Bokblomma

Etikett: Journalistik

  • 438 dagar: En berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar

    438 dagar: En berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar

    438 dagar av Johan Persson och Martin Schibbye är en upprörande bok om Perssons och Schibbyes tid i etiopiskt fängelse, och en bok som väcker många tankar om frihetens pris. Betyg: 4+ snusdosor av 5.

    Ni vet förmodligen redan bakgrunden till Martin Schibbyes och Johans Perssons 438 dagar. De två frilansjournalisterna arbetade med ett reportage om hur befolkningen
    i den omstridda och konfliktfyllda Ogadenregionen i östra Etiopien drabbats av oljeutvinningen. Inte minst var de det svenska företaget Lundin Petroleum på spåren. Resan in till Ogaden, som är stängt för journalister, gick via Somalia och skedde tillsammans med medlemmar ur ONFL-gerillan. Sedan gick allt fel. De två journalisterna blev tillfångatagna, skottskadade, utsatta för skenavrättning och tvingade att erkänna brott som de inte hade begått. Efter en farsartad utredning och rättegång dömdes de till 11 års fängelse, anklagade för att bland annat ha främjat terrorism.

    I 438 dagar berättar Schibbye och Persson om tiden kring gripandet, om tillvaron i etiopiskt fängelse och om det politiska och diplomatiska spelet som skedde för att få dem frisläppta. Det är skrämmande att läsa om hur rättslöst de blev behandlade och hur oskyddade både de och alla de andra fängslade journalisterna och politikerna är i den här diktaturen. Det är också upprörande att läsa om hur de hade det i fängelset: sovandes på cementgolv i ett överfyllt fängelse där dödliga sjukdomar sprids och där det råder brist på mat, vatten, hygienartiklar, allt. Hur håller man hoppet uppe och bevarar förståndet i den här tillvaron? Jag förstår knappt hur de orkade fortsätta, orkade tro.

    438 dagar är verkligen en fängslande, upprörande och berörande berättelse och en bok som väcker många tankar kring journalistik och vem som ska betala priset för att berätta från konfliktfyllda områden eller för att rota i sådant som de med makt vill dölja. Vem vågar vara journalist idag? Det förefaller bli allt farligare att våga berätta och att vittna från konflikter eller att nyansera med fler berättelser än de officiellt utkablade. Vem ska våga gräva och rapportera i framtiden om det är såhär journalister behandlas? Det känns inte speciellt upplyftande att påminnas om den seriösa journalistikens status idag, i våra tider med filterbubblor, fake news och förföljelse av journalister. Ändå är 438 dagar på sätt och vis en peppig berättelse om några som faktiskt vågade och som aldrig verkade tveka på att friheten är värd att kämpa för. Det är bara att hoppas på att Schibbye, Persson och andra fortsätter att rapportera och berätta och inte skräms till tystnad.

    438 dagar av Martin Schibbye och Johan Persson
    438 dagar av Martin Schibbye och Johan Persson

    Uppläsare: Martin Schibbye, Martin Wallström.
    Utgivningsår: 2013 (första utgåvan, Offside press) 2014 (den här ljudboken, Storyside).
    Antal sidor: 363 (ca 14 h lyssning).
    ISBN: 9789185279258, 9789170368547

    Natten till den 28 juni 2011 satte vi allt på spel när vi i skydd av mörkret korsade gränsen mellan Somalia och Etiopien. Vi ville undersöka hur den hänsynslösa jakten på olja drabbade befolkningen i den stängda och konfliktfyllda Ogadenregionen. Vi ville nå bortom flyktingberättelserna och larmrapporterna, och med våra egna ögon ta reda på sanningen.

    Fem dygn senare låg vi skjutna och blodiga i ökensanden. Men när det ursprungliga reportaget dog, tog en annan historia sin början. En berättelse om rättslöshet, propaganda och storpolitik. Efter en Kafka-artad rättegång dömdes vi till elva års fängelse för terroristbrott. Och vi var långt ifrån ensamma. Bredvid oss satt journalister och politiker som dömts på löpande band för att de inte hade gått i diktaturens ledband. Vår skildring av olja förvandlades till en historia om bläck. Vardagen blev en kamp för överlevnad i det ökända Kalityfängelset. På ett cementgolv bakom korrugerad plåt i en värld av dödliga sjukdomar, misshandel och förtryck skapade vi en vardag med hjälp av stenhårda rutiner. Fråntagna våra skosnören och vår yttrandefrihet försökte vi bevara det mest värdefulla man har: friheten att själv bestämma vem man är.Här är vår berättelse om pressfrihet och kärlek under 438 dagars helvete.

    (förlagets beskrivning)

    Johan Persson och Martin Schibbye

    Johan Persson (född 1982) är en svensk fotograf och journalist och Martin Schibbye (född 1980) är en svensk journalist. De blev kända över hela världen när de fängslades i Etiopien och 14 månader senare blev benådade. Mer om boken och författarna finns bland annat läsa på bokens hemsida, 438dagar.se.

  • Ett jävla solsken: En biografi om Ester Blenda Nordström

    Ett jävla solsken: En biografi om Ester Blenda Nordström

    Ett jävla solsken av Fatima Bremmer är en prisbelönt biografi om Ester Blenda Nordström, en pionjär inom den grävande journalistiken och en kvinna som verkligen gick sin egen väg. Uppfriskande! Betyg: 4 motorcyklar av 5.

    Ett jävla solsken av Fatima Bremmer är en biografi om Ester Blenda Nordström, journalisten som fram tills den här prisade och bästsäljande biografin kom ut har varit en märklig doldis. Med märklig menar jag såklart att hon är såpass uppfriskande och intressant att hon borde ha varit mer känd än vad hon varit.

    Nordström var en pionjär inom den undersökande journalistiken och wallraffade långt innan uttrycket, uppkallat efter journalisten Günter Wallraff, hittades på. 1914 blev hon nämligen rikskänd när hon skildrade tillvaron som piga genom att ta anställning på en gård. Fylld av äventyrslusta kom hennes liv sedan att fyllas av många resor och hon tvekade sällan för att testa något nytt. Hon arbetade exempelvis som nomadlärarinna, rapporterade om nöden i det svältdrabbade Finland, reste till Anderna och i emigranternas fotspår i Nordamerika och var på äventyr i Sibirien. Oftast hade hon sällskap av Carin Waern Frisell, som förmodligen inte bara var en nära vän till Nordström utan också var hennes stora kärlek. Nordström skrev också flickböcker, som tydligen var något av en föregångare till Pippi Långstrump. Enligt Bremmer verkar faktiskt Astrid Lindgren ha inspirerats av Nordströms böcker om den livliga ”rackarungen” Ann-Mari; Tydligen är vissa scener i Pippi Långstrump nära identiska med sådana som utspelar sig i Nordströms flickböcker.

    Nordström framstår som en färgstark och uppfriskande person. Hennes liv blev inte speciellt långt, men hon fyllde sina år med mer än de flesta. Det är inspirerande och kul att läsa om en kvinna som verkligen tagit för sig i livet, och som dessutom gjort det vid en tid då kvinnors rättigheter och möjligheter vad något helt annat än idag. Samtidigt ryggas det inte för de mörkare delarna i Nordströms tillvaro, för visst bar hon också på något tungt, som kanske också bidrog till att hon utvecklade den alkoholism som till slut gick helt överstyr.

    Det är spännande och inspirerande att läsa om Nordström och det gör mig verkligt glad att Bremmer har gjort denna insats att samla brev och andra källmaterial för att kunna skriva den här boken; Det märks att den står stadigt i en seriös och ordentlig research. Samtidigt är det en bok som går att läsa helt skönlitterärt, så att säga. Bremmer har fyllt i och skapat en story som är intressant att läsa. Ibland kanske hon tar sig friheten att fylla i lite mer än vad som egentligen går att belägga, men det känns inte så. Jag tycker verkligen att Ett jävla solsken är en riktigt bra biografi och en riktigt fin skildring av en verkligt fascinerande och inspirerande journalist som förtjänar att bli ihågkommen och beundrad.

    Ett jävla solsken av Fatima Bremmer
    Ett jävla solsken av Fatima Bremmer

    ”Den norm- och banbrytande journalisten som wallraffade långt innan begreppet var uppfunnet
    Hon var den ostyriga pojkflickan som skickades hemifrån för att bli snäll och foglig. Men Ester Blenda Nordström lät sig aldrig tämjas.

    Som Sveriges första undersökande reporter gjorde hon det ingen annan vågade. Under falsk identitet slet hon som piga på en bondgård, hon levde ett halvår med samer i Lapplands piskande snöstormar och reste som tredjeklasspassagerare med fattiga emigranter till Amerika. Hon räddade hela byar från svältdöden under finska inbördeskriget och deltog i en flera år lång expedition till ett farligt vulkanområde i Sibirien. De banbrytande reportage som hon tog med sig hem förändrade den svenska journalistiken.

    Ester Blenda Nordström var en av sin tids pionjärer och stjärnor. Hyllad, beundrad och vän med personer som Anders Zorn, Evert Taube och Elin Wägner. Hon körde motorcykel, rökte pipa och trotsade alla normer som begränsade kvinnors liv i början av 1900-talet.
    Men så plötsligt tystnade hennes starka röst. De spektakulära äventyren och kampen för ett liv på egna villkor visade sig ha ett högt pris.

    I den första biografin om Ester Blenda Nordström berättar journalisten och författaren Fatima Bremmer historien om vad som fick Sveriges modigaste journalist att tappa modet. Med hjälp av tidigare okända brevsamlingar och dagböcker porträtteras en av 1900-talets mest fascinerande svenska kvinnor.”

    (förlagets beskrivning)

    Uppläsare: Marie Richardson.
    Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Forum bokförlag), 2017 (den här ljudboksversionen, Bonnier Audio).
    Antal sidor: 375 (ca 12 h lyssning).
    ISBN: 9789137143743, 978-91-7651-840-3.

    Fatima Bremmer

    Fatima Bremmer (född 1977) är en svensk journalist och författare som har arbetat på exempelvis Svenska dagbladet, Amelia och Expressen. Hon har skrivit böckerna De sista tanterna (2011) och den augustprisbelönade Ett jävla solsken (2017).

  • Änkan

    Änkan

    Änkan av Fiona Barton är en annorlunda deckare som berättas utifrån en anhörig till en förövaren. Frun till en pedofil. Vad visste hon? Varför stannade hon vid hans sida? Betyg: 4+ igenspikade grindar av 5.

    Änkan av Fiona Barton
    Änkan av Fiona Barton

    Änkan av Fiona Barton är en deckare med en udda vinkel: den verkliga huvudpersonen är varken offret, förövaren eller utredaren, utan en anhörig till förövaren. Läsaren får följa Jean, vars man plötsligt är misstänkt för att ha rövat bort och dödat en liten flicka. Under polisutredningens gång hittas dessutom barnpornografi och komprometterande chattar i mannens dator och det blir uppenbart att han är en pedofil. Jeans make är plötsligt ett hatat monster och tillvaron förändras: vänner försvinner, både Jean och hennes make förlorar sina jobb och de tvingas att leva alltmer isolerat medan journalisterna är på dem som hökar. Jean står trofast vid sin mans sida och frågan som väcks är naturligtvis: varför?

    Jag tycker att bokens idé är briljant. Deckargenren är full av förutsägbara och upprepande berättelser, fyllda med klichéer. Här tycker jag att författaren lyckas hitta något nytt och intressant. Boken är lite i samma anda som exempelvis Gone girl och Kvinnan på tåget – det finns en slags opålitlighet och ovisshet som svävar över berättelsen. Boken berättas omväxlande av Jean, en journalist som gräver i fallet, och en kriminalkommissarie som är involverad i polisutredningen. Det ger många vinklar och tillsammans spänner de olika berättelserna upp en intressant väv, där det visar sig att allt kanske inte är som man först tror eller som berättarna faktiskt säger. Det hinner sås många tvivel innan allting rullas upp.

    Det är verkligen en spännande deckare, men jag måste säga att jag särskilt fastnade för något annat: frågan varför Jean stannar hos sin man. Vad är det som driver människor att stanna i våldsamma relationer eller relationer som är destruktiva på andra sätt? Här är det en kvinna som plötsligt får tillvaron ställd på ända genom att hon blir varse att hennes man i hemlighet (?) har suttit och porrsurfat och fantiserat om barn. Mycket talar för att han dessutom har förgripit sig på och dödat ett litet barn. Ändå fortsätter hon att stå vid sin mans sida. Jag tycker att Barton på ett skickligt sätt målar upp situationen. Hon låter läsaren få följa med genom åren i parets relation och visar hur Jean under lång tid har brutits ned och kommit att tro att hennes man är den som vet bäst. Boken är mycket mer en psykologisk roman än en typisk deckare och det gör den också väldigt intressant.

    Boken berättar också, som ett sidospår, om journalisternas hetsjakt som följer på den här händelsen. Journalisterna är som gamar kring Jean och hennes man och kring den försvunna flickans mamma. Deras agerande är cyniskt och osmakligt på många sätt och jag tycker att Barton är skicklig på att lyfta upp det.

    Jag tyckte att Änkan var fantastiskt bra, tankeväckande och spännande. Jag läste den i min bokcirkel och såg framför mig hur vi skulle ha massor att diskutera, men till min förvåning tyckte de flesta att den här berättelsen var riktigt usel, knappt värd att läsa ut. För mig är det knappt begripligt. Jag tycker att det här är den bästa deckare jag har läst på år och dag och den är en väldigt insiktsfull skildring av hur destruktiva relationer kan få någon att till slut tvivla på sig själv. Visst finns det några onödiga passager i den här boken och visst har den några röriga och onödiga sidohistorier, men det är verkligen inte mycket att hänga upp sig på, i mitt tycke. Däremot inser jag att det är en bok som vinner stort på att faktiskt läsas, istället för att lyssnas på som ljudbok. Det är en bok med flera berättarröster och en hel del hopp fram och tillbaka i tiden, samtidigt som det också finns den här opålitliga berättaren, som gör att man måste vara lite på sin vakt. De andra i bokcirkeln valde att lyssna på ljudboken och själv är jag glad att jag lånade pocketboken på biblioteket istället. Det här var i alla fall en riktigt bra läsupplevelse för mig.

    Citerat ur Änkan

    ”Andra kvinnor trädde fram och berättade att de hade haft cybersex med honom på nätet och stod nu på kö för att få sälja sina berättelser. Jag kunde inte tro att något av det var sant. Han kallade sig tydligen för BigBear och andra idiotiska namn i chattrummen. Ibland tittade jag på honom vid mina besök i fängelset och föreställde mig hur det skulle vara att kalla honom för BigBear. Det gjorde mig illamående.

    […]

    När jag frågade Glen om det vid nästa besök förnekade han alltihop. ”De bara hittar på, älskling. Journalisterna hittar på alltsammans. Det vet du att de gör”, sa han och tog min hand. ”Jag älskar dig”, sa han. Jag sa ingenting.

    Jag sa ingenting till pressen heller. Jag gick till olika affärer när jag skulle handla för att de inte skulle hitta mig och jag började bära hattar som skymde ansiktet en aning för att andra inte skulle känna igen mig. Som Madonna, skulle Lisa ha sagt om hon fortfarande hade varit min vän. Men det var hon inte. Ingen ville veta av oss längre. De ville bara veta allt om oss.”

    Änkan av Fiona Barton
    Änkan av Fiona Barton

    Änkan

    Originalets titel: The Widow (engelska).
    Översättare: Katarina Falk.
    Utgivningsår: 2016 (första brittiska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Massolit), 2017 (den här pocketutgåvan, Massolit).
    Antal sidor: 368.
    ISBN: 9789176790359, 9789176910931.
    Andras röster: Johannas deckarhörna, Litteraturkvalster och småtankar, Maddes bokblogg.

    Fiona Barton

    Fiona Barton (född 1957) är en brittisk författare och skribent. Hon debuterade 2016 med The Widow (Änkan) och har efter det utkommit med uppföljaren The Child. Fiona Barton har en hemsida, en Facebook-sida och twittrar under @figbarton.

    Förlagets beskrivning

    ”En kärleksfull make eller en iskall mördare visst borde hon veta?

    Vi har sett honom stirra på oss från löpsedlarna monstret, mannen som har anklagats för ett fruktansvärt brott.

    Men hon då? Kvinnan som står vid hans sida. Hur mycket vet hon?

    Jean Taylors liv var behagligt alldagligt. Hennes man Glen var den enda hon någonsin älskat, mannen med stort M. Men allt förändrades när han förvandlades till den anklagade, till odjuret på tidningarnas förstasidor. Jean var plötsligt gift med en man som i andras ögon var kapabel till obeskrivlig ondska. Är hon medskyldig? Eller är hon den hunsade eller den ovetande hustrun? Är Glen överhuvudtaget skyldig till brottet som alla tror att han har begått?

    Nu är Glen död, och Jean Taylor är för första gången ensam. Det är fritt fram att avslöja hela historien, och hon tänker berätta allt hon vet.”