Begravd jätte av Kazuo Ishiguro är en fantasyroman om ett äldre par som ger sig iväg in i dimmorna för att söka sin försvunna son. Jag har älskat allt annat jag läst av Ishiguro, men den här gick inte hem hos mig. Betyg: 2+ drakar av 5.
Begravd jätte av Kazuo Ishiguro är en fantasyroman om ett äldre par som ger sig iväg på en lång resa i sökandet efter deras försvunna son. Det är 500-tal och en dimma har svept in och gjort att människors minnen har börjat blekna bort. Det blir en händelserik färd och många möten. Någonstans hotar också en fruktansvärd drake, eller är det något annat som ligger begravt?
Jag har läst flera romaner av Ishiguro och hittills har alla seglat in på min lista över favoritromaner. Jag har blivit djupt berörd av både Återstoden av dagen och Never let me go, men när jag nu har läst Begravd jätte så känner jag mig inte lika drabbad. Fantasy är måhända fel genre för mig, men för mig fanns det inte mycket i den här romanen som engagerade. Av de Ishiguro-romaner som jag har läst så tycker jag dessutom att Begravd jätte är den mest avancerade och jag är den första att erkänna att mycket säkerligen flög över huvudet på mig. Här finns kopplingar till andra verk och berättelser, inte minst Kung Artur-berättelserna, och det är proppat med symboler och namn som är tänkta att väcka associationer, men som främst får mig att känna mig dum.
Det finns säkert mycket att hämta i Begravd jätte för den som har den rätta bakgrunden och känner sig manad att läsa något som kräver mycket analys och eftertanke. Jag inser att det finns många bottnar i den här berättelsen, men för mig var det just inget lager som engagerade särskilt mycket.
Originalets titel: Buried giant (engelska). Översättare: Rose-Marie Nielsen. Uppläsare: Magnus Roosmann. Utgivningsår: 2015 (första brittiska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Wahlström & Widstrand), 2017 (den här ljudboksversionen, Bonnier audio). Antal sidor: 335 (ca 14 h lyssning). ISBN: 9789146226659, 9789176518373, 9789176471890. Andra som läst: dagensbok.com, Fantastiska berättelser.
Det är 500-tal. Romarna försvann för längesedan, och det land som en gång ska komma att bli England sveps sakta men säkert in i ett slags kollektiv minnesförlust som kallas ”dimman”. I landskapet rör sig människor på obestämd flykt; föräldrar söker sina barn, barn söker sina föräldrar. Men det är också en värld, som Ishiguro skildrar den, befolkad av monster och demoner. Och mitt i allt detta befinner sig Axl och Beatrice, ett åldrat par som ger sig ut på en lång och farofylld resa för att hitta sin son, sedan många år försvunnen.
Kazuo Ishiguros nya roman, den första på tio år, är en symbolladdad, svart och mystisk saga. Ishiguro leker med genrer och överskrider dem. Begravd jätte är äventyrsberättelse, pikareskroman, fantasy – allt på en och samma gång. Och, på ett djupare plan, är den också en betraktelse över – och kanske ifrågasättande av – myternas och det kollektiva minnets betydelse.
(förlagets beskrivning)
Kazuo Ishiguro
Kazuo Ishiguro (född 1954) är en brittisk författare med japanskt ursprung. Han har skrivit ett stort antal romaner, i vitt skilda genrer. Hans genombrott kan sägas vara The remains of the day (Återstoden av dagen), från 1989, som också har filmatiserats och för vilken han belönades med Bookerpriset. Även SciFi-romanen Never let me gohar filmatiserats. 2017 tilldelades Kazuo Ishiguro Nobelpriset i litteratur.
Idag tänkte jag tipsa om några böcker om änkor. Förmodligen har jag missat några av de mest oumbärliga böckerna på temat – Jag har exempelvis inte läst Joan DidionsEtt år av magiskt tänkande – men en och annan bok om änkor har jag trots allt hunnit med. Här är tips från blandade genrer:
Änkans bok av Joyce Carol Oates
När jag läste den här boken hade jag känslan av att stå och tjuvlyssna eller att råka överhöra något som egentligen inte var för mina öron. Boken känns så privat och hudlös, sorgen ligger så blottad och öppen. Det kändes nästan för intimt! Men sanningen är väl att Änkans bok är en roman, skriven med Oates precision och att den avslöjar precis så mycket som hon hade tänkt. För visst är det en roman, men nog ligger den nära hennes egen förlust när hon förlorade sin make sedan 47 år tillbaka. Den är väldigt fin, hur som helst, och djupt berörande. Läs mer om Änkans bok.
Kärleken är dödens motsats av Roberto Saviano
I den här kortromanen är änkan ung. Mycket ung. Sjutton år gammal förlorar Maria sin pojkvän som tagit värvning för att få ihop pengar till deras bröllop. Det är ingen lång berättelse, men en brännande historia om förvirrande sorg och om fattigdom. Läs mer om Kärleken är dödens motsats.
Den fjärde handen av John Irving
Det kanske är osmakligt av mig att lyfta in en komedi i den här samlingen av mer allvarstyngda sorgeböcker, men jag gör det ändå! Den fjärde handen är en knäpp bok om en kvinna som förlorat sin man. Hans hand lever dock kvar, transplanterad till en annan man. Kvinnan kräver umgängesrätt – och mer än så. Jag läste den här boken när jag var i tonåren och jag är inte säker på att den skulle hålla för omläsning, men när det begav sig tyckte jag faktiskt att den var en av Irvings bättre romaner och på den tiden var jag väldigt förtjust i hans knäppa och originella berättelser. Läs mer om Den fjärde handen.
Änkan av Fiona Barton
Den här deckaren var helt i min smak! Den berättas ur en udda vinkel: huvudpersonen är änka och har varit hustru till en man som anklagats för barnporrbrott och för att ha rövat bort och mördat en liten flicka. Nu är han död och (skvaller)pressen vill suga ut så mycket som möjligt ur änkans historia. Som läsare undrar man såklart vad som hände och vilken inblandning änkan själv hade. Vad driver en kvinna att trofast stå vid sidan till en person som anklagas för ett avskyvärt brott? En verkligt tankeväckande bok! Läs mer om Änkan.
Maken av Gun-Britt Sundström är en fantastisk roman om ett par i sena 60-talets Stockholm; En störande och berörande bok om kärlek och tvåsamhet, frihet och passion. Betyg: 5 pipor av 5.
Maken av Gun-Britt Sundström är en roman om ett ungt par i det sena 60-talets Stockholm. När den kom ut, 1976, blev den Gun-Britt Sundströms stora genombrott och idag har den blivit något av en modern klassiker. Det är lätt att förstå varför. Boken vänder och vrider på kärlek och tvåsamhet och jag tror att alla på ett eller annat sätt kan känna igen sig eller känna med huvudpersonerna i den här berättelsen. Det är inte lätt att dela sitt liv med någon annan. Jag tror att vi alla har behövt konfronteras med detta ibland.
I den här boken är det Martina och Gustav som står i centrum. Båda är studenter och det här är en tid då törsten efter bildning uppenbarligen var något annat än vad den är idag – i den här romanen springer folk på föreläsningar och registrerar sig på universitetskurser som ren underhållning. Det blir ingen ögonblicklig och himlastormande förälskelse mellan Gustav och Martina, men med tiden växer det fram något som blir en passion. Aldrig böljar väl samtalen fram så fritt som när de pratar med varandra – inte minst om politik, kultur, filosofi. Martina och Gustav blir ett par, de blir ett officiellt par och de bryter till och med mot pryda föräldrars uppfattning om när det är lämpligt att sova i samma sovrum på sommarstället. Gustav frågar titt som tätt om Martina vill gifta sig, men det är som på skoj, något som bara slinker ur. Martina kallar Gustav för sin make. Kanske är det deras sätt att protestera mot tidigare generationers idéer om förhållanden och tvåsamhet – att gifta sig är det inte frågan om.
Det är som att de tror sig stå över den typen av förstelnade gamla strukturer. Martina och Gustav är bildade, upplysta, fria. Snart börjar de båda ha affärer vid sidan om, vilket de inte räds att diskutera med varandra. Det kan rent av presentera den andre för sina älskare och älskarinnor. Intellektuellt tänker de att de ändå vet var de har varandra och vilket förhållande som har betydelse, men känslomässigt drar det iväg. I flera omgångar gör de slut. Martina tvivlar på att hon älskar Gustav på rätt sätt. Gustav känner sig oälskad. De sårar och älskar, om vartannat.
Fyrahundra sidor senare slutar boken och fick mig att nästan gråta. Att det ska vara så svårt med relationer! Maken har verkligen fått mig engagerad och den har berört mig, minst sagt. Ibland har jag velat skaka om Martina och Gustav, ibland har jag velat skälla på dem. Ibland har jag velat fråga dem om de verkligen är så fria som de tror. Det paradoxala är att hur öppet och kravlöst de än försöker att leva, desto mer ofria blir de. Kanske går det inte att både äta kakan och att ha den kvar: kanske har förhållanden alltid ett pris och kanske är det vi kan hoppas på att det ändå är värt det, och att man inser att det är värt det innan det är för sent.
Jag tycker att Maken är en fantastisk och helt bländande roman om kärlek och relationer. Den är ärligt talat bland det bästa jag har läst på temat. Därtill är den en intressant skildring av tidsandan. Under läsningens gång hinner jag bli paff många gånger när det slår mig hur annorlunda vårt samhälle ser ut idag. Det här var uppenbarligen en tid då många av dagens bekymmer kunde viftas bort. Utbildning? Jobb? Äh, det löser sig! På ett skrämmande och samtidigt inspirerande sätt verkar varken Gustav eller Martina ha någon direkt plan för framtiden eller någon tanke på att skaffa sig något varaktigt jobb. Och kulturen och politiken! Här verkar kultur och politik vara dagens samtalsämnen. Så är det knappast idag, men kärleksbekymren är väl ungefär samma nu, som då.
Jag gör en ansats att hjälpa till med disken efteråt, men han föser ut mig ur köket med tillsägelse att umgås i stället. Anna-Karin har satt sig i soffan med ett handarbete, jag sneglar för att se vad det är hon virkar. Ser jag rätt? Jo. En slips.
Jag kan inte hjälpa att jag får utslag när jag upptäcker att det är en slips en flicka sitter och virkar. Något inom mig får utslag.
Jag bara vill bort, hem till mig, till där jag är hemma och är rätt.
Jag kan inte som Gustav älska det banala för dess banalitet, jag kan inte se det sakrala i det. Han tycker det är konventionellt att vilja vara okonventionell. Det kanske det är, men i så fall är det väl inte bättre med hans okonventionella sätt att vara konventionell, för det är ju inte det han är, han är konventionalistisk: programmatiskt och Kierkegaardskt utstuderat.
Men när jag ser Anna-Karin förstår jag att det naturligtvis är vad han egentligen innerst inne hela tiden vill ha: en liten brud som virkar slipsar åt honom.
Vad är det att vara ett par? Vilket ansvar innebär det, vad kan man kräva av varandra? Tid? Sex? Trohet? Är det annorlunda om man gifter sig? Kan man leva ihop om man har olika ideal för hur ett förhållande ska vara? Sådant diskuterar Martina och Gustav med varandra och med andra, allt medan de försöker få sitt samliv att fungera, ger upp och skiljs åt men börjar om igen, om och om igen…Romanen utspelas i Stockholm på 1960- och 70-talet, en tid av förändring då många tror att kärnfamiljen är på väg att avskaffas. Ändå upptäcker Martina hur svårt det är att vara utan ”make” när alla man känner bildar par och familj. Maken utkom första gången 1976 och har blivit mycket läst och citerad. Många känner igen sig själva på olika sätt i denna oromantiska roman- man skrattar och gråter med det omaka kärleksparet.
(förlagets beskrivning)
Gun-Britt Sundström
Gun-Britt Sundström (född 1945) är en svensk författare, kritiker och översättare. Hon fick sitt stora genombrott med Maken 1976, en roman som hon för övrigt säger sig har varit trött på i 42 år. Hennes senaste bok är Skrivliv (2018), som utgår från Sundströms egna dagboksanteckningar från 60- och 70-talet.
Allegiant av Veronica Roth är en spännande och överraskande avslutning av den dystopiska Divergent-trilogin. Tyvärr är den seriens svagaste del. Betyg: 2+ flygplan av 5.
Allegiant av Veronica Roth är den tredje och avslutande delen i Divergent-trilogin. Böckerna utspelar sig i en dystopisk framtid där människorna hålls i schack genom att de är tvingade att gå med i så kallade falanger och att följa de synsätt och livsregler som följer med detta. Sextonåriga Tris har valt De Tappra och har därför också genomgått De Tappras initieringsfas, en utmanande utbildning där hon tillsammans med andra jämnåriga, nyblivna falangmedlemmar har lärt sig att hantera vapen och att möta sina största rädslor. För Tris är dock situationen väldigt speciell: det är inte alls självklart att hon tillhör De Tappra och hon har i själva verket egenskaper som gör att hon passar i flera falanger. I de föregående böckerna i serien har det mer och mer gått upp för henne vad det betyder: i det här samhället kallas tillståndet för divergens och det är inte ofarligt att bli avslöjad med att vara just divergent eftersom att det ses som ett hot mot systemet.
Mycket har dock bubblat under ytan under en period och i de två föregående böckerna, Divergent och Insurgent, har samhället börjat rasa samman. Det har varit våldsamt och Tris och hennes vänner har upprepade gånger behövt visa enormt mod. Hennes speciella egenskap, divergensen, har visat sig vara kraftfull för att göra motstånd mot de som är på väg att driva samhället i en ny, skrämmande riktning.
Samtliga böcker i den här trilogin kännetecknas verkligen av spänning och högt tempo. I Allegiant kastas läsaren rakt in i berättelsen och det är verkligen till fördel att ha tidigare böcker i rätt färskt minne. Boken tar vid där Insurgent slutade och händelseutvecklingen driver Tris och hennes kompisar till det som finns utanför deras hemstad. När detta skedde kände jag mig bra dum. Jag har läst två böcker om Tris, men det hade aldrig slagit mig förrän nu att det finns något bortom den stad där hon bor (vilket för övrigt är en mörk version av ett framtida Chicago). Nu öppnade sig något helt nytt och helt nya förklaringsmodeller till varför Tris hemstad ser ut som den gör och varför människorna där har krigat kring falang-systemet.
Det finns en intressant kärna i den här boken och i den här trilogin. Jag tycker att det är spännande med tanken på att människor är tvingade till väldigt specifika livsstilar och vad det gör med människorna att leva så begränsat och monokulturellt. Det sipprar fram många spännande frågor kring hur ett sådant samhälle ska förhålla sig till de som är annorlunda och inte passar in i mallen. I Allegiant dras det faktiskt ett varv längre eftersom att det snart visar sig att världen utanför också har sina konflikter kring samma frågor.
Men trots att det är spännande och intressant, så måste jag erkänna att jag tycker att Allegiant är den svagaste boken i serien. Trots min aha-upplevelse när Tris och hennes kompisar lämnar staden, så tycker jag att det blir lite rörigt att förflytta handlingen till helt nya miljöer och omständigheter. Författaren hinner heller inte riktigt göra mesta möjliga av det här greppet utan berättelsen rusar fram samtidigt som den förvånansvärt ofta står och stampar i förklaringar kring hur saker och ting egentligen hänger ihop. Alla dessa serum som injiceras precis hela tiden blev lite småtjatiga i bok ett och två i serien, men i Allegiant blev dessutom det bara för mycket, kan jag tycka.
Jag ska inte påstå att jag tycker att Allegiant är en usel bok, men, som sagt, den är inte seriens starkaste bok och jag hade inte direkt längtat efter att läsa ut den om det inte vore för att jag har läst de andra delarna i trilogin och ville veta hur det skulle sluta. Och hur det slutar..? Ja, det tänker jag inte avslöja, men jag måste erkänna att jag blev överraskad, på riktigt. Jag väntade in i det sista på en vändning som aldrig kom och jag vet inte om jag är glad över det eller inte. Låt mig säga att om det är något jag kommer att minnas från den här boken så är det nog slutet.
”Anmoder.” Ordet ekar uråldrigt inom mig, som gamla ruiner. Jag lägger handen mot väggen innan jag vänder mig om. Den är kall och vit.
Min anmoder, och det här är det arv som hon efterlämnade: frihet från falangerna och insikten om at min divergenta identitet är viktigare än jag har förstått. Min blotta existens är ett tecken på att det är dags för oss att lämna staden och hjälpa människorna som lever utanför.
Ur Allegiant av Veronica Roth
Originalets titel: Allegiant (amerikanska). Översättare: Katarina Falk. Utgivningsår: 2013 (första amerikanska utgåvan), 2014 (första svenska utgåvan, Modernista). Läs även Divergent, Insurgent. Antal sidor: 392. ISBN: 9789174995909, 9789174995916.
Tänk om hela din värld var en lögn. Tänk om ett enda avslöjande eller ett enda val förändrade allt. Tänk om kärlek och lojalitet fick dig att göra saker som du inte trodde var möjliga.
Det falangbaserade samhälle som Tris Prior en gång trodde på är splittrat av våld och maktkamper, ärrat av svek och förluster. Så när hon får chansen att utforska en värld bortom den hon hittills känt, är Tris redo. Kanske kan hon och Tobias bygga ett nytt och enklare liv tillsammans bortom stängslet, ett liv fritt från komplicerade lögner, hoptrasslade lojaliteter och plågsamma minnen.
Men Tris nya verklighet är ännu mer skrämmande än den hon lämnat bakom sig. Gamla sanningar förlorar snart sin mening, och nya omskakande insikter förändrar människorna hon älskar.
Och än en gång måste Tris kämpa med att försöka förstå den mänskliga naturens komplexitet och sin egen samtidigt som hon ställs inför svåra val i fråga om mod, lojalitet, uppoffring och kärlek.
(förlagets beskrivning)
Veronica Roth
Veronica Roth (född 1988) är en amerikansk författare, främst känd för Divergent-trilogin, som gavs ut mellan åren 2011 och 2013 och som också har filmatiserats. Veronica Roth har en Facebooksida, en hemsida och instagrammar under @vrothbooks.
Ett jävla solsken av Fatima Bremmer är en prisbelönt biografi om Ester Blenda Nordström, en pionjär inom den grävande journalistiken och en kvinna som verkligen gick sin egen väg. Uppfriskande! Betyg: 4 motorcyklar av 5.
Ett jävla solsken av Fatima Bremmer är en biografi om Ester Blenda Nordström, journalisten som fram tills den här prisade och bästsäljande biografin kom ut har varit en märklig doldis. Med märklig menar jag såklart att hon är såpass uppfriskande och intressant att hon borde ha varit mer känd än vad hon varit.
Nordström var en pionjär inom den undersökande journalistiken och wallraffade långt innan uttrycket, uppkallat efter journalisten Günter Wallraff, hittades på. 1914 blev hon nämligen rikskänd när hon skildrade tillvaron som piga genom att ta anställning på en gård. Fylld av äventyrslusta kom hennes liv sedan att fyllas av många resor och hon tvekade sällan för att testa något nytt. Hon arbetade exempelvis som nomadlärarinna, rapporterade om nöden i det svältdrabbade Finland, reste till Anderna och i emigranternas fotspår i Nordamerika och var på äventyr i Sibirien. Oftast hade hon sällskap av Carin Waern Frisell, som förmodligen inte bara var en nära vän till Nordström utan också var hennes stora kärlek. Nordström skrev också flickböcker, som tydligen var något av en föregångare till Pippi Långstrump. Enligt Bremmer verkar faktiskt Astrid Lindgren ha inspirerats av Nordströms böcker om den livliga ”rackarungen” Ann-Mari; Tydligen är vissa scener i Pippi Långstrump nära identiska med sådana som utspelar sig i Nordströms flickböcker.
Nordström framstår som en färgstark och uppfriskande person. Hennes liv blev inte speciellt långt, men hon fyllde sina år med mer än de flesta. Det är inspirerande och kul att läsa om en kvinna som verkligen tagit för sig i livet, och som dessutom gjort det vid en tid då kvinnors rättigheter och möjligheter vad något helt annat än idag. Samtidigt ryggas det inte för de mörkare delarna i Nordströms tillvaro, för visst bar hon också på något tungt, som kanske också bidrog till att hon utvecklade den alkoholism som till slut gick helt överstyr.
Det är spännande och inspirerande att läsa om Nordström och det gör mig verkligt glad att Bremmer har gjort denna insats att samla brev och andra källmaterial för att kunna skriva den här boken; Det märks att den står stadigt i en seriös och ordentlig research. Samtidigt är det en bok som går att läsa helt skönlitterärt, så att säga. Bremmer har fyllt i och skapat en story som är intressant att läsa. Ibland kanske hon tar sig friheten att fylla i lite mer än vad som egentligen går att belägga, men det känns inte så. Jag tycker verkligen att Ett jävla solsken är en riktigt bra biografi och en riktigt fin skildring av en verkligt fascinerande och inspirerande journalist som förtjänar att bli ihågkommen och beundrad.
”Den norm- och banbrytande journalisten som wallraffade långt innan begreppet var uppfunnet Hon var den ostyriga pojkflickan som skickades hemifrån för att bli snäll och foglig. Men Ester Blenda Nordström lät sig aldrig tämjas.
Som Sveriges första undersökande reporter gjorde hon det ingen annan vågade. Under falsk identitet slet hon som piga på en bondgård, hon levde ett halvår med samer i Lapplands piskande snöstormar och reste som tredjeklasspassagerare med fattiga emigranter till Amerika. Hon räddade hela byar från svältdöden under finska inbördeskriget och deltog i en flera år lång expedition till ett farligt vulkanområde i Sibirien. De banbrytande reportage som hon tog med sig hem förändrade den svenska journalistiken.
Ester Blenda Nordström var en av sin tids pionjärer och stjärnor. Hyllad, beundrad och vän med personer som Anders Zorn, Evert Taube och Elin Wägner. Hon körde motorcykel, rökte pipa och trotsade alla normer som begränsade kvinnors liv i början av 1900-talet. Men så plötsligt tystnade hennes starka röst. De spektakulära äventyren och kampen för ett liv på egna villkor visade sig ha ett högt pris.
I den första biografin om Ester Blenda Nordström berättar journalisten och författaren Fatima Bremmer historien om vad som fick Sveriges modigaste journalist att tappa modet. Med hjälp av tidigare okända brevsamlingar och dagböcker porträtteras en av 1900-talets mest fascinerande svenska kvinnor.”
(förlagets beskrivning)
Uppläsare: Marie Richardson. Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Forum bokförlag), 2017 (den här ljudboksversionen, Bonnier Audio). Antal sidor: 375 (ca 12 h lyssning). ISBN: 9789137143743, 978-91-7651-840-3.
Fatima Bremmer
Fatima Bremmer (född 1977) är en svensk journalist och författare som har arbetat på exempelvis Svenska dagbladet, Amelia och Expressen. Hon har skrivit böckerna De sista tanterna (2011) och den augustprisbelönade Ett jävla solsken (2017).
Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske av Emmy Abrahamson är en annorlunda feelgoodroman. Singeltjej och uteliggare, kan relationen hålla? Det är helt klart en udda bok med en del kul passager, men mycket känns också för grunt och förenklat. Betyg: 2 tältsemestrar av 5.
Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske av Emmy Abrahamson är något så annorlunda som en feelgoodberättelse och en romantisk roman där det inte är en ung tjej och en rik, snygg snubbe som fattar tycke för varandra. Huvudpersonen, Julia, är en singeltjej som arbetar som engelsklärare i Wien. Hennes dagar går så långsamt att hon tacksamt river ned alla sina böcker i bokhyllorna, bara för att skapa ett behov av att få ställa tillbaka dem snyggt i hyllan igen, och att hon går så ofta på gratis syn- och hörselundersökningar att det väcker irritation hos de som erbjuder dem. Så träffar hon Ben, en uteliggare, och det visar sig att de har samma humor och att de är menade för varandra. Snart har Ben tagit med sig en plastkasse med sina tillhörigheter och flyttat in hos Julia. Ungefär lika snart börjar det att skava något. Julia tycker att Ben bör skaffa sig en universitetsutbildning och ett ”riktigt” jobb, vilket Ben inte tycks vara speciellt intresserad av, samtidigt som han irriteras över att Julia ofta betalar för honom; med hans synsätt är det naturligtvis han som ska försörja sin partner, så manligheten blir helt klart stukad av att det blir precis tvärtom. Ben är också alkoholiserad och tar droger, men det är ingenting som ges något större utrymme i boken, så det hör uppenbarligen inte till det som utgör främsta hindret i Julias och Bens relation.
Det finns många intressanta teman och scener i den här boken, men den är främst skriven som en ren underhållningsroman och touchar bara lätt vid de riktigt svåra ämnena och en del teman, t.ex. missbruket, berörs egentligen inte alls, annat än att Julia blir lite irriterad över att lägenheten blir fylld med tomburkar. Det känns faktiskt synd att så mycket i den här berättelsen pyser ihop till ett ingenting. Det är verkligen inte lätt med relationer och vi måste alla anpassa oss för att leva med en partner. I det här fallet handlar det på flera sätt om helt krockande världar: någon kommer med ett fyrkantigt synsätt på livet och med perspektivet att akademikerliv och kultur är det som betyder något, medan den andra i förhållandet kommer från en tillvaro med bohemliv och kringflackande liv utan många fasta punkter i tillvaron. Har ett sådant förhållande någon chans? Det hade kunnat skrivas något verkligt intressant om detta, men jag tycker inte att författaren lyckas, ärligt talat. Hemlösheten beskrivs också i mina ögon alltför naivt och romantiserat:
”Men berätta igen hur du blev hemlös”, säger jag. ”Jag förstår bara inte hur människor blir hemlösa. Alltså, jag förstår varför vissa människor blir hemlösa men inte sådana som du.”
Först säger Ben ingenting.
”Det är lätt”, säger han till slut. ”Vad är lättare än att bara kunna sova varsomhelst? Man er en gräsplätt och så kan man sova där.”
”Men om vintrarna då?”
”Då hittar jag något tomt hus.”
”Men blir du aldrig rädd?”
”För vad då?” säger Ben och ler. ”Att någon ska ta min håliga tröja?”
”Men är det så här du vill leva ditt liv?” frågar jag.
”Varför inte?” säger Ben och rycker på axlarna.
Ur Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske av Emmy Abrahamson.
Ärligt talat så har jag också svårt att förstå själva attraktionen. Det är lätt att säga att ”jag gillar olika”, men i grunden tenderar vi att omge oss av personer som liknar oss själva. Jag vill gärna tro att människor lätt kan träffas över alla gränser och barriärer och förälska sig i varandra, men i praktiken har jag svårt att se att en kvinna med en extremt ordnad tillvaro skulle bli handlöst förälskad i en person som inte klarar av att sköta sin personliga hygien, som stinker och som lever på gatan och ägnar dagarna åt att dricka öl. En av mina bokcirkelkompisar testade att vända på perspektivet: skulle det bli trovärdigt med en roman om en ung, snygg kille som blir förälskad i en ”bag lady”? Intressant, för det tror jag verkligen inte! Trots det nyskapande med att killen är en uteliggare så inser jag också att storyn egentligen en ”klassiker”: ”tjej ser det fina under ytan och räddar kille från misär”. Skönheten och odjuret, ni vet.
Det finns mycket som jag tycker är riktigt dåligt med den här boken, men jag kan också jämna ut det lite med att det också finns en hel del på pluskontot. Det jag verkligen uppskattar med boken är att den känns så udda och uppfriskande (trots allt) och att det då och då bubblar upp, för genren, helt otippade grejer: som att Julia åker hem och kollar på porr efter en seg utekväll. Det är kanske inget som tjejer gör speciellt ofta i romaner över huvud taget och även om det kanske inte är så intressant i sig, så är det roligt att författaren tar ut svängarna och inte målar upp ett alltför klyschigt persongalleri. Kul är också att Julia ständigt drömmer om att bli författare och att hon då och då kommer på riktigt vassa romanidéer i stil med en roman om ”ett fattigt bondepar som tvingas emigrera till Amerika för att undkomma armodet hemma i Sverige.” och sedan, hoppsan, inser att den romanen redan finns. I slutändan har bokens författare kommit upp med något så oväntat som en roman om en tjej och en uteliggare. Jag gillar den självironin, eller vad man ska kalla det. Över huvud taget finns det en skön humor i den här boken och jag gillar verkligen Julias rättframma stil och kvicka kommentarer.
I slutändan är det väl ändå inte en toppen-bok i mitt tycke. Det blir helt enkelt inte bra att beröra så många svåra ämnen och göra så väldigt lite av dem. Intressant är dock att en av mina bokcirkelkompisar berättade att mycket av den här berättelsen tydligen är självupplevt: Emmy Abrahamson är tydligen gift och har barn med en man som har levt som hemlös. Så ja, jag får kanske vara ödmjuk här och säga att det är mycket jag inte vet om livet, särskilt inte livet som hemlös, och hur förälskelse kan uppstå vid de mest otippade tillfällen. Jag kan dock önska att Emmy Abrahamson hade skrivit lite mer övertygande om det här är hennes uppriktiga erfarenheter och tankar kring hemlöshet och relationer, för det här övertygade inte mig.
Julia lever ensam med sin katt i Wien. En dag kommer hon att bli kompis med Elfriede Jelinek och sluta med att ständigt besvara enkäter som tidsfördriv. Till dess får hon arbeta som språklärare för överambitiösa företagsledare och underpresterande ungdomar.
På en parkbänk möter hon Ben och kärlek uppstår. Allt är perfekt, förutom det lilla faktum att Ben bor i en buske…
En härlig kärleksberättelse om att våga välja med hjärtat och se bortom yta, förväntningar och trasiga kläder.
Emmy Abrahamson (född 1976) är en svensk författare. Hon debuterade 2011 med ungdomsromanen Min pappa är snäll och mamma är utlänning och har efter det skrivit ett flertal böcker för unga och för vuxna. Hennes senaste roman är Hur man gör succé på dårhus (2018).
Vattnet drar av Madeleine Bäck är en skräckroman som utspelar sig runt Hofors. Den är både läskig, spännande och är fylld med intressanta karaktärer. Jag kommer absolut att läsa fortsättningen. Betyg: 4 katter av 5.
Vattnet drar av Madeleine Bäck börjar dramatiskt med att ett gäng unga personer gör inbrott i en kyrka för att stjäla en madonna-skulptur. En av dem får också med sig en sten, som visar sig vara mer än en vanlig sten. Det är en av många oroande händelser i trakterna runt Hofors den här sommaren. En ung kvinna hittas mördad vid en sjö och en annan ung kvinna träffar vid samma ställe en man som förför henne. Hennes vän kan bara se på när kvinnan försvinner framför henne. Den mystiska stenen hettar i den unge mannens ficka medan människor på bygden lever ut i rena orgier. En ung man med en sällsam förmåga att kommunicera med djur upplever starkt oroande känslor. Vad betyder allt? Vad är det som har väckts upp?
Alla svar ges inte i Vattnet drar, som också är första delen i en trilogi. Samtidigt är det lite av charmen med boken, att allting inte ges i klartext. Allt är förvirrat och omtumlande för huvudpersonerna och också för läsaren. Det passar ihop och bidrar till spänningen och skräcken. Det här är inte en bok som gjorde mig mörkrädd (och jag är verkligen harig!), men den är bladvändande och tempot lockar till vidare läsning. Vad ska hända? Hur hänger allt ihop? Vad i helvete är det som händer?
Snyggt är också att Madeleine Bäck plockar upp skräck ur vår gamla folktro. Vem kunde ana att Näcken skulle vara så otäck? Min enda bild av Näcken är från det practical joke som Lasse utsätter de andra ungarna för i Bullerbyn, men det här är det något helt annat. Något verkligt ont har verkligen släppts lös.
Handlingen rör sig runt Hofors med omnejd. Jag är uppvuxen i ett samhälle inte långt från Gävle, så det är kanske inte mina hoods, men tillräckligt välbekant för att det ska bli en extra krydda. Jag är också väldigt förtjust i böcker som utspelar sig i småstaden (jag är så hemskt mätt på Stockholm!), så det känns väldigt sympatiskt att boken utspelar sig där den gör. Med det sagt så inser jag också att berättelsen ritar upp en del nidbilder av ”lantisar”. Här är det en hel del av handlingen som kretsar kring bakluckeförsäljning av hembränt, tjejer som ”knullar runt” (och snacket på byn, ni vet), sommartorka på lokaltidningen och människor som försörjer sig med skumrask och lever sjaskigt. Å andra sidan utger sig inte författaren för att måla upp en balanserad bild av livet i småstaden, så det är väl okej. Faktum är att jag verkligen gillar personporträtten och karaktärerna i den här boken. Det är så många författare som väljer att skriva om personer som liknar dem själva: bildade, utbildade. Här är det till stor del helt andra människor som ges utrymme, vilket känns uppfriskande faktiskt.
Jag fastnade verkligen för Vattnet drar. Den är rå och otäck, förvirrande och spännande. Jag kommer absolut att läsa eller lyssna på fortsättningen.
”Kroppen av en kvinna hittas vid Malmjärn i Gästrikland. Har det något med den illegala sprithandeln att göra? Eller stölden av den värdefulla madonnan i Ovansjö kyrka? Något har förändrats i bygden under den här helvetesvarma sommaren. Det känns i själva luften. Som ett elektriskt stråk av begär och desperation. Det som legat dolt i hundratals år har vaknat igen.”
(Förlagets beskrivning)
Uppläsare: Sanna Krepper. Utgivningsår: 2015 (första utgåvan, Natur & Kultur), 2016 (den här ljudboksversionen, Natur & Kultur). Antal sidor: 421 (ca 12 h lyssning). Läs även övriga delar i trilogin: Jorden vaknar, Berget offrar. ISBN: 9789127144804, 9789127148758. Andras röster: Bokhemligheter, Bokkoll, Litteraturkvalster & småtankar.
Madeleine Bäck
Madeleine Bäck (född 1976) är en svensk författare och journalist. Vattnet drar (2015) är hennes debutroman. Madeleine Bäck har en Facebooksida.
Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde är en smärtsam berättelse om rötter och sorg när livet är på väg att rinna en ur händerna. Betyg: 4 midsomrar av 5.
Det var vi av Golnaz HashemzadehBonde är en bok fylld av smärta. Nahid har precis fått en cancerdiagnos med en dålig prognos, något som hon har svårt att acceptera. Samtidigt frågar hon sig om hon alls borde ha haft ett liv sedan den dagen då hon gav upp frihetskampen och förlorade sin syster och så småningom sin familj, som blev kvar i Iran medan hon och hennes Masood flydde till Sverige. I tankarna dras hon tillbaka till Iran och revolutionen och hon kastas förtvivlat ned i minnen fyllda med sorg, och ibland skuld, samtidigt som hon försöker att hålla igång en normal relation till sin dotter, som naturligtvis också plågas av cancerbeskedet.
Det var vi är en stark och poetisk berättelse om frihetskampens pris och om kampen att fortsätta leva, i betydelsen att ryckas upp och rota sig på en ny plats lika mycket som att försöka fortsätta trots att tiden börjar rinna ut. Jag älskar bokens framsida, där just rötter spränger fram i silver mot en blå bakgrund. När Nahid inser att livet snart är över kommer rötterna i Iran tillbaka, lika mycket som tankar på dotterns rötter och vad som kan växa fram i framtiden.
Det som berörde mig mest var dock skildringen av att leva med en cancerdiagnos – och att vara anhörig till någon som har drabbats av cancer. Nahid och hennes dotter är två personer i sorg och två personer med egna behov för hur sorgen ska hanteras. Ibland går ekvationen inte ihop: dottern vill uppleva saker tillsammans med sin mamma, Nahid vill vara ifred. I kärlek måste man ibland mötas någonstans vid mitten.
Det var vi är verkligen en stark och smärtsam bok. Jag tyckte väldigt mycket om språket och känslan, samtidigt som jag ibland känner att den snuddar lite för lätt vid en del teman. Revolutionskampen hade kunnat vara en egen bok och broderas ut mer, att fly och rota sig på en ny plats är också uppslag för en egen roman. Samtidigt är kanske det vackra just att boken flyktigt berör alla dessa ämnen. Även om boken egentligen aldrig djupdyker ned i något så skapas en imponerande väv. Jag blev verkligen berörd.
””Mamma, lyssna: Min far sa: Eftersom ingen som tillhör dig begravts i den här jorden tillhör den här jorden inte dig.”
Jag tittar tomt på henne.
”Förstår du?” frågade hon mig. ”’Eftersom ingen som tillhör dig begravts i den här jorden tillhör den här jorden inte dig.’ Och nu har vi begravt pappa.”
Hon tittar på min tystnad, och fyller i, som att det skulle hjälpa.
”Det är en persisk tjej som har skrivit det.”
Jag vill säga att det är löjligt. Först och främst är det ingens jord, det är bara patriotiskt skit. Ingen äger någon jord. Din pappa blev kremerad, tänker jag. Jag är en sådan som säger sådant. Så jag sa det. Jag hörde mig själv säga det högt. Jag kunde se smärtan skjuta upp ur hennes bröst, hur hennes hals blev tjock.”
Ur Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde
Det var vi
”Nahid träffar Masood den kväll de firar att hon kommit in på universitetets läkarlinje. De är båda 18 år. Han berättar om sin tro på frihet och om övertygelsen att gamla strukturer måste rivas ner. För Nahid blir frihetskampen som en barnslig dröm. Revolutionen kommer över dem som ett stjärnregn. De smyger runt i staden och delar ut flygblad, sprider sitt budskap. De vet att de riskerar allt, men det är roligt, kittlande, skrämmande. De är odödliga. Ett folk av sten. Men det är innan de tvingas leva under jorden.
Den dagen allt förändras har Nahid fallit för lillasyster Noorahs tjat och låtit henne följa med dem. En demonstration pågår och tusentals människor skriker slagord på gatorna. Men allt blir långt mer allvarligt och våldsamt än de kunnat föreställa sig och för ett ögonblick släpper hon sin systers hand. Allt som händer efteråt bär färg av det.
För lånade pengar flyr de till Sverige med falska pass. Det gör det för sin egen skull, och för att dottern ska få en framtid. I Sverige skapar hon sig en ny tillvaro, men tryggheten här har en mörk baksida.
30 år senare är Nahid arg – på sjukdomen, på sjukhuspersonalen, på livet, på sina vuxna barn. Allt det där ingen förstår i Sverige fast de vet så mycket. Allt som har med förlust och kamp att göra. Men ett barnbarn är på väg och ett hopp tänds. Kanske var inte allt förgäves ändå? ”Om jag får det här vill jag inte ha någonting mer.” Men det visar sig bli en kamp mot klockan.
Det var vi är en roman som vibrerar av både sorg och livsglädje, ett känslomässigt knytnävsslag som angår oss alla.”
Golnaz Hashemzadeh Bonde (född 1983) är en svensk författare med rötterna i Iran. Hon har hittills gett ut två romaner: Hon är inte jag (2012) och Det var vi (2017). Hashemzadeh Bonde är även grundare till föreningen Inkludera invest, som arbetar med att stärka sociala entreprenörer.
Lifsens rot av Sara Lidman är en fristående uppföljare på Jernbaneeposet, där Lidman skildrar hur Västerbottens inland befolkades och skriver om det hårda livet vid slutet av 1800-talet. Betyg: 2 hittebarn av 5.
Lifsens rot av Sara Lidman är den sjätte delen i Jernbaneeposet. Om jag har förstått det rätt så bestod verket ursprungligen av fem delar, som sedan följdes upp med ytterligare två, fristående romaner: Lifsens rot (1996) och Okuldens minut (1999). I Lifsens rot är det Rönnog som står i centrum, men karaktärer från tidigare delar i serien har också en stor plats, däribland Didrik och sonen IsakMårten, som blir Rönnogs stora kärlek.
I Lifsens rot skildrar Lidman kvinnoliv, kärlek och tillvaron i Västerbottens inland runt det förra sekelskiftet. Det är inte dumt att lyssna på berättelsen i Sara Lidmans egen inläsning, för hon har en väldig inlevelse och jag tror också att dialekten i boken kommer bäst till sin rätt i en riktigt bra uppläsning.
Med det sagt måste jag tyvärr erkänna det jag redan har avslöjat när jag skrivit om ett par av Lidmans tidigare verk, Din tjänare hör och Den underbare mannen: hur mycket jag än beundrar Lidman som person och hennes ambitiösa projekt att skriva om den här tiden och platsen så kan jag ändå inte fullt ut uppskatta den här berättelsen. Jag önskar att det vore annorlunda, men jag har verkligen svårt att engagera mig i det här. Det är kanske dialekten, eller berättelsens alla små sidospår, ja, jag vet inte, men för mig blir det för omständligt och svårt att ta till sig.
Lifsens rot
Uppläsare: Sara Lidman. Utgivningsår: 1996 (första utgåvan, Bonniers), 2012 (nyutgåvan på bilden, Albert Bonnier förlag), 1997 (den här Radioföljetongen, producerad av Gun Ekroth för Sveriges radio). Antal sidor: 279. Läs även övriga titlar i Jernbaneeposet: Din tjänare hör, Vredens barn, Nabots sten, Järnkronan, Den underbare mannen, Lifsens rot, Oskuldens minut). ISBN: 91-0-056329-3 .
Sara Lidman
Sara Lidman (1923 – 2004) var en svensk författare känd för debutromanen Tjärdalen (1953), Jernbaneeposet och många andra kritikerrosade och omtyckta böcker. Sara Lidman betraktas som en av Sveriges viktigast 1900-talsförfattare och hon var också en stark röst mot apartheid, atomvapen och Vietnam-kriget. Mer om Sara Lidman finns att läsa hos Sara Lidman-sällskapet.
Förlagets beskrivning
”Sjätte delen i Sara Lidmans klassiska jernbaneepos!
Sara Lidmans stora epos Jernbanan (som rymmer sju delar) handlar om hur Västerbottens inland befolkades, hur jernbanan fick sin sträckning i norr och hur Didrik Mårtenson blev Ol´förarn.
Det börjar en morgon i juni 1878 då gossekarlen Didrik får syn på en artikel i Skjellet-avisen. Där dryftas frågan om en järnbana i norr. Han blir besatt av tanken på en jernbana – senare av bygget av norra Stambanan – genom hans hemsocken Lillvattnet.
Skogsbolagen vill komma åt de orörda skogarna. Lillvattnets folk fruktar världen som den ter sig genom jernbaneloket – ett vidunder ur Uppenbarelseboken. Rallarna ses som hedningar, och Didrik vill högst av allt försona alla med jernbanans idé. Han talar i socken-stämma, på skogsauktioner, i kojor och kök. I hemlighet är det tankarna på Konungens besök vid invigningen som kommer honom att lova alla han möter ett nytt liv.
Sitt sista tal håller han – istället för kungens uteblivna invigningstal – när han skickas som förste tågpassagerare till fängelse i Stockholm.
Jernbanebygget är berättelsens röda tråd. Men det viktigaste i denna krönika är människorna; Anna-Stava – Didriks hustru och stora kärlek, den ljuvliga Hagar – sockenhorans dotter, IsakMårten – storsonen, och hans stora kärlek Rönnog. Och Strömmen, Spadar-Abdon och hans hästmarr Stina, Nabot, Goliat, Fridolf den gode, Julius och Dorn, Månstrimman. Och Nicke.
Det glöder och skälver av passioner, smärta, glädje, humor hos dessa tidlösa gestalter.
Didrik hamnar i fängelse – men det egentliga straffet får han på gamla dar när ”storsonen” IsakMårten gifter sig med Rönnog – Hagars röst – som är den centrala personen i Lifsens rot och Oskuldens minut.
I Lifsens rot arbetar Rönnog som mejerska i Norrbotten i början av förra seklet. Med en stormande hårväxt, tunn hy och en röst som kan skälla och sjunga förälskar hon sig ursinnigt och urskiljningslöst. När hon träffar IsakMårten har hon inget val längre. Om hon bara finge ha honom för sig själv. Bara för sig själv! Ett storslaget kvinnoporträtt och en intensiv kärleksroman.”
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.