Det var inte så länge sedan jag lyssnade på Hjalmar Söderbergs Pälsen, men nu har jag lyssnat på ännu mer av denna fantastiska författare. Den här gången har jag lyssnat på utvalda Historietter, upplästa av Krister Henriksson. Förutom noveller från boken Historietter (1898) finns här den helt fantastiska novellen Kyssen ur novellsamlingen Det mörknar över vägen (1907). Jag vet ingen författare som Hjalmar Söderberg. Varje gång jag läser eller lyssnar till hans verk slås jag över vilket språk han har. Trots att hans böcker kom ut för ungefär 100 år sedan känns de på sätt och vis mer språkligt fräscha än det mesta som ges ut idag. Här är allt noga avvägt och varenda ord är det perfekta ordet för att bygga upp rätt stämning. Allt är perfekt. Perfekt och vackert. I ett informationssamhälle där vi hela tiden blir överösta med texter från tidningar, böcker, bloggar, webbsidor känns det oerhört befriande att ägna tid åt att läsa (eller lyssna till) något sådant här. Det här är litteratur där det känns att författaren har haft en tanke och faktiskt har spenderat tid med att bygga upp det han vill berätta. Jag tvivlar i och för sig inte på att alla författare har en tanke med det de skriver, men det är sällan jag faktiskt reflekterar över att det är något speciellt med berättandet i en bok. Söderberg är i alla fall speciell för mig. Jag ska nog läsa om Den allvarsamma leken snart. Historietter är en liten ljudbokpärla, där Krister Henriksson läser valda historietter, noveller, av Hjalmar Söderberg. Uppläsningen är bra och varierad (ibland viskas partier fram!) och passar bokens stämning. För den som vill läsa några historietter finns det en elektronisk utgåva (under framställning) hos Projekt Runeberg.
Etikett: Kärlek
-
Historietter
-
Lyckan är en sällsam fågel
Anna Gavalda har hyllats för sitt sätt att skriva, sitt moderna språk och hennes skicklighet när det kommer till att beskriva människor och relationer. Jag tror att den som har läst och gillat Tillsammans är man mindre ensam kommer att känna igen mycket av detta, för nog är det här en bok som man blir glad av. Visst är det förutsägbart och visst hade det kunnat kortats ned 200 sidor och ändå varit samma berättelse, men jag tycker ändå att det är helt okej.I huvudrollen hittar vi en arbetsnarkoman som kämpar för att hålla uppe fasaden inför styvdottern. I verkligheten har förhållandet med sambon sedan länge havererat. Livet rullar på och bjuder nästan aldrig på eftetanke eller framtidsdrömmar. Så får han ett brev från en vän som han inte har haft kontakt med på många år. Brevet är mycket kort: ”Anouk är död”, men det rubbar hela hans liv.
Genom boken får vi sedan följa huvudpersonens otroliga utveckling och se hur han blommar ut. Det skildras inte minst i språket, som är nästan jobbigt osammanhängande när det beskriver huvudpersonens oändliga tjänsteresor, hans försök att hålla igång relationen där hemma och allt annat som utgör hans vardag. Det är skickligt skrivet, men, som sagt, nästan jobbigt. Jag kan inte låta bli att misstänka att mycket helt enkelt har fallit bort i översättningen. Det som alldeles säkert flyter på bra i franskan blir här avhuggna meningar och ord som knappt finns i svenskan, men som är tappra försök att översätta vardagsord och slang från franskan.
I slutändan blir det bara ett medelbetyg från mig. Jag kunde inte riktigt fastna för berättandet den här gången och de drygt 500 sidorna blev också lite för mycket för att beskriva denna historia. Jag tycker ändå att det är en fin bok och jag ser fram emot att läsa mer av Gavalda.
-
Kiffe kiffe demain
Doria är femton år och bor i en förort till Paris med sin mamma. Pappan har lämnat dem för att hitta en ny fru i hemlandet Marocko. Tillvaron är inte helt lätt. Mamman är analfabet och har ett skitjobb som hotellstäderska, så Dorias kläder är inga hippa jeans utan kläder från loppmarknader eller second hand och Doria och mamman får regelbundet besök från socialarbetare, som vill väl men som inte lyckas riktigt.Kiffe kiffe demain är en charmig ungdomsbok. Doria har många tonårstankar om kärlek och livet och framtiden. När jag läser den minns jag hur det kunde kännas att vara tonåring. Samtidigt berättar den om det inte alltid lätta livet i förorten med all den kriminalitet och andra problem som finns där. Jag tror att Kiffe kiffe demain kan skapa debatt i Frankrike, men som svensk läsare är den största behållningen att det är en charmig, rolig och träffsäker ungdomsbok. Det är ingen dålig behållning. Jag tycker jättemycket om den här boken!
-
En sorts kärlek
Carmen är inte ens 40 år när hon får ett tungt cancerbesked. Plötsligt förändras livet verkligen för Carmen, hennes man Sten och deras lilla dotter Luna.För Sten blir Carmens sjukdom ett stort etiskt dilemma. Han har aldrig kunnat vara trogen och har ägnat i stort sett varje helg åt blöta utekvällar, som slutat i säng hos andra kvinnor. Nu ägnas dagarna åt att åka in och ut på sjukhuset och att försöka få livet att fungera med en fru som kräks allt mer och är vaken allt mindre. Kan han verkligen fortsätta att leva sitt bekymmerslösa liv när hans fru har cancer?
En sorts kärlek är inte den bok jag trodde att den skulle vara. Det är lätt att tänka sig att en bok om cancer är snyftig och sentimental, men En sorts kärlek känns fri från klyschor. Jag vet inte om den är helt trovärdig, men jag köper berättelsen i alla fall. Boken lyckas vara både rolig och varm samtidigt som den ärligt och öppet berättar om den djupa tragedi som Carmens cancer är och om Stens notoriska otrohet. Mycket läsvärt och berörande!
-
Ya-Ya flickornas väg till fullkomlighet
Det här är den tredje boken om systerskapet Ya-Ya flickorna. Jag älskar sådana här böcker där man får följa människor genom deras liv. Böckerna behöver inte ens handla om något särskilt, berätta om någon särskild händelse eller redogöra för någon speciell episod i deras liv. Det viktiga är att man får lära känna dem, drömma sig in i deras värld, känna med dem i allt som händer dem. Det gör jag vid det här laget. Jag blir glad av att läsa om Vivis, Caros, Teensys och Necies inte helt katolska och stillsamma liv i den amerikanska södern. Det spelar inte så stor roll om boken kanske inte förändrar världen eller skildrar något jätteviktigt. För mig är den en väldigt avkopplande och skön bok om vänskap, sammanhållning och släktband. Jag är glad att jag har läst böckerna om Ya-Ya flickorna. Jag hade inga särskilda förväntningar på dem innan jag började läsa dem, men nu när jag har lagt dem ifrån mig tycker jag att de har varit klart läsvärda. -
Girlfriend in a coma: Ledmotiv till jordens undergång
Boken tar sin början 1978, då en fest får att abrupt slut för några tonåringar. En av tjejerna i gänget, Karen, blir plötsligt medvetslös. Medvetslösheten är en koma som kommer att vara i 17 år framåt. Under den tiden hinner Karen med att, med hjälp av kejsarsnitt, föda det barn, som hon och hennes kille, Richard, har väntat utan att han har vetat om någonting. Livet tar en skarp vändning för både Richard och de andra i gruppen, som få se deras vän börja tyna bort, men det är inte bara Karens och de andras liv som förändras medan tiden går. När Karen så småningom vaknar upp ur sin koma, vaknar hon till en värld som hon inte längre känner igen.När Karen vaknar upp har hennes vänner fullt upp med sina liv, som innerst inne är rätt meningslösa. De jobbar inom filmindustrin, går på droger och ägnar sina barn för lite uppmärksamhet. Det är något som saknas, inte bara hos de gamla vännerna, utan också hos alla människor. En stor förändring är på väg mot världen och bara Karen har sett glimtar om vad som ska hända. Det hon ser är att jorden kommer att gå under.
Det är en ganska pladdrig bok, som utåt sett handlar om några helt vanliga människors liv, men också väcker frågor om varför vi lever som vi gör. Det tog mig lång tid att läsa ut boken. Det är säkert många som finner den tankeväckande och kanske underhållande. Själv tyckte jag dock mest att den var seg. Dessutom känns språket styltigt med en massa konstiga slanguttryck och vardagssvenska. Översättningen känns inte helt lyckad helt enkelt. Jag blev inte så imponerad, men boken har en hel del ljusglimtar och jag tycker mycket om Couplands sätt att berätta.
-
Bonjour tristesse
Bonjour tristesse av Françoise Sagan Jag har nog sagt det mesta om den här boken när jag skrev om den svenska översättningen Ett moln på min himmel. Det jag kan addera om just den här franska utgåvan är att jag tyckte att boken var ganska svårläst trots att det är relativt kort. Man ska nog kunna en hel del franska innan man ger sig på den här.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en modern klassiker om dekadens och svartsjuka på Rivieran.
Betyg: 2 segelbåtar av 5.
Om Bonjour tristesse och Françoise Sagan
Françoise Sagan (1935-2004) var en fransk författare. Hon är mest känd för sin debutbok, Bonjour tristesse, som hon skrev redan som 18-åring. Françoise Sagan har tagit sitt författarnamn efter en karaktär i Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt; hennes verkliga namn var Françoise Quoirez.
Utgivningsår: 1954 (första utgåvan på franska), 2002 (den här pocketutgåvan, Pocket).
Antal sidor: 153.
IBSN: 2266127748.
Svensk titel: Bonjour tristesse, Ett moln på min himmel.
Kan köpas hos t.ex.: Adlibris, Bokus.Baksidestext
”La villa est magnifique, l’été brûlant, la Méditerranée toute proche. Cécile a dix-sept ans. Elle ne connaît de l’amour que des baisers, des rendez-vous, des lassitudes. Pas pour longtemps. Son père, veuf, est un adepte joyeux des liaisons passagères et sans importance. Ils s’amusent, ils n’ont besoin de personne, ils sont heureux. La visite d’une femme de cœur, intelligente et calme, vient troubler ce délicieux désordre. Comment écarter la menace ? Dans la pinède embrasée, un jeu cruel se prépare.
C’était l’été 1954. On entendait pour la première fois la voix sèche et rapide d’un « charmant petit monstre » qui allait faire scandale. la deuxième moitié du XXe siècle commençait. Elle serait à l’image de cette adolescente déchirée entre le remords et le culte du plaisir.”
-
Ett moln på min himmel
Bonjour tristesse av Françoise Sagan Det är inte så lätt att hitta någon att sympatisera med i boken Ett moln på min himmel (också utgiven på svenska med titeln Bonjour tristesse). Människorna är platta figurer som över huvud taget är svåra att förstå. I centrum står 17-åriga Cécile, som tillbringar sommarlovet i en hyrd villa på Rivieran tillsammans med sin ensamstående far. Pappan träffar helt öppet älskarinnor och när boken tar sin början är det Elsa som bor hos dem. Snart kommer dock Anne och gör dem sällskap och Elsa får vackert ge sig av. Hela grejen känns absurd att läsa om, men framstår som helt naturlig i boken; varken Anne, Elsa eller Cécile tycks ha någon tanke på att det skulle finnas något okänsligt eller konstigt med att byta älskarinnor lite sådär som andan faller på och att skicka ut den ena när nästa står på tur.
Mellan Anne och pappan hettar det i alla fall till så mycket att de bestämmer sig för att gifta sig. Cécile drabbas av svartsjuka. Kallt och beräknande startar hon ett spel för att slå ut Anne med hjälp av Elsa och en kille som hon har en romans med.
Boken har total avsaknad av normala relationer eller något som man över huvud taget kan relatera till eller känna något för. Jag hade åtminstone mycket svårt för att fastna för den här boken. Jag förstår inte människorna, intrigen eller någonting. Jag tycker att berättelsen är helt obegriplig.
Desutom känns språket styltigt och konstigt. Ord som microcefal och demimonde får det att kännas som att läsa en bok som delvis inte är översatt. De orden har i alla fall aldrig funnits i min vokabulär förut.
Pricket över i med denna bok är förresten baksidestexten, som är den mest idiotiska som jag har läst på år och dag. Läs den inte. Snälla! Läser du baksidestexten så behöver du inte läsa boken. Jag säger bara det.
Min egentliga tanke med den här boken var att läsa den parallellt med den franska versionen, Bonjour tristesse, och försöka lära mig något och utöka mitt franska ordförråd. Det var nog den enda behållningen med den här läsningen.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en modern klassiker om dekadens och svartsjuka på Rivieran.
Betyg: 2 segelbåtar av 5.
Om Bonjour tristesse och Françoise Sagan
Françoise Sagan (1935-2004) var en fransk författare. Hon är mest känd för sin debutbok, Bonjour tristesse, som hon skrev redan som 18-åring. Boken har getts ut under både titeln Bonjour tristesse och Ett moln på min himmel på svenska. Françoise Sagan har tagit sitt författarnamn efter en karaktär i Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt; hennes verkliga namn var Françoise Quoirez.
Originalets titel: Bonjour tristesse.
Översättare: Lily Wallquist.
Utgivningsår: 1954 (första utgåvan på franska), 1955 (första svenska utgåvan, Wahlström & Widstrand), 1983 (den nyutgåva som jag har läste, Wahlström & Widstrand, 2012 (pocketutgåvan på bilden, Bonnier Pocket).
Antal sidor: 143.
IBSN: 978-91-7429-277-0.
Kan köpas hos t.ex.: Adlibris, Bokus.Baksidestext
(från pocketutgåvan på bilden och inte från den utgåva som jag har läst)
”Bonjour tristesse är en sommarlovsberättelse från Rivieran om en sjuttonårig flicka som tillsammans med sin livsnjutande fader drömmer bort den ena solgassande dagen efter den andra. Men när den loja livsstilen hotas av faderns plötsliga förälskelse finns det ingenting som stoppar Céciles raffinerade grymhet.”
-
La petite annonce
På litteraturlistan till den kurs jag läser nu finns La petite annonce med. Det är en lättläst och cirka 70 sidor lång bok innehållandes åtta noveller. Som ni kan tänka er är det inga långa berättelser, men de går åtminstone lätt att ta sig igenom även om man inte har läst så himla mycket franska innan.Ibland upplever jag att det är väldigt negativt när berättelser är korta, men här funkar det helt okej. Det är åtta bra noveller som behandlar ämnen som att bli lämnad i ett förhållande eller att söka efter kärleken med hjälp av kontaktannonser. En bra bok!