barn? Ja, hon inser ju att den biologiska klockan borde säga något. Det är bara det att den inte gör det.

I samma stad sitter en man med en prydlig portfölj på tunnelbanan. Ibland är han på möten på arbetsförmedlingen, eller går rent av på arbetsintervjuer, men det framstår bara som oväntade pauser i något som i övrigt mest handlar om att transportera sig och att på så sätt få de innehållslösa dagarna att gå. En gång i tiden var han en framgångsrik ingenjör med ett toppjobb på en stor fabrik. En gång i tiden bodde han med sin familj i ett hus med en vacker liten trädgård. En gång i tiden hade han fru och två små barn. Nu är han ett namnlöst ingenting, en ”arab” (trots att han är perser). Ibland kommer minnena över honom: tortyr, svek, förlust – och skuldkänslor över vad hans livsval har resulterat i och vad han har förlorat längs vägen: längs den väg han tagit sig från Iran och hit, till ett kallt Stockholm.

Rohis namnlösa iranier i Sverige är en man vars allt har smulats sönder. Hans berättelse speglas i Yasamans på ett på intressant och, ärligt talat, helt hjärtskärande sätt. Yasamans sambo heter något så svennigt som Peter och hennes vänner kallar henne för svennebanan-invandrare (hon själv kontrar skämtsamt med att hon är en ”SD-blatte”). Yasaman rör sig ledigt på medelklassiga Söder och har anammat den livsstil som så många andra lever i de här kvarteren, men inte heller detta livsval kommer utan några uppoffringar. Liksom den namnlösa ”araben” bär på skam över allt som han har låtit rinna ur händerna och de barn som han har förlorat kontakten med, så bär även Yasaman på skam: skammen över att ha fastnat mellan två världar – att framstå som vilken svensk som helst men i hjärtat också leva med något som går allt mer förlorat: hemlandets språk, den tusenåriga poesin, maten, kulturen.

Araben är en makalöst bra bok om två mörka sidor av att lämna sitt hemland. Jag, som själv är född i Sverige, kan naturligtvis inte förstå vad det kan göra med människor att behöva göra den här resan, men Rohi lyckas beröra mig djupt och ge mig en glimt av vad några av samhällets ”araber” kan tänkas bära på för erfarenheter. Boken är fantastiskt fint skriven och ingenting är tillkrånglat eller dolt. Boken känns många gånger som att stå som ett ögonvittne till något hemskt och handfallet inte komma sig för att ingripa. Att läsa boken ger på sätt och vis också den skam som en sådan situation skulle framkalla – det är så mycket lidande och skuld och känslor av otillräcklighet som rör sig mellan raderna i den här boken att det gör ont.

Det är bara januari men jag har på känn att jag redan har läst en av årets bästa böcker. Det här är en sådan där sällsynt bra bok som verkligen kan plantera nya tankar och insikter i huvudet. Dessutom är det inte ”bara” en bok om invandring, integration och rasism, det är också en mycket träffande skildring av Stockholm och vår tid och det strösslas tidsmarkörer som verkligen känns igen. Boken känns aktuell och som om den utspelar sig idag. Att jag själv är i Yasamans ålder och har gjort den där resan med doktorerande kanske gör att boken bjuder extra mycket igenkänning till just mig. Jag vet inte om det är så, men jag blev i alla fall väldigt berörd.

Det enda jag i någon mening skulle kunna önska mig är att Rohi höll igen lite och vågade bjuda på lite mer hopp än vad hon mestadels gör i just den här berättelsen. Det blir ibland lite väl kompakt med allt det sorgliga, skamfyllda, skuldtyngda, stressade och sorgliga. Det är dock en mycket obetydlig invändning, för jag tycker verkligen att det här är en läsvärd bok och jag hoppas att många läser den.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill ta del av två berättelser om vad det kan innebära att fly sitt hemland: skulden och sorgen över allt som har behövt lämnats bakom och otillräckligheten den känner som hamnar mellan två kulturer och måste uppleva att den ena bleknar allt mer.

Betyg: 5 nyslipade parkettgolv av 5.

Citerat ur Araben

”Jag ser tillbaka på dokumentet. Skriver in en rubrik. »Research proposal«. Skriver i mitt namn, datum, institution. Ändrar fonten och storleken. Fetar rubriken. Uppför trappan till höger kommer en man med en plastmugg i handen. Han är fyrtio-någonting med ett par beiga byxor som han knäppt över sin stora spända mage lite för högt upp. Brallorna är för korta. Skjortan är instoppad. En riktig nörd. Frisyren indikerar iranier, fresh off the boat troligtvis. Han tittar åt mitt håll men jag hinner precis titta bort mot skärmen och börjar snabbt knappa in lösenordet till mailen. Jag kan se honom i högra ögonvrån. Han står där med sin mugg, till synes sysslolös. Jag ser att han ser på mig. Jag försöker verka upptagen och skriver snabbt ett svar på en kommentar på Facebook som jag sen raderar. De höga dörrarna till entrén går upp och en kvinna i hans ålder kommer in och blir stående mitt på golvet och ser sig om. Jag ser i ögonvrån hur han går fram till henne.

»Hej!«

»Hej.«

Jag sneglar åt deras håll. De står vända mot varandra och ser inte mig. Hon är blond, ser ganska nördig ut hon också. Han har ställt sig i vägen för henne och hon slänger en blick bakom honom som om hon letade efter någon.

»Jag är masterestudent här på KTH. Du är också estudent eller?«

Definitivt iranier.

»Nej, nej det är jag inte.« Hon tittar bakom honom igen.

»Jaså?«

»Nej, nej jag är färdig med studierna så att säga.«

Shit, han känner henne inte.

»Jaså? Vad du har estuderat?«

»Eh … jo jag är journalist.« Jag kan se att hon ler lite förläget.

»Aha! Djornalist? Det är micke intressant. Jag estuderar fizik. Här på KTH.« Han visar med muggen över byggnaden.”

Araben av Pooneh Rohi

Om Pooneh Rohi och om Araben

Pooneh Rohi (född 1982) är en svensk författare och doktorand i lingvistik. Hon är född i Iran, men har växt upp i Stockholm. Rohi debuterade som författare 2014 med romanen Araben. Pooneh Rohi har en Facebooksida.

Utgivningsår: 2014 (första utgåvan, Ordfront förlag).
Antal sidor: 280.
ISBN: 9789170377549.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON.

Förlagets beskrivning

”Araben rör sig genom ett vitt Stockholm. Under natten har snön fallit, skamlöst och fritt som om den hade rätt att invadera och bosätta sig, som om den på eget bevåg kunde komma och ockupera stadens alla gator. Araben som trampar den har blivit en gammal man. Och drömmen om det nya landet, om att bli ett med det, om att smälta samman, tjäna och nyttjas, är för länge sedan begraven.

Någon annanstans i staden finns Yasaman. Hon har lyckats med det. Lyckats så bra att folk tror att hon är adopterad. Så bra att hon letar efter bostadsrätt i närförort med äkta trägolv och högt i tak. Så bra att barndomsminnena från Iran bara är en hägring i minnet, en doft av sältan från havet, en känsla av värme som kväver och fastnar i halsen.

Araben är en roman om våra val och om skulden som kommer med dem. Skulden till det nya landet och till allt man lämnat bakom sig. Till barnen, för det som gick förlorat och den förälder man inte klarade av att vara. Och till föräldrarna, för allt det de gav upp.”

2017-01-18