Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri är en roman om bottenlös sorg, bultande kärlek och ett tidsdokument över vårt samhälle och den rasism som finns överallt. Betyg: 5 minnen i Erfarenhetsbanken av 5.
Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri
Samuel har gått bort i något som kan vara en bilolycka, men som kanske var ett självmord, medan en författare försöker att förstå vad som egentligen hände. Författaren söker upp de som stod Samuel nära och de som bara råkade finnas i Samuels närhet. Vem var Samuel? Vad hände i hans liv vid tiden innan den tragiska händelsen? I korta minnesfragment spelas allting upp, ofta berättat växelvis av rumskompisen och vännen Vandad, som kanske var något mer än så, och exflickvännen Laide. Minnen och motiv går inte alltid ihop, men sakta börjar det klarna hur Samuels liv såg ut och berättelsen rör sig mot den ödesmättade dagen, slutpunkten – och mot författarens egna motiv och minnen, författarens sorg, önskan att förstå, rädslan över att glömma, oförmågan att gå vidare.
På vägen mot slutet skriver Jonas Hassen Khemiri om en förälskelse som blossar upp och suddar ut allt runt omkring. Med pricksäkra detaljer berättar han om förälskelsens första berusande fas, tvivlen som smyger sig på, rädslan för att bli sviken. Från de löjliga sms, som kärleksparet skriver, till kompisarnas trötta, men överseende reaktion, har Khemiri lyckas skriva ett väldigt trovärdig och på många sätt igenkännbar kärlekshistoria, men boken har fler bottnar än så, många bottnar, faktiskt. Khemiri skriver om trendkänsliga stockholmare som köper ekologiska citroner medan papperslösa kvinnor i samma stad blir misshandlade av sina män, vilka de inte kan lämna eftersom att kvinnorna då kan hamna på förvaret och utvisas. Rasism och situationen för papperslösa är teman som spänner över hela boken och genomsyrar vart och vartannat minnesfragment, ibland i mer tragikomiska scener:
”Tjugo minuter senare. Fortfarande ingen taxi. Eller väldigt många taxibilar med ledig-skylten tänd som gasade förbi oss och plockade upp andra kunder längre fram. Till slut bestämde vi oss för att köra en solovink. Jag ställde mig nära ett skyltfönster med mobilen mot örat, Samuel stod ensam vid trottoaren. En Taxi Kurir stannade, Samuel öppnade dörren och sa vart vi skulle och när taxichauffören sagt ja, låtsades jag avsluta samtalet och hoppade in i taxins baksäte. […] Vi släppte av Samuel i Hornstull och fortsatte mot Örnsberg. När vi svängde av Hägerstensvägen lutade jag mig fram och visade kontanterna för taxichauffören.
– Det är ingen fara, sa jag. Jag har pengar. Jag kommer inte råna dig.
Taxichauffören log ett nervöst leende, han försökte hålla ratten lite lösare, men jag märkte hur lättad han var när jag vecklade ut min kropp ur hans baksäte och bilen återfick sin vanliga tyngdpunkt.”
Ibland blottas rasismen i mer hjärtskärande scener, som när Khemiri skriver om papperslösa kvinnor i olika tuffa situationer. Varje scen och varje vittnesmål om rasismen i vårt samhälle är berörande. Allt känns autentiskt. Det är som att Khemiri tar pulsen på samhället och skildrar tillståndet precis som det är med klassklyftor, bostadsbrist, tiggare och människor på flykt.
Med Allt jag inte minns skriver Khemiri om stora känslor och han tecknar ett viktigt tidsdokument, som också kan ses som ett skarpt debattinlägg i frågan om rasism, men jag måste samtidigt säga att trots allt detta allvar, denna brusande kärlek och bottenlösa sorg så är det humorn som verkligen binder ihop boken. Det är ofta en svart humor, men det här är verkligen en bok som gång på gång får mig att dra på läpparna. Fyndiga formuleringar, knäppa episoder och excentriska karaktärer ger boken en perfekt balans och väger upp det djupa allvaret.
Det finns dessutom en sak som jag är extra svag för när det gäller böcker. Det är mellanrummen – att författaren låter läsaren själv få upptäcka saker i en berättelse. Texter där författaren har månat om att skriva ut varenda detalj berör mig sällan lika mycket som texter där läsaren själv måste förstå vad som utspelas mellan de exakt avvägda orden. Den typen av koncentrerade texter brukar gå rakt in hos mig, som om jag lever det som sker. Här har Khemiri, som redan i sina tidigare böcker mer än väl har bevisat sin språkliga skicklighet, tagit det en nivå längre. Det här är inte bara exakt avvägda ord och en koncentrerad text, utan hela boken består faktiskt av minnesfragment. Och ja, det går rätt in i hjärtat. Det här är det mest hjärtskärande, fina, viktiga, allvarliga och roliga jag har läst på mycket länge. Den här boken har allt. Det är en fantastiskt komponerad och genomtänkt historia där nya lager vecklar ut sig hela tiden. En helt underbar bok! Jag har inte tillräckligt med ord för att förklara hur bra den här boken är.
Citerat ur Allt jag inte minns
”Men lyssnade Samuel? Litade han på sin bästa väns magkänsla? Nej, några dagar senare kom jag ut ur duschen och hittade Samuel vid köksbordet.
– Okej. Okej okej okej, ropade han, halvt glad, halvt panikfylld. Jag gjorde det precis. Jag tryckte på send. Jag messade henne!
– Vem?
– Hon. Kontaktpersonen. Tolken. Jag körde på jobbspåret. Jag tackade för senast och bad henne höra av sig om hennes klient behövde någon mer assistans. Mvh Samuel. Migrationsverket.
– Tackade du för senast?
– Ja, var det konstigt eller?
– Man tackar väl för senast om man har varit på fest? Inte om man har haft ett slumpmässigt möte på en parkeringsplats.
[…]
– Men det kan ju läsas ironiskt också.
– Vilket då?
– Tack för senast. Hon kanske ser det och tänker att det var ett skämt. Var det dumt att avsluta med ”mvh”? Det kanske var för opersonligt? Jag borde ha skrivit ut det med bokstäver – med vänliga hälsningar Samuel Migrationsverket. Eller jag kanske borde ha avslutat med Allt gott. Eller Kram? Vad tycker du? Hade det varit för mycket om jag hade…
Jag stängde ytterdörren och tryckte på hissknappen. Om jag hade kunnat avstyra allt redan där och då så skulle jag ha gjort det. Jag hade en dålig känsla. Men ödets flipperkula var i rullning och ingenting kunde stoppa den.”
Jonas Hassen Khemiri (född 1978) är en svensk författare och dramatiker som romandebuterade 2003Ett öga rött, en bok som väckte stor uppmärksamhet, inte minst för den konstruerade svenska som använts i den. För sin debutroman belönades Khemiri med Borås tidnings debutantpris och han har därefter belönats med ett flertal andra prestigefulla priser, t.ex. Aniarapriset. Khemiri är även en stark röst i samhällsdebatten, t.ex. fick han stor uppmärksamhet 2013 för sitt öppna brev till Sveriges dåvarande justitieminister Beatrice Ask. Brevet, som inleds med ”Bästa Beatrice Ask…”, är en reaktion på det så kallade Reva-projektet, vilket syftade till att verkställa fler avvisningar av papperslösa. Rasism och främlingsfientlighet är teman som ofta återkommer i Khemiris texter. Jonas Hassen Khemiri twittrar på @jhkhemiri och har en hemsida.
Förlagets beskrivning
”Folk säger att Samuel och Laide var själsfränder, att deras kärlekshistoria var helt jävla magisk, att dom var menade för varandra. Folk säger att Samuel gjorde det för att hämnas, för att han var svartsjuk, för att han ville tvinga Laide att minnas honom. Folk säger att det aldrig hade hänt om inte Vandad hade blandat sig i, att det var Vandads fel, att Vandad gjorde vad som helst för pengar.”
Allt jag inte minns är en roman om kärlek och ekonomi. Om vänskap och våld. Om Samuel som lever vidare i allas minnen, nu när Vandad sitter inspärrad, Laide har lämnat landet och huset är förstört.
Ett antal öden krockar i rasande fart i dagens Stockholm. Bakom alla röster om Samuel skymtar en person på flykt från sig själv. Vems minnesbilder går att lita på? Och vad döljer sig i det som vi inte minns?
Jonas Hassen Khemiri har skrivit en oförglömlig kärleksberättelse om vår hypersnabba tid, om priset vi människor betalar för att leva tillsammans.”
England har drabbats av en långvarig torka och det börjar närmast likna ett slags undantagstillstånd. Det är brist på bensin och somliga livsmedel. Människor förlorar sina jobb och sin framtidstro. Ett ställe är dock förskonat från torkan. Av någon anledning regnar det varje natt på Källan, gården där Ruth bor med sin man och deras lilla barnbarn. Den bördiga jorden på Källan sticker i ögonen på de andra byborna, som tvingas lägga ner sina bruk, men medan vissa visar sin avsky så finns det andra som också är nyfikna och fascinerade över platsen. Särskilt intresse visar en grupp kvinnor, som kommer till Källan och menar att Ruth är utvald. Det visar sig att de har en sekt och de får Ruth att ansluta sig till dem.
Berättelsen varvas med en berättelse från nutid, där man förstår att allt har slagits i spillror. I bokens inledning förs Ruth tillbaka till Källan, där hon ska sitta i husarrest för att avtjäna ett straff för mordbrand. Hennes man är borta och Ruth vet inte var han är. Vad värre är: barnbarnet är också borta. Död. Och Ruth minns inte exakt vad som hände. Hon vet inte sin egen inblandning.
Berättelserna vävs ihop på ett snyggt sätt och även om man tidigt anar upplösningen så slingrar sig berättelsen fram och leder in på några villospår, vilket gör att spänningen ändå hålls uppe. Ändå är det långt ifrån en spänningsroman, faktiskt. Jag vet inte om jag hade uppfattat boken annorlunda om jag hade läst istället för lyssnat på ljudboksversionen, men boken kändes faktiskt ganska lång och seg. Mycket text används för att måla upp miljöer och personer och jag kan förvisso förstå att författaren har valt att göra så, men det föll mig ändå inte riktigt i smaken. Det blev nästan lite tjatigt emellanåt.
Jag tycker ändå att det är en bra bok. Science fiction är inte min genre, kan man väl säga, men den här gillade jag! Här är det, trots allt, en tillräckligt jordnära berättelse för att inte avskräcka mig, som har lite svårt för alltför tekniskt invecklade framtidsskildringar. Att klimatfrågan är en sådan central del känns rent av aktuellt här och nu, även om långvarig torka kanske inte är just det som vi oroar oss för i vårt samhälle. Det är ändå intressant att tänka på hur samhällsstrukturer och relationer kan rasa samman när något så banalt som klimatet förändras. Det är lätt att ta väder och vind för givet, men samhället är verkligen sårbart för klimatförändringar.
Författaren tar upp många intressanta ämnen i boken. Klimat är en intressant fråga, att dras in i en sekt är en annan, att räcka till som förälder (och morförälder) en tredje och att få en relation att fungera trots att kärleken börjar svalna är en fjärde. Utöver detta är Källan också lite av en deckare. Trots de nästan 500 sidorna/15 h lyssnande, så tycker jag dock inte riktigt att författaren lyckas få ut allt från alla dessa intressanta ämnen. Det blev lite splittrat, tycker jag: lite för mycket och för korta nedslag i varje fråga.
Men, som sagt, jag tycker att det här är en både annorlunda och läsvärd bok. Det största felet är att jag tycker att bokens idé är så bra att jag gärna hade velat ha en ännu tightare och tätare berättelse.
I korthet
Rekommenderas för: alla som brukar läsa relationsromaner och som skulle vilja testa SciFi. Källan är en lagom dystopisk SciFi, som utspelar sig i en nära framtid, korsad med deckare.
Betyg: 3+ belladonnor av 5.
Om Källan och Catherine Chanter
Catherine Chanter är en brittisk författare som tidigare har jobbat som lobbyist. Hon har skrivit för radio och har också skrivit flera kortare texter till olika antologier och publikationer. Källan (The Well) är hennes debutroman. Caterine Chanter twittrar på @ChanterLloyd och har en hemsida.
Originaltitel: The Well.
Utgivningsår (första svenska ljudboksutgåvan): 2015 (Tundell Salmson).
Utgivningsår (första svenska utgåvan): 2015 (Bromberg).
Översättare: Helena Ridelberg.
Uppläsare: Kristina Rådström.
Antal sidor: 477 (ca 15 h).
Andras röster: Kristianstadsbladet, Bokstugan, Jenniesboklista, Vargnatts bokhylla.
Köp hos t.ex: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
I England har det inte regnat på tre år. Utom på en plats – på gården Källan. Här sinar aldrig vattnet och växtligheten frodas. Och ingen kan förklara det märkliga fenomenet. På Källan bor Ruth Ardlingly med sin man Mark. Hit söker sig också en religiös kult med sin karismatiska ledare för att dyrka den fruktbara jorden. Men ute i landet blir torkan allt svårare och desperationen växer. Gården blir måltavla för omgivningens frustration.
Ruth Ardlingly återvänder till Källan för att avtjäna sitt straff för mordbrand i husarrest. Hon är fast besluten att pussla ihop alla lösa bitar av tragedin som krossade hennes familj och ledde fram till hennes barnbarns död.
Källan är en suggestiv spänningsroman med dystopiska förtecken, fylld av överraskande och hisnande vändningar, där ingen vet vem som är vän och vem som är fiende.
Jess är ensamstående mamma och trots att hon har två jobb, är en fena på att hitta bra mat till extrapris, lagar & fixar & syr allt själv och trots att hon inte unnar sig några direkta extravaganser så går det knappt ihop ekonomiskt. Barnens pappa har inte betalat underhåll sedan han stack för två år sedan och hon vågar inte pressa honom på något heller, för hon vet att han inte mår bra och hon tänker att det är bättre att han kommer på fötter och får ett jobb först. När dottern, Tanzie, erbjuds en plats på en privatskola, där hon förhoppningsvis kan nå sin fulla potential och utveckla sin begåvning i matte, finns det inga möjligheter att låta henne tacka ja. Trots att skolan kan erbjuda ett stipendium saknas en mindre summa, som Jess måste skjuta till själv. En möjlig lösning visar sig när skolan tipsar om en mattetävling som Tanzie bedöms ha mycket stora chanser att vinna. Vinstpengarna skulle gott och väl räcka för att låta Tanzie börja på den skola hon drömmer om att få gå på. Ett litet krux är att tävlingen ska hållas i Skottland, vilket med Tanzies åksjuka i beräkningen innebär flera dagars resa. Några pengar till tåg finns såklart inte.
Räddningen kommer från ett oväntat håll: den ekonomiskt oberoende IT-killen Ed erbjuder dem skjuts. Det kommer att bli en lång, lång resa med många dråpliga, roliga, hjärtknipande scener. Och så kommer såklart allas liv skakas om i grunden.
Det är enormt förutsägbart, såklart. Inte för att det går att lista ut exakt hur allting kommer att lösa sig – men att det kommer att lösa sig och att Jess & Ed kommer att bli kära, ja, det fattar man såklart omgående. Och det gör verkligen ingenting! Ibland är det precis den här typen av varma, fina berättelser man behöver. Jojo Moyes skriver med ett fint flyt och har hittat riktigt härliga karaktärer, omöjliga att inte tycka om. Man vill dem allt gott och det känns skönt och tröstande att veta att allt kommer att bli bra också.
Jag tycker det här är en både rolig, lättläst och bra bok. Skönt också att författaren skriver om en ensamstående mamma som har det svårt att få pengarna att räcka till – allt är verkligen inte speciellt skimrande och lättsamt i den här boken.
I korthet
Rekommenderas för: Den som behöver en förutsägbar, gullig berättelse att sjunka in i och som älskar komedin Little Miss Sunshine och andra dråpliga och varma roadtrip-berättelser.
Betyg: 4 Rolls-Royce av 5.
Citerat ur Etthundra mil
Det var då Tanzie såg det blinkande blåljuset. Hon försökte att med ren tankekraft förmå polisbilen att åka förbi dem. Men istället kom den allt närmare tills det blåa ljuset fyllde hela kupén.
Nicky vred plågat på sig där han satt. ”Öh, Jess. Jag tror att de vill att vi ska stanna.”
”Fan. Fan, fan, fan. Det där hörde du inte, Tanzie.” Mamma tog ett djupt andetag, flyttade nervöst händerna på ratten och saktade in.
Nicky sjönk ner djupare i sätet. ”Du, Jess?”
”Inte nu, Nicky,”
Polisen saktade också in. Tanzies handflator var alldeles svettiga. Det kommer att ordna sig.
”Det kanske är fel tillfälle att berätta att jag har mitt gräs med mig.”
Om Etthundra mil och Jojo Moyes
Jojo Moyes är en brittisk journalist och författare som har gett ut en lång rad romance-böcker sedan debuten 2002. Stort genomslag fick hon 2012 med bestsellern Livet efter dig, som behandlar det tuffa ämnet aktiv dödshjälp. Etthundra mil är hennes senaste bok, men en uppföljare till Livet efter dig väntas i höst. Jojo Moyes har en hemsida och en fanpage på Facebook.
Av den bästsäljande författaren till Livet efter dig, Sophies historia och Sista brevet från din älskade kommer här hennes senaste roman som tar dig med på en oförglömlig roadtrip genom Storbritanniens klassamhälle.
Jess Thomas’ liv suger. Hennes man har stuckit och hon tvingas ha dubbla jobb för att försörja sina två barn. Styvsonen Nicky kommer ständigt hem från den ruffa kommunala skolan med nya blåmärken, och stänger in sig med datorn på sitt rum. Dottern Tanzie är lite av ett mattegeni, men när hon erbjuds en plats på en trevlig privatskola räcker pengarna inte till. Om hon inte kan vinna första pris i Skottlands matematikolympiad? Men Jess har varken bil eller pengar till tågbiljetter.
IT-miljonären Ed, med ett eget kaotiskt förflutet, blir av en tillfällighet deras riddare i skinande rustning. När han erbjuder sig att köra den lilla familjen, inklusive illaluktande hunden Norman, tvärsigenom England till Skottland är det hans första osjälviska gärning på åratal – kanske någonsin. Men kommer de att hinna? Och om de gör det – kommer deras problem att vara över?
Jamaica: ett land känt för droger, dancehall, kriminalitet, förföljelse av homosexuella? Jamaica: ett paradis på jorden, med sina stränder, prunkande växtlighet och förtrollande läge i Karibiska havet. En gång i tiden kom spanjorer och britter dit och förde med sig slavar, som levde under obeskrivligt förtryck. När slaveriet avskaffades lämnades över 300 000 människor till en så kallad frihet. Deras ättlingar är fortfarande märkta av sitt folks historia. Fattigdomen är utbredd, och droghandel och kriminalitet är vanliga inslag i mångas liv. Samtidigt kommer en strid ström av rika västerlänningar till Jamaica för att semestra, gå på go go-barer, röka. Exploatera.
Bokens huvudperson är en ung svenska som har lovat en producent att hon ska skildra Jamaica i en dokumentärfilm: ”Du kan filma dina kompisars bara och folk du träffar, så får vi se hur det blir”. Och hon filmar vänner, fester, livet. Hon har varit i Jamaica ett tag, skaffat sig en pojkvän, även om förhållandet i och för sig börjar knaka, och lever både med en viss förståelse för kulturen och en skuldfylld insikt om att hon är turist och egentligen inte hör dit.
På drygt 200 sidor lyckas Ramqvist på ett insiktsfull sätt skildra Jamaica och hur livet kan se ut för ”natives”, som lever långt från turisternas skyddade sfär. Rasism, fattigdom, våld, sex och övergrepp smattrar fram över sidorna så att vilken privilegierad person som helst i väst bör få sig en tankeställare. Jag tycker att det är en helt strålande roman om turismens baksidor och hur spår från kolonialismen ännu i våra dagar är som stora sår i de samhällen som förtrycket en gång har haft sitt grepp. Det jag tycker är särskilt fantastiskt med den här boken är hur tight och precist Ramqvist har lyckats koka ner alltihop. Stilen är perfekt och varje ord sitter där det ska. Här finns inte en enda överflödig rad. Kanske avskräcker det någon att boken är så kort och att det därför blir rätt hattigt, men för mig är formen enbart imponerande. Jag tycker att det här är en mycket bra och tankeväckande bok.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en kort, omskakande roman med reportagekänsla om hur kolonialismen fortfarande genomsyrar samhället på Jamaica.
Betyg: 4,5 riddims av 5.
Citerat ur More fire
”Kanske kommer du till ett hotell på en höjd över havet, en byggnad i vacker gammal kolonialstil med en äkta brittisk tesalong, en privat patio med sittgrupp i vit plast utanför varje rum, stenlagda gångar och en slänt mot vattnet där trädgården väller fram i all sin prunkande prakt, med en liten skylt vid varje plantering så att du ska kunna se vad det är som växer där.
More fire är skriven av den svenske journalisten och författaren Karolina Ramqvist. Hon har bland annat bidragit med en text i den feministiska bestsellern Fittstim, där hon hängde ut artisten Ulf Lundell genom att publicera ett brev som hon har fått från honom och där han på ett väldigt nedlåtande sätt visar sitt missnöje över en recension. Hon twittrar på @Ramqvist.
Karolina Ramqvists första roman utspelar sig i Jamaica, där huvudpersonen har blivit kvar i en absurd känsla av frihet och tvång. Hon vet att hon är turist, och hon vet att hennes frihet är lånad eller stulen. Men landet där slavhandeln en gång hade sitt starkaste fäste öppnar hennes ögon. Hon börjar förstå att kolonialismens historia också är hennes egen. Begäret att veta och handla växer sig starkare. Hon måste leva sitt uppror. I en kärlekshistoria med en ung man ställs allt på sin spets.
More Fire är en berättelse om våld, sex och kärlek på gränsen mellan den första och den tredje världen. More Fire är en roman om längtan till något annat och om att vara eller inte vara fri, om att kunna eller inte kunna välja.
Liv till varje pris är den tredje och avslutande delen i Kristina Sandbergs uppmärksammade och hyllade trilogi om hemmafrun Maj i Örnsköldsvik. Nu är 60-talet på ingång och Majs sysselsättning börjar betraktas som onyttig och omodern. Nu ska kvinnor lämna ungarna på dagis eller hos dagmammor och göra nytta i samhällets tjänst. Men att ha sett till att barnen har haft det bra? Att ha serverat lagad mat varje dag? Att varje dag i över 30 års tid ha fått ett hem och en familj att fungera och hålla ihop? Är det så dåligt?
Det är inte bara samhället som förändras. Även Majs lilla familj går in i nya faser. Nu är barnen, Anita och Lasse, vuxna och på väg att skaffa egna liv. Men Lasse, Lasse… Maj undrar om han ska stadga sig. Han gör väl ingen ung kvinna med barn? Maj oroar sig och funderar. Oron finns också för Anita, Anita, som sitter med näsan i böcker. Ska hon gifta sig en dag? Hur ska det gå för Anita, som tar studenten och ska ända bort till Lund för att studera? Och maken, Tomas, med sina alkoholproblem, som återkommer i perioder. Tomas, som i alla år har försörjt hela familjen med sin stadiga inkomst från familjeföretaget, hamnar nu i en knivig sits när familjeföretaget först blir uppköpt och sedan omstrukturerat så att Tomas förlorar jobbet. Vem ska anställa en man i 50-årsåldern? Till en början är alla vid gott mod. Det finns ett kapital, det finns möjlighet att satsa på något nytt, men satsningarna går inte så bra som man hoppats.
Böckerna om Maj är fängslande utöver det vanliga. Det är en makalös resa längs ett stycke kvinnohistoria. Sandberg skriver ingående och noga om kafferep, kvinnlig vänskap, en hemmafrus våndor. Hon skriver om en familj där barn är på väg att flyga ur boet, om att räcka till åt sina barn och barnbarn och om att hålla ihop. Jag vet knappt vad jag ska skriva för att sammanfatta den här boken och den här trilogin. Att läsa om Maj är som att få en fin gåva, att få förtroendet att få ta del av en annans människas hela liv. Det är så fint, så fint, så fint, så fint. Jag älskar de här böckerna. Jag älskar att Sandberg skriver om hemmafrulivet, samhället, familjeliv, kärlek, vänskap och ett liv som blev som det blev. När hon skriver om Majs omsorger, tillkortakommanden och kärlek… Det är så att tårarna vill spruta när jag läser. Böckerna om Maj rymmer så himla mycket människa, så himla mycket känsla, så himla mycket liv och så himla mycket historia som vill berättas. Det här är det bästa jag har läst på mycket länge. Jag kan inte riktigt fatta, vill inte riktigt förstå eller acceptera, att de här böckerna nu är slut.
Ett par skor från det förra sekelskiftet, ett par minst lika gamla glasögon, en antik brosch och en gammal skollinjal – fyra föremål som till synes inte har någonting gemensamt hamnar plötsligt hos Hanna. Hanna vantrivs något oerhört med sitt jobb som arbetsförmedlare, bor i en ful lägenhet, har en sambo som hon inte tycks attraheras av det minsta, småäter godis mest hela tiden och har en usel relation till sin mamma. På något sätt är det dock som att de här föremålen väcker upp något inom henne. Hon blir nyfiken på vem som har haft dem i sin ägo tidigare. Med hjälp av en antikhandlare och några vänner som de hittar på vägen så börjar de forska efter glasögonens, och förhoppningsvis de andra föremålens, tidigare ägare. Spåren leder till Signe: en folkskolelärarinna som levde i Tierp vid början av 1900-talet.
Berättelsen om Hanna och hennes lilla detektivarbete bland antikviteter, arkiv och gamla släktfoton varvas så med berättelsen om Signe och hennes liv och kärleksliv. Signe är djupt engagerad i medborgarrättsrörelsen, särskilt i frågan om lika löner för manliga och kvinnliga lärare och alldeles särskilt frågan om kvinnlig rösträtt. En av de kvinnor som strider tillsammans med henne i rösträttsfrågan är Anna. Anna bor i Stockholm och drömmer om att bli journalist. Anna och Signe blir snabbt vänner men inser dock snart att de vill ha något större än enbart vänskap – de är verkligen upp över öronen förälskade i varandra. Annas resor till Tierp blir allt fler och de drömmer och fantiserar om en framtid ihop, trots att det är en tid då det knappast var enkelt att komma ut. Faktiskt så känner inte ens Signe till om det finns fler än hon och Anna som dras till andra kvinnor. Ord som lesbisk eller homosexuell har hon knappast hört någon gång.
Det blir dock inte Anna och Signe. Det blir att Anna gifter sig med Signes bästa vän: Anders. Trots sveket mot Signe fortsätter hon dock att kontakta sin tidigare älskade. Uppvaktning och brev fortsätter att komma medan Signe slits mellan olika känslor.
Det är inte speciellt ofta som jag berörs eller känner att jag kan relatera till kärlekshistorier. Det blir allt för ofta för mycket Hollywood, tycker jag, och jag tycker inte att äkta kärlek har så mycket med romantiserat Hollywoodfluff att göra, faktiskt. Tillbaka till henne är dock inte alls en sådan typ av berättelse. Jag rycktes verkligen med och när bokens Signe blir dumpad så blev jag närmast upprörd och arg på riktigt! Boken är inte inträngande på samma sätt som resonerande böcker i stil med Lena AnderssonsEgenmäktigt förfarande. Tillbaka till henne är istället en lättillgänglig och lättläst underhållningsbok, men inte desto mindre bra för det. Jag gillade den här boken, som trots att den är lite för tjock och pladdrig, faktiskt lockar till sträckläsning och är både tankeväckande och upplysande. Det är fint att författaren ger liv till några av de kvinnor, som långt innan begreppet ”feminism” myntades, stred för kvinnans rättigheter. Det här är en läsvärd bok full av intressanta karaktärer och med flera fina och berörande berättelser om relationer och kärlek. Och feminism.
Violet, Vi kallad, och Daisy är enäggstvillingar och förutom att de delar utseende så delar de också det de refererar till som ”det sjätte sinnet”. De är alltså klärvoajanta och får emellanåt varsel om händelser, stort och smått, som kommer att hända, och andra syner. Men medan Vi kommer att utveckla sin förmåga så kommer Daisy att göra vad hon kan för att mörka sitt sjätte sinne. Hon kommer till och med att välja att studera på en annan ort så att hon slipper bo kvar i Saint Louis och hon kommer att byta namn till Kate. Allt för att klippa banden med sitt gamla, klärvoajanta jag.
Nu har åren gått och Kate och Vi är vuxna. Vi lever ensam och försörjer sig som medium, medan Kate har blivit hemmafru och är hemma med hennes och makens två små barn. Kates liv är en enda lång räcka av blöjbyten, amning, leksaker som ska plockas upp och ett evigt springande efter barnen. Sittenfeld har ett väldigt ingående och redogörande sätt att skriva, vilket verkligen målar upp tillvaron som precis så stressig, krävande och överrumplande som den säkerligen är för de flesta småbarnsföräldrar.
Så får Vi ett varsel som hon menar att hon måste gå ut med offentligt. Hon har nämligen fått veta att det ska ske en större jordbävning och nu vill hon varna allmänheten. När Vi går ut offentligt med vad hon har sett så ringer plötsligt journalister från hela världen på hennes dörr och fyller hennes telesvar med meddelanden. Alla vill prata med siaren och det är oundvikligt att händelsen påminner Kate om sin egen förmåga. Så följer en tillbakablick på Kates/Daisys och Vis uppväxt som varvas med nutid och oron över den eventuellt förestående jordbävningen.
Till en början så tyckte jag främst att boken var spännande. Jag ville veta om jordbävningen verkligen skulle komma och på vilket sätt den skulle påverka huvudpersonerna. Det blev därför lite av en sträckläsning. Efter hand växte dock uppväxtskildringen och de andra delarna och jag fann mig sitta med en väldigt fin och insiktsfull bok om relationer, ursprung, uppväxt och föräldraskap. Det visar sig att en stor anledning till att Kate/Daisy tar avstånd från sin klärvoajans är att hon inte kan skilja varsel från sin ständiga oro som föräldraskapet för med sig. Det är ett annorlunda och genialt grepp av Sittenfeld att väva ihop klärvoajans och föräldrars oro över sina barn, tycker jag.
Emellanåt kan jag dock tycka att det blir lite tjatigt och lite väl mycket uppradningar över vardagssysslor i den här boken, men samtidigt är det det som gör berättelsen. Det är all vardag och allt planerande för att få dagarna att gå ihop som gör att man verkligen får vara med i huvudpersonernas liv och lära känna dem. Utan att vara småbarnsförälder själv så tycker jag verkligen att Sittenfeld har skrivit en fin och intressant bok om att bilda en egen liten familj och att hålla kvar sitt ursprung. Det känns äkta och insiktsfullt och jag blir verkligen berörd och tycker om huvudpersonerna.
Systerland blev verkligen en positiv överraskning för mig. Jag har läst Presidentens hustru av samma författare och trots att den har hyllats överallt så uppskattade jag den inte speciellt mycket och jag tyckte inte att jag förstod den. Kanske var jag för ung för att förstå när jag läste Presidentens hustru. Det som verkligen störde mig i den boken, som delar många teman med Systerland faktiskt, är att den kretsar kring en hemmafru som går omkring och är väldigt uppoffrande och samtidigt svår att tycka synd om. Det var svårt för mig att tycka synd om eller känna med en person som alldeles självmant gett upp sin karriär och kapat banden med sina tidigare vänner. Kate är lite likadan. Hon har släppt sitt jobb, saknar egna pengar och sliter hårt, men den här gången ser jag inte huvudpersonen som ett tröttsamt offer, utan jag tycker faktiskt om henne. Om jag i Presidentens hustru blev galen på huvudpersonen och undrade varför hon helt enkelt inte ryckte upp sig och skaffade sig ett liv så kan jag läsa Systerland och verkligen förstå hur man i ett land som USA trots allt kan välja att bli hemmafru – med allt vad det innebär. Jag är ärligt talat inte säker på om Sittenfeld är starkt emot hemmafrulivet och använder sina böcker som en kanal för att kritisera systemet, men lite grann läser jag böckerna på det sättet.
Det är dock inte som någon slags inlägg i en samhällsdebatt jag läser Systerland utan jag läser den som en väldigt fin bok om kärlek, relationer och föräldraskap. Jag gillade den här boken jättemycket och läste ut den på några få dagar. Fängslande bok!
Magikerna är första delen i en fantasytrilogi som ibland brukar beskrivas som en mer vuxen Harry Potter. Det ligger något i den beskrivningen. Boken kretsar kring Quentin: en ung kille med magiska förmågor som han utforskar i all sin meningslöshet och i hemlighet. Ibland fantiserar Quentin om Fillory: ett hittepåland i en fantasyserie som han läste som barn. Fillory har uppenbara likheter med Narnia, t.ex. att människobarn emellanåt kan göra besök där och utföra hjältedåd, upphöjas till kungar och drottningar och sedan återvända till den vanliga världen för att kanske inte kunna komma tillbaka till Fillory igen. Det är en för Quentin okänd Fillorybok som plötsligt lockar iväg honom på okända gator i Brooklyn så att han hamnar på en magisk plats Upstate New York. Plötsligt är han på Brakebills – en skola för blivande magiker. Och han erbjuds en plats. Quentin, som inte direkt har ambitioner och planer för framtiden, antar erbjudandet om att börja på skolan och i bokens första halva får läsaren följa honom och hans klasskompisar när de utvecklar sina magiska förmågor, festar, har sex och tar droger. Det är väl ungefär det här som gör att boken riktar sig till en mer vuxen publik än Harry Potter. Det är helt enkelt lite fulare och smutsigare och mindre politiskt korrekt på Brakebills.
Sedan kommer examen och Quentin och de andra ska ut i verkligheten igen. Om det saknades planer och ambitioner innan Brakebills så blir tillvaron ännu mer meningslös nu. Med magins hjälp går det att fiffla till sig pengar, droger, vadhelst man vill ha, men sedan då? Återigen finns Fillory i tankarna och på något sätt verkar det som att det finns ett sätt att ta sig dit och som att Quentin och hans kompisar har någonting att uträtta där.
Jag kan erkänna att jag hade låga förväntningar på den här boken, för jag har läst ett och annat om den och det verkar som att folk överlag inte tycker att Magikerna är så läsvärd. Jag tycker dock att Magikerna är riktigt bra och spännande och jag gillar att den flörtar med fantasyklassiker som Harry Potter och Narnia, men att den fortfarande gör sin helt egna grej. Det är en rolig och intressant vinkling att bygga en fantasyberättelse kring det att växa upp, träda ut i vuxenlivet, skaffa sig ett jobb och skaffa sig en plan för tillvaron. Dessutom är den skriven med humor. Jag skrattar typ högt åt stycken som:
”Under de följande dagarna fick han veta att han befann sig i ett kloster eller något liknande, det var i alla fall så pass mycket han kunde förstå av kentaurerna som skötte stället. Med en ton av gnäggande nedlåtenhet förklarade de att detta inte var en religiös plats utan ett samhälle tillägnat det mest fulländade uttrycket eller förkroppsligandet – eller förverkligandet kanske var ett ännu bättre ord – av kentaurskapets ofattbart invecklade men oändligt rena värderingar som Quentins simpla människohjärna aldrig kunde hoppas på att begripa. Det fanns något påtagligt tyskt över kentaurerna.
Det framkom, inte särskilt taktfullt, att de ansåg att människor var underlägsna varelser. Det var inte människornas fel. De var helt enkelt krymplingar som vid födseln olyckligtvis avskilts från sina rättmätiga hästhalvor. Kentaurerna betraktade Quentin med en blandning av medlidande och en i det närmaste total brist på intresse. Dessutom verkade de hela tiden rädda för att han skulle välta omkull.”
Magikerna innehåller många välkända väsen och miljöer som känns igen från andra fantasyberättelser, men Grossman skriver om dem på ett nytt och roligt sätt. Han vågar liksom skoja lite med fantasygenren, utan att för den sakens skull parodiera den. För det är verkligen en spännande story också, bakom alla snärtiga formuleringar och sidospår med sexfantasier och galna fester.
Jag tyckte faktiskt att Magikerna var riktigt bra!
Ensam i Berlin utspelar sig i Andra världskrigets Berlin och skildrar livet och lidandet för några av de tyskar som på olika sätt väcker nazisternas missnöje. Två av huvudpersonerna, Anna och Otto Quangel, är starkt inspirerade av två verkliga personer (Elise och Otto Hampel). I boken är paret Quangel ett äldre par som håller sig för sig själva. De framställs som tråkiga, lite osociala och strävsamma. Otto är förman på en möbelfabrik och ser till att ingen maskar. Ingen misstänker dem för någonting. I allra största hemlighet gör de dock motstånd på det sätt de tycker att de kan: de skriver brevkort med sanningar om vad som sker i samhället. Upprinnelsen är att de har förlorat sin egen son, som stupat i kriget. Anna kan inte längre stå ut med att stillatigande se på. Varje söndag skriver så Otto en eller ett par mödosamt nedplitade kort, som sedan under största diskretion läggs ut i trapphus, väntrum och på andra ställen där de hoppas på att någon ska plocka upp dem och sprida budskapet vidare.
Vad de inte vet är att i stort sett varje person som råkar plocka upp dessa kort blir livrädda och genast lämnar in korten till Gestapo, där en nitisk kommissarie är satt att särskilt utreda fallet. Han sätter ut nålar på en karta och som tiden går börjar det mer och mer falla ut var hans motståndsmän håller hus. Quangels lyckas hålla sig undan i flera år. Deras obetydlighet och deras ensamhet gör att de faller under radarn, men till slut begår även Quangels ett enda litet misstag, som såklart får ödesdigra konsekvenser.
Människorna runt Quangels får också, på sina sätt, betala ett dyrt pris för det motstånd de gjort, eller inte gjort, för sin fattigdom, sjuklighet eller rätt och slätt för att det råkar falla sig så. Fallada beskriver detaljerat om den utstuderade ondskan och absurditeterna som nazisternas med stor energi lägger ner för att kväva allt motstånd och rensa ut allt som de inte vill ha i samhället. För varje obekvämt element som dyker upp ska allt blåsas rent och inte ens Gestapos kommissarier sitter riktigt säkert för att slippa undan att få tänderna utslagna och att få tillbringa tid inspärrad i ett källarhål. Ett felvalt ord eller en mindre framgångsrikt löst arbetsuppgift kan räcka för att allt ska slås till spillror.
Det är en oerhört gripande roman om att ha mod att protestera, men kanske mest en bok som faktiskt skildrar hur oerhört lite varje liten människa kan sätta emot ett stort och ondskefullt system. Alla bevakas, avlyssnas och kan när som helst gripas godtyckligt, dömas godtyckligt och avrättas. Har man inte förstått det förut, så målar boken upp hur små vi är när vi är ensamma. I boken betalar människor med allt de har, med sina liv, men räcker ändå inte till. Och kanske är det verkligen ett viktigt budskap: att vi alla måste stå upp och protestera tillsammans och stå upp för vad vi tror på. Men det är också en trösterik bok om att var och en ändå kan ta ställning och bara med det bidra med något stort:
”[…] ni gjorde åtminstone motstånd mot det onda. Ni blev inte själv ond också. Ni och jag och de många som sitter i det här huset och många, många i andra fängelser och tiotusenden i koncentrationslägren – de – de gör alltjämnt alla mostånd i dag, i morgon…”
Det här är en fantastisk och tankeväckande bok. Det är svårt att inte beröras och det är omöjligt att inte känna avsky inför vad nazisterna gjorde under kriget. Utöver förintelsen och de som stupade i krig så fanns det även fler som förlorade livet och som på olika sätt fick lida. I den här boken berättar Fallada om några av dem. I en blurb på baksidan står det att Primo Levi (författare, känd för att ha skildrat förintelsen) hävdar att Ensam i Berlin är det bästa som någonsin har skrivits om det tyska motståndet. Det kan mycket väl vara så. Det är en oerhört välskriven bok som alla behöver läsa för att få ytterligare en aspekt av vad människor utsattes för under kriget och vilken råhet och ondska som kan få utrymme om vi inte vågar hålla emot för de som vill störta vårt demokratiska samhälle och som inte erkänner människors lika värde.
Känner ni till Hans Fallada förresten? Det gjorde inte jag innan jag läste Ensam i Berlin, men min utgåva är i alla fall generöst utrustad med appendix och förord som förklarar bokens tillkomst och berättar mer om författaren. Bra! Fallada var alltså en tysk författare som hade mycket dramatik i sitt liv. Det första utkastet till Ensam i Berlin skrevs under 4 veckor och under redigeringen tillbringade Fallada en stor del av tiden på en nervklinik där han vårdades för ett sammanbrott. Fallada hade följts av dålig psykisk hälsa under en stor del av livet och var dessutom missbrukare. Innan han hann ta ställning till de strykningar och korrigeringar som föreslagits av en av förlagets redaktörer gick Fallada plötsligt bort i hjärtsvikt. Romanen kom därför att ges ut efter hans död i en version som anpassats efter redaktörens utlåtande. Först här om året kom Falladas egna sista version av boken ut i svensk översättning. Det är tydligen hela långa passager som har reviderats bort i den första versionen som gavs ut och som nu är återställda.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Violet, Vi kallad, och Daisy är enäggstvillingar och förutom att de delar utseende så delar de också det de refererar till som ”det sjätte sinnet”. De är alltså klärvoajanta och får emellanåt varsel om händelser, stort och smått, som kommer att hända, och andra syner. Men medan Vi kommer att utveckla sin förmåga så kommer Daisy att göra vad hon kan för att mörka sitt sjätte sinne. Hon kommer till och med att välja att studera på en annan ort så att hon slipper bo kvar i Saint Louis och hon kommer att byta namn till Kate. Allt för att klippa banden med sitt gamla, klärvoajanta jag.
