Den underbare mannen av Sara Lidman är den fjärde delen i Jernbaneeposet, där Lidman skildrar livet i Västerbottens inland vid slutet av 1800-talet, när järnvägen är på väg att byggas. Betyg: 2 uppköpta skogar av 5.

Den underbare mannen av Sara Lidman är den fjärde delen i Jernbaneeposet, där Lidman skildrar livet i Västerbottens inland under slutet av 1800-talet. Norrland är på väg att exploateras och en järnväg är på väg att byggas. För Didrik i Lillvattnet blir det närmast en besatthet att få en ”jernbana” till socknen och att på så sätt komma närmare Stockholm och resten av världen. Det är inte ett billigt projekt eller ett projekt utan uppoffringar, särskilt inte för Didrik själv. Boken är på många sätt en smärtsam berättelse om svält och svårigheter, men också en varm berättelse om en brokiga människor och relationer.

Som västerbottning kanske jag har en skev bild av läget, men för mig känns det som att Västerbotten är ett av få landskap som starkt förknippas med enskilda författare. Vi har Sara Lidman, Torgny Lindgren och P.O. Enquist som av många anses ha fångat ett berättande, dialekt och en kultur som kan sägas finnas här. Det är fantastiskt kul, tycker jag, för jag uppfattar det verkligen som att det finns ”Västerbottensförfattare”, medan jag har aldrig har hört talas om t.ex. ”Upplandsförfattare” (ett landskap jag också har bott i under närmare två decennier) – det känns ju kul att som litteraturintresserad bo i ett landskap som också har gjort sig känt för just litteratur. Bland ”västerbottensförfattarna” är Sara Lidmans landskapets kanske största stolthet och hennes författarskap är till exempel i centrum för utsmyckningarna runt centralstationen här i Umeå. Därför känns det så himla pinsamt och tråkigt att jag måste erkänna ett par saker:

1. Jag begriper inte mycket av de två böcker jag har läst av Lidman (Din tjänare hör, vilket är Jernbaneeposets inledande del, och Den underbare mannen). En del brukar lite försiktigt invända att Sara Lidman kan kännas ”svår” för att hon skriver på dialekt, men jag vet inte om det är hela problemet, faktiskt. Ärligt talat brukar jag älska när berättelser är skrivna på dialekt eller om de på annat sätt har en viss lekfullhet i språket och jag är långt ifrån en läsare som kräver grammatiskt korrekt svenska. Nej, det är någonting annat och jag är den första att erkänna att det väl är mig det är fel på, men jag kan bara inte engagera mig i Jernbanesviten. Jag tror att det är böcker man ska sjunka in i och konsumera som man på 90-talet följde såpoperor: romanerna gör sig förmodligen bäst om man verkligen har följt karaktärerna under lång tid och har ”lärt känna dem”, men när jag läser Den underbare mannen känns det mer som att jag har råkat slå på TV:n och hamnat mitt i en film. Jag fattar liksom inte vilka karaktärerna är, hur allt hänger ihop eller vem som är vem. Och hur mycket jag än försöker, hur mycket jag än läser om, spolar tillbaka och lyssnar igen, försöker på nytt, så går det inte in. Jag kan inte ta in. Jag vet inte exakt varför, men det engagerar mig inte. Jag är ledsen, men det går bara inte!
2. Visst tycker jag fantastiskt mycket om det jag har läst av Torgny Lindgren (det mesta i alla fall) och jag har inget ont att säga om P.O. Enquist eller om Sara Lidman heller, för den delen. Jag förstår och beundrar hur Lidman har skildrat Västerbottens inland och den här tiden (även om jag personligen har svårt för Jernbanesviten, som ni hör). Men… innerst inne tycker jag faktiskt att det är lite tjatigt med dessa Västerbottensskildrare. Förlåt mig, men Västerbotten behöver inte vara bred dialekt, pölsa & palt, obegripligt långt avstånd till resten av Sverige, oändliga skogar, tystlåtna människor, ”norrlänningar” och så vidare, och så vidare. Jag är inte helt kompis med att Västerbottens mest kända skildrare i regel skriver om ett ”Norrland” och ett historiskt Västerbotten som jag inte själv känner igen mig i över huvud taget. I Umeå talas det blygsam, om någon, dialekt. Här har vi ett stort universitet, universitetssjukhus, operahus, snabbtåg (ja, här finns inte bara ”jernbanan” utan även Botniabanan) och en flygplats med många avgångar i timmen under högtrafik. Nu har ju inte Lidman skrivit en bok om Umeå 2019, så det är naturligtvis inte rättvist någonstans att jag ”kritiserar” henne, men det är alltså inte kritik riktad till någon av författarna jag räknade upp, såklart, utan mer en reflektion över att Västerbotten är mer än såhär. Om det nu finns ”Västerbottensförfattare” så önskar jag mig härmed ”Västerbottensförfattare 2.0”. Det finns så många idéer om Västerbotten (och Umeå) som liksom inte gäller längre.

Ursäkta för att jag kidnappade det här inlägget om Den underbare mannen och började skriva om Västerbotten istället, men så kan det bli ibland! På ett intellektuellt plan förstår jag storheten med Jernbanesviten och tycker att det är ett imponerande verk. Jag är väl inte riktigt rätt person för att läsa den bara, och inte riktigt rätt västerbottning för att känna mig tillräckligt berörd, som jag nu har försökt förklara. Upplys mig gärna om hur man ska läsa Sara Lidman och på vilket sätt Jernbanesviten är så mäktig, som alla tycker att den är. Det är någonting i min läsning som är… helt fel.

Den underbare mannen

Uppläsare: Sara Lidman.
Utgivningsår: 1983 (första utgåvan, Bonniers), 2012 (nyutgåvan på bilden, Albert Bonnier förlag), 1998 (den här Radioföljetongen, producerad av Kerstin Wixe för Sveriges radio).
Antal sidor: 280.
Läs även övriga titlar i Jernbaneeposet: Din tjänare hör, Vredens barn, Nabots sten, Järnkronan, Lifsens rot, Oskuldens minut.
ISBN: 9100459291, 9789176517529.

Sara Lidman

Sara Lidman (1923 – 2004) var en svensk författare känd för debutromanen Tjärdalen (1953), Jernbaneeposet och många andra kritikerrosade och omtyckta böcker. Sara Lidman betraktas som en av Sveriges viktigaste 1900-talsförfattare och hon var också en stark röst mot apartheid, atomvapen och Vietnam-kriget. Mer om Sara Lidman finns att läsa hos Sara Lidman-sällskapet.

Förlagets beskrivning

”Fjärde delen i Sara Lidmans klassiska jernbaneepos!

Sara Lidmans stora epos Jernbanan (som rymmer sju delar) handlar om hur Västerbottens inland befolkades, hur jernbanan fick sin sträckning i norr och hur Didrik Mårtenson blev Ol´förarn.

Det börjar en morgon i juni 1878 då gossekarlen Didrik får syn på en artikel i Skjellet-avisen. Där dryftas frågan om en järnbana i norr. Han blir besatt av tanken på en jernbana – senare av bygget av norra Stambanan – genom hans hemsocken Lillvattnet.Skogsbolagen vill komma åt de orörda skogarna. Lillvattnets folk fruktar världen som den ter sig genom jernbaneloket – ett vidunder ur Uppenbarelseboken. Rallarna ses som hedningar, och Didrik vill högst av allt försona alla med jernbanans idé. Han talar i socken-stämma, på skogsauktioner, i kojor och kök. I hemlighet är det tankarna på Konungens besök vid invigningen som kommer honom att lova alla han möter ett nytt liv.Sitt sista tal håller han – istället för kungens uteblivna invigningstal – när han skickas som förste tågpassagerare till fängelse i Stockholm.

Jernbanebygget är berättelsens röda tråd. Men det viktigaste i denna krönika är människorna; Anna-Stava – Didriks hustru och stora kärlek, den ljuvliga Hagar – sockenhorans dotter, IsakMårten – storsonen, och hans stora kärlek Rönnog. Och Strömmen, Spadar-Abdon och hans hästmarr Stina, Nabot, Goliat, Fridolf den gode, Julius och Dorn, Månstrimman. Och Nicke.

Det glöder och skälver av passioner, smärta, glädje, humor hos dessa tidlösa gestalter.Didrik hamnar i fängelse – men det egentliga straffet får han på gamla dar när ”storsonen” IsakMårten gifter sig med Rönnog – Hagars röst – som är den centrala personen i Lifsens rot och Oskuldens minut.”