Norwegian wood handlar om Toru Watanabe, en ung student som slits mellan kärleken till två kvinnor. Den ena är Naoko, som Toru har haft ett nära förhållande till sedan en gemensam vän, Naokos pojkvän, begick självmord för några år sedan. Naoko är sedan denna händelse psykiskt sjuk, skör och bor på ett vilohem. Den andra kvinnan är den livliga och burdusa Midori, en kurskamrat.

Toru skriver brev till Naoko, umgås med Midori och däremellan lever han ett ganska ensamt och stillsamt liv. Det här är över huvud taget en rätt stillsam bok, där allting, från Torus besök på restauranger, där han köper traditionella matlådor, till hur han betraktar och beundrar Naoko, beskrivs väldigt korrekt och exakt. Jag gillar det verkligen! Över huvud taget känns orden oerhört genomtänkta, nästan så att dialogerna känns onaturliga. Det är möjligen en miss i översättningen, men jag tycker att det närmast tillför något i den här vackra, fantastiska lilla boken, som handlar om att växa upp och att slitas mellan komplicerade känslor.

Titeln känns för övrigt fin och träffande. Den vackra lilla Beatleslåten, med samma titel, är på samma tema som boken: ”I once had a girl, or should I say she once had me…”.

Jag läser gärna mer av Murakami, mycket mer. Jag känner på mig att det här är en bok som kommer att växa.