Det sägs att det under medeltiden fanns en kvinnlig påve vid namn Johanna. Under namnet Johannes lyckades hon studera och avancera inom den katolska kyrkan tills hon till slut nådde den högsta posten av de alla – påvestolen. Om legenden är sann blir man kanske inte så mycket klokare på efter den här romanen, men det är ändå en ganska fascinerande berättelse.
Boken om påven Johanna är intressant eftersom den berättar om livet under medeltiden och eftersom den tar upp kvinnans situation och antyder att det kanske fanns kvinnor som genom att klä ut sig till män faktiskt kunde ta sig upp i samhället. Kvinnans förstånd är det inget fel på och har heller aldrig varit och jag gillar tanken på den tysta och osynliga revolt som faktiskt kanske skedde lite varstans.
Som historiebok är Påven Johanna alltså en ganska bra bok. Författaren har definitivt gjort research, även om det också är tydligt att det finns så få källor att det är svårt att säga vad som är myter och vad som faktiskt har skett. Som skönlitterär roman är boken dock inte speciellt vass. Är det någonting jag ogillar så är det kärleksromaner och i den här boken har det smugit sig in en otroligt senitmental kärlekshistoria. Usch! En del saker i boken är lite för söta och puttinuttiga för att jag ska bli imponerad och självklart drar det ned på betyget att boken känns osannolik. Visst vore det fantastiskt om Johanna faktiskt har funnits, men boken kan inte övertyga mig om att hennes liv i sådant fall såg ut som det gör i boken.
Psykoterapeuten Barbara är 46 år och anser sig ha allt hon någonsin skulle vilja ha: hon har sin man. Några barn har det dock aldrig funnits tid till. Så går det upp för Barbara att hon trots allt har lyckats bli gravid och plötsligt blir hela hennes värld annorlunda.
I boken tas flera ”kvinnosituationer” upp. Det handlar inte bara Barbara, som har offrat mycket för sin mans skull och för att kunna göra karriär, utan det finns också de som har gett upp sin man för barnens skull. I boken får vi t.ex. stöta på en kvinna som har blivit gravid efter att träffat en redan gift man, en kvinna som är fylld av förakt för män, ett lesbiskt par, en nyskild kvinna, en äldre kvinna som bedrar sin sin senila man och en kvinna som är hemmafru.
Det är intressant läsning och stundom är det roligt också, men samtidigt har boken ett lite överdrivet lyckligt slut och det irriterar mig. Jag gillar att läsa om kvinnoödena, men tycker att personerna kan framställas lite väl klyschigt ibland. Det kan vara så klyschigt att jag ibland undrar om det är en satir jag läser. Det här är dock avkopplande och skön läsning, så jag rekommenderar verkligen boken.
Något namn nämns aldrig på huvudpersonen i den här boken, men ett kort tag kallar hon Anellia. Det är bara ett av hennes försök att skaffa sig en identitet och ett sammanhang att passa in i.
Efter en barndom, då hon har blivit anklagad för att genom sin födelse ha orsakat sin mors död och då hon aldrig har blivit sedd av varken sin far eller sina syskon, söker hon sig till ett systerskap vid universalitet. Hennes förhoppning är att hon hos de andra flickorna i systerskapet ska få den familj som hon aldrig har haft. Förhoppningarna grusas dock och det blir en mörkhyad älskare som blir den nästa hon söker sig till. Hon låter sig utnyttjas av honom för att känna sig älskad, men inte heller det är såklart problemfritt.
Man skulle kunna tro att en person som har haft en sådan kärlekslös barndom växer upp och blir svag och får svårt att ta sig fram i livet, men beundransvärt nog förlorar huvudpersonen aldrig sin stolthet och hon bär på en enorm styrka. Jag tycker att det är fascinerande att läsa om huvudpersonen och hennes försök att skaffa sig ett eget liv, men bokens sista mening tycker jag är helt kryptisk och när jag la boken ifrån mig förstod jag ingenting. På grund av den sista meningen tycker jag att boken blir helskum och boken förvandlades till en sådan där bok som man borde diskutera med andra. Det här är inte en speciellt lättsmält bok! Språket och berättandet i boken är suveränt. Synd att slutet får mig att känna mig helt korkad som tydligen har gjort en ordentlig missuppfattning av den här boken.
Hamlet är ett av de första verk som jag har sett uppfört på teater och jag blev helt såld direkt. Det var inte nog med att språket var vackert och annorlunda utan berättelsen var också fascinerande. Berättelsen om Hamlet och hans försök att hämnas för sin fars skull stannar inte vid att bli en mörk historia om svek och falskhet utan den innehåller så mycket mer. I Hamlet finns ju t.ex. en lite lätt förvirrande kärlekshistoria och i den finns också en och annan satir eller ordlek att le åt.
Vad som också är intressant med Hamlet är att den stundvis är så svårtolkad. Jag tycker att det är kul att sitta och läsa kommentarerna till de olika scenerna och se hur olika människor har uppfattat saker och ting. Minsta ord i den här tragedin har människor genom de senaste århundrandena vänt och vridit på och det är kul att se vad folk tolkar in i Shakespeares olika formuleringar. Själv hade jag knappast reflekterat så mycket över texten om jag inte hade läst kommentarerna, som är guld värda. Parallellt med att läsa den här boken läste jag dessutom en engelsk version och fick ännu mer kommentarer att tänka över.
Engelska har aldrig varit min grej, så jag förstår egentligen inte varför jag gav mig på att läsa en bok som Hamlet, som ju inte är skriven på världens mest moderna och okomplicerade engelska. Det gick bra att läsa de första akterna, men jag kan avslöja att jag egentligen bara uppfattade huvuddragen av vad det var som utspelade sig. Den svenska utgåvan gjorde det mycket enklare och roligare att läsa boken.
Jag ångrar mig dock inte alls att jag inte nöjde mig med att läsa Hamlet på enbart svenska. Hamlet är ett väldigt svåröversatt verk eftersom den innehåller så många ordelekar och ord som är tänkta att tolkas på flera olika sätt. Därför är det rätt kul att läsa både den engelska och den svenska versionen och se hur boken har översatts. I den engelska utgåvan finns det både intressanta och bra kommentarer och en ordlista om man skulle köra fast.
Innan jag började att läsa Hamlet trodde jag att det skulle vara så tungläst att jag skulle storkna, men det här visade sig vara allt annat än en seg och jobbig berättelse. Hamlet är förmodligen en av de mest uppförda pjäserna och det förvånar mig inte. Jag tycker väldigt mycket om historien om Hamlet och det var kul och inte alls så svårt som jag hade trott att läsa boken.
Nästan hela boken igenom irriterades jag något enormt. För är det något jag inte gillar alls så är det romantiskt tjaffs och den här boken saknar inte direkt sådant. I boken får man ta del av breven som danskan Delphine och konstnären och fransmannen Jean Luc skickar till varandra. Brevväxlingen börjar med ett helt oskyldigt beundrarnbrev, men växer och breven blir allt mer fyllda av lust och längtan.
Jag, som aldrig ens har trott på nätdejtande, tycker såklart att det är totalt obegripligt att det kan utvecklas någon slags kärlek ur en brevkorrespondens. Det i kombination med det romantiska i det hela, borde få mig att ge boken ett bottenbetyg, men den här boken är faktiskt alldeles för bra för att förtjäna något sådant. Varför det? Jo, för det första är språket så vackert och det finns så mycket fint formulerat i den här boken att det väger upp en och annan brist och för det andra är den här boken långt mer oförutsägbar än vad man kanske kan tro vid en första anblick. Efter att ha läst epilogen gick den här boken från att ha varit en trist och orealistisk kärlekshistoria till att bli en väldigt vacker berättelse om två människors längtan.
Jag älskar titeln till den här boken! För vad är kärleken om inte en lek och vad är inte allvarligare än kärleken? Ironiskt nog tar inte alla personerna i den här boken kärleken på så stort allvar. Tvärtom är det så att personerna i den gifter sig av helt andra anledningar än att de är just kära. Så kommer det sig att Lydia och Arvid inte får varandra, trots att de hade en förälskelse när de var unga. Lydia gifter sig nämligen med en rik och tråkig man och när Arvid gifter sig blir det mer eller mindre av en olyckshändelse.
Så går åren. Av en slump kommer dock Lydia och Arvid så småningom att träffas på nytt och de inleder ett komplicerat förhållande, som såklart måste hållas hemligt.
Det här låter som en sådan där Romeo och Julia-historia, som jag är allergisk mot, men den här boken är mycket, mycket bättre och mer trovärdig än så eftersom den, härligt nog, inte är ett dugg förutsägbar.
Den allvarsamma leken är helt enkelt en annorlunda kärleksroman. Det som förvånar mig mest är att den är så fri från klyschor om hur män och kvinnor är i relationer. Lydia framställs inte alls som ett sådant våp, som kvinnor i kärleksböcker i allmänhet gärna framställs som. Arvid är heller inte den känslokalla machomannen utan är tvärtom den som kanske visar mest känslor och som därför blir lättast att känna sympatier med.
Med tanke på att den här boken kom ut första gången år 1912 känns boken överraskande modern. Visserligen är boken skriven på äldre svenska, men dialogerna känns ändå fräscha och boken berättas på ett spännande sätt. Dessutom är den mer än bara en lite småtragisk kärlekshistoria – bitvis är det här en humoristisk bok.
Oftast är jag lite skeptisk när det kommer till att läsa klassiker, men Den allvarsamma leken är allt annat än en dammig och svårläst klassiker. Det här är en fantastisk bok, väl värd att läsas. En av mina absoluta favoritböcker!
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa en tidlös klassiker om kärlek, livet och att längta bort.
Betyg: 5 klappande hjärtan av 5.
Citerat ur Den allvarsamma leken
”En morgon i april fick Arvid Stjärnblom ett brev.
Han kände genast igen Lydias handstil på kuvertet och slet upp det med feberhast. Det innehöll bara ett enda litet pappersblad. På ena sidan hade hon ritat ett litet slättlandskap med blyerts – ett höstligt slättlandskap med nakna pilskelett och speglades i ett stilla vatten, en tung himmel med lågt drivande skyar och en flock av sträckande flyttfåglar…
Och på baksidan var det skrivet, också med blyerts:
”Ud vil jeg, ud, o saa langt lang langt.”
Intet annat. Intet mera.
Han stod undrande med det lilla bladet i handen. Vad var det hon ville säga honom med det? Han kände att det var något särskilt. Men vad?
Hade hon några resplaner?
”Ud vil jeg, ud o saa langt langt langt”…
Nej, han kunde inte gissa hennes mening. Men det lilla bladet lade han in i sin annotationsbok.”
Om Den allvarsamma leken och Hjalmar Söderberg
Hjalmar Söderberg (1869-1941) var en svensk författare, skribent och översättare. Han har skrivit flera av vår tids mest omtyckta klassiker, däribland Doktor Glas och Den allvarsamma leken. Debuten, Förvillelser, kom ut 1895. Söderberg växte upp och levde under många år i Stockholm och han är också mycket uppskattad för just sina skildringar av Stockholm. Senare i livet kom han också att bo tidvis i Köpenhamn. Mellan 1899 och 1917 var han gift med Märta Söderberg. Äktenskapet var mycket olyckligt och finns skildrat i boken Märta och Hjalmar Söderberg – En äktenskapskatastrof, skriven av Johan Cullberg och Jan Sahlin 2014. Från 1917 och fram tills hans död levde Söderberg med sin andra fru, Emelie Voss.
Utgivningsår: 1912 (första utgåvan, utgiven av Bonniers), 2005 (utgåvan på den översta bildern, Bonniers), 2011 (pocketutgåvan på den nedre bilden, Bonnier pocket).
Antal sidor: 314.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”»Mig får du älska på ett hedniskt vis!« säger Lydia Stille till Arvid Stjärnblom. En gång var hon den oskyldiga flickan han hade kysst bakom syrenhäckarna. Nu är hon gift, liksom han själv, men när slumpen sammanför dem efter tio år flammar deras känslor för varandra upp. Och nu är hon en mogen, självständig kvinna som vågar bejaka lidelsens krav, med konsekvenser som han först bara anar. Den allvarsamma leken är en roman om kärleken, om illusionen och resignationen, samtidigt som den ekar av världshändelserna i det idylliska tidiga 1900-talets Stockholm.”
Det är inte så vanligt att ungdomsböcker är trovärdiga och riktigt bra, men I taket lyser stjärnorna är ett exempel på en bok som jag tror att vilken tonårstjej som helst kan känna igen sig i. Det här känns inte som en bok som en vuxen har skrivit genom att försöka minnas hur det var eller genom att försöka studera hur ungdomar talar och beter sig. Det här är istället en bok som jag tror speglar en tonårings liv väldigt mycket bättre än sådana böcker och det märks att författaren själv är ung.
Boken handlar om en vanling trettonåring som heter Jenna. Precis som för de flesta i den åldern har Jenna en ganska svår period i livet. Hon har hamnat i en situation då mycket händer både i kroppen och i livet. Det är t.ex. inte längre självklart att hon ska hänga med den bästa kompisen och hon har också blivit förälskad i en äldre kille, som hon inte vet hur hon ska våga närma sig.
Även om Jenna är ungefär som vilken tjej i sjuan som helst finns det någonting som skiljer henne från klasskompisarna. När hon kommer hem möts hon inte av en alldeles vanlig familj utan av en cancersjuk mamma som stapplar fram på kryckor och bär peruk. Sorg och skuldkänslor blandar sig med faktumet att hennes mamma inte är som andra mammor och att mamman kanske inte kommer att leva så länge till.
Det här är en väldigt fin ungdomsbok som med ett modernt språk berättar om livet som tonåring idag och samtidigt berättar om en av de värsta saker man kan råka ut för. Det bästa med boken är att det finns så mycket att känna igen sig i. Framför allt är det lätt att känna igen sig i att alla elever i klassen har olika status: vissa är kungar & drottningar och andra är osynliga. På så sätt har den lite samma tema som Sandor slash Ida, men skillnaden är att I taket lyser stjärnorna är mycket mer trovärdig. Bra med boken är också att den är väldigt hoppingivande – man kan faktiskt byta status och man kan faktiskt överleva det svåra i livet.
Den här boken kan verka lite bisarr,men är intressantare än vad den kanske låter som. Den handlar om en pojke som intervjuar en vampyr, vars långa livshistoria är kantad av en slags underlig kärlekshistoria och dess komplikationer.
Huvudpersonenen är vampyren Louis, som aldrig riktigt kan komma överens med sig själv om vad som är onda handlingar och vad som inte är det. Han har svårt att, som andra vampyrer, döda och plåga människor.
Louis är mot sin vilja beroende av vampyren som har gjort honom till den han är, Lestat, och Louis är rädd för att behöva Lestats längre erfarenhet av livet som vampyr. Ännu svårare har han att slita sig när Lestat gör ett litet barn, Claudia, till vampyr. Louis känner att han måste ta om hand om Claudia och senare börjar han att älska henne.
Faktumet att Lestat gör ett barn till vampyr är bokens kanske mest intressanta innehåll. Boken väcker många olika tankar om döden och evigt liv, men särskilt intressant blir det när Claudia blandas in – en kvinna som är låst i ett barns kropp. Jag gillar inte alltid själva berättelsen om Louis, som ibland är lite svår att begripa sig på, men boken väcker många nya tankar. En intressant och annorlunda bok!
När jag läser Madame Bovary känns det lätt att jämföra huvudpersonen, Emma Bovary, med Don Quijote – han som läste för många romaner och fick för sig att han var en riddare. Fast när det gäller Emma är det såklart ingen riddare, som hon inbillar sig att hon är. Istället känns det som om hon har läst lite för många romantiska romaner och börjat tro att hon lever i en sådan.
Emma är nämligen otroligt naiv och tror nog att hon är en liten adelsfröken, som kan strö pengar omkring sig. Kärleken blir en stor besvikelse när den inte visar sig vara lika fantastisk som i böckerna. Trots att hon försöker att recitera vackra dikter om kärlek och smärta kan hon inte känna några äkta känslor för sin lite tråkiga man, Charles.
Emma blir frustrerad och olycklig över att hennes liv inte har utvecklat sig som hon hade väntat sig. Hon försöker att lösa problemet genom att skaffa sig älskare, men det blir aldrig exakt som hon har planerat eftersom älskarna förr eller senare inte känner sig riktigt bekväma med hennes stora krav om evig kärlek och andra konstiga fordringar. Samtidigt som kärleken håller på att driva Emma till vansinne ställer hennes slösaktiga leverne till problem och det visar sig snart att hon har lyckats ställa sig i en nästan orimligt stor ekonomisk skuld.
Visst skulle man kanske kunna tycka att det är synd om Emma, som tvingas leva ett liv som hon inte alls känner sig nöjd med, men det känns ändå väldigt svårt att sympatsiera med henne. Jag blir mest irriterad av hennes humörsvängningar, hennes krav och hennes bortskämdhet. Om alla kvinnor var sådär på 1800-talet är jag himla glad att samhället har förändrats.
Jag läste en reviderad upplaga och den var inte speciellt svårläst. Att läsa boken är alltså inget problem, men under läsandets gång får man kanske räkna med lite irritation. Det är såklart intressant att läsa den här gamla klassikern, men själva berättelsen i sig kan kännas ganska fånig och lite överdriven. Det är en helt okej bok, men jag tror inte att jag hade valt att läsa den om det inte vore för att jag behövde läsa den till ett skolarbete.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Det sägs att det under medeltiden fanns en kvinnlig påve vid namn Johanna. Under namnet Johannes lyckades hon studera och avancera inom den katolska kyrkan tills hon till slut nådde den högsta posten av de alla – påvestolen. Om legenden är sann blir man kanske inte så mycket klokare på efter den här romanen, men det är ändå en ganska fascinerande berättelse.
Jag älskar titeln till den här boken! För vad är kärleken om inte en lek och vad är inte allvarligare än kärleken? Ironiskt nog tar inte alla personerna i den här boken kärleken på så stort allvar. Tvärtom är det så att personerna i den gifter sig av helt andra anledningar än att de är just kära. Så kommer det sig att Lydia och Arvid inte får varandra, trots att de hade en förälskelse när de var unga. Lydia gifter sig nämligen med en rik och tråkig man och när Arvid gifter sig blir det mer eller mindre av en olyckshändelse.
