Såhär i körsbärsblomtider (dock ej i Umeå, såklart, för jag känner inte ens till att det skulle finnas några körsbärsträd här?) så passar det lite extra bra att Gilla böcker har hottat upp framsidan till Lisa Bjärbos och Johanna Lindbäcks Vi måste sluta ses på det här sättet. Titta bara hur snygg pocketutgåvan är!
Jag älskar körsbärsträden, Stockholmssilhuetten, fågeln, kärleksparet, färgerna… Allt! Sjukt snyggt!
Bjuder även på lite körsbärsblom från Berlin 2012:
Sörja för de sina är den andra boken i Kristina Sandbergs trilogi om hemmafrun Maj. Den tar vid ungefär där den inledande delen, Att föda ett barn, slutade och över cirka 500 sidor (eller cirka 18 h lyssnande för mig och andra som väljer ljudboksversionen) får vi sedan följa Maj och hennes familj i Örnsköldsvik.
Den som har läst den första boken vet att den slutar med att Majs man, Tomas, har fått allvarliga problem med alkohol. Nu är han dock redo att ta tag i sitt missbruk och hela den lilla familjen flyttar till Stockholm för att Tomas ska kunna gå i terapi. Det kan inte mera bli tal om att ens smaka alkohol på bjudningar och kalas. Någonstans gnager ändå oron hos hela familjen att det inte ska gå vägen.
Dottern Anita börjar bli stor och hennes lillebror, Lasse, likaså. För Maj handlar livet mycket om att ta hand om och hålla ihop sin familj. Det är mat som ska lagas, bjudningar som ska planeras, barn som ska hållas reda på och en kropp att sköta om. Maj rasar i vikt, får yrsel och tror att hon ska dö, men hon kopplar aldrig att hon lider av ångest. Ångest och häftiga och plötsliga mensblödningar är kvinnoproblem som det tigs om. Hennes make hjälper henne att torka silvret, men har ingen insikt om att silvertorkningen är en av de mer lättsamma och enkla sysslorna i en hemmafrus plikter. Det är ett hårt jobb att hålla hushållet i ordning och slitet tar ut sin rätt. Några som hamnar i skymundan är Majs egna familj borta i Östersund. Hennes föräldrar blir äldre och skröpliga och syskonen blir vuxna och skaffar egna liv medan Maj är upptagen på sitt håll och får ägna sig åt att socialisera med Tomas släktingar.
Boken slingrar sig fram genom krigstid och in i den nya, moderna tiden där hemmen ska förvandlas till praktiska och funktionella bostäder. Anita hamnar i tonåren och Maj börjar känna sig ensam; inte behövd.
Det är en fantastisk bok. Den handlar om allt och inget, men framför allt handlar den om en hemmafru och det är en berättelse som jag aldrig har läst förut. Det är så otroligt rörande och fint att få läsa om Maj och hur hon sliter med hemmet och familjen, hur hon hittar sin plats bland Tomas fina familj och försöker förhålla sig till sin egen, enklare familj. Det finns mycket att skriva om den här boken, men det är svårt att hitta orden. Jag nöjer mig med att säga att jag tycker att den är välskriven, fantastiskt bra uppläst, spännande, på sitt lågmälda sätt, berörande och upplysande. En fantastisk bok! Sandberg lyckas skriva så levande och insiktsfull att det känns som att ha fått en ny vän i Maj. Och jag vill aldrig att böckerna om henne ska ta slut!
Boken är utgiven av Norstedts och du kan hitta den hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som har skrivit om den är SvD, Bokhora och Feministbiblioteket.
Liten parlör för älskande är faktiskt precis vad det låter som: en parlör. I ord från Aberrant (avvikande) till Zenith skildrar David Levithan ett förhållande, från dejtandet, genom årsdagar och till kriser. Man får inte veta mycket om huvudpersonerna eftersom hela berättelsen skildras i korta stycken kring de ord som ingår i parlören. Hela berättelsen och de båda huvudpersonerna skildras istället mellan raderna på ett elegant sätt.
Jag tycker att det är en fin liten berättelse (liten i bokstavlig bemärkelse; den är endast ca 200 sidor lång) och det känns som ett intressant och roligt grepp att bygga upp hela boken kring ord i en ordbok. Alla ord känns genomtänkta och utvalda och de ger ett litet poetiskt lager till berättelsen.
Själva formen är det som verkligen gör att den här boken sticker ut. Samtidigt kan jag känna att parlör-upplägget också blir en begränsning. Det blir lite stelt och inklämt i mallen. Jag kände inte riktigt att jag fick lära känna karaktärerna och att berättelsen fick blomma ut riktigt. Det är ändå en läsvärd bok, tycker jag. Annorlunda och fin!
Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som har skrivit om den är Bokhora, Dagensbok.com och Zellys bokblogg.
Ibland undrar jag hur jag tänker när jag väljer böcker. När det kommer till romaner så vet jag ju att jag avskyr romantiskt trams och ändå har jag nu läst en bok med den avskräckande titeln Handen på hjärtat. Det var någon pålitlig person som påstod att den här boken är bra och Boktipset, som jag nog litar lite för mycket på, gissade att jag skulle ge den betyget fyra av fem… Det gör jag inte! Två av fem kan den få. Max.
Boken kretsar kring Flora, 40+, som jobbar som hemsjukvårdare åt en äldre dam. Flora lever ensam i en källarlägenhet, i London , som hon hyr av sin överbeskyddande syster. I bagaget har hon en rejäl hjärtesorg med påföljande depression. För tre år sedan blev hon nämligen lämnad av sin pojkvän sedan åtta år tillbaka. De hade precis diskuterat att skaffa barn när han försvann utan ett ord. Hon hann till och med anmäla honom försvunnen innan hon förstod att han helt enkelt hade gjort slut genom att packa sina saker och sticka utan att ens lämna en lapp. Hon har inte hört ifrån honom sedan dess. De tjusiga huset i Brighton hade hon inte råd att behålla och jobbet som sjuksköterska på akuten fixade hon inte heller att ha kvar. Livet har helt enkelt blivit lite fattigare, lite ensammare och lite sorgligare.
Så plötsligt dyker hennes ex, Finn, upp igen från ingenstans. Han har tidigare jobbat som äventyrare, men har skadat sig i en klätterolycka och nu är han fattig, saknar ett riktigt hem och är på ändlösa uppföljningar på sjukhuset för att undersöka hur läkprocessen går. Nu är han plötsligt extremt påstridig och vill börja om på nytt. Det räcker med en kort liten träff så har Flora klippt banden med en kille som hon precis börjat dejta och det räcker med ytterligare någon liten träff så har han plötsligt flyttat in hos Flora samt börjat hacka på henne om att hon måste säga upp sig (han önskar att damen hon vårdar ska dö) och att hon ska lämna sin släkt och vänner och bosätta sig i en ruckel i Skottland med honom. Han har även påbörjat ett högljutt gräl och bråk med Floras syster, tillika hyresvärd, vilket annars är en person som betyder väldigt mycket för Flora. Författaren beskriver lite vagt att Finn är sexig, men jag förstår inte hur det kan väga upp alltså.
Jag kan helt enkelt inte köpa intrigen. Den är löjlig och haltande. Därtill är boken skriven utan någon vidare finess. Särskilt taffligt tycker jag att det blir när författaren beskriver damen, som Flora vårdar. Det enda den här kvinnan, som förvisso är dement, gör är att säga ”Jo… Det tror jag”. Fast egentligen är alla karaktärer dåligt utvecklade. Boken är på många sätt förutsägbar och den kretsar kring stereotyper och helt ointressanta karaktärer. Det är platt, tråkigt och töntigt. När jag hade läst mer än halva boken råkade jag för övrigt läsa baksidestexten, där det direkt avslöjas att Flora kommer att bli oplanerat gravid. Det är något grovt irriterande med baksidestexter som summerar hela boken. Förvisso hade man lätt kunnat räkna ut graviditeten själv, men jag hade ändå uppskattat att slippa läsa om den omständigheten redan på baksidan, särskilt eftersom det händer så sent i boken.
Nej, det här var då inget vidare.
Boken finns utgiven av Norstedts och finns att köpa hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som har skrivit om den är Dagensbok.com och Bloggbohemen.
Jag vill veta var stockrosorna kommer ifrån är en novell som utspelar sig vid Sveriges sydspets. Det är sommar och två unga människor träffas. Den ena är i Smygehuk för att ta avsked från en döende mormor. Den andra är på semester. När de möts har den ena av dem en stark längtan efter närhet och den andra låter sig svepas med.
På 25 sidor lyckas Svensson fånga precis den där vemodiga och samtidigt darrande och förhoppningsfulla känslan som jag tänker mig att många i ca åldern 15-17 år drabbas av på sommaren. Känslan av att det är en sommar framför en, en sommar där allt ska hända, allt ska vända, allt ska bli annorlunda till den hägrande hösten. Det är en liten novell, full av bultande tonårslängtan och tonårsångest, en bländande fint formulerad berättelse om sökande efter närhet och att kasta sig mellan olika känslor.
Jag tycker den här novellen var riktigt bra och jag är väldigt sugen på att läsa mer av Amanda Svensson. Tur för mig att jag har en av hennes romaner väntandes i läsplattan!
Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är Café de la nouvelle och Livet med andra ord.
Två författare åker till Västerbotten för att gå i konstnären Klingsors fotspår och skriva hans biografi.
Klingsors konstnärskap börjar när han hittar ett vint glas i skogen. Det är som att det har formats av den snedhuggna stubben och fått ett liv och nu vill Klingsor skildra livet, livet i tingen. Han målar stilleben efter stilleben i olja och han utbildar sig genom en brevkurs. Varje stilleben föreställer de ting han har omkring sig, vanliga bruksföremål. Brevkursen kommer att leda honom till kärleken, men hans konstnärliga utveckling kommer att stå och stampa. En utställning i Avaträsk blir det, men inte så mycket mer. Behövs det mer? Lindgren skriver om en konstnär som verkar ha ro och verkar ha sin egen mening i sitt skapande. Och det är ju otroligt fint.
Det är inte helt lätt att skriva om den här boken. Den är inte speciellt lång och på något sätt är det själva berättandet som är det mest fascinerande och inte berättelsen i sig. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som är så härligt med den här boken, men det är sannerligen en fin bok. Den är både rolig, varm och tänkvärd och Lindgren lyckas verkligen säga något intressant om skapandet och betraktandet, samtidigt som han skildrar Västerbotten och den där stereotypa bilden av människorna som bor i det norrländska inlandet och deras blygsamhet. Är det ens möjligt att måla något från Västerbotten? Klingsor får rådet att lämna sin hemby, men å andra sidan är det just en av hans målningar med ett annorlunda motiv som blir hans mest misslyckade.
Jag blev glad av den här boken! Den är så fint berättad också, genom författarna som ställer frågor, försöker hitta svar, försöker förmedla vad det det här konstnärskapet består av. Jag kan särskilt rekommendera att lyssna på ljudboken, som är uppläst av författaren själv. Det förhöjer verkligen upplevelsen att få lyssna till Torgny Lindgren!
Boken finns utgiven av Norstedts och du kan hitta den hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är DN, Och dagarna går och Kulturbloggen.
Utan personligt ansvar är den fristående fortsättningen på den hyllade relationsromanen Egenmäktigt förfarande, där läsaren får följa Ester Nilsson i hennes olyckliga kärlek. Fem år har nu passerat sedan Ester blev fri från det inte precis givande förhållande hon hade i den tidigare boken. I samband med att en teaterpjäs, som hon har skrivit, ska sättas upp, så träffar hon skådespelaren Olof Sten. Kemi uppstår omedelbart och Ester och Olof inser tämligen snabbt att de trivs i varandras sällskap. Enda problemet är att Olof är gift. Så följer en ingående beskrivning av Esters nya kärlek.
Han hör av sig och han snäser av henne. Han vill att hon åker till andra sidan Sverige för att möta upp honom när han är på turné och han säger om och om igen att han inte tänker lämna sin fru. Han ringer och skickar sms på nätterna och han ber henne att inte höra av sig under julen när han är med sin fru. Han promenerar med Ester hand i hand i Stockholm och han får henne att pila iväg på teatern för att han inte ska bli upptäckt med henne inför hans bekanta som råkar komma förbi. Förhållandet beskrivs som ett konto, där Olof har benkoll på hur saldot står: har han varit för snål mot henne ett tag så är han omtänksam och rolig en period, för att sedan stöta bort henne när han börjar stå för mycket på plus. Och Ester? Hon är uppmärksam, tolerant och väntar troget på det som hon tolkar som det enda möjliga: att han skiljer sig från sin fru. För henne är det uppenbart att det kommer att bli så. Hans förhållande med frun är ju så tråkigt och instängt. Annars skulle han ju inte vara med Ester!
Lena Andersson skriver om Ester och Olof så att det blir som en blandning mellan en avhandling och en dagbok. Allt känns äkta, genomtänkt och på pricken. Stilen liknar den i Egenmäktigt förfarande: det finns en akademisk ton som gör att texten kanske upplevs lite styltig, rent av onaturlig. I Egenmäktigt förfarande hade jag svårt att köpa det, men nu har jag vant mig och tycker att det känns helt rätt.
En underbar bok! Allt känns analyserat, genomtänkt, intressant och relevant. Varje mening känns perfekt och varje vändning i berättelsen ger en ny, tankeväckande vinkling. Det här är bland det bästa jag läst om människor och hur svårt det kan vara att leva i relationer.
Rekommenderas för: Den som vill läsa en genomtänkt och på pricken beskrivning av hur det kan vara att vara den andra kvinnan.
Betyg: 5 bilsemestrar av 5.
Lena Andersson (född 1970) är en svensk journalist och författare som slog igenom för den stora massan med romanen Egenmäktigt förfarande, för vilken hon också belönades med Augustpriset 2013. Debuterade gjorde hon dock redan 1999 med romanen Var det bra så?.
Utgivningsår: 2014 (första svenska utgåvan, Natur & kultur).
Antal sidor: 366.
Läs även: Egenmäktigt förfarande.
ISBN: 9789127139961.
Andras röster: Bokhora, Dagensbok.com, SvD.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.
”Ester Nilsson är tillbaka. Och hon har inte lärt sig någonting.
Fem år efter Hugo Rask träffar Ester skådespelaren Olof Sten. Redan vid det första mötet känner hon igen sin kropps reaktion: hon håller på att bli handlöst förälskad. Olof gör ingen hemlighet av att han är gift med Ebba Silfversköld, men börjar samtidigt träffa Ester. De inleder en relation, som samtidigt inte är en relation enligt Olof. För han är ju gift, och säger sig inte ha några planer på att lämna Ebba. Men vad gör han då hos Ester?
Ester köper en bil så att hon kan köra Olof kors och tvärs över landet, till teaterföreställningar och kärleksmöten. Somrarna blir outhärdliga för Ester, för på sommaren umgås gifta män med frun. Ester Nilsson har blivit älskarinna.
Men Olof Sten är märkligt ambivalent och hoppet om att han ska lämna, det finns där.Utan personligt ansvar är den fristående fortsättningen på Egenmäktigt förfarande. Med skarp blick och mycket humor tar sig Lena Andersson denna gång an älskarinnans roll i vår kultur och de djupt rotade föreställningar som styr tresamheten.”
När boken tar sin början hamnar 13-åriga Theo Decker mitt i ett terrordåd, i vilket kan kommer att förlora sin mamma. Själv överlever han explosionen som briserar mitt i Metropolitan museum of art och med sig får han Steglitsan, en ovärderlig tavla av 1600-talskonstnären Carel Fabritius. Boken kommer att följa Theo genom livet och Theo kommer att följa tavlan. Medan åren går blir det allt omöjligare att lämna tillbaka målningen. Att stjäla konst är ett allvarligt brott och Theo kommer att bli mer och mer stressad över att ha den i sin ego. Till slut hamnar den i ett magasin.
Theo själv kommer att leva ett kringflackande liv. Den första tiden efter mammans död bor han hos en barndomskompis och hans överklassiga familj. Han hinner precis rota sig och hitta sin plats när hans försvunna pappa kommer från ingenstans och rycker med honom till Las Vegas och det själlösa, folktomma, avlägsna bostadsområde där han bor med sin nya tjej. Theo kommer inte att bli kvar där speciellt länge. Snart är han i New York igen och blir omhändertagen av möbelrestauratören Hobie, som han har lärt känna genom märkliga tillfälligheter. Där får han någon som bryr sig om honom och något att göra om dagarna, d.v.s. sälja antikviteter i den butik som hänger ihop med Hobies verkstad. Traumat han har varit med om går dock inte att skaka av sig så lätt och hans begär efter dövande droger gör att han börjar ägna sig åt skumraskaffärer och bedrägerier.
Donna Tartt tar läsaren med på en riktigt lång resa, inte minst en inre sådan. Man får följa Theos resa in i vuxenvärlden, de villovägar han hamnar på och hur han försöker hamna rätt, trots allt. Det är en riktigt tjock bok (närmare 800 sidor) och det går inte att redogöra för alla bottnar, men Tartt lyckas verkligen få ihop berättelsen om hur Theo faller offer för omständigheterna och blir den han blir. Trots att boken är så tjock så finns det en språklig elegans som man sällan ser i tegelstenar, tycker jag. Mycket skildras mellan raderna, som när Tartt beskriver den tjusiga adressen där barndomskompisens familj bor – på bottenvåningen. Det säger precis hur fin familjen är, men också precis hur fin den inte är. Varenda karaktär och miljö känns genomtänkt och skildras med en perfekt stilkänsla.
Trots att jag i stort är oerhört förtjust i den här romanen så måste jag säga att det är något som skaver. Rejält. Och det är sidantalet. Boken hade mått bra av hård redigering och sidantalet hade med fördel kunnat minskas med minst 400 sidor. Det finns sällan någon anledning att brodera ut en berättelse såhär mycket. I det här fallet finns det dessutom hela avsnitt och delar som jag inte ser hur de för berättelsen framåt.
Med det sagt så är det här fortfarande en bok jag är säker på att jag kommer att bära i minnet i lång tid framöver. Det jag förmodligen kommer att ta med mig är främst den oerhört fina berättelsen om tavlan och hur den berör och förändrar livet för människor som får den i sina händer. Hur tavlor (och andra antikviteter) blir små vittnesmål från svunna tider och hur de i vår tid kan väcka känslor och lära oss saker. Tartts resonemang runt det här och hur hon väver ihop det med berättelsen om Theo är strålande. Jag blev verkligen berörd!
Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är Fiktiviteter, Bokhora och SvD.
För ungefär 20 år sedan kom Bea Uusma över boken Med Örnen mot polen om Andrées polarexpedition. Det blev början till något som närmast kommit att närma sig en besatthet över att få veta mer om vad som egentligen hände under expeditionen och hur det kom sig att de tre deltagarna dog, trots att det varken saknades mat, verktyg, bränsle, tändstickor, vapen eller ammunition vid tiden när de gick bort.
Det är lätt att ryckas med av Uusmas fascination, för hon skriver både fängslande och intresseväckande om all den information som hon har samlat och ordnat för att försöka lösa gåtan. Hon bilar kors och tvärs, följer med på den ena Nordpolsresan efter den andra, trots att hon beskriver sig själv som en person som varken är äventyrlig eller klarar av kyla, intervjuar alla från konservatorer till spådamer och hämtar upp benrester, som skickats till henne för analys, på en postutlämning i centrala Stockholm.
Inte visste jag att jag, som varken har historia som stort intresse eller ens kände till något om Andrées expedition sedan innan, skulle ryckas med så fullständigt och uppleva boken som en riktig bladvändare.
Man förstår inte riktigt hur expeditionsmedlemmarna tänkte och det är så rörande att följa dem och sorgligt att inse att expeditionen inte fick något lyckligt slut. Expeditionen startar 1897, då Andrée och hans två yngre kompanjoner ger sig iväg i en vätgasballong. Ingen är polarforskare eller känner till speciellt mycket om Arktis. De har redan innan avfärd råkat ut för en del problem, bland annat har de fått vänta länge på rätt vindar. Ballongen läcker redan innan avfärd, men det verkar de inte fästa så stor vikt vid. Som läsare undrar man verkligen över hur tankarna gick. De har så otroligt många pryttlar och pinaler i packningen: champagneflaskor, kravatter och allt möjligt, men slädarna, som ska användas om de måste landa, är felkonstruerade, och det verkar de inte heller bry sig om att åtgärda innan de reser iväg. Redan när ballongen lämnar land för avfärden går ballongen sönder så att den inte längre kan styras och den driver iväg för vinden, tappar allt mer mark, och slår i backen för gott efter bara några dagar. Nu följer en svår tid, då de tre expeditionsmedlemmarna släpar på de hundratals kilo tunga slädarna i ett försök att ta sig tillbaka till fast mark. De tar sig nästan ingenstans eftersom det blåser åt motsatt håll, så att de driver i fel riktning. Så småningom inser de att de inte kommer att nå land innan vintern kommer och att de måste slå läger. Det kommer att dröja 33 år innan deras kvarlevor hittas, av en slump, på en av världens mest otillgängliga öar, Vitön.
Nu går Uusma i deras fotspår. Hon läser deras noggranna dagboksanteckningar, vänder på varje sten, försöker förstå vad som hände dem när de slog läger, alla anteckningar upphör och de alla tre mister livet.
Det går inte annat än att ryckas med. Uusma har också så fint berättat om den sorgliga sidohistorian om den yngste expeditionsmedlemmens fästmö, som kom att sörja sin förlorade under hela livet.
Åh, vilken fin bok! Jag är inte den som kastar mig över fackböcker, särskilt inte inom historia, men den här lättlästa boken innehåller verkligen allt: en fascinerande expedition, sorgliga livsöden, mysterium och ett stort personligt engagemang.
Boken har nyligen kommit ut i pocket och den innehåller några få, centrala illustrationer. Jag har förstått att boken också finns i en lyxigare, illustrerad upplaga, och även om texten helt klart står på egna ben så kan jag ändå tänka mig att det är värt att försöka få tag på den illustrerade varianten.
Boken är utgiven av Norstedts och finns bland annat hos Bokus och Adlibris. Några andra som skrivit om den är Aftonbladet, Bokhora och Niotillfem.
