Jag är en person som har nära till känslorna. Jag blir lätt rörd och kan inte direkt hålla tillbaka tårarna om jag ser en sorglig film eller läser en bok som behandlar tunga ämnen. Idag tänkte jag blogga om några böcker som verkligen har gjort att jag varit nära till tårarna…

Bodil Malmsten är en av de som är särskilt bra på att beröra med sina texter. Hennes dikt Det här är hjärtat, där hon skriver om den stora sorgen när hon förlorar en närstående, går verkligen rakt in i mitt hjärta. Men jag blev kanske ännu mer berörd av loggboken Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig. Boken är en samling med texter från Malmstens blogg 2010-2013. Den kommenterar samhället och samtiden men berättar också om Malmstens flytt till det som hon säger är hennes sista hem. Hon berör den förlust hon skriver mer om i Det här är hjärtat och genom hela boken finns bara en tung sorg, en tung känsla av hur tiden går och hur åldern sätter sina spår och hur döden finns, oundvikligt väntande. Jag blev verkligen berörd av den här boken. Det blev så tydligt att Malmsten själv tänkte mycket på åldrande och döden. 2016 lämnade hon oss. Det är verkligen en förlust.

En annan gråt-bok är helt klart Den osynliga bron av Julie Orringer. Boken följer några judiska ungrare under Andra världskriget. Det är svårt att inte bli berörd av skildringar av de oerhörda fasorna under Andra världskriget, men Den osynliga bron gjorde mig alldeles särskilt ledsen, faktiskt. Jag kan inte riktigt redogöra för vad det är med just Den osynliga bron som gjorde det, men det är verkligen en välskriven och fängslande berättelse, uppenbart färgad av verkliga livsöden.

Häxringarna av Kerstin Ekman fick mig också att vilja gråta. Boken handlar om några kvinnors liv och öden i ett stationssamhälle vid det förra sekelskiftet. Dessa starka kvinnor! Deras slit och deras liv! Och deras död… Jag blev verkligen berörd. Jag blev berörd på precis samma sätt när jag läste Kristina Sandbergs böcker om Maj. De handlar om Maj, som är hemmafru och lever i Örnsköldsvik med en man med alkoholproblem och två barn. Att följa henne i hennes våndor och oro, i hennes liv och med hennes uppoffringar… Man blir verkligen ödmjuk och tänker lite extra på alla dessa osynliga kvinnor i historien.

När jag var tonåring blev jag väldigt berörd av flera av Peter Pohls böcker. Han skriver så berörande om mobbing, förlust och sorg. Hans kanske bästa är Jag är kvar hos er, som följer Anna och hennes anhöriga när Anna får en hjärntumör.