När boken tar sin början hamnar 13-åriga Theo Decker mitt i ett terrordåd, i vilket kan kommer att förlora sin mamma. Själv överlever han explosionen som briserar mitt i Metropolitan museum of art och med sig får han Steglitsan, en ovärderlig tavla av 1600-talskonstnären Carel Fabritius. Boken kommer att följa Theo genom livet och Theo kommer att följa tavlan. Medan åren går blir det allt omöjligare att lämna tillbaka målningen. Att stjäla konst är ett allvarligt brott och Theo kommer att bli mer och mer stressad över att ha den i sin ego. Till slut hamnar den i ett magasin.
Theo själv kommer att leva ett kringflackande liv. Den första tiden efter mammans död bor han hos en barndomskompis och hans överklassiga familj. Han hinner precis rota sig och hitta sin plats när hans försvunna pappa kommer från ingenstans och rycker med honom till Las Vegas och det själlösa, folktomma, avlägsna bostadsområde där han bor med sin nya tjej. Theo kommer inte att bli kvar där speciellt länge. Snart är han i New York igen och blir omhändertagen av möbelrestauratören Hobie, som han har lärt känna genom märkliga tillfälligheter. Där får han någon som bryr sig om honom och något att göra om dagarna, d.v.s. sälja antikviteter i den butik som hänger ihop med Hobies verkstad. Traumat han har varit med om går dock inte att skaka av sig så lätt och hans begär efter dövande droger gör att han börjar ägna sig åt skumraskaffärer och bedrägerier.
Donna Tartt tar läsaren med på en riktigt lång resa, inte minst en inre sådan. Man får följa Theos resa in i vuxenvärlden, de villovägar han hamnar på och hur han försöker hamna rätt, trots allt. Det är en riktigt tjock bok (närmare 800 sidor) och det går inte att redogöra för alla bottnar, men Tartt lyckas verkligen få ihop berättelsen om hur Theo faller offer för omständigheterna och blir den han blir. Trots att boken är så tjock så finns det en språklig elegans som man sällan ser i tegelstenar, tycker jag. Mycket skildras mellan raderna, som när Tartt beskriver den tjusiga adressen där barndomskompisens familj bor – på bottenvåningen. Det säger precis hur fin familjen är, men också precis hur fin den inte är. Varenda karaktär och miljö känns genomtänkt och skildras med en perfekt stilkänsla.
Trots att jag i stort är oerhört förtjust i den här romanen så måste jag säga att det är något som skaver. Rejält. Och det är sidantalet. Boken hade mått bra av hård redigering och sidantalet hade med fördel kunnat minskas med minst 400 sidor. Det finns sällan någon anledning att brodera ut en berättelse såhär mycket. I det här fallet finns det dessutom hela avsnitt och delar som jag inte ser hur de för berättelsen framåt.
Med det sagt så är det här fortfarande en bok jag är säker på att jag kommer att bära i minnet i lång tid framöver. Det jag förmodligen kommer att ta med mig är främst den oerhört fina berättelsen om tavlan och hur den berör och förändrar livet för människor som får den i sina händer. Hur tavlor (och andra antikviteter) blir små vittnesmål från svunna tider och hur de i vår tid kan väcka känslor och lära oss saker. Tartts resonemang runt det här och hur hon väver ihop det med berättelsen om Theo är strålande. Jag blev verkligen berörd!
För ungefär 20 år sedan kom Bea Uusma över boken Med Örnen mot polen om Andrées polarexpedition. Det blev början till något som närmast kommit att närma sig en besatthet över att få veta mer om vad som egentligen hände under expeditionen och hur det kom sig att de tre deltagarna dog, trots att det varken saknades mat, verktyg, bränsle, tändstickor, vapen eller ammunition vid tiden när de gick bort.
Det är lätt att ryckas med av Uusmas fascination, för hon skriver både fängslande och intresseväckande om all den information som hon har samlat och ordnat för att försöka lösa gåtan. Hon bilar kors och tvärs, följer med på den ena Nordpolsresan efter den andra, trots att hon beskriver sig själv som en person som varken är äventyrlig eller klarar av kyla, intervjuar alla från konservatorer till spådamer och hämtar upp benrester, som skickats till henne för analys, på en postutlämning i centrala Stockholm.
Inte visste jag att jag, som varken har historia som stort intresse eller ens kände till något om Andrées expedition sedan innan, skulle ryckas med så fullständigt och uppleva boken som en riktig bladvändare.
Man förstår inte riktigt hur expeditionsmedlemmarna tänkte och det är så rörande att följa dem och sorgligt att inse att expeditionen inte fick något lyckligt slut. Expeditionen startar 1897, då Andrée och hans två yngre kompanjoner ger sig iväg i en vätgasballong. Ingen är polarforskare eller känner till speciellt mycket om Arktis. De har redan innan avfärd råkat ut för en del problem, bland annat har de fått vänta länge på rätt vindar. Ballongen läcker redan innan avfärd, men det verkar de inte fästa så stor vikt vid. Som läsare undrar man verkligen över hur tankarna gick. De har så otroligt många pryttlar och pinaler i packningen: champagneflaskor, kravatter och allt möjligt, men slädarna, som ska användas om de måste landa, är felkonstruerade, och det verkar de inte heller bry sig om att åtgärda innan de reser iväg. Redan när ballongen lämnar land för avfärden går ballongen sönder så att den inte längre kan styras och den driver iväg för vinden, tappar allt mer mark, och slår i backen för gott efter bara några dagar. Nu följer en svår tid, då de tre expeditionsmedlemmarna släpar på de hundratals kilo tunga slädarna i ett försök att ta sig tillbaka till fast mark. De tar sig nästan ingenstans eftersom det blåser åt motsatt håll, så att de driver i fel riktning. Så småningom inser de att de inte kommer att nå land innan vintern kommer och att de måste slå läger. Det kommer att dröja 33 år innan deras kvarlevor hittas, av en slump, på en av världens mest otillgängliga öar, Vitön.
Nu går Uusma i deras fotspår. Hon läser deras noggranna dagboksanteckningar, vänder på varje sten, försöker förstå vad som hände dem när de slog läger, alla anteckningar upphör och de alla tre mister livet.
Det går inte annat än att ryckas med. Uusma har också så fint berättat om den sorgliga sidohistorian om den yngste expeditionsmedlemmens fästmö, som kom att sörja sin förlorade under hela livet.
Åh, vilken fin bok! Jag är inte den som kastar mig över fackböcker, särskilt inte inom historia, men den här lättlästa boken innehåller verkligen allt: en fascinerande expedition, sorgliga livsöden, mysterium och ett stort personligt engagemang.
Boken har nyligen kommit ut i pocket och den innehåller några få, centrala illustrationer. Jag har förstått att boken också finns i en lyxigare, illustrerad upplaga, och även om texten helt klart står på egna ben så kan jag ändå tänka mig att det är värt att försöka få tag på den illustrerade varianten.
I Lila hibiskus skriver Adichie om Nigeria precis efter självständigheten 1960 och i En halv gul sol är handlingen förlagd till inbördeskriget som bröt ut sju år senare. Båda är gripande och välskrivna böcker om hur Nigeria märkts av kolonialismen och kriget. I Americanah förflyttar sig Adichie till nutid. Nigeria är nu ett land med en ökande medel- och överklass, som har massor av pengar, men inget inhemskt att lägga dem på. Många som lämnat Nigeria för att skaffa sig utbildning utomlands återvänder och tjänar stora summor på markaffärer, oljan eller rätt och slätt korruption.
En av de som lämnade Nigeria är Ifemelu, som lyckades få visum för att studera i USA. Kvar i Nigeria lämnar hon sitt livs kärlek, Obinze. Hennes första tid i USA blir omskakande. Hon har inte tillräckligt med pengar och har ingen framgång i jobbsökandet. Desperationen leder till slut till att hon säljer sig själv till en man och någonstans här orkar hon inte längre höra av sig mer till Obinze. Med tiden kommer Ifemelu att hitta jobb och lyckas gott med studierna, men USA ger henne för första gången en insikt om att hon är svart. Jag, som vit, kan omöjligt veta vad detta innebär i praktiken, men jag kan säga att Adichie är den som tydligast har lyckats beskriva för mig hur mycket rasfrågan drabbar människor. Jag har läst med en skamkänsla. Känt mig naiv.
Ifemelu inser att svarta långt ifrån har samma förutsättningar som vita och hon ventilerar mycket av det hon ser och upplever i en blogg. Det är rakt på sak och svårt att värja sig från, oavsett om hon skriver om att bli misstänkliggjord, bara på grund av hudfärg, om att försöka få sitt hår att vara amerikanskt rakt eller om svarta stereotyper i populärkulturen.
”När ett brott har begåtts, be till Gud att den skyldige inte är svart, och om det visar sig att brottet begicks av en svart person, håll dig långt borta från området där det inträffade i flera veckor, annars kan du gripas för att du passar in på profilen. Om en svart kassörska ger den icke-svarta kunden framför dig i kön undermålig service, ge då omedelbart den personen en komplimang för hans eller hennes skor eller vad som helst, för att kompensera denna försumlighet, för du är per automatik medskyldig till kassörskans förbrytelser.”
Adichie är helt bländande när hon beskriver personer och situationer där rasismen dyker upp och hon synliggör det väldigt effektivt. Det är så lätt för vita, som jag själv, att tro att det handlar om klass, om kön, om annat, men Adichie krossar alla sådana idéer. Det finns rasism i samhället. Som Adichie uttrycker det genom Ifemelu:
”I Amerika existerar rasismen men alla rasister är spårlöst försvunna. Rasister tillhör det förflutna. Rasister är de ondskefulla vita människorna med sammanpressade läppar i filmer som utspelas under medborgarrättsrörelsens era. Det här är grejen: rasismens uttrycksformer har förändrats, men språket har det inte. Så om man inte lynchat nån så kan man inte kallas rasist. Om man inte är ett blodtörstigt monster så kan man inte kallas rasist. Det behövs någon som kan säga att rasister inte är monster. Att de är människor med kärleksfulla familjer, vanligt folk som betalar skatt. Någon måste få jobbet som den som avgör vem som är rasist och vem som inte är det. Eller kanske är det dags att helt enkelt skrota ordet ”rasist”. Hitta på nåt nytt. Rasofobiskt syndrom, typ. Och de som lider av detta syndrom kunde då delas in i olika kategorier: lindrig, medium och akut.”
Det här är en otroligt relevant, viktig och aktuell bok, på så många sätt, men den är inte en direkt stridsskrift, utan också en mångbottnad, välskriven och fantastisk berättelse om människor, relationer, kärlek, invandring, att återvända och ett Nigeria under förändring. Ifemelu kommer att lämna USA och återvända till sitt hemland, där Obinze nu har blivit en rik man och gift sig med en vacker kvinna.
Det finns så många bottnar och teman att jag inte riktigt förstår hur Adichie får ihop det, men att hon får ihop det gör att det här absolut hör till en av mina absoluta favoriter från året. Det här är en läsupplevelse. En omskakande och tänkvärd sådan.
Karen börjar närma sig examen och allt vad det innebär i form av att skaffa sig ett eget liv och att bli vuxen på riktigt, men först väntar ett sommarlov, ett sommarlov som kommer att förändra livet radikalt.
Allt börjar med att hon träffar Biba och hennes bror Rex, som lever ett bohemiskt liv i ett stort, förfallet hus. Här röks det på och hålls stökiga fester. Kontrasterna är stora mot det präktiga liv Karen har levt under studietiden. När Karen träffar Biba och Rex bryter hon verkligen med allt från hennes tidigare liv. Hennes trista pojkvän har det tagit slut med, de urtråkiga rumskompisarna sticker iväg för att jobba på vingård – och själv bryr hon sig inte ett dugg. Nu är det bara Biba och Rex som är intressanta, särskilt Biba, som hon verkligen blir besatt av. Det är lite svårt att köpa de tvära kasten, men efter att ha setts ett par gånger så har hon plötsligt flyttat från det pedantstädade huset hon delat under studietiden till Biba och Rex’ ruckliga hus. Studierna och framtiden är nu oviktigt. Nu lever hon för att vara med Biba och Rex. Snart har hon och Rex dessutom en relation.
De tre har sin lilla bräckliga tillvaro, Redan från början står det klart att någonting hemskt kommer att hända. Berättelsen varvas nämligen med inslag från nutid, då Rex precis har kommit ut från fängelset och ska hitta till någon slags vanlig liv tillsammans med Karen och deras dotter.
Författaren håller verkligen läsaren på halster och man lockas definitivt till sträckläsning. Det är uppenbart att någonting hemskt kommer att hända, men trots att det är så upplagt, redan från början, lyckas författaren få till en twist som gör att det ändå finns lite överraskningar på slutet. Jag blev överraskad i alla fall.
Vi diskuterade den här boken i bokcirkeln Picket & pocket och vi hade lite olika åsikter, men det var helt klart en intressant bok att diskutera. Jag läste den mest som underhållning och kände väl egentligen mig inte så berörd av den, men när vi diskuterade den så insåg jag att den faktiskt har flera bottnar. Den lyckas behandla flera intressanta aspekter av relationen mellan föräldrar och deras barn och hur man kan dras in i destruktiva beteenden. Jag gillade boken! Alla i bokcirkeln gjorde inte det, och det kan jag faktiskt förstå, men jag tycker helt klart att det är en läsvärd berättelse. Den är också väldigt elegant skriven med ett bra flyt i språket.
Serge är en framgångsrik fastighetsmäklare i Paris. Han har en hustru som är hälften så gammal som han själv och som njuter av att vara hans ”smycke”. Bakom fasaden spökar sådant som han aldrig har kunnat prata med vare sig hustrun eller någon annan om. Det handlar om hans mamma, en kärleksaffär hon hade när han var liten och en hemlighet som Serge sedan har gått och burit på genom hela livet. När han träffar Suzanne börjar alla de här sakerna komma upp till ytan.
Suzanne är pianostämmare med oförlösta pianistdrömmar. Hon har en man som är omtänksamheten själv, men Suzanne känner inte längre någon verklig passion. När hon möter Serge blossar dock känslorna upp och de inleder en affär. Den kommer att skaka om dem båda två och få dem att ta tag i sina liv.
Jag hade förväntat mig lite mer av en kärlekshistoria av den här boken, men det viktigaste är egentligen inte Suzannes och Serges affär, utan deras respektive inre resor, vilket jag i och för sig tycker är intressant på sitt sätt. Särskilt kretsar boken kring Serges livshistoria, medan Suzanne faktiskt är förvånansvärt mycket av en bifigur i berättelsen.
För mig känns boken väldigt ”fransk”. Med det jag menar mer än något annat att den där jämställdheten inte riktigt finns. Jag får en känsla av att läsaren ska bli tagen av att Serge är en 60-årig man som går omkring och har känslor, som vilken kvinna som helst. För mig är det självklart att män har ett känsloliv – och ett intresse för sina barn, för den delen, för det känns också som något vardagligt man som läsare förmodligen förväntas bli lite berörd av. För mig är det bara märkligt att det 2014 finns människor som lever i såhär snäva könsroller.
Serge går omkring och håller uppe en fasad, men när han träffar Suzanne så brister det och han kräver att hon ska lyssna och ta del av hans berättelse. Det viktiga är inte henne, utan att hon finns tillgänglig för att han ska kunna prata ut. Jag blir illa till mods av att läsa det. Möjligen är det Olmis avsikt, men jag är inte så säker på att det är en roman som faktiskt är tänkt att ta upp frågan om kön och könsroller.
Det jag tycker bäst om i boken är miljöerna och det lätta språket. Jag älskar den här lilla utflykten i Paris och i kvarteren kring Montmartre. Språket är avskalat och uttrycksfullt och det är lätt att fastna i boken och bara försvinna in i det flödande språket. Olmi kan verkligen skriva har ett gott öga för att skildra miljöerna och relationerna mellan bokens huvudpersoner. Mitt problem med boken är främst det problematiska kring att bygga en berättelse kring könsroller och att jag kanske inte riktigt kan relatera till det att vara i 60-årsåldern och göra upp med sin bakgrund. Jag kunde inte riktigt känna med karaktärerna. Kanske kommer jag inte bära med mig den här berättelsen i minnet någon längre stund, men jag har faktiskt blivit nyfiken på Olmi. Språket är verkligen fint! Jag är nyfiken på att läsa mer.
Don börjar närma sig 40 och jobbar som lektor i genetik. Hans tillvaro är inordnad i komplicerade scheman där tid avsatt för exempelvis träning är angett på minutnivå och där varje dag har sin standardiserade middagsrätt som han alltid lagar; samma, vecka efter vecka. Han har minst sagt utpräglade autistiska drag och, som så många andra med sådana drag, framstår han som en något udda figur och han har inte speciellt många vänner. Faktiskt har han bara två vänner. Nu har Don kommit till insikt om att han skulle vilja träffa någon att dela sitt liv med och det naturliga för honom är då att göra det i form av ett projekt: Projekt Fru. Han upprättar en 16-sidig enkät för att enkelt kunna sålla bort fru-kandidater som inte håller måttet; t.ex. rökare eller personer som tror på homeopati.
Naturligtvis kommer han att träffa någon som är helt fel, men ändå, såklart, helt rätt. När Don träffar Rosie trivs han väldigt bra i hennes sällskap, men inser att hon inte uppfyller kraven. De kommer ändå att fortsätta att träffas, främst för att Don blir indragen i hennes sökande efter sin biologiska pappa. I egenskap av genetiker börjar Don hjälpa Rosie med DNA-tester och även insamlandet av DNA från personer som kan misstänkas vara Rosies okända, biologiska pappa.
Det är en både rolig, varm och knäpp bok. Jag tycker om hur den är skriven och alla fyndiga formuleringar för hur Don ser på världen. Författaren lyckas göra något roligt av det utan att förlöjliga Don. Det är helt enkelt okej att vara lite udda! Såhär kan det låta:
”Förloppet startade när Gene absolut ville att jag skulle hoppa in och ta en föreläsning om Aspergers syndrom som han tidigare hade tackat ja till att hålla själv. Tidpunkten passade synnerligen illa. Förberedelserna kunde korreleras tidsmässigt med lunchen, men just den kvällen hade jag avsatt nittiofyra minuter åt badrumsstädning. Jag ställdes inför valet mellan tre alternativ, varav inget var tillfredsställande:
1. Att städa badrummet efter föreläsningen, med förlorad sömn som följd och därmed nedsatt psykisk och fysisk prestationsförmåga.
2. Att skjuta fram städningen till nästa tisdag, med en åttadagarsperiod av försämrad badrumshygien som följd och därmed ökad risk för sjukdomar.
3. Att vägra att hålla föreläsningen, vilket skulle kunna förstöra vänskapen mellan mig och Gene.”
Det är också härligt att följa Don och hur han kommer ur sin ganska instängda tillvaro. Ja, det här är en av de finare feel good-böcker jag läst! Jag blev både glad och underhållen av berättelsen.
Jag har flera gånger varit på väg att läsa John Greens omåttligt populära ungdomsroman Förr eller senare exploderar jag, som handlar om två ungdomar som träffas i en stödgrupp för unga med cancer. De blir förälskade, men samtidigt som de bubblar av den första kärleken måste de också hantera smärta och ångest över den oundvikliga döden. Jag har varit på väg att läsa, som sagt, men jag har inte kommit till skott. Nu har jag i alla fall sett den bioaktuella filmatiseringen. I sällskap av två bokcirkelkamrater, faktiskt.
Jag tycker filmen var bra! Och då ska ni veta att romantiska filmer i allmänhet får det att krypa i hela kroppen på mig… Och ni ska också veta att klichéer och sökta scener känns ganska avskyvärt det med. Den här filmen är inte befriad från vare sig det ena eller det andra, men, jo, jag tyckte ändå att det funkade. Den lyfter från en dussinfilm om kärlek, tack vare att det finns en intressant vinkling när cancersjuka ungdomar är med i bilden. På något sätt är det också befriande att cancersjuka har huvudroller och inte är förpassade till biroller, som i så många andra filmer. Kanske var det därför jag fick tårar i ögonvrån några gånger. Det är ju något så outsägligt fruktansvärt med unga, livfulla personer som drabbas av allvarliga sjukdomar. Från ingenstans. Så orättvist! Och sjukt!
Filmen är inte det bästa jag sett och den hade gärna fått vara mindre tjatigt pratig och vara typ 30 min kortare, men ändå. Jag rekommenderar den! Vad min bokcirkelkompis Anna tyckte kan du läsa på hennes blogg.
Boken pallar jag nog inte läsa nu, tror jag. Nu vet jag ju hur den slutar.
Jag visste mycket lite om den här boken när jag började läsa, men ibland är det faktiskt skönt att inte ha några speciella förväntningar på en bok. Just den här boken kom upp som bokförslag i jobbets bokklubb och jag bestämde mig för att låna den på biblioteket. Exemplaret på bibblan saknade omslagspapper och därmed baksidestext, så det var bara att kasta sig rakt in i berättelsen.
Handlingen kretsar kring Michel, som går i Frankrikes motsvarighet till gymnasiet. Skolan är kämpig, särskilt matten, och runt omkring sker stora förändringar, både i det stora och lilla perspektivet. Det är 50- och 60-tal och ett inbördeskrig pågår i Algeriet (då: en fransk koloni), kommunismen förtrycker människor, det kalla kriget pågår. I familjen finns det stora slitningar. Storebrodern vill gå med i armén, vilket han också gör, med allvarliga konsekvenser. Föräldrarnas relation är komplicerad. Det finns ett framgångsrikt familjeföretag, men allt, såväl företag som familj, kan rasera när som helst.
Om dagarna tillbringar Michel tid med en tjejkompis, som det stormar kring. Eller också går han till schackklubben, där han träffar en samling excentriska män, många på flykt från kommunismen, som ibland låter glimtar av sina liv sippra fram; familjer som övergetts, relationer som gått sönder.
Till synes obetydliga händelser och tillfälligheter kan få stora konsekvenser. Många gånger har man inte ens något val här i livet: från den ena dagen till den andra kan förutsättningarna ha förändrats. Det gäller schackspelarna, som har en hel del i bagaget, men också Michel, i sitt kärlekstrassel och i sin sköra familj. Jag tycker Guenassia ringar in det väldigt fint i den här boken.
Det är en väldigt innehållsrik bok, måste jag säga, men man hinner också avverka rätt många ämnen på dryga 600 sidor. Jag tycker det är besvärligt med tjocka böcker, mest för att de är så otroligt otympliga att bära omkring på (den här finns inte som e-bok), men man får i bästa fall igen det genom att man verkligen ges tid att komma in i berättelsen och lära känna karaktärerna. Guenassia är verkligen duktig på att måla upp miljöer och personer, dessutom, och man kan verkligen se dem framför sig. Jag älskar de här Parismiljöerna och känner med personerna som boken kretsar kring. Faktiskt så gillade jag den här boken riktigt, riktigt mycket. Men med det sagt så kan jag också säga att boken känns rätt tydligt indelad i delar och det lämnar mig med känslan att det här inte hade behövt varit en bok, utan lika gärna hade kunnat vara typ tre, separata och var för sig intressanta, böcker.
Nåja. Den här boken är, trots detta, välskriven och därtill både lättläst och engagerande. Kan rekommenderas!
När Pikej föds på den indiska landsbygden är kastsystemet officiellt avskaffat, men lever ändå kvar. Pikejs familj hör till de kastlösa, oberörbara, och därför kan han t.ex. inte leka med barnen i skolan eller ens sitta i klassrummet under lektionerna. Utanförskapet och klassklyftorna är enorma. När han växer upp är det pappans önskan att Pikej ska bli ingenjör och bygga ett nytt, modernt Indien, men Pikej har inte den talangen och kommer istället att gå sin egen väg. Hans stora talang är istället att han är duktig på att teckna. Han flyttar till New Delhi och lever som hemlös i långa perioder. De småpengar han tjänar får han genom att just rita porträtt (”10 minuter, 10 rupier!”). Porträttmåleriet kommer också att göra honom känd eftersom han också ritar flera framstående indiers porträtt. En dag träffar han en ung svenska, Lotta, och blir förälskad. Lotta stämmer också precis in på en profetia som uttalades om Pikej när han föddes. Profetian sa:
”Han ska gifta sig med en flicka som inte kommer från stammen, inte från byn, inte från distriktet, inte från provinsen, inte från delstaten och heller inte från vårt land.
[…]
Din tilltänkta hustru ska vara musikalisk, äga djungel och vara född i oxens tecken.”
Pikej och Lotta håller ihop under en månad, men sedan åker Lotta hem till Sverige igen och de har bara lite sporadisk kontakt via brev. Pikej längtar dock mycket efter den kvinna som ödet verkar ha valt ut åt honom. Som fattig och kastlös finns dock inte ekonomi att flyga till Sverige – det hade i så fall kostat honom flera års besparingar. Till slut bestämmer han sig: han ska cykla till Sverige.
Boken är baserad på verkliga händelser och det är helt klart en fascinerande historia. Själv hade jag dock trott att berättelsen skulle handla mer om resan och livet i Sverige, men istället uppehåller sig ca 2/3 av boken i Indien. Det är i och för sig intressant i sig att få en inblick i livet för Indiens fattiga och Pikejs tillvaro, men jag tyckte ändå att det blev lite småsegt på något sätt. Det jag gillar bäst är trots allt den fina berättelsen om Pikejs och Lottas förhållande och även de rätt roliga anekdoterna med kulturkrockar, som boken är kryddad med.
Det är förmodligen inte helt lätt att bygga en bok runt verkliga människor, inser jag. Ska det bli en riktigt bra story måste man våga skära bort mycket runt omkring och bygga upp kring det som är bärande i berättelsen. Här känns det som att personerna och berättelserna inte blir riktigt levande eftersom berättelsen berättas kronologiskt och med ganska kortfattade redogörelser för vad som händer Pikej. Lotta har fått väldigt lite utrymme i boken och jag gjorde mig ingen bild av henne över huvud taget.
Det är som sagt en väldigt annorlunda och intressant berättelse, men jag önskade nog lite mer av själva berättandet och jag hade gärna läst lite med fördjupat om vad som möter Pikej i Sverige.
Vad gäller Pikej och Lotta så är det fortfarande gifta och lever lyckliga i alla sina dagar, såvitt jag kan förstå. Härligt!
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
När boken tar sin början hamnar 13-åriga Theo Decker mitt i ett terrordåd, i vilket kan kommer att förlora sin mamma. Själv överlever han explosionen som briserar mitt i Metropolitan museum of art och med sig får han Steglitsan, en ovärderlig tavla av 1600-talskonstnären Carel Fabritius. Boken kommer att följa Theo genom livet och Theo kommer att följa tavlan. Medan åren går blir det allt omöjligare att lämna tillbaka målningen. Att stjäla konst är ett allvarligt brott och Theo kommer att bli mer och mer stressad över att ha den i sin ego. Till slut hamnar den i ett magasin.
