Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman är en fantastiskt fin liten berättelse om att vara på väg att förlora någon, långt innan döden är nära, och en vacker liten historia om kärleken mellan en man och hans barnbarn. Betyg: 4+ hyacinter av 5.
Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman
Och varje morgon blir vägen hem längre och längre är en liten berättelse som Fredrik Backman ursprungligen hade upplagd på sin blogg. Nu har den dock blivit både ljudbok och illustrerad pappersbok. Det är bra tycker jag!
Boken kretsar kring en äldre man, som är på väg att glida in i demens, och hans älskade barnbarn, Noah, eller Noah-Noah, som farfadern kallar honom. Mannen känner att minnena är på väg att ryckas ifrån honom och han kämpar verkligen för att hålla dem kvar.
Det är en fantastiskt fin liten berättelse om att vara på väg att förlora någon, långt innan döden är nära, och en vacker liten historia om kärleken mellan en man och hans barnbarn.
Om det vore någon annan än Fredrik Backman som hade skrivit den här boken så hade det nog trillat över kanten och blivit olidligt sentimentalt, men Backman lyckas alltid hålla sig på rätt sida. Den här boken är rakt igenom fin och det är en berättelse som berör djupt. Missa inte den här lilla pärlan!
Om Fredrik Backman och Och varje morgon blir vägen hem längre och längre
Fredrik Backman (född 1981) är en svensk författare och bloggare som slog igenom med dunder och brak 2012 med romanen En man som heter Ove. Boken blev en stor bestseller och den blev också filmatiserad. Filmen är en av de mest sedda filmerna någonsin i Sverige. Fredrik Backman har en blogg, twittrar under @backmanland och instagrammar under @backmansk.
Uppläsare: Torsten Wahlund.
Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, med illustrationer av Ella Laytham, Forum), 2017 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 85 (ca 1,5 h lyssning).
ISBN: 978-91-37-15089-5, 978-91-7433-388-6.
Andras röster: Johannas deckarhörna, Lottens bokblogg.
Köp hos t.ex Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”Farfar och Noah sitter på en bänk och pratar. Under bänken växer hyacinter, just de blommor som farmor odlade i sin trädgård.
Farfar och Noah kan prata med varandra om allt. Om livets alla frågor, både de största och de minsta. Under samtalet med Noah kan farfar inte låta bli att minnas hur det var att förälska sig i farmor, och hur det var att förlora henne. Han kan fortfarande se henne framför sig och fruktar den dag då han inte längre kommer att minnas henne.
Farfar inser att den värld han känner håller på att förändras. Därför vill han stanna här på bänken med Noah, där doften av hyacinter fortsätter vara så stark. Men minnena blir allt svårare att fånga och farfar och Noah är nu tvungna att lära sig att göra det svåraste av allt: ta farväl.
Fredrik Backman tecknar här som bara han kan göra ett ömsint porträtt av en åldrande mans kamp för att hålla kvar sina allra käraste minnen, och hur hans öde påverkar dem som står honom närmast.
Och varje morgon blir vägen hem längre och längre är en liten bok med ett stort budskap som kommer att stanna länge hos läsaren. Bokens förord är inläst av författaren.”
Det förlorade barnet av Elena Ferrante är den avslutande delen i Neapelkvartetten. Den skildrar Lila och Elena och deras liv och vänskap i Neapels ruffigare kvarter. Betyg: 5 borttappade dockor av 5.
Med Det förlorade barnet avslutar Elena Ferrante Neapelkvartetten. Jag var lite lätt tveksam när jag hade läst den första boken i serien, Min fantastiska väninna, och förstod inte riktigt all uppståndelse kring den, men efter att ha följt de båda vännerna genom livet och genom tusentals sidor så känns både Lila och Elena alldeles nära och det var faktiskt med ett vemod som jag lyssnade klart på den här sista ljudboken om dem.
Lila och Elena har nu vuxit upp och lämnat unga vuxna-åren bakom sig. Elena har etablerat sig som författare, men har också behövt sätta karriären på paus för att gå in i moderskapet. Lilas liv har tagit en annan riktning och hon driver framgångsrikt ett IT-företag tillsammans med sin livskamrat Enzo (vilka pionjärer!). Om de yrkesmässigt har hittat sin plats så finns det dock annat som är desto skakigare. Elena är i bokens början mitt uppe i en separation och återvänder till Neapel för att komma närmare sin ungdomskärlek, Nino, som hon har en affär med. Hennes nya relation är minst sagt stormig och att återvända till Neapel är inte enkelt.
I den första boken om Lila och Elena skymtade våldet, råheten och maffians grepp, mellan raderna. Folk kunde bli brutalt misshandlade och människor kunde bli avrättade, men för Lila, Elena, och de andra barnen, var det vardag och inget som gavs särskilt uppmärksamhet. I de efterföljande böckerna om Lila och Elena kunde råheten från hemkvarteren bland annat avspegla sig i språket: när det behövs riktigt grova uttryck används neapolitanskan. I den här boken blir det mer påtagligt hur de gamla strukturerna i hemkvarteren ser ut och hur de drabbar de som bor där.
I Det förlorade barnet blir Lila och Elena föräldrar på nytt, de skiljer sig och upplever kärlek, förlorar närstående, möter motgångar, skördar framgångar. De ömsom lyfter och stöttar varandra och ömsom är ovänner, men oavsett vilket kan de aldrig riktigt vara utan varandra.
Det blir en värdig och fin avslutning. Jag vill inte avslöja hela boken, såklart, men det jag trots allt måste säga är att slutet är lite väl öppet för min smak. Efter ett ha följt dessa kvinnor så länge vill jag inget annat än att lämna dem med en visshet om att allting ordnar sig. Riktigt så blir det inte. Kanske tar sig Lila och Elena aldrig från ruffigheten i de fattigare kvarteren i Neapel, kanske kommer deras vänskap alltid att vara av och på, samtidigt som de alltid kommer att behöva varandra. Det sådant vi som läsare får finna oss i att inte få något svar på. För mig bidrog det till att göra tomhetskänslan större, men att känna en sådan tomhet efter att ha avslutat en bok ger förstås ett fantastiskt högt betyg till den. Det här är en riktigt stark läsupplevelse och en berättelse som med sina många lager garanterat kommer att finnas med mig länge.
Det förlorade barnet av Elena Ferrante
Originalets titel: Storia della bambina perduta (italienska). Översättare: Johanna Hedenberg. Uppläsare: Odile Nunes. Utgivningsår: 2014 (första italienska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2016 (den här ljudboksutgåvan, Norstedts). Antal sidor: 480 (ca 17 h lyssning). Läs även: övriga delar i Neapelkvartetten: Min fantastiska väninna, Hennes nya namn, Den som stannar, den som går och Det förlorade barnet. ISBN: 978-91-1-307626-3, 9789113080055. Andras röster: Feministbiblioteket, Och dagarna går….
”I den fjärde och avslutande delen i Neapelkvartetten flyttar den numera etablerade romanförfattaren Elena Greco tillbaka till Neapel för att kunna komma närmare sin älskare Nino Sarratore. Hon tvekar att ta upp kontakten med Lila, som numera är framgångsrik egenföretagare i databranschen, eftersom hon är rädd för att Lila ska ta över hennes liv. Men de träffas igen när de blir grannar för ett tag och hjälper varandra med barnen. Deras vänskap blir mer jämbördig i vuxen ålder, men än en gång tar båda deras liv dramatiska vändningar och allt kullkastas.”
Förlagets beskrivning
Elena Ferrante
Elena Ferrante är pseudonymen för en italiensk författare som har gjort sig känd över hela världen för sina böcker i Neapelkvartetten, vilka utkom på italienska mellan åren 2011 och 2014. Debuterade gjorde dock författaren redan 1992 och hon har också skrivit en lång rad andra böcker. Hennes senaste bok på svenska är Dagar av ensamhet, som kommer ut hösten 2017.
Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Winterson är den smärtsamma, men samtidigt förvånansvärt roliga och varma, berättelsen om hur Jeanette växer upp i ett frikyrkligt hem och hur allting sedan raseras när hon blir kär i en tjej. Betyg: 3+ onda andar av 5.
Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Winterson
När jag började lyssna på Det finns annan frukt än apelsiner trodde jag att det var en självbiografi, men jag har sedan förstått att det är en roman, även om den, precis som alla romaner, har självbiografiska drag. I huvudrollen hittas i alla fall en tjej med samma namn som författaren själv: Jeanette. Hon växer upp som adoptivbarn i en frikyrklig familj. Uppväxten präglas av uppfattningen att Jeanette ska bli missionär och Jeanette ger sig också entusiastiskt in i församlingsarbetet med den naivitet som bara barn kan uppvisa. Väckelsepredikandet får dock ett abrupt slut när Jeanette som tonåring blir förälskad i sin första, stora kärlek – Melanie. Homosexualitet är ingenting som accepteras i församlingen och Jeanette blir plötsligt stämplad som besatt av satan och måste överge allt.
Det här är en smärtsam bok om en udda uppväxt, där uppfattningen om vad som går an, och vad som inte gör det, är oerhört snäv. Det måste vara väldigt speciellt, för att inte säga fruktansvärt, att växa upp i en sådan miljö. Hur kan någon hitta sig själv i en sådan miljö? Ändå är det en bok med förvånansvärt mycket värme och humor och jag känner mig närmast upplyft av att det uppenbarligen går att spränga sig fri även när förutsättningarna ser ut som de gör i boken.
Det finns annan frukt än apelsiner kom ut första gången 1985 och har kommit i flera svenska översättningar sedan dess. Jag kan mycket väl förstå att den här bokens popularitet består – Winterson berättar verkligen en helt egen berättelse och har en speciell humor som verkligen funkar ihop med denna uppväxtskildring.
Om Jeanette Winterson och Det finns annan frukt än apelsiner
Jeanette Winterson (född 1959) är en brittisk författare, som liksom huvudpersonen i hennes debutroman Det finns annan frukt än apelsiner, växte upp som adoptivbarn i ett frireligiöst hem, ett hem som hon tvingades lämna efter att ha inlett en relation med en kvinna. Hennes senaste roman på svenska är Tidsklyftan (The gap of time). Jeanette Winterson har en hemsida.
Originalets titel: Oranges are not the only fruit (engelska).
Översättare: Lena Fries-Gedin.
Uppläsare: Ulla Skoog.
Utgivningsår: 1985 (första brittiska utgåvan), 1990 (första svenska utgåvan, i översättning av Caj Lundgren, Gedin), 2015 (första utgåvan i den här översättningen, Wahlström & Widstrand), 2017 (den här inlästa versionen, Radioföljetongen i Sveriges radio).
Antal sidor: 238.
ISBN: 91-7964-059-1, 9789146228981.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”Jeanette Wintersons klassiska, numera kultförklarade och ständigt efterfrågade debutroman i nyöversättning.
Liksom folk i allmänhet bodde jag länge hos min mor och far. Min far gillade att se på brottning. Min mor gillade att brottas.
Det här är berättelsen om Jeanette, adopterad och uppfostrad som vore hon en av Guds utvalda i en strängt religiös, frikyrklig arbetarfamilj i norra England. Hon verkar vara förutbestämd att bli missionär, och redan vid unga år är hon en framgångsrik väckelsepredikant. Men 16 år gammal möter hon en annan flicka, och eftersom varken kärlek eller sex ingår i den utstakade planen så tvingas Jeanette lämna kyrkan, hemmet och familjen för att kunna leva med den hon älskar.”
Just nu är jag här av Isabelle Ståhl är en relationsroman från här och nu – någonstans där bokens huvudperson har märkligt svårt att befinna sig. Betyg: 4 selfies av 5.
Just nu är jag här av Isabelle Ståhl
Just nu är jag här är en ironisk titel på den här boken, för bokens huvudperson, Elise, är överallt utom just här. Hon är egentligen aldrig här och nu. Det finns inte en situation som inte kan motas iväg med någon distraktion. Föreläsningar, middagar, romantiska promenader försvinner medan hon kollar på Tinder eller instagrammar. Utekvällar, arbetspass, egentligen vilken stund som helst, kan dövas med Sobril eller andra droger. Elise är aldrig här, men hon är märkligt nog sällan i det förflutna heller – hennes familj är inga människor som hon direkt har någon kontakt med och hennes bakgrund är inte precis något som hon vill prata om. Framtiden tar hon inte heller tag i. Hon jobbar några timmar här och där och lever i någon slags fantasi om att hon skriver på något och att hon ska bli författare. Egentligen gör hon just ingenting av sitt liv och tycks inte ha någon som helst idé om hur framtiden ska te sig, hur hon ska försörja sig, var hon ska bo. Allting i hennes liv är löst och tomt. Hon tycks inte ens ha någon endaste verklig vän, förutom den vän som inte längre finns i hennes liv: den ständigt saknade Sofia, som nu för tiden lever en vanligt svenssonliv och har skaffat sambo.
När hon läser en strökurs på universitetet får hon en fix idé om att inleda en relation med en viss Victor, som går på samma kurs. Vad han ser hos henne är en gåta som jag grubblar på boken igenom och inte riktigt kan släppa, men någonting ser han i alla fall, för på väldigt kort tid hinner de både träffas och flytta ihop och bli ett etablerat par. Victor är en typisk medelklassig akademiker som ägnar fritiden åt uppbyggliga aktiviteter som löpning och konstutställningar och som kan laga mat, diskutera litteratur och inreda innerstadslägenheten med de rätta inredningsdetaljerna (Elfahyllor istället för String, ni vet).
Förhållandet är dock lite av en kuliss. Elise är ju aldrig här och i samma stund som hon ”får” Victor är han precis lika ointressant som allt annat runt omkring henne. Victor dras snart ner av hela den miserabla situationen han hamnar i genom Elise. Hon parasiterar på honom, gnäller om allt och inget, och hon är aldrig någonsin här, aldrig någonsin äkta, aldrig någonsin ärlig.
Det här är som en Egenmäktigt förfarande (Lena Anderssons bok om olycklig kärlek), men från ”den andra” sidan, så att säga. Här är det inte ”offrets” sida av situationen som skildras, utan huvudrollsinnehavaren är den som låter sina egna problem och tillkortakommanden tynga den andra. Det märkliga är att boken inte ger någon ny förståelse eller insikt. Det går liksom inte att läsa den här boken och sympatisera med Elise eller förstå henne. Man läser bara och tycker att hon är äcklig och vidrig rakt igenom.
Det är ingen behaglig läsning. Samtidigt kan jag inte säga någonting annat än att boken är riktigt, riktigt bra. Hur ofta kan berättelser väcka så mycket känslor? Även om den främst väcker avsky så får den verkligen läsaren att känna. Berättelsen är också kryddad med extremt mycket tidsmarkörer och lyckas verkligen ta pulsen på samhället – Kent ska ha sin sista spelning, lägenheter är inredda med femtiotalsmöbler och affischer från Fotografiska, unga stockholmare sitter på parmiddagar och pratar om hur stressade de är. Ibland tycker jag att författaren droppar lite för många kommentarer om medelklassig Stockholmstillvaro; det känns nästan lite sökt, men boken är ändå en verkligt intressant skildring av vår tid och vår huvudstad. Det är faktiskt en riktigt tankeväckande bok, som är svår att skaka av sig.
Citerat ur Just nu är jag här
”Min psykolog sa att jag ska känna efter hur marken känns mot fötterna och hur luften känns i lungorna, det är en mindfulnessövning.
Jag blundar och försöker känna hur luften känns när jag andas in den. Jag känner hur kroppen fylls av tomhet och hur tiden bara går.
När jag öppnar ögonen är jag fortfarande där, kvar med mig själv.
Jag tittar på min spruckna mobilskärm. ”73 personer har gillat dig sedan du senast kollade. Tryck för att kontrollera vilka” Hej Elise, hur mår du idag? skriver någon på Tinder. Det känns obehagligt intimt att han använder mitt namn, som om vi kände varandra.”
Just nu är jag här av Isabelle Ståhl
Om Isabelle Ståhl och Just nu är jag här
Isabelle Ståhl (född 1988) är en svensk skribent och författare, som bland annat har skrivit för Expressen och Svenska dagbladet. Hon är också doktorand i idéhistoria på Stockholms universitet. Just nu är jag här är hennes debutroman. Isabelle har en blogg och twittrar under @isabellestahl.
Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Natur och kultur).
Antal sidor: 294.
ISBN: 978-91-27-15241-0, 978-91-27-15242-7.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”Elise läser på universitetet och dejtar på Tinder. Hon har GPS:en ständigt påslagen och utbyter erfarenheter av antidepressiva med sina vänner. Hon tycker egentligen bara om män i övre medelåldern, de är som hästar, så lugna, orubbliga och förnöjsamma, de har ingen ångest, de bara äter och sover och berättar anekdoter. Hon skulle vilja vara en häst.
När hon träffar Victor verkar hon bli lycklig på det där omedelbara sättet, trots att han är i hennes egen ålder. Lyckan går snart över i en känsla av tomhet.
”Just nu är jag här” handlar om hur man ska kunna säga »jag älskar dig« i en avförtrollad tid där alla ord har förlorat sin mening, men där längtan efter närhet är ofrånkomlig.
En Stockholmsskildring som är medveten om traditionen tillbaka till Hjalmar Söderberg, och samtidigt är en relationsroman i högsta grad för och i vår egen tid.”
Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George är en löjlig och pretentiös feelgoodroman om en man som kastar loss med sin flytande bokhandel för att åka till Provence och gråta över en älskarinna som han hade för flera decennier sedan. Betyg: 1 svag hittekatt av 5.
Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George
Jean Perdu har inrett en husbåt till en flytande bokhandel och där säljer han böcker som om de vore mediciner. Han är mån om att varje besökare ska få precis rätt bok för deras tillstånd, om det nu är något trösterikt eller uppiggande eller något helt annat som de behöver. Resten av livet fördriver han i sin ensamhet i sin lägenhet. För flera decennier sedan hade han en affär med en gift kvinna, som sedan lämnade honom till förmån för sin make i Provence. Han sörjer fortfarande denna älskarinna och har till och med låtit permanent stänga för ett av rummen i lägenheten eftersom han tycker att det påminner för mycket om henne.
En dag slår han sig dock lös från sin inrutade tillvaro. På ett impulsivt sätt reser han iväg med sin bokhandel och med på resan råkar han få med sig en bästsäljande författare med skrivkramp. Tillsammans ger de sig iväg på en resa mot Provence, platsen som fortfarande påminner Perdu väldigt starkt om sin före detta för 20 år sedan.
Jag har extremt svårt för den här typen av berättelser. Det finns en kollektiv överenskommelse om att man ska tycka att den här typen av beteenden är extremt fina och romantiska. Själv tycker jag endast att det är sorgligt att kasta bort sitt liv genom att älta och sörja något så meningslöst som ett gammalt ligg. Om någon i min omgivning fastnade i en sådan här hopplös situation skulle jag göra vad jag kunde för att förmå personen att söka professionell hjälp. Det har gått alldeles för långt om det hinner gå decennier utan att en person kan gå vidare från en sprucken relation. För mig blir inte sådana här böcker berättelser om kärlek utan berättelser om psykisk ohälsa och då blir det också direkt löjligt när ämnet viftas bort.
Det här är ju dock mest mitt tycke och smak. Jag är fullt medveten om att de flesta faktiskt tycker att det är superhärligt och vackert att vänta hela livet på någon gammal ungdomskärlek etc. etc. Det finns dock annat som skaver med den här romanen. Det jag har allra svårast för är språket. Författaren har vecklat in berättelsen något alldeles otroligt i omständliga beskrivningar. Det märks att hon har funderat väldigt mycket på bokens teman och att hon verkligen älskar huvudpersonerna i sin bok. Boken är totalt överlastad med ”fina ord” och ”poetiska uttryck” som tyvärr gör att allting blir ofrivilligt komiskt. Pekoral och pretentiös är några ord som kommer över mig när jag tänker på den här boken. Det är så mycket floskler och tomma, ”fina”, ord i den här boken att det är helt otroligt. Sexscenerna är helt olidliga, men boken är över lag otroligt svår att komma in i eftersom den är så komisk, helt bortom författarens intentioner.
Inte ens att boken till stor del utspelar sig i en bokhandel kan lyfta den här oerhört tjatiga och ointressanta berättelsen. Det här är faktiskt det tommaste jag läst på länge, trots att författaren verkligen slår knut på sig själv för att försöka vrida på tårkanalerna genom att skriva fram ”starka” scener. Det enda jag gillar med den här boken är faktiskt framsidan, resten är svagt, väldigt svagt.
Citerat ur Den lilla bokhandeln i Paris
”Perdu saknade Manons kropp. Han saknade handen som hon i sömnen brukade stoppa in under honom. Han saknade hennes andetag, hennes barnsliga gnällande varje morgon när han väckte henne alldeles för tidigt, alltid för tidigt, hur sent det än var.
Hennes ögon som såg så kärleksfullt på honom, de mjuka, kortklippta lockarna som kittlade hans hals – allt detta saknade han så mycket att hans kropp vred sig i kramper när han lagt sig i den tomma sängen. Han saknade henne varenda dag, så fort han vaknade.
Han avskydde att vakna till ett liv utan henne.
Det första han slog sönder var sängen, sedan bokhyllan och fotpallen; han skar sönder mattorna, brände upp tavlorna, förstörde hela rummet. Han gav bort kläderna, alla skivorna.
Han behöll bara böcker som han läst högt ur för henne. Varje kväll läste han högt – dikter, scener, kapitel, spalter, korta fragment ur biografier och faktaböcker, Bönbok för barn, allt för att hon skulle kunna somna i en värld som var så karg och skrämmande, i den kyliga Norden med alla dess frusna nordbor.”
Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George
Om Nina George och Den lilla bokhandeln i Paris
Nina George (född 1973) är en tysk journalist och författare. Hon har skrivit en lång rad romaner och noveller under sitt eget namn eller under något av hennes alias, bl.a. Jean Bagnol, som är den pseudonym hon använder för sina kriminalromaner som utspelar sig i Provence. Den enda av hennes böcker som finns översatt till svenska är Den lilla bokhandeln i Paris (Das lavendelzimmer) som kom på svenska 2016. Nina George har en hemsida och en Facebooksida.
”En magisk roman för alla dem som tror att ordets kraft kan läka ett brustet hjärta!
Monsieur Perdu kan ordinera den perfekta boken för ett brustet hjärta. Men kan han kurera sitt eget?
Monsieur Perdu kallar sig för litterär apotekare. Från sin flytande bokhandel belägen på en pråm på floden Seine ordinerar han romaner för alla livets motgångar. Genom att använda sin intuition finner han exakt den bok läsaren behöver, och reparerar på detta sätt både brustna själar och hjärtan. Den enda han inte verkar kunna kurera genom litteraturen är sig själv; han lider fortfarande i kval efter att hans livs stora kärlek försvann. Bakom sig lämnade hon endast ett brev, som han aldrig öppnade.
Efter att Perdu slutligen förmått sig att läsa brevet lättar han ankar och ger sig av på en resa till södra Frankrike i hopp om att komma över sin förlust och få ett avslut på historien. Med sig har han en storsäljande författare med skrivkramp samt en (kärlekskrank italiensk kock, och längs Frankrikes floder reser Perdu, delar ut sin visdom och sina böcker, och visar hur den litterära världen kan ta den mänskliga själen på en resa för att hela sig själv.
Den lilla bokhandeln i Paris är en internationell bästsäljare, fylld med värme och äventyr, och tillägnad alla dem som tror att sagornas kraft kan förändra människors liv.”
Utan dina andetag av Karin Aspenström är en relationsroman som hade kunnat berätta något verkligt intressant om tvåsamhet och ensamhet, men som tyvärr ballar ur i några osannolika serier händelser. Betyg: 2 indiska långfärdsbussar av 5.
Utan dina andetag av Karin Aspenström
Evelyn och Erik är på resa i Indien. De är i en ålder och en livssituation då det finns många förväntningar på att relationen ska gå in i en ny fas – efter att ha varit tillsammans i ett decennium och passerat 30-strecket är det verkligen hög tid att fundera på om de vill skaffa barn. Faktum är att de har bestämt sig för att försöka, men i hemlighet tar Evelyn p-piller i alla fall. Det är någonting som trots allt gnager och det finns trots allt sprickor som gör att framtiden inte känns helt självklar. Det är Eriks nedstämdhet, Eriks hopplösa författardrömmar och Eriks framtidsplaner, som märkligt lite verkar involvera Evelyn. Trots att allting är skenbart jämställt och andas medelklassig medvetenhet så står Evelyn som en betraktare och ifrågasätter ingenting av det Erik tycker, vill eller drömmer om. Hon köper alla hans resonemang rakt av och försvarar honom alltid, även när det gäller sådant som hon själv närmast skäms över, som hans totalt misslyckade författarkarriär t.ex. Hennes egna drömmar, ambitioner och hennes egna begåvning verkar ha dött. Det är inte underligt att Indienresan, som borde bli en sådan härlig sista långresa innan småbarnsår och familjeliv, blir allt annat än en friktionsfri resa.
Karin Aspenström skriver igenkännbart och insiktsfull om tvivel och kval som säkerligen drabbar många par efter ett antal år tillsammans. Hon skriver också intressant om svårigheterna med att uppnå en verkligt jämställd relation och om hur lätt det är att åsidosätta sina egna intressen och framtidstankar för att få en relation att rulla på smidigare – en fälla som kvinnor oftare än män tycks hamna i. Tyvärr slarvas berättelsen i mitt tycke bort i en serie osannolika och skruvade händelser. Jag hade gärna sett Aspenström utveckla ämnet mer och kanske skriva om hur man kan återfinna sig själv och komma vidare i en sådan här relation, som länge har drivits framåt av främst den ena parten. Istället rusar paret iväg på resa i sällskap med en random psykopat som de båda ömsom tycks attraheras av något otroligt och ömsom verkar sky som pesten. Absolut ingenting övertygar om varför de väljer att styra om sin resa så att de kan följa honom på hans äventyr. Det finns även annat som jag tycker haltar och sista halvan av boken lyssnade jag på ljudboken med ett ganska svalt intresse, ärligt talat. Synd på en så lovande bok och så intressanta teman!
Utan dina andetag av Karin Aspenström
Om Karin Aspenström och Utan dina andetag
Karin Aspenström (född 1977) är en svensk författare, som bland annat har skrivit ett antal deckare med infiltratören Peter Rätz i huvudrollen. Aspenström skriver också manus för film och TV. Hon har en hemsida.
”Jag tänker på hur snygg han är. Snyggare nu än när vi möttes. Munnen bred och profilen rak. Manlig, fast ingen av oss egentligen gillar det ordet. Ögonen har små rynkor, de har djupnat sedan han fyllde trettio. Den ljusa luggen hänger ner över ögat och en impuls att stryka undan hårtestarna kommer över mig, men jag håller tillbaka.
När Evelyn tänker på sin och Eriks relation tänker hon på det perfekta paret. Så jämställda. Medvetna. Hon vet att de hör ihop. Har gjort det i tio år. När de gifter sig och skaffar barn tänker Erik ta Evelyns efternamn och halva föräldraledigheten, det är båda överens om.
Först ska de bara göra den där långresan de så länge har pratat om: Två månaders kringflackande i Indien, genom söderns landskap av stränder och kokospalmer, sedan norrut mot Himalayas karga berg.
Den här resan ska bli en nystart i deras förhållande; Evelyn är övertygad om det.
Utan dina andetag är en roman om tvåsamhet och ensamhet.
Om drömmar, förväntningar och det svåra i att upptäcka att livet inte blev som man hade tänkt sig.”
En droppe midnatt av Jason ”Timbuktu” Diakité är en personlig och stark berättelse om ursprung och framtid, rasism och medborgarrättsrörelsen. Betyg: 4 skvallerjournalister av 5.
En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité
Jason Diakité har en vit mamma och en svart pappa. Hans hudfärg är således ljusare än faderns, men mörkare än moderns. I den amerikanska södern hade Diakité vid det förra sekelskiftet ändå kallats för ”Negro”. I sin uppväxts Lund kallas Diakité för ”Niggerbajs”, vilket får honom att studera sin vita pigmentfläck på handen och hoppas på att den ska breda ut sig. Det har inte varit lätt för honom att förhålla sig till sin hudfärg och sitt ursprung. Kan man vara hälften svart och hälften vit? Eller både svart och vit? Vad skulle eventuella framtida barn kallas? Diakité konstaterar att om han skaffade barn med en vit kvinna så skulle barnens hud få samma nyans som nötkräm. Några generationer senare, om de eventuella framtida barnen skaffade barn med en vit partner, skulle det inte längre finnas några synliga tecken på det ”svarta” ursprung, droppen av midnatt, som ärvts från de anfäder som togs som slavar och tvingades slita ont på bomullsfälten i den amerikanska södern. Barnens hud skulle ha samma färg som blöt bomull.
När något av en 40-årskris slår till börjar frågorna om släktens historia, arvet och framtiden, pocka särskilt starkt och Diakité bestämmer sig för att söka sitt ursprung och att närma sig sin släkts historia. Det får honom att på allvar försöka komma sin far inpå livet och det tar honom också över Atlanten och till den amerikanska södern, med sina klassklyftor och mörka historia av slaveri.
Resultatet av Diakités efterforskningar och insikter är den här biografin, där han berättar personligt och starkt om sig själv och sin släkt och drar linjer och paralleller till black power-rörelsen, den rasism han mött under sin uppväxt, vägen till att bli hip hop-artist och en hel del annat. I några sidospår gör han t.ex. betraktelser kring mat och konstaterar att mat är en klassfråga – i USA är det de fattiga, de svarta, som äter de tomma kolhydraterna som försämrar deras hälsa. Men han lyfter också den fantastiska matkultur, inte sällan kaloristinn i och för sig, som de svarta i den amerikanska södern stolt kan ta åt sig äran för.
Det finns mycket tänkvärt och intressant att hämta i den här boken, som verkligen är något helt annat än en vanlig ”kändisbiografi”. Det här är en bok med långt högre ambitioner än så och den kan absolut läsas även av de som eventuellt inte har fallit för den musik som Jason Diakité gör (under artistnamnet Timbuktu). Det här är en både intressant och viktig berättelse om rasism.
En droppe midnatt är skriven av Jason Diakité tillsammans med författaren och journalisten Mustafa Can, som har stått för bearbetningen, och resultatet är riktigt bra – berättelsen håller ihop fint, samtidigt som Diakités röst känns igen. Om man, liksom jag, väljer att lyssna på ljudboksversionen får man dessutom höra Diakité läsa sin egen bok, vilket verkligen lyfter texten. Jag kan helt klart rekommendera den här boken och jag kan också uppmana alla som får chansen att lyssna på Jason Diakité om det ges möjlighet att höra honom berätta om sin bok under någon form av författarsamtal eller uppläsning, eller varför inte på den kommande scenföreställningen med samma namn som boken (kan ses på Cirkus i Stockholm och Slagthuset i Malmö hösten 2017). Själv såg jag honom på Littfest i våras och jag kan lova att ingen gick från lokalen oberörd.
Som en liten anekdot kan jag förresten säga att Jason Diakités ”star quality” är något utöver det vanliga. Jag har sett honom uppträda live (som hip hop-artist) hoppandes på kryckor. På Littfest var hans flyg försenat och uppmärksamma personer i publiken kunde då se honom smyga diskret över scenen med väska och allt – direkt från taxin med andra ord – bara för att någon sekund senare fullständigt leverera i ett författarsamtal där han intervjuades av Annika Norlin. Det verkar inte finnas mycket som kan rubba Jason Diakité och hans genuinitet och äkthet gör att det inte går annat än att tycka om honom.
En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité
Om Jason Diakité och En droppe midnatt
Jason Diakité (född 1975) är en svensk hiphopartist som har belönats med en lång rad grammisar och andra fina priser för den musik han skapat under artistnamnet Timbuktu. Diakité har också belönats med ett antal priser för sitt engagemang mot rasism, däribland 5i12-priset (2013). Diakité har också synts och hörts en hel del i TV och radio. En droppe midnatt (2016) är Jason Diakités första roman, men han har också skrivit en del andra texter, däribland har han författat texten till konstbarnboken Kor han drömma (2013), med illustrationer av Maria Bajt. Han har står också för den svenska översättningen av ungdomsromanen Crossover (2017) av Alexander Kwame. Jason Diakité har en hemsida, en Facebooksida och en YouTube-kanal, instagrammar under @jasontmbk och twittrar under @jasontimbuktu.
Bearbetning: Mustafa Can.
Uppläsare: Jason Diakité.
Utgivningsår: 2016 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2016 (den här ljudboksutåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 309 (ca 10 h lyssning).
ISBN: 978-91-0-016757-8, 978-91-7647-090-9.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
””31 år senare sitter jag i mammas lägenhet på Östra Torn i Lund och minns klasskamraternas glåpord som gjorde det omöjligt för mig att undfly sanningen att min hudfärg var avgörande för hur världen skulle bemöta mej. Jag minns min irrande, envisa jakt efter en mindre splittrad identitet. Jag söker fortfarande platsen där jag hör hemma. En plats där jag inte är mitt emellan. Där jag inte behöver påminnas om mitt hälftenskap. Jag har under så lång tid varken känt mej svensk eller amerikansk, vit eller svart. Jag vet inte om jag kan leva med tanken på att hem bara ska finnas inom mej och aldrig få bli en fysisk plats…
Jag tar fram farfar Silas gamla beiga rock där den hänger längst in i garderoben. Det enda jag förutom några vaga minnen har från honom. Det är så många frågor jag skulle vilja ställa farfar. Den enkle kyparen som i alla fall alltid hade blanka skor. Han som lämnade den fattiga Södern 1920 i hopp om ett bättre liv i Harlem. Samma Harlem som pappa lämnade 1968 i hopp om ett bättre liv i Lund. Varken mamma eller pappa minns att dom någonsin hade ett samtal med honom om hans liv, hans strävan, hans drömmar, hans sorger eller passionerade stunder.
Jag knyter den gröna slipsen runt halsen, tar på mig farfars slitna trenchcoat, mina nyputsade bruna läderskor och går ut.”
I sökandet efter sina rötter gräver Jason ”Timbuktu” Diakité i en familjehistoria från slaveriets USA till folkhemmets Sverige. En droppe midnatt är en gripande berättelse om härkomst, identitet, motstånd, rasism och längtan efter tillhörighet.”
Handbok för städerskor av Lucia Berlin är en rejäl novellsamling där Berlin berättar om scener som många gånger tycks hämtade från hennes eget brokiga liv i USA och Sydamerika . Betyg: 3+ akutmottagningar av 5.
Handbok för städerskor av Lucia Berlin
Ibland känner jag att författare är som en egen liten grupp människor och vad de än skildrar för händelser så blir det ändå rätt mycket samma och samma. Hur nyskapande kultureliten än vill vara så ser de ändå samma föreställningar, diskuterar samma frågor och vandrar på samma gator. Nu generaliserar jag såklart, men när jag läser Handbok för städerskor av Lucia Berlin så blir det uppenbart för mig hur ovanlig den här boken är bara genom den bakgrund som författaren har.
Nu plockar jag samma information som finns på baksidestexten, men Lucia Berlin hann alltså med att leva i Alaska, Texas, Chile, New York, Mexiko och Kalifornien och hon hann med att arbeta som lärare, kamrer, växeltelefonist, städerska och läkarsekreterare. Hon växte upp med släktingar som t.ex. arbetade inom gruvindustrin eller som tandläkare. Hon var djupt nere i alkoholism under många år och hon led av skolios, vilket till slut punkterade ena lungan så att hon ständigt behövde ha med sig syrgas. Hon var också mamma till fyra söner. Allt detta finns med i Berlins noveller, som många gånger verkar vara plockade direkt ur hennes eget liv. Hennes noveller skildrar sådant som hon måste ha upplevt eller kommit i kontakt med: karaktärerna i boken är ofta alkoholiserade, svårt sjuka, eller kvinnor som jobbar som läkarsekreterare och från sin position måste hantera alla upptänkliga krissituationer som kan uppstå på en akutavdelning. Huvudpersonerna i Berlins noveller är på avgiftningskliniker, berättar om hur det är att städa hos andra, förälskar sig passionerat eller åker till helt fruktansvärda abortkliniker. I biroller finns ofta människor från den amerikanska ursprungsbefolkningen, fattiga människor som saknar en vettig sjukförsäkring eller sjuka människor.
Handbok för städerskor är långt ifrån en komplett samling av Berlins noveller, men det är ändock en samling på över 500 sidor. Det blir med andra ord lite mycket och man gör rätt i att ta tid på sig med läsningen eftersom texten annars kan kännas närmast upprepande. Det är ändå helt klart intressant att få ta del av Berlins historier. På många sätt berättar Berlin om människor, platser och situationer som jag sällan har läst om förut och det känns hela tiden äkta, även i de stunder där det är uppenbart att berättelsen är klar fiktion.
Citerat ur Handbok för städerskor
”Städerskor stjäl faktiskt. Inte sådant som dem vi städar hos är nervösa för. Det är överflödet som bryter ned en till slut. Vi vill inte ha slantarna i de små askfaten.
En dam på ett bridgeparty någonstans lär ha startat ett rykte om att man kan sätta en städerskas ärlighet på prov genom att ställa fram små rosenknoppsaskfat med några mynt i. Min lösning på det är att alltid lägga till några cent, ibland en tiocentare till och med.
Det första jag gör när jag börjar jobba är att ta reda på var klockorna finns, ringarna, aftonväskorna i guldlamé. Lite senare, när de andfådda och röda i ansiktet kommer springande säger jag helt lugnt: ”Under kudden i sängen, bakom den avokadogröna toaletten.” Det enda jag stjäl är egentligen sömnpiller, jag samlar dem på hög utifall det skulle bli sämre tider.”
Handbok för städerskor av Lucia Berlin
Om Lucia Berlin och om Handbok för städerskor
Lucia Berlin (1936-2004) var en amerikansk författare som publicerade hela 76 noveller under sin levnad. Den första novellsamlingen, Angels laundromat, kom ut 1981. Berlin föddes i Alaska och hann under sin livstid bo på många platser i USA och Sydamerika. Hon hade många typiska arbetarklassjobb, vilket hon också skrev om i många av sina noveller. 1994 började hon arbeta vid Coloradouniversitetet där hon också kom att bli docent och en mycket uppskattad lärare i kreativt skrivande. För mer information om Lucia Berlin finns bland annat en hemsida.
Originalets titel: A manual for cleaning women (amerikanska).
Redaktör: Stephen Emerson.
Översättare: Niclas Hval.
Utgivningsår: 2015 (första amerikanska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Natur & kultur).
Antal sidor: 529.
ISBN: 9789127148949, 9789127148956, 9789127151017.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”Lucia Berlins liv var minst sagt brokigt. Hon föddes i Alaska och flyttade som liten till Texas. När fadern kom hem från kriget bosatte sig familjen i Chile, där hon lärde sig flytande spanska och var lillvärdinna på faderns societetsbjudningar medan modern stängde in sig med en flaska. Senare i livet bodde hon i New York, Mexiko och Kalifornien där hon arbetade som lärarinna, kamrer, växeltelefonist, städerska och läkarsekreterare medan hon uppfostrade fyra söner, drack och till slut blev nykter. Alltmedan hon skrev. Sjuttiosex noveller under ett helt liv.
Noveller som förmedlade bilder från hennes liv utan att alltid vara det. Om erfarenheter av delirium, morfar tandläkaren som i en drastisk berättelse drar ut sina egna tänder, hemligheten med att framstå som en väldigt noggrann städerska. Noveller så exakta i sin stil, så väl avvägda i sin lakoniska blick på världen och sina oförskräckta humoristiska vändningar, att hon nu, drygt tio år efter sin död, kommit att framstå som en av de stora litterära sensationerna de senaste åren.
USA har upptäckt Lucia Berlin. Nu är det vår tur.”
Slag av Lena Bezawork Grönlund är en berättelse om en ung boxare med rötter i Eioptien. Det är en brännande bok om rasism och att hitta fokus i sporten. Betyg: 4 kalvar av 5.
Slag av Lena Bezawork Grönlund
Slag är en kortroman om en den unga boxaren Fikirte, som har rötter i Etiopien. I poetiska kapitel berättar hon om boxningen, Etiopien och om det Sverige och den rasism som som hon möter här. Det är en koncentrerad bok, nästan som en dikt, men bilderna som målas upp är tydliga och brännande. Som läsare möter man samma frostiga, svenska landskap och kvinnans känslor, rädslor, fokus känns alldeles nära. Boxningen blir något att fokusera på, satsa på, delvis för att stänga ute sina förföljare.
Texten är koncentrerad och precis. Jag brukar verkligen falla för texter där varje ord har en betydelse och där det mesta utspelar sig mellan raderna. Samtidigt kräver det här formatet en läsare som är på hugget och som vågar stanna upp och låta berättelsen sjunka in. Det här är en verkligt stark berättelse och den är fint berättad. Jag hoppas verkligen att många vågar ta sig an den!
Citerat ur Slag
”De brukar följa efter mig på vägen hem från skolan, det spelar ingen roll vart jag låtsas att jag ska någonstans, de ska alltid dit jag ska. De ropar efter mig, jag hör dem inte riktigt längre, inte på samma sätt. När jag var yngre började jag skaka, det var som om det alltid var vinter och jag alltid bara hade en tunn klänning, men det där har försvunnit. Jag bryr mig inte, aydelem. Det spelar ingen roll, de fortsätter ändå. Ibland låter de mig komma en bit innan de kastar.”
Om Lena Bezawork Grönlund och om Slag
Lena Bezawork Grönlund (född 1975) är en svensk författare, född i Addis Abeba i Etiopien, men uppvuxen i Umeå i Sverige. Hon är bibliotekarie och arbetar även med mångfaldsfrågor. Slag är hennes debutroman på svenska, men hon har även sedan tidigare publicerat poesi på engelska.
Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 109.
ISBN: 978-91-1-307379-8.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”Fikirte och hennes etiopiske far håller båda på med boxning, i den förenas de. Med boxningen som fond berättar de växelvis om mötet med Sverige på åttiotalet, om det Etiopien de lämnade och ständigt förhåller sig till, om de historiska sammanhang som format deras öden, om vänskap och kärlek, men också om rasismen de utsätts för. Och naturligtvis om boxningen.
Med en lågmäld, lyrisk prosa skildrar Lena Bezawork Grönlund i sin debutroman vardagliga händelser, dramatiska livsöden och historiska skeden i exakta ögonblicksbilder och talande episoder.”
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
