För inte så länge sedan läste jag den fantastiska kärleksromanen Oskuldens museum av nobelpristagaren Orhan Pamuk. Jag skulle vilja säga att den här boken, Snö, delar många element med Oskuldens museum. Samtidigt är det en helt väsensskild berättelse. Det här är så mycket mer politiskt och brännande, även om det politiska glimtade förbi även i den tidigare lästa boken. Kanske för att det är så politiskt grep inte den här boken mig på det personliga planet, så som Oskuldens museum faktiskt gjorde, men berättelsen tränger sig ändå inpå, skoningslöst.
I boken får vi, genom Orhan Pamuk, ta del av poeten Kas liv. Pamuk skymtar förbi som en berättarröst ibland och berättar om hur han försöker att skriva sin väns biografi. Ka har i många år levt i exil i Tyskland, men vid bokens början återvänder han till den lilla staden Kars, under förevändningen att han ska göra ett journalistjobb och bevaka ett lokalval. Den egentliga anledningen till hans resa är dock att han vill träffa, och helst fria till, den sköna Ipek, som har skilt sig från sin man. Det han dras in i är dock någonting mycket allvarligt. Alla vägar till staden är avstängda på grund av snöoväder och under tiden görs ett kuppförsök, människor mördas och folket utsätts för kränkningar. Upprinnelsen är en konflikt mellan radikala islamister och republikaner. Som något slags tragiska symboler för meningsskiljaktigheterna finns de så kallade ”slöjflickorna”: flickor som trotsar slöjförbudet och mellan vilka det tycks gå en ”självmordsepidemi”. Mitt i allt detta står Ka: kär, fylld av längtan och med en plötslig inspiration att skriva dikter, men också fången i en konflikt som han inte själv har valt.
Där Oskuldens museum var mycket mer subtil i sin skildring av Turkiet, som ett land med ena benet bland gammaldags traditioner och islam och med andra benet på väg till något västinspirerat, använder Pamuk Snö för att berätta om det med full kraft. I Oskuldens museum kunde man le lite åt det; finna det lustigt när han skriver om människor som försöker att kopiera väst, t.ex. genom att göra läskedrycker, som i slutändan inte smakar något annat än turkiskt. I Snö ler man inte. Jag tycker att den är mycket mer brutal och hopplös, men också väldigt gripande och bra.
Jag är sällan särskilt intresserad av att se filmatiseringar när jag har läst en bok (fast jag gör det nu och då i alla fall!), men en film som jag har längtat efter är Norwegian wood. Dessvärre bor jag i Umeå och här får man hålla till godo med typ Åsa-Nisse. Så: härmed tipsar jag alla som har lyxen att bo i storstäderna att se denna film, som säkert är näsan lika fantastisk som boken. 🙂 Premiären var igår. Själv får jag börja längta efter… DVDn!
Idag är det Alla hjärtans dag och Tematrio uppmanar till att berätta om tre favorittexter som handlar om kärlek.
Den mest fantastiska kärleksroman som jag har läst är utan tvekan Orhan Pamuks Oskuldens museum, även om det inte precis är en lycklig Hollywoodkärlek som gestaltas. Boken lämnade mig med en insikt om att kärlek och lycka kan se ut hur som helst och det gjorde mig glad att läsa om det.
Kejsarn av Portugallien är en bok som på sätt och vis är lite lik Oskuldens museum. Boken handlar inte om kärlek mellan två livskamrater, utan om en pappas vansinniga och gränslösa kärlek till sin dotter. Boken hade kunnat framställa huvudpersonen som en vettlös dåre, men den ger ett fint och varmt porträtt, precis som att Pamuk låter sin huvudperson få behålla någon slags värdighet, trots att han på grund av sin kärlek lever utanför samhällets normer.
Det finns ju många böcker som på ett eller annat sätt behandlar ämnet kärlek, men som tredje bok väljer jag ändå att nämna Molnfri bombnatt, som utspelar sig under andra världskriget och berättar om hur det splittrade ett par, som inte fick gifta sig för att han var SS-man och hon hade en far i koncentrationsläger. Oerhört gripande och en helt fantastisk bok!
Jag har inte hört eller sett särskilt mycket av Mia Skäringer tidigare, eftersom jag (tyvärr?) inte har följt t.ex. Mia och Klara på tv. När jag gav mig i kast med den här boken var alltså mina enda ”förkunskaper” att Mia Skäringer är en hyllad komiker. Tror man att det rakt av är en ”humorbok” är man dock helt fel ute. I Dyngkåt och hur helig som helst delar Skäringer med sig av krönikor och blogginlägg och visst är de vasst skrivna, och många gånger väldigt underhållande, men det är med ett sting och allvar allt är skrivet. Framför allt är det väldigt utlämnade. Skäringer berättar otroligt öppet om uppbrottet med expojkvännen, försöken att få den nya familjesituationen att funka, sitt sexliv etc. Ibland tycker jag att det blir lite för mycket. Å andra sidan är det rätt skönt med en såhär osminkad bok, och det är nog också Skäringers syfte att berätta rakt av hur det är, att liksom visa läsaren att hennes liv inte är sådär ytligt och glättrigt som många andra bloggares och krönikörers verkar vara.
Framför allt poängterar Skäringer ofta och mycket att hon är otroligt glad över sitt liv och att hon är impulsiv, skaffade barn tidigt, flyttade ut på en ö etc. Bra för henne! Men ibland blir det lite väl raljant när hon gör sig lustig över de som vill planera när de vill skaffa barn och de som över huvud taget trivs med att planera och strukturera mycket i livet. Det är fint att Skäringer är tydlig med att hennes livsstil fungerar och att man inte behöver vara så duktig hela tiden, men samtidigt känns det som att hon hela tiden vill bevisa att det är just hon som är duktig och har hittat det optimala sättet att leva och då får det lite motsatt effekt.
Jag har lite blandade åsikter om boken, men tror kanske också att jag är i fel situation i livet för att fullt ut uppskatta det här. Jag kan i alla fall konstatera att Skäringer verkligen kan skriva och sätta ord på saker och ting, och hon vågar dessutom skriva om allt, även sådant som många inte vill tala om.
Oskuldens museum är en helt fantastisk bok! Redan på baksidan benämns den som en ”kärleksroman”, vilket skulle kunna få mig att direkt ställa tillbaka tegelstenen i hyllan, men medan man läser den finner man att det alls inte är en bok med tramsigt kärleksdravel. Faktiskt handlar den om något som till en början känns ganska skilt från den kärlek som man tror sig veta något om.
I centrum står Kemal, som hör till Istanbuls societet – den lilla klicken med superrika människor som lever ett land som i övrigt är ganska fattigt: ett land som står med ena benet bland muslimska traditioner, men som samtidigt så gärna vill anamma allt europeiskt, utan att riktigt lyckas. Det är i mitten av 70-talet och Kemal inleder en affär med den avlägsna släktingen Füsun. Det är dömt att inte leda till något. Först förhindras deras relation av att Kemal är förlovad med en annan kvinna och sedan av att Füsun hinner gifta sig med en annan man. Kemal kan dock inte glömma Füsun.
Hans fixering vid Füsun driver honom till sjukdom. Han kan inte släppa henne ur tankarna och hela hans liv byggs upp kring hennes liv och kring förhoppningen om att de ska få varandra till slut. Han ägnar åtta år åt att regelbundet, och ofta, besöka Füsun och hennes familj över oändliga middagar och medan han är där kan han inte avhålla sig från att, likt en kleptoman, sno åt sig saltkar, prydnadshundar, fimpar och lite vad som helst som kan påminna honom om Füsun. Han samlar på sig enorma mängder prylar från Füsuns hem och han ägnar mycket tid åt att känna på dem och fantisera om sin älskade. Som svepskäl för sina regelbundna besök hos Füsuns familj, kommer han på att han ska finansiera en filmatisering, som ska göra Füsun till filmstjärna, vilket är hennes stora dröm. Projektet är dock, även detta, ganska dömt på förhand, eftersom Kemal inte kan med att släppa in Füsun i den oskyddade världen som filmvärlden tycks utgöras av.
Kemal framstår naturligtvis inte som en särskilt frisk person och situationen framställs som ganska rubbad, men det fina med boken är att den inte dömer någon. Det är ingen Hollywoodkärlek. Kemal drömmer om något han inte kan få, han dricker för mycket raki och han försummar sina vänner. Varken Kemal eller Füsun lever efter de normer som samhället har, men de lever efter sina drömmar och det är så himla fint att de gör det. Jag älskar hur den här boken slutar. Den lämnade mig med insikten att kärlek kan se ut lite hur som helst och att lycka inte kan definieras av någon annan än en själv. Kemals oändliga kärlek, hur tokig den än är, fascinerade mig djupt. När jag la boken ifrån mig gjorde jag det med helt andra känslor och tankar än när jag började läsa den. Jag vet inte när en bok påverkade mig såhär mycket senast. Det måste vara ett gott betyg.
Tant Julia och författaren handlar om den 18-årige juridikstudenten Mario Vargas Llosa (boken lär vara delvis biografisk faktiskt!), som inleder ett förhållande med den äldre, frånskilda släktingen Julia. De träffas i hemlighet för att inte orsaka skandal i släkten, som vill att Mario ska bli någonting stort, inte att han ska gifta bort sig i unga år och behöva slita ut sig för försörjningens skull. Det är en fin liten berättelse och jag gillar verkligen hur naivt och lyckligt Mario kastar sig in i det här förhållandet, som utåt sett ser ut att vara dömt att misslyckas på förhand.
Boken är dock inte bara en kärlekshistoria, utan kretsar också mycket kring Marios extrajobb, som han har på radio Panamericana, där han är chefredaktör och arbetar med nyhetsuppläsningarna. Kanalen får dock sina största inkomster och har sina flesta lyssnare tack vare sina radioföljetonger, som skrivs av den excentriske bolivianen Pedro Camacho. Mario ser upp till denne man, som jobbar extremt hårt och som vecka på vecka lyckas med att fängsla lyssnarna med sina ganska överdrivna och dramatiska berättelser. Boken består till stor del av dessa radioföljetonger och de är, förutom att de är underhållande, lite av en spegel, som visar på Pedro Camachos fall. Pedro Camacho hänger snart inte med i sitt eget vansinniga tempo och börjar röra ihop berättelserna. Karaktärerna i de olika följetongerna byter namn, dyker upp i fel följetong, dör och återuppstår om vartannat.
De tragikomiska följetongerna börjar till slut likna Marios eget liv. När Marios och Julias förhållande läcker ut till släkten har han plötsligt hela släkten, särskilt fadern, emot sig och han är dessutom för ung för att få gifta sig med den här kvinnan, som dessutom är frånskild och inte kan gifta sig i en kyrka. De roliga cliffhangers, som varje radioföljetong slutar med, skulle lika gärna kunna skrivas ut efter varje kapitel som handlar om Mario: ”Skulle Mario och Julia till slut få varandra? Eller skulle Julia skickas iväg utomlands, bortförd av släktingar, för evigt skild från sin unge älskare? Ja, hur skulle denna lilla Lima-tragedi sluta?”
Jag tycker boken var väldigt underhållande, vilket jag kanske inte hade väntat mig av en Nobelpristagare eftersom jag förknippar Nobelpriset med alltigenom seriösa och allvarliga verk. Jag tycker boken var klart läsvärd och jag läser gärna mer av Vargas Llosa.
Det saknas inte litteratur som på ett eller annat sätt behandlar Andra världskriget, men en bok som så insiktsfullt och levande berättar om tyskarnas situation vid den här tiden har jag faktiskt inte stött på tidigare. I Molnfri bombnatt växlas det mellan nutid och dåtid, när Hedwig Johansson ser tillbaka på sitt liv som ung tyska under Andra världskriget.
Man slås av att det finns otroligt många sidor av händelserna under Andra världskriget och otroligt många livsöden att berätta om. Det var en tid då många ofattbara saker hände, men också en tid då ingenting var särskilt svart-vitt. Hedwigs pappa hamnar i koncentrationsläger eftersom han är Socialdemokrat. Själv förlovar hon sig med en SS-man och hon är luftskyddsledare och medlem i nazistpariet. Allt detta utan att vara en omänsklig, ondsint eller sjuk människa. Hon är faktiskt en helt vanlig, ung kvinna, med livet framför sig: stormande kär och med drömmar och önskningar. Hennes fästman drömmer mardrömmar och skriker på nätterna för att han inte klarar av vetskapen om att man avrättar judar i det koncentrationsläger där han jobbar. Den stolthet han en gång kände för att vara SS-man byts med tiden ut mot något annat, kanske en känsla av att ha blivit lurad. Både han och Hedwig tappar tron på Tyskland och drömmer egentligen mer än något annat om ett liv tillsammans, ett liv som de är dömda att inte få.
Boken berättar om den generation, vars ungdom stals, för att ett splittrande krig bröt ut, som tvingade par att sära på sig, fick städer att avfolkas från män och för att död, bombanfall och extrem fattigdom plötsligt blev allas vardag. Den ger en väldigt gripande bild av människorna som levde under den här tiden och som många gånger faktiskt var något så bespottat som nazister – människor, men nazister.
Böcker om Andra världskriget är ofta svåra att ta till sig för att de berättar så hemska saker att de knappt går att ta in. Molnfri bombnatt vältrar sig inte i de mest skakande detaljerna, men censurerar ingenting heller, och det gör att man på ett lättare sätt kan försöka förstå. Det känns trovärdigt och äkta. En fantastisk bok!
Jag tyckte väldigt bra om böckerna om Nancy (Mosippan m.fl.), men Näckrosträdet fångar mig tyvärr inte. I boken får vi följa Hildur genom hennes liv: från barndomen hos fostermamman och folkskolelärarinnan Greta och genom ett helt liv och äktenskap med mannen som blir hennes make, Ivan. För Ivans skull hoppar Hildur av sina studier och blir hemmafru och hon lever hela sitt liv med tanken om att det är ett livslångt äktenskap. Man undrar lite vad som driver henne att stå ut genom otrohetsaffärer och diverse galenskaper. Ivan framställs som psykiskt sjuk, sexuellt överaktiv och helt utan någon verklig kärlek till Hildur. Boken känns bitter, sorgsen och mörk. Eländig, liksom. Och jag förstår aldrig varför det inte sker något, varför Hildur mest tycks traska på och godta att livet är som det är.
Jag blev inte uppåt av boken precis och jag förstår den inte heller. Kärlek må i och för sig vara nästan omöjligt att förstå.
Trots allt förstår man att författaren skriver någonting viktigt som hon behöver berätta; som om det här är något hon har skrivit för att skriva av sig. Jag beundrar det och hur hon lyckas skriva så öppet och dela med sig av så mycket instängda känslor. Det är min största behållning av boken.
Juloratoriet är en släkthistoria som rör sig mellan Sunne och Nya Zeeland. Den handlar om Algot, vars värd slås till spillror när hans fru omkommer. Hans andningshål och verklighetsflykt blir brev till en psykiskt instabil, Nya Zeeländsk kvinna som han kommer i kontakt med genom en slump. Så småningom blir denna kvinna inte bara addresat till hans brev, utan också föremål för djupare känslor och Algot får syner att hon egentligen är hans bortgångna fru. Sonen Sidner, oändligt tystlåten, växer upp i saknad efter sin mor och kommer på sitt sätt också att bli galen av kärlekssorg. För hans del är det en betydligt äldre kvinna i Sunne, som rubbar hans värld. Efter en natt tillsammans blir han far till ett barn, som han inte tillåts ha särskilt mycket kontakt med. Den här sonen, Victor, skymtar också i boken, då han i bokens början kommer tillbaka till sin barndomsstad, Sunne, för att sätta upp Bachs Juloratoriet.
Det är en märklig liten bok, som ganska friskt blandar verkliga händelseförlopp med sådant som mer känns som skrönor eller fantasier. Bland annat finns Selma Lagerlöf med i handlingen lite nu och då. Jag vet inte riktigt om jag gillar berättarstilen. Jag tycker om det enkla och uppskattar sällan när böcker dignar av symbolik. Juloratoriet vill förmodligen berätta någonting väldigt fint och viktigt om kärleken och vad den kan göra med oss och om hur skört livet är, men för mig förloras poängen i berättandet. Jag förstår egentligen mycket väl varför just Juloratoriet är en av de mest älskade svenska böckerna. Tyvärr är den inte riktigt i min smak.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
För inte så länge sedan läste jag den fantastiska kärleksromanen Oskuldens museum av nobelpristagaren Orhan Pamuk. Jag skulle vilja säga att den här boken, Snö, delar många element med Oskuldens museum. Samtidigt är det en helt väsensskild berättelse. Det här är så mycket mer politiskt och brännande, även om det politiska glimtade förbi även i den tidigare lästa boken. Kanske för att det är så politiskt grep inte den här boken mig på det personliga planet, så som Oskuldens museum faktiskt gjorde, men berättelsen tränger sig ändå inpå, skoningslöst.
