Bokblomma

Etikett: Kärlek

  • Den där Mr Darcy

    Igår såg jag den senaste filmatiseringen av Jane Austens roman Stolhet och fördom. Det är en bok som jag har velat läsa länge och sedan nyöversättningen kom ut, tidigare i år, har jag varit extra sugen. Trots det har jag alltså varken läst boken eller sett någon filmatisering. Det närmsta jag har kommit en kärlekshistoria med Mr Darcy är Bridget Jones dagbok, där en nutida Mr Darcy har en stor roll. Jag kan väl inte riktigt påstå att jag gillade Bridget Jones-boken, men jag såg faktiskt om filmen för inte alls länge sedan och blev positivt överraskad över att den är så bra! Jag brukar inte gilla romantiska komedier, men Bridget Jones dagbok är riktigt rolig.

    Stolthet och fördom är dock i en helt annan liga och jag tyckte riktigt bra om filmen. Berättelsen är, såklart, fantastisk och inte alls så platt och menlös som mycket annat är i romantikgenren. Filmen säger ju faktiskt något om samhället och klassfrågan. Sedan är filmen otroligt fint filmad också. Se den om du inte har gjort det redan!

    Nu är jag ännu mer sugen på att läsa boken… 🙂

  • Igelkottens elegans

    Igelkottens elegans

    Med Igelkottens elegans kan jag lägga ännu en bok om klass och status till handlingarna. Det har blivit en hel del böcker på temat den senaste tiden, t.ex. Håpas du trifs bra i fengelset och Presidentens hustru, men Igelkottens elegans känns tyvärr inte som den vassaste i genren.

    Boken handlar om portvakten och änkan Renée, som dagligen tvingas bevittna och lyssna på borglighetens dumheter i det hus där hon jobbar. Själv är hon närmast osynlig för husets invånare och hon döljer vresigt sitt intresse för klassisk litteratur och filosofi – intressen som hon förstår att andra anser är opassande för en vanlig portvaktsfru. Lika malplacerad som Renée är i sin yrkesroll känner sig den överbegåvade flickan Paloma i sin familj. Hon känner sig missförstådd och har själv svårt att förstå sin familj och vad som är viktigt i deras värld. När affärsmannen Kakuro Ozu flyttar in i huset och rör om i grytan korsas Palomas och Renées vägar.

    Så långt är allt bra, intressant och också väldigt fint berättat. Men sedan kommer slutet. Jag får känslan av att författaren plötsligt kom på att boken måste avslutas och så gjorde hon det med den enklaste utvägen. Jag vill inte avslöja slutet i händelse av att någon läser boken eller planerar att göra det, men mig föll det alltså inte i smaken. Boken lämnar mig lite som ett frågetecken och hur jag än funderar på det så förstår jag inte vad författaren vill säga. Vill hon säga att var och en är fast i sin roll och sin status och att ingenting går att ändras på? Eller vad? Sådant gör mig besviken. Jag tycker bättre om hoppingivande slut, helst sådana som Joyce Carol Oates har vävt ihop (läs till exempel Lilla himlafågel!).

    Nåväl. Man kanske inte ska låta slutet styra hela läsupplevelsen, även om jag tidigare faktiskt har påpekat att det ofta är slutet som är viktigast för mig när det gäller böcker. Det är en filosofisk, finstämd och fin bok. Den räckte dock inte för att infria mina höga förväntningar.

  • Kafka på stranden

    Kafka på stranden

    Min bekantskap med Murakami började bra med pärlan Norwegian wood, fortsatte med den ganska intetsägande Sputnikälskling och avslutades (?) med Kafka på stranden. Jag tyckte verkligen om Norwegian wood och jag önskar att jag hade tyckt om de två andra böckerna också, men det gör jag inte. Nu känns det faktiskt som att jag inte behöver läsa mer Murakami.

    Kafka på stranden handlar om en tonåring som rymmer hemifrån, tar sig namnet Kafka och flyttar in i ett privat bibliotek. Parallellt med detta ger sig Nakata, en begåvningshandikappad man som kan prata med katter, iväg från sitt hemkvarter. Underliga saker händer runt omkring. Kafkas far blir mördad samma natt som Nakata mördar en man som torterar katter, det regnar makrill från himlen, Nakata förstår att han måste leta upp en ”ingångssten”, vad nu det är, och Kafka har sexuella fantasier kring en kvinna som kan någonstans tror är hans sen länge försvunna mor. Berättelsen flörtar med myten om Oidipus och innehåller säkert många andra referenser och symboler som man kan förstå om man har en doktorsexamen i litteraturvetenskap. För mig säger den ingenting. Den är lite som jag har lärt mig att Murakamis böcker är som mest: mycket sex (helst lesbiskt och/eller ett möte där en tonåring blir introducerad av en äldre kvinna), konstiga och skruvade händelser, detaljer… Framför allt finner jag det ointressant.

  • Det går an

    Det går an

    ”Den första svenska feministiska romanen” står det på framsidan till den här ljudboksversionen av Carl Jonas Love Almqvists lilla (ja, bara tre CD!) roman från 1839. Vem passar bättre som uppläsare än Gudrun Schyman? Jag tycker att hon gör det galant i alla fall.

    Det går an är berättelsen om hur den självständiga och starka Sara träffar Albert, som är sergeant. De träffas på en ångbåt, på resa från Stockholm, och de kommer att göra sällskap resten av resan och ända hem till Sara. Saras mamma är änka, vilket möjliggör att hon och dottern får driva ett glasmästeri. För Sara är det ekonomiska oberoendet viktigt och hon är inte den som låter karlar eller andra bjuda henne på middag eller betala för henne i andra sammanhang. Hon håller inte bara hårt i det ekonomiska utan strävar också efter frihet även på andra plan, inte minst i relationer. Boken väckte faktiskt stor uppståndelse när den kom och det ansågs enormt vågat att Sara förespråkar att par lever ihop utan att dela på sina tillgångar och utan att formellt gifta sig. Att Albert är förälskad i Sara är uppenbart, men går det an att leva som Sara vill? Spoilervaning. Men ja: det går an!

    Jag tycker att det här är en fantastiskt fin bok och sedd i sitt sammanhang är den oerhört intressant. Det är lätt att tro att vi idag lever i ett modernt och fulländat samhälle och att det på 1800-talet var ”rena 1800-talet”, men när jag läser/lyssnar på en bok som Det går an slås jag av hur högaktuell den fortfarande är.  Det här är fortfarande en bok som man kan diskutera och som fortfarande är relevant.

  • Vindens skugga

    Vindens skugga är något så annorlunda som en bok om en bok. När Daniel är 10 år tar hans pappa med honom till ”De bortglömda böckernas gravkammare”. Det är en märklig plats, där besökarna får välja en bortglömd bok, eller om det kanske är boken som väljer besökare(?), att beskydda. Daniel väljer boken Vindens skugga, skriven av den, för honom, okände författaren Julián Carax. Boken väcker en lust att ta reda på mer om Carax och hans böcker och efter lite efterforskningar visar det sig att Vindens skugga är en riktigt speciell bok, nämligen det sista återstående exemplaret. Någon tycks ägna all sin tid åt att söka upp Carax böcker för att bränna dem.

    Daniel finner sig snart indragen i den spännande berättelsen om Carax liv och det tycks finnas märkligt många beröringspunkter till hans eget.

    Det här är en vida omtyckt och väldigt omtalad bok som jag har velat läsa länge. Det är alltid svårt att tycka om en bok när man har höga förväntningar och tyvärr blev det kanske inte en ”wow!”-upplevelse för mig. Boken är en sådan där mystisk och spännande bok där alla personer sätts i sitt rätta sammanhang och alla händelser får en förklaring och vävs ihop, som ett pussel, mot slutet. Jag tycker väldigt mycket om sådant! Samtidigt lämnas väldigt lite till läsaren, så det är väl en smaksak vad man gillar. Min invändning mot den här boken är egentligen att den innehåller så mycket romantik och kärlek och det är faktiskt inte riktigt min grej. Tyvärr! Jag måste ändå säga att jag är nyfiken på att läsa mer av Carlos Ruiz Zafón. Jag tycker att det var en välskriven och fin berättelse.

    Jag valde att lyssna på den som ljudbok och den är mycket bra uppläst av Jonas Karlsson, som skickligt ”spelar” bokens alla karaktärer.

  • Sputnikälskling

    Sputnikälskling

    Jag vet inte ens vad jag ska skriva om den här boken. Av Murakami har jag tidigare läst Norwegian wood, som verkligen berörde mig, men den här boken sa mig faktiskt ingenting. Det kan möjligen bero på att jag inte gav den tillräckligt med tid och uppmärksamhet, men jag vet faktiskt inte om det är hela förklaringen. Boken är tunn, berättelsen kort. Man hinner inte ens lära känna karaktärerna och jag hinner inte förstå vad författaren vill säga.

    Huvudpersonen är en man som är förälskad i en kvinna. Kvinnan tar ett jobb hos en affärskvinna och reser med henne till Grekland, där hon spårlöst försvinner. Mannen åker dit, men finner inte mycket mer än sina känslor. Ja, det finns faktiskt inte så mycket mer att säga. Murakamis trevliga och korrekta språk och lite mystiska fantasivärldselement dyker upp, men sedan är det inte så mycket mer. Om den inte vore skriven av vår tids mest hypade författare hade den nog inte tagit sig så långt, men det är vad jag tror. Det största felet är väl kanske att jag hade höga förväntningar. Och de infriades inte.

  • Snö

    Snö

    För inte så länge sedan läste jag den fantastiska kärleksromanen Oskuldens museum av nobelpristagaren Orhan Pamuk. Jag skulle vilja säga att den här boken, Snö, delar många element med Oskuldens museum. Samtidigt är det en helt väsensskild berättelse. Det här är så mycket mer politiskt och brännande, även om det politiska glimtade förbi även i den tidigare lästa boken. Kanske för att det är så politiskt grep inte den här boken mig på det personliga planet, så som Oskuldens museum faktiskt gjorde, men berättelsen tränger sig ändå inpå, skoningslöst.

    I boken får vi, genom Orhan Pamuk, ta del av poeten Kas liv. Pamuk skymtar förbi som en berättarröst ibland och berättar om hur han försöker att skriva sin väns biografi. Ka har i många år levt i exil i Tyskland, men vid bokens början återvänder han till den lilla staden Kars, under förevändningen att han ska göra ett journalistjobb och bevaka ett lokalval. Den egentliga anledningen till hans resa är dock att han vill träffa, och helst fria till, den sköna Ipek, som har skilt sig från sin man. Det han dras in i är dock någonting mycket allvarligt. Alla vägar till staden är avstängda på grund av snöoväder och under tiden görs ett kuppförsök, människor mördas och folket utsätts för kränkningar. Upprinnelsen är en konflikt mellan radikala islamister och republikaner. Som något slags tragiska symboler för meningsskiljaktigheterna finns de så kallade ”slöjflickorna”: flickor som trotsar slöjförbudet och mellan vilka det tycks gå en ”självmordsepidemi”. Mitt i allt detta står Ka: kär, fylld av längtan och med en plötslig inspiration att skriva dikter, men också fången i en konflikt som han inte själv har valt.

    Där Oskuldens museum var mycket mer subtil i sin skildring av Turkiet, som ett land med ena benet bland gammaldags traditioner och islam och med andra benet på väg till något västinspirerat, använder Pamuk Snö för att berätta om det med full kraft. I Oskuldens museum kunde man le lite åt det; finna det lustigt när han skriver om människor som försöker att kopiera väst, t.ex. genom att göra läskedrycker, som i slutändan inte smakar något annat än turkiskt. I Snö ler man inte. Jag tycker att den är mycket mer brutal och hopplös, men också väldigt gripande och bra.

  • En filmatisering som jag inte kan se, men som du borde se

    Jag är sällan särskilt intresserad av att se filmatiseringar när jag har läst en bok (fast jag gör det nu och då i alla fall!), men en film som jag har längtat efter är Norwegian wood. Dessvärre bor jag i Umeå och här får man hålla till godo med typ Åsa-Nisse. Så: härmed tipsar jag alla som har lyxen att bo i storstäderna att se denna film, som säkert är näsan lika fantastisk som boken. 🙂 Premiären var igår. Själv får jag börja längta efter… DVDn!

  • Tematrio: Hjärtedagen

    Idag är det Alla hjärtans dag och Tematrio uppmanar till att berätta om tre favorittexter som handlar om kärlek.

    Den mest fantastiska kärleksroman som jag har läst är utan tvekan Orhan Pamuks Oskuldens museum, även om det inte precis är en lycklig Hollywoodkärlek som gestaltas. Boken lämnade mig med en insikt om att kärlek och lycka kan se ut hur som helst och det gjorde mig glad att läsa om det.

    Kejsarn av Portugallien är en bok som på sätt och vis är lite lik Oskuldens museum. Boken handlar inte om kärlek mellan två livskamrater, utan om en pappas vansinniga och gränslösa kärlek till sin dotter. Boken hade kunnat framställa huvudpersonen som en vettlös dåre, men den ger ett fint och varmt porträtt, precis som att Pamuk låter sin huvudperson få behålla någon slags värdighet, trots att han på grund av sin kärlek lever utanför samhällets normer.

    Det finns ju många böcker som på ett eller annat sätt behandlar ämnet kärlek, men som tredje bok väljer jag ändå att nämna Molnfri bombnatt, som utspelar sig under andra världskriget och berättar om hur det splittrade ett par, som inte fick gifta sig för att han var SS-man och hon hade en far i koncentrationsläger. Oerhört gripande och en helt fantastisk bok!