Pengar, av Victoria Benedictsson, är en klassiker som väcker både tankar och känslor. Tänk att det bara har gått cirka 100 år sedan det tydligen var helt ok med barnäktenskap.
Pengar är en klassisk, feministisk roman av Victoria Benedictsson. Huvudpersonen är Selma, en ung flicka, som 16 år gammal blir presenterad för ett lämpligt parti – en oerhört rik brukspatron som fattat tycke för henne. Selma är moderlös och pappan har skickat henne till sin bror, som tagit henne under sina vingar och ser äktenskapet som Selmas stora möjlighet att ta sig någonstans i livet. Selma är inte övertygad. Mannen är betydligt äldre än hon själv och hon känner ingen attraktion över huvud taget. Med lite lock och pock, om hur patronens rikedom kommer att ge henne möjlighet till frihet och lycka, går hon ändå med på att förlova sig och snart står bröllopet. Boken följer sedan Selma några år fram i tiden. Hela tiden finns vännen Richard någonstans i bakgrunden. Som läsare ser man hur livet hade kunnat gå i en helt annan riktning om Selma hade tillåtits fatta ett eget, vuxet beslut kring äktenskapet, istället för att ge sig in i det förhållande hon naivt går in i utan att ha en aning om vad som väntar.
Den frihet som skulle komma, den kommer inte. Selma är omyndig, har inte några egna pengar och har heller ingen makt. Benedictssons roman är en intressant skildring av hur kvinnors situation kunde se ut vid 1800-talets slut. Över hundra år har passerat, men är det så lång tid, egentligen? Ja, när jag läser den här romanen känns det verkligen avlägset, alltihop. Att läsa om barnbröllopet är rent provocerande, känner jag. Hur i helvete kunde man tycka att det var en bra idé att låta barn gifta sig? Med äldre gubbar som då kunde förgripa sig på dem sexuellt? Herregud, vilket sjukt samhälle! Sedan tänker jag lite till och inser att Sverige långt in i modern tid har haft (kanske i viss mån fortfarande har!) en pinsam acceptans för barnäktenskap ingångna i andra länder.
Att läsa Pengar är att bli påmind om och att bli tacksam över hur mycket som har förändrats sedan den här tiden (i Sverige). Det blir en intressant historielektion om en tid långt från dagens allmänna rösträtt, föräldraförsäkring med mera, med mera.
Samtidigt som det är en stark och känsloväckande läsning kan jag erkänna att jag aldrig helt fastnade i berättelsen. Jag får känslan av att författaren månat så mycket om att få ut sitt budskap att själva storyn och persongalleriet hamnar lite i andra hand. Det är också en spretig bok. Den inleds med några kapitel som skildrar vänskapen med en ung man, som också saknar makt (och pengar) för att låta livet gå i den riktning kan själv skulle vilja. Plötsligt tappas hela den karaktären bort och den potentiellt intressanta historien berörs inte mer. Det kommer en och annan liknande inflikning som illustrerar något författaren vill ta upp, men det blir aldrig en riktigt bra helhet. Oavsett tycker jag att det här är en viktig och intressant bok, en klassiker väl värd att läsa.
Under det rosa täcket av Nina Björk är varken rykande färsk eller särskilt lättläst, men det är helt klart en bok som fortfarande väcker både tankar och känslor kring könsroller och feminism.
Idag är det den internationella kvinnodagen, så vilken bok skulle passa bättre än en bok om feminism? Under det rosa täcket av Nina Björk är lite av en feministisk klassiker, trots att den utkom så sent som 1996. Eller kan man säga sent? 26 år har passerat, men mycket känns fortfarande aktuellt. En del (populärkulturella) referenser känns gamla, men mycket annat skulle kunna vara skrivet idag. Kvotering känns exempelvis som en lika kontroversiell fråga idag som för 25 år sedan.
När frågan blossade upp 1995 handlade det om ett förslag om att genom positiv särbehandling få fler kvinnor att nå höga positioner i universitetsvärlden, en värld som vid den tiden dominerades av män (landets professorer var exempelvis till 93% män). Det blev debatt. Man såg framför sig brister i forskningens kvalitet. Det pratades om nedvärdering av kvinnors kompetens(!). Idag är 29% av landets professorer kvinnor – alltid något, antar jag – men det är en lång väg kvar att gå, inom universitetsvärlden och på många andra ställen. Under det rosa täcket är verkligen en ambitiös bok som har mycket tänkvärt att säga om både positiv särbehandling och annat.
De delar jag uppskattar mest är dock de som handlar om synen på manligt och kvinnligt, vilka roller vi har och vad som förväntas av oss. I Björks essä kallas de livmoderfeminister, de som anser att män och kvinnor i grunden är helt olika och att det enda problemet är att det ”kvinnliga” värderas lägre. Jag har själv funderat mycket på det där. Jag har tänkt och känt att det måste få vara upp till var och en hur man vill leva sitt liv, att målet inte kan vara att alla ska bli mer ”manliga” och göra karriär. Jag har även tänkt att det inte är så konstigt att så få kvinnor blir chefer – varför skulle någon vilja offra relationer och fritid för ett fucking jobb?! Fast… Så enkelt är det inte. Jag tycker att Nina Björk gör det väldigt tydligt, faktiskt. Hon skriver om en feminism bortom kvinnan. Och nu känner jag det väldigt tydligt: det måste vara där friheten ligger – inte i att uppvärdera traditionellt kvinnliga sysslor utan i att slänga bort de könsidentiteter vi hamnat i.
Den där kvinnorollen är helt klart snäv samtidigt som många delar av mansrollen känns helt bedrövliga. Män förväntas alltid vara starka och tekniska och kapabla – får inte fråga om hjälp, gråta eller intressera sig mer för kläder än för motorer. Det verkar vara hemskt jobbigt om du frågar mig. Alla borde få vara lite mer som de vill.
Själv har jag alltid blivit tokig när folk har trott att jag är si eller så på basis av att jag är kvinna. Man kan inte veta någonting på förhand om någon. Jag har varit i ett antal situationer då jag inte har tagits på allvar på grund av mitt kön (och ålder). Ibland har det gjort mig så frustrerad att jag saknar ord. I vissa andra situationer har jag medvetet betett mig som en man, kommunicerat rakt och hårt som en man – och fått skit för det då, såklart. Det är alltid lite smärtsamt /för gubbar/ när en kvinna tar ton. Vad man än gör blir det fel.
Könsrollerna kan även göra att man alldeles på egen hand begränsar sig. Jag har exempelvis gjort karriärval jag inte hade gjort om jag inte hade varit så fast i könsroller. Eller, jag är såklart medveten om att jag är civilingenjör i teknisk kemi och doktor i teknisk fysik – två saker som kanske inte är supertraditionellt tjejiga – och det är helt sant att jag jobbar i en bransch med stor övervikt män (jag tror 80% av alla anställda på min arbetsplats är män faktiskt). Men det finns saker jag har valt bort. Varför pluggade jag inte datavetenskap till exempel? Jag har kunnat programmera en del språk sedan jag var 11–12 år, men jag fattade ändå inte att jag kunde hålla på med programmering. Det kändes så främmande för mig som högstadietjej. För jag var ju en tjej och alla på gymnasiets teknikprogram var svettluktande killar som jag kände 0 gemenskap med. Förmodligen var jag bättre än många av dem på programmering, men…
Det där med att vara tjej, för den delen… Jag har aldrig varit en pojkflicka, men trots att jag på ett självklart sätt har identifierat mig som en tjej har jag aldrig känt mig speciellt tjejig. När jag var barn och tonåring förstod jag 0 av smink och hade absolut inget intresse av killar över huvud taget. Det var mig helt främmande att fråga chans på killar och hålla på. Hästar var mer intressant är barnsliga killar. Verkligen. Jag var singel fram tills jag var 25 eftersom jag helt enkelt tyckte det kändes totalt ointressant med något annat. Jag umgicks hellre med mina kompisar än satt hemma med någon tråkig kille. Absolut. Den där grejen med tvåsamhet, familjebildande och prinsessbröllop har liksom inte känts så viktig för mig. Nu är jag 34 och det är först nu jag har kommit på att jag vill ha barn. Jag lever nog ett liv som mycket mer liknar en mans. Jag vet inte vad det betyder eller vad jag vill säga med det. Det är bara det att jag aldrig har känt att jag har passat klockrent in i någon könsroll och jag vet inte vilka andra på den här planeten som gör det heller.
Det här blev ett svamligt inlägg, men Under det rosa täcket är som ni förstår en bok som väcker tankar och känslor, trots att den inte precis är rykande färsk. Med det sagt måste jag också säga att den är rätt tungläst och komplicerad. Det är inte en bok man kan ligga och slöläsa ur, men å andra sidan är det rätt skönt att läsa något som har lite mer tyngd, särskilt när det gäller någonting såhär viktigt!
Praktika för blivande föräldrar av Cecilia Chrapkowska och Agnes Wold är en klok och lugnande bok om graviditet och föräldraskap – en bok om vad som är viktigt på riktigt och vad man kan strunta i.
Praktika för blivande föräldrar är en bok om graviditet, förlossning och föräldraskap, skriven av Cecilia Chrapkowska, som är specialistläkare och forskare inom barn- och ungdomsmedicin, och Agnes Wold. Agnes Wold har kommit att bli en av Sveriges kanske mest folkkära folkbildare under Coronapandemin, men framför allt är hon överläkare och professor och forskar bland annat om allergier. Det är alltså två mycket kunniga och kompetenta forskare, som här har skrivit en faktabok om att vänta och att ta hand om barn. Idén är att utgå från aktuellt forskningsläge och författarna duckar verkligen inte för att ifrågasätta gamla sanningar och slå hål på myter. Jag tror att en del som läser den här boken kan bli provocerade och arga. För mig, som själv är forskare (inom ett helt annat område, ska kanske tilläggas), slår boken dock in öppna dörrar, eller vad man ska säga. Jag tycker den är uppfriskande och känner mig närmast lättad av att läsa. Det finns många uppfattningar om vad man borde och inte borde göra som (blivande) förälder. Den här boken försöker att ringa in vad som är viktigt på riktigt enligt dagens forskningsläge (eller 2017:s forskningsläge om man ska vara noga – boken har några år på nacken) och hela boken är skriven med en generös ton. Alla ”måsten” är faktiskt inte ens måsten. För mig och många andra säger nog den här boken det vi vill höra, helt enkelt.
Här finns bra information om vaccinationer och allergier, vad som beror på arv och miljö, och vilka infektioner man (inte) behöver oroa sig över. Författarna skriver om sömn, matning, förlossning och mycket annat – bra och viktig fakta, helt enkelt! Boken känns pålitlig, men är samtidigt mestadels lättläst. När det gäller forskning finns det aldrig några tvärsäkra svar, så är det ju. Ändå lyckas författarna vara tydliga och försöker komma med enkla råd och tips. Om man vill ta till sig av dem eller ej är såklart upp till var och en.
Jag tycker som sagt att den här boken är kanonbra, men som jag också har sagt går den delvis på tvärs med vad folk i allmänhet brukar tycka & tänka och till och med vad man kanske får höra hos mödravården. Det retar säkert en del. Det gäller kanske framför allt amning, där författarna ifrågasätter en hel del påståenden kring bröstmjölkens fördelar framför modersmjölksersättning. Författarna för fram att den information som vården är skyldiga att ge är vinklad och grundar sig i en gammal WHO-deklaration som utgår från förhållanden och omständigheter som inte är särskilt aktuella för Sverige. Även tiden för när det är dags att börja ge annan mat än mjölk är något som nyanseras i boken, där det faktiskt ges en hel del vettiga argument för att inte vänta 6 månader innan man börjar ge smakportioner (att börja tidigare kan nämligen minska risken för att utveckla vissa typer av allergier).
Det jag tror kan uppröra mest är dock kapitlet om vad man bör undvika att äta & dricka under graviditeten. Det känns som något som väcker mycket känslor och som ett område där det är lätt att känna skam – eller i värsta fall skamma andra. Några av de få saker som författarna menar är oomtvistligt skadligt och riskfyllt är att röka & snusa eller att ha ett aktivt missbruk. I övrigt har författarna en väldigt förlåtande ton och trycker på den gravidas personliga integritet och rätt att få bestämma själv. Efter att ha radat upp resultat från ett antal större studier framstår det inte ens som särskilt självklart att små mängder alkohol är speciellt skadligt för ett foster, åtminstone inte senare i graviditeten när risken för missfall är låg. Många blir nog upprörda av att läsa detta. Det sitter hårt att det är strikt 0-tolerans mot alkohol som gäller under en graviditet.
För egen del har jag ingen som helst plan att dricka alkohol de närmaste månaderna (och författarna förespråkar såklart inte detta heller), men jag måste säga att boken många gånger har gett mig en tankeställare. När man inte själv är så kunnig eller känner sig som en expert så är det lätt att lita på den information man får från myndigheter och vården, men det kan såklart finnas anledning att vara källkritisk. Myndigheter sitter sällan på någon ytterligare information än alla andra och inom många områden, inte minst graviditeter och förlossningskomplikationer, är forskningen helt klart eftersatt och kunskapsläget därmed ganska dåligt underbyggt. Då blir råden vad de är. Jag tror att det är bra att påminna sig om att många ”måsten” bygger på osäker kunskap, som kan se helt annorlunda ut imorgon. Gör man ”fel” spelar det i många fall ingen större roll i det långa loppet.
Trots att boken är inriktad på att bygga på vetenskapliga studier och att gå igenom forskningsläget så måste jag säga att det finns åtminstone en grej som faktiskt känns mer som författarnas åsikt än fakta. Det handlar om hur man väljer att dela på föräldraledigheten. Författarna visar och förklarar på många sätt hur ekonomiskt och karriärmässigt dåligt det är att ta ut en lång föräldraledighet och det är ingenting jag ifrågasätter en sekund. Själv kan jag heller inte tänka mig att dela på något annat sätt än 50/50. Min ambition är att vara föräldraledig maj–december. Men det måste ju ändå vara upp till var och en! Allt är inte pengar. Man kan värdesätta annat i livet. Så länge man är medveten om vad en lång föräldraledighet kan innebära för ekonomin och pensionen så måste man ju ändå som vuxen person få göra det som känns bäst för en själv. Jag gillar författarnas feministiska idé om att dela lika, men hur mycket jag än instämmer i deras resonemang så känns det ändå mest som en åsikt.
Med det sagt: jag tycker fortfarande att det här är en kanonbra bok för de som väntar barn. Jag kan verkligen rekommendera Praktika för blivande föräldrar som ett intressant komplement till all annan information man översköljs av när man väntar barn.
Praktika för blivande föräldrar
Praktika för blivande föräldrar av Cecila Chrapkowska och Agnes Wold
Nora av Merete Pryds Helle är en intressant roman om kvinnors villkor och ett skavande äktenskap, en berättelse baserad på Henriks Ibsens klassiska drama Ett dockhem. Betyg: 4 solsemestrar av 5.
Nora av Merete Pryds Helle är en berättelse som bygger på Henriks Ibsens klassiska drama Ett dockhem, där huvudpersonen heter just Nora. Jag har inte sett eller läst Ett dockhem, men är någorlunda bekant med berättelsen ändå: Nora som lever i det utåt sett perfekta äktenskapet och det lika perfekta hemmet, men som inte trivs i den snäva roll hon tilldelats som kvinna.
I Helles tappning är Nora en flicka som växer upp och blir en ung kvinna, handlöst förälskad i en student som bor hos dem tillfälligtvis. Det blir så småningom äktenskap, hastigt ingånget och på enklaste vis, och barn: Noras roll och plats är färdig och klar. Nu är hon hustru och mor. Som läsare är det svårt att förstå passionen. Maken, Torvald, beskrivs som fullständigt egotrippad, oromantisk och obehaglig. Nora är dock beredd att offra mycket för äktenskapets skull. Ett ödesdigert beslut är att förfalska en namnteckning för att kunna ta ett lån och bekosta en utlandsvistelse, som är tänkt att bota makens psykiska ohälsa.
Det finns säkert delar i Nora som går mig förbi: paralleller och kopplingar till Ett dockhem som man såklart inte snappar upp om man inte har sett/läst Ibsens variant. Däremot drogs tankarna omedelbart till andra starka berättelser om kvinnors villkor. Jag tänker på Hilma i Kerstin ThorvallsNär man skjuter arbetare…. Hilma, som ”gifte upp sig” klassmässigt, men först efteråt blir varse att hennes make är psykiskt sjuk och att äktenskapet delvis kommer att innebära sexuella övergrepp och en livslång oro över att dottern ska råka illa ut. Jag tänker på Alberte i Cora SandelsAlberte-böcker. Alberte som växer upp i en nordnorsk, borgerlig familj med en sinande förmögenhet. Familjen satsar på brodern, som ska utbildas och bli något. För Alberte är tillvaron instängd och medger inte många drömmar.
I Nora finns samma instängdhet, samma tomhet när det visar sig att äktenskapet inte riktigt blir vad hon trott och hoppats på. Samtidigt finns det logiska glappet. Vad såg hon i Torvald? Varför gifte de sig? Jag är inte riktigt på banan, men det kan jag bortse från. Det här är en intressant och tankeväckande berättelse. Jag blir framför allt sugen på att se/läsa Ett dockhem.
Helles roman om Nora är en del i ett skandinaviskt förlagssamarbete där danska, svenska och norska författare har fått tolka några av Ibsens dramer och det här är alltså Danmarks bidrag (är du nyfiken på de övriga delarna så är det alltså Henrik av Vigdis Hjorth och Hilde av Klas Östergren som är Norges respektive Sveriges bidrag).
Nora Helmers utveckling från en undergiven docka i ett förljuget äktenskap till en kvinna som går sin egen väg (genom att gå sin väg), sker i tre akter: från det på ytan idylliska julpyntet, över avslöjandet som förfalskare, den vilda tarantelladansen, räddningen från att ha blivit avslöjad som brottsling och den samtidiga insikten att maken inte bryr sig om henne utan bara sig själv. Porten slår igen. Ridå.
I Merete Pryds Helles roman får vi följa hur Nora kommer till insikt om sig själv, inte i tre akter utan under ett helt liv. Hon har alltid blivit behandlad som ett barn, först av fadern, sedan av maken, men genom kvinnor i sin närhet förmått att utvecklas intellektuellt såväl som sexuellt, och på så sätt leva ett parallellt liv. Hennes kärlek till maken är stor, hon har till och med förfalskat sin fars underskrift för att genom ett lån kunna bekosta en resa för att rädda hans hälsa efter ett sammanbrott. Men i Italien förstår hon att ju mer kraft maken får, desto tommare blir hon.
Så när julen närmar sig i familjen Helmers hem är vi läsare väl rustade för det slut vi så väl känner. Och några verkliga överraskningar har vi fått på vägen.
Förlagets beskrivning
Originalets titel: Nora (danska). Översättare: Stewe Claeson. Uppläsare: Gunilla Johansson Gyllenspetz. Utgivningsår: 2019 (första svenska utgåvan, Natur och kultur), 2020 (den här Radioföljetongen, Sveriges radio). Antal sidor: 190 (ca 8 h lyssning). ISBN: 9789127163423.
Merete Pryds Helle
Merete Pryds Helle (född 1965) är en dansk författare, bland annat känd för romanen Folkets skönhet, som kom ut på svenska 2018.
Fjärilsvägen av Patrik Lundberg är en mycket berörande bok om Patriks egen mamma och en mycket bra bok om klass. Betyg: 5 oplar av 5.
Fjärilsvägen är Patrik Lundbergs berättelse om sin mamma, Birgitta Lundberg. Birgitta hade allt det där som många drömmer om: man, två barn, villa och jobb. Sedan kom skilsmässan och med det en ekonomi som inte gick ihop. Så småningom drabbades hon av de krämpor och sjukdomar som kom att bli ett allt större hinder i vardagen och livet och leda till ett liv på sjukpenning. Till slut hamnade Birgitta i fullständig misär och 67 år gammal gick hon bort. Det är en resa nedåt, utan att Patrik för den sakens skull målar ut henne som ett offer. Här ryms både goda stunder och sorgliga stunder, misslyckanden och besvikelser liksom små framgångar. Ibland gör mamman rent förfärligt sårande saker mot Patrik och andra, men mestadels lyser det igenom att det finns en enorm kärlek mellan Patrik och hans mor, om än med perioder då deras relation skaver och är svår att upprätthålla. Fjärilsvägen är ett porträtt som ger en levande bild av en kvinna som mestadels levde ett väldigt slitsamt liv och om en son som präglats starkt av det.
Under Patriks uppväxt unnar sig mamman ingenting, allt går till barnen. Det trixas och fixas så att Patrik och hans syster ska få fotbollsskor och kunna följa med på skolresor, men själv unnar hon sig inte ens att äta lunch. Det är lätt att förstå att det slitsamma livet med ett tungt och lågbetalt jobb och en stressig tillvaro som ensamstående mamma kostar på. Birgitta blev bara 67 år och Patrik sätter fingret på något som är väldigt viktigt här: i vårt samhälle har de flesta fått det bättre, men det finns en kategori där utvecklingen går åt andra hållet. Lågutbildade kvinnors förväntade livslängd sjunker. Patrik Lundberg skriver sakligt och precist om klass och den sits som hans mamma delar med så många andra. Samtidigt skriver han om sig själv, som den som växer upp med en ständig insikt om att sakna skyddsnät och att aldrig ha ett nätverk att luta sig mot. Det präglar honom hårt, liksom det att växa upp i ett samhälle som är en vit fläck på kartan, en småstad som aldrig ges utrymme i några medier (nu är läget förvisso annorlunda för hemstaden Sölvesborg – och jo, Jimmy Åkesson finns med i den här boken, paradoxalt nog som en av Patrik Lundbergs förebilder i tonåren). Trots att Patrik sedan mot alla odds lyckas etablera sig som journalist och trots att han skriver uppmärksammade och kritikerrosade böcker så kan han aldrig riktigt känna sig helt hemma och trygg i den värld dit klassresan tar honom.
Jag är i Patrik Lundbergs ålder och växte precis som honom upp under 90-talets finanskris. Min tillvaro var inte alls densamma som Patrik Lundbergs, men jag känner ändå igen mig väldigt mycket. Jag kan inte påstå att jag har saknat något i livet och jag har inte heller vuxit upp med en ensamstående mamma. Ändå delar jag verkligen Patrik Lundbergs känsla av att ingenting kan tas för givet, särskilt inte pengar. Jag fattade det inte då, men 90-talskrisen satte sina spår. Jag tänker ofta på det som vuxen, inte minst för att de flesta runt omkring mig nu för tiden har det väldigt gott ställt. Det blir sådana kontraster när folk i allmänhet reser med familjen på semester till Bali och på skidresor i Alperna (när jag var barn gick vår mest exotiska semester till Dalarna med lånad husvagn), köper nya iPhones till sina barn (jag hade inga statusprylar som barn – mycket av det jag hade i klädväg, cykel med mera var sådant jag ärvt av äldre kusiner och som de vuxit ur) och så vidare, och så vidare. Jag kommer aldrig glömma när jag flyttade från kollektiv till min första hyresrätt. Jag var student och kände mig så stolt och glad över att ha fått ihop ködagar så att jag kunde flytta till min egna lilla etta i ett miljonprogramshus. Jag tyckte den var SÅ fin och mysig och allt sådant. En av mina äldsta vänner blev uppriktigt förvånad och kunde inte förstå att jag inte flyttade till bostadsrätt. För mig fanns det inte på kartan att köpa en bostadsrätt. Jag levde på studiemedel och hade kanske 10 000 kr i en buffert som jag sparat ihop genom sommarjobb. Jag förstod inte ens vad han menade. Han förstod inte vad jag menade. Nu förstår faktiskt ingen vad jag menar när jag aningslöst frågar om blivande bostäder som andras vuxna barn är på väg att flytta till. Jag lever fortfarande i tron att man hyr när man flyttar hemifrån, men här köper man naturligtvis en bostadsrätt till ungarna. ”Alla” gör det i den lilla akademikerbubbla jag mestadels befinner mig. Detta och tusen andra saker kommer aldrig riktigt att gå in, misstänker jag. Precis som att jag aldrig riktigt kommer att kunna slappna av och känna att det löser sig när det gäller jobb (trots att jag aldrig någonsin har varit arbetslös längre än en sommar). Jag har aldrig haft några släktingar i min bransch, ingen som har kunnat fixa in mig på något jobb eller kratta för mig. Jag sökte 80 jobb i hela Sverige när jag pluggade min sista termin och fick nobben. Jag tror aldrig att något sådant där ska lösa sig. Jag hör inte till alla de studiekamrater som pluggade till ingenjör för att deras pappa hade gjort precis det och för att det fanns ett familjeföretag att ta över. Ingenting sådant. Ingen har kunnat dela med sig av erfarenheter kring att plugga, ingen har kunnat ge tips kring hur jag ska tänka kring studier och karriär. Jag har uppfunnit allt själv och då blir man också ganska ensam. Jag misstänker att Patrik Lundberg har känt något liknande. Han som först inte ens sökte till journalistutbildningen på Skurups folkhögskola, för den ansågs omöjlig att komma in på, och som han sedan kom in på med högst poäng av alla. Varför trodde han att han inte skulle komma in? Det är sådant man lätt tror när absolut ingen i ens omgivning har gjort något liknande.
Det är inte synd om mig, långt ifrån. Ursäkta att jag började skriva om mig när det här inlägget egentligen handlar om Fjärilsvägen. Det är hur som helst en bok som väckte många tankar, minnen och känslor – och det är väl ett gott betyg.
En sak till förresten. I boken citerar Patrik Lundberg Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch: ”Låg pensionen efter föräldraledighet, deltid och ett låglöneyrke. Är det ojämställdhet? Gör andra val, få annat resultat.”. Det är ett gammalt citat, men det är verkligen svårt att släppa. Ebba Busch får mig att vilja spy.
Fjärilsvägen av Patrik Lundberg
Uppläsare: Martin Wallström. Utgivningsår: 2020 (Albert Bonniers förlag), 2020 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier Audio). Antal sidor: 175 (ca 4,5 h lyssning). ISBN: 9789100181987, 9789100185961.
När Birgitta Lundberg föddes fanns det hopp, även om hennes liv. I rekordårens och folkhemmets Sverige kunde en arbetarflicka på landsbygden gå åtta år i skolan, ett år i husmoderskola och få ett kontorsjobb måndagen efter examen. Hon kunde spara till körkort och bil, åka på dans och hitta kärleken.
Snart levde Birgitta Lundberg den svenska drömmen: Make, två barn. Volvo och villa. En välfärd som fanns där när hon behövde den. Sedan kom 1990-talets finanskris. Skilsmässan och stressen. Fattigdomen. Barnens liv till varje pris.
Patrik Lundberg växte upp på Fjärilsvägen i Sölvesborg. Nu är Fjärilsvägen en kärleksförklaring till hans mor, och en berättelse om det svenska klassamhället.
Förlagets beskrivning
Patrik Lundberg
Patrik Lundberg (född 1983) är en svensk journalist och författare. Han debuterade 2013 med den självbiografiska ungdomsboken Gul utanpå, som bland annat handlar om att vara adopterad och göra en återresa. Sommaren 2020 var Patrik Lundberg värd i Sommar i P1 och hade ett hyllat program som precis som Fjärilsvägen handlar om hans mamma. Patrik Lundberg är krönikör på Expressen. Han har en hemsida och finns på Twitter och Facebook.
Hur man botar en feminist av Nanna Johansson är en kul och vass satir, förvånansvärt aktuell fortfarande. Betyg: 4 facebookgrupper av 5.
Hur man botar en feminist, av Nanna Johansson, är ett seriealbum som kom ut första gången 2013. Jag har läst de flesta (alla?) av Johanssons tidigare album och det är lite av en gåta att just den här har blivit liggande så länge. Till slut började jag läsa med en viss tvekan. Satir behöver vara aktuell och relevant för att bli kul, så det var inte givet att Hur man botar en feminist skulle funka såhär sju år senare. Faktum är dock att den här boken fortfarande är både rolig och brännande, trots att en stor del av den består av ”De tio intressantaste sidorna man hittar om man skriver sökordet […] på Facebook”, vilket känns lite daterat nu när Facebook är lite passé och gemene man knappast trycker på gilla-knappen på samma sätt som för 10 år sedan längre. Även om just Facebook känns lite gammalt så är i och för sig texterna kring Facebooksidorna mitt i prick även idag.
Det finns också mycket annat i seriealbumet som känns förvånansvärt aktuellt. En del av texterna handlar exempelvis om näthat mot kvinnor och tyvärr är det inte mycket som har blivit till det bättre på den fronten, vad jag förstår. Kvinnor i offentligheten får fortfarande utstå mycket hat på nätet och det gäller inte minst politiker och journalister. Här lanserar Nanna Johansson den ultimata boten för att rädda dessa näthatade feminister – kuken. Nanna avväpnar antifeminister genom att förlöjliga deras typiska sägningar och det blir väldigt kul.
I boken hinner Nanna även ägna sig åt en del nätdejtning och jobbsökande, på sitt helt gränslösa sätt såklart. Man blir både full i skratt och känner för att dra fram tusen skämskuddar. Det här är helt klart ett fullmatat och roligt seriealbum som bjuder på mycket humor. Allra svårast hade jag att hålla mig för skratt när jag läste bonusmaterialet, där Johansson kommenterar teckningar i en målarbok. Jag hoppas att den inte finns på riktigt.
Hur man botar en feminist av Nanna Johansson
Utgivningsår: 2013 (första utgåvan, Galago). Antal sidor: 125. ISBN: 9789170377488.
Nanna Johansson gör sitt bästa för att passa in i det svenska samhället. Hon nätdejtar, skriver konstruktiva tips på Moderaternas hemsida och svarar på Platsbankens annonser, men hur hon än gör blir det fel. Frågan är om det är hon som borde förändras, eller det samhälle som anser att kvinnor behöver särskilda tjejpennor och att feminister botas med kuk.
I sin fjärde bok Hur man botar en feminist går Nanna Johansson, med ett virrvarr av serier, collage, nedriga photoshoppningar och bildmaterial rikligt illustrerat i paint, till fullständigt respektlös attack mot näthatare, främlingsfientliga och ett allt mer tröttsamt patriarkat. Resultatet kan bara beskrivas som elakare och roligare än någonsin.
Förlagets beskrivning
Nanna Johansson
Nanna Johansson (född 1986) är en svensk serietecknare och poddprofil. Nanna Johansson finns på Twitter och Instagram.
Grattis på kvinnodagen då! Idag infaller den internationella kvinnodagen, en dag för att uppmärksamma kvinnors situation över hela världen. Jag tänkte passa på att tipsa om några böcker från det senaste årets läsning, böcker där kvinnors situation skildras på ett särskilt intressant sätt.
Musan
Musan av Jessie Burton är en bok som bland mycket annat handlar om skapande kvinnors villkor. Det är 30-tal i Spanien och Olive skapar häpnadsväckande, färgsprakande målningar som väver ihop hennes speciella relation till familjens hemhjälp med traditionella berättelser och myter. Det är betydelsefull konst. Men det räcker inte. Det krävs att målningarna tillskrivs en man för att de ska nå ut. Ser världen fortfarande ut såhär? Nja, kanske inte riktigt, men det är uppenbart att män och kvinnor inte har samma villkor. Alldeles för många kvinnor jobbar på, strävsamt, och krattar manegen åt män som sedan skuttar in och tar all cred och vinner alla fördelar. Jag ser det hela tiden i min egen närheten. Det är faktiskt så.
Musan av Jessie Burton
Vi kom över havet
Känner du till de japanska ”postorderbrudarna” som under 20-talet lurades till USA för att gifta sig med fattiga män, helt olika de män de sett på bild och fått lockande brev från? Jag hade ingen aning förrän jag läste Julie Otsukas makalösa och berörande kortroman, Vi kom över havet, om just dessa utnyttjade kvinnor. Boken har inslag av kärlek och lycka, humor och glädje, men är mest en bok om nöd, smärta, lidande, sorg. Och rasism. Otsukas roman levandegör bortglömda livsöden.
Vi kom över havet av Julie Otsuka
Väggen
I Marlen Haushofers klassiker Väggen hamnar en kvinna bakom en osynlig vägg. Hon finner sig plötsligt avskärmad från resten av världen och lever isolerad i en alpstuga tillsammans med sin hund, ko och katt. Hon återgår till ett enkelt liv, nära naturen, och utan att bli störd av någon, ingen man, ingenting. Det är ett hårt och slitsamt liv och boken väcker många tankar om livet, vilket tempo vi väljer att ha i våra liv och vad vi väljer att göra med livet. Allt detta är frågor som kvinnor i alla tider tycks tampas med. Det här med att räcka till på alla fronter, ni kanske vet.
Väggen av Marlen Haushofer
5 noveller
Under året har jag läst flera riktigt bra noveller med mer eller mindre uttalat feministiskt fokus:
Elin WägnersDe blå silkesstrumporna, om en kvinna som vågar stå upp mot orättvisor och ojämlighet på sitt jobb.
Lappin och Lapinova av Virginia Woolf, en novell om en kvinna som gifter upp sig och försöker att hitta sin plats i sitt nya sociala sammanhang.
Vilhelm MobergsAvlägset mål, som handlar både om avlägsna mål under en vandring i Alperna, men ännu mer om det mål som väntar vid hemkonsten från alpresan: att komma hem och våga skaffa sig ett mer självständigt liv.
Rösten av Birgitta Stenberg som handlar om en ung kvinna som attraheras av den betydligt äldre föreläsaren på hennes universitetskurs. Och nä, maktförhållandena är inte riktigt som man kanske tror.
Blomman av Suzanne Brøgger, en novell om en kvinna som försöker att både vara den kvinna hon tror att hennes förälskelse vill ha och den självständiga och fria kvinna hon faktiskt är.
Här kommer fler noveller från min tjusiga adventskalender som jag hade i julas. 🙂
Lille Viggs äventyr på julafton
Lille Viggs äventyr på julafton är en klassisk julberättelse av Viktor Rydberg (författaren till dikten Tomten, ”Midvinternattens köld är hård…”, ni vet). Jag läser att den har illustrerats av Jenny Nyström och sänts i radio varje julafton under 50-talet, så jag förstår att det är en julberättelse som många har en relation till. För mig blev det här dock min första bekantskap med Lille Vigg, den fattige pojken som under självaste julaftonen får följa med en liten tomte under hans färd runt bygden. Julklappar delas ut i både enkla och överdådiga hem och till slut går färden ända till fjällkungen. En väldigt mysig och tänkvärd julsaga, tycker jag.
Betyg: 4 bjällror av 5.
Utgivningsår: 1874 (första utgåvan, T. Hedlunds förlag), 2019 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 29. ISBN: 978-91-7589-402-7.
Den sista vägen
Den sista vägen är den första text som getts ut på svenska av författaren Rachel Korn, som tvingades lämna Polen under första världskriget och sedan fly igen under andra världskriget. Den här novellen utspelar sig under just andra världskriget, när en familj sitter till bords i ett getto och står inför det ofattbara att de måste välja vem som ska gå, gå och aldrig komma tillbaka. En oerhört smärtsam och berörande berättelse.
Betyg: 4 bröllopsklänningar av 5.
Den sista vägen av Rachel Korn
Originalets titel: Der letster veg (jiddisch). Översättare: Beila Engelhardt Titelman. Utgivningsår: 1957 (första kanadensiska publiceringen, i Nine Dertseylungen), 2019 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 24. ISBN: 978-91-7589-305-1.
Avlägset mål
I Per Anders Fogelströms Ett avlägset mål befinner sig en kvinna på semester med sin syster. De vandrar i alperna, men det avlägsna målet som titeln syftar på är inte bara de toppar som visar sig ligga så mycket längre bort än vad de gjorde vid en första anblick. Målet handlar också om vad för slags liv som väntar när resan är slut, att komma hem till sin make och våga skaffa sig ett mer självständigt och eget liv. En kort och tänkvärd liten berättelse om de långa vägar som ibland krävs för att nå sitt mål.
Avlägset mål av Per Anders Fogelström
Utgivningsår: 1957 (första publiceringen i Folket i bild), 2019 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 16. ISBN: 978-91-7589-300-6.
Shoot the Messenger
Shoot the Messenger av Hanna Eriksson är vinnarbidraget i Novellix novelltävling 2018. Novellen består av en sårad messengerkonversation där en ung kvinna blir varse att den man hon brukar skriva med har träffat någon annan och inte är intresserad av något mer än vänskap. Deras skrivande har varit flörtigt och laddat under en tid och när de senast träffades i det verkliga livet slutade det också med sex. Inte konstigt att hon har byggt upp förväntningar och trott att det skulle bli något mer. Nu är allt raserat och jag tror att många kan läsa den här berättelsen med stor igenkänning. Samtidigt som författaren verkligen lyckas ringa in hur knepigt det kan vara att skriva med någon och att bygga upp en förälskelse på distans, så tycker jag ändå att novellen inte var helt bra. Jag har i perioder försjunkit i Storytels Stories, en app med små berättelser som samtliga är skrivna som just messenger-konversationer. Om berättelserna i Stories är rappa och har ett driv, så är konversationerna i Shoot the Messenger långa och stolpiga. Skriver folk sådär? Ältar folk sådär i text till någon annan? Det känns inte trovärdigt eller på riktigt.
Betyg: 2 Adidas-byxor av 5.
Utgivningsår: 2019 (Novellix). Antal sidor: 27. ISBN: 978-91-7589-314-3.
Män visar kuken för mig av Caroline Hainer är en essäsamling om fenomenet dickpics. Det är en oväntat intressant bok, som paradoxalt nog säger mycket om kvinnlighet. Betyg: 3 reflekterande vattenkokare av 5.
Män visar kuken för mig av Caroline Hainer.
Män visar kuken för mig är en essäsamling av journalisten Caroline Hainer. Idén till boken kom när Hainer dejtade och plötsligt fick sin livs första dickpic skickad till sig. Den som inte har rört sig i dejtingvärlden sedan de smarta telefonernas intåg kanske aldrig har sprungit på fenomenet, men om man får tro Hainer så är det extremt vanligt att dejtande kvinnor får ta emot ovälkomna och oväntade foton på mäns kön (dickpics alltså). Hainer hade en idé om att skriva ett reportage om fenomenet, men det svällde till en hel bok. Det är alltså inte en bok om par som ägnar sig åt ”sexting” (att skicka sexiga meddelanden till varandra) eller en bok som i första hand handlar om sexuella trakasserier eller om den typ av kuk-bilder som skickas för att hota eller demonstrera makt, nej, det är en bok om den mer oskyldiga kuk-bilden, den som närmats naivt skickas i en förhoppning om att mottagaren ska gilla det hen ser. Eller varför män nu skickar dickpics.
Jag och många andra har sluppit detta fenomen och kanske kan man tänka att dickpics är något väldigt nytt och övergående, men jag insåg redan när jag läste baksidestexten att det inte alls är så. Män har visat kuken sedan de för första gången hittade ett sätt att göra detta. Pojkar och män ristar in kukbilder på väggar och ritar kukar i snön. För pojkar och män är det heller inte helt ovanligt att ha ett namn på könet och att prata peppande till det i olika situationer. Detta och det mesta andra i den här boken känns totalt främmande för mig som kvinna och kanske just därför tyckte jag att den här boken var både knäpp, kul och intressant. Det här är också en bok som paradoxalt nog säger väldigt mycket om just kvinnlighet. Varför har inte det kvinnliga könsorganet samma symbolvärde och betydelse? Varför är det så få tjejer som skryter om sitt könsorgan eller skickar nakenbilder på sig själva? Varför är det så få tjejer som tänder på dickpics? Hainer redogör för en hel del tankar och teorier kring detta och annat. Det är tankeväckande och intressant, även om jag ibland undrar hur välunderbyggda alla påstående är. Ibland saknar jag källor, helt enkelt, men överlag är det en riktigt bra bok om ett ämne om ett fenomen som kanske rymmer mer än vad man från första början tror. Jag gillar också att Hainer skriver om dickpic-fenomenet från alla möjliga vinklar och med alla möjliga ingångar och att hon sällan tar ställning till någon slags rätt eller fel. Det här är ingen arg bok om det oförskämda i att män, helt ur det blå, skickar bilder på sina praktstånd. Det är mer en nyfiken bok som försöker svara på varför och helt sakligt beskriva fenomenet utifrån kultur, historia och hur vi tycks fungera som människor. En förvånansvärt intressant bok, som sagt!
Citerat ur Män visar kuken för mig
”Jag ställde lite frågor, undrade vad han gjort under dagen. Jag bad honom nämnda den senaste filmen han sett på bio. Han svarade kortfattat och ointresserat. Han tog lång tid på sig att svara, jag kände hans initiala intresse svalna och försvinna. Synd, det känns alltid som en investering att börja prata med någon över internetkanalerna. Som resultatet av en lång dags – eller veckas – skördearbete. Ett evigt plockande av ogräs. Att hitta en fullgod potatis, alltså en person med till synes attraktivt utseende och någonting i presentationstexten som väcker ett intresse, är något man lär sig ta tillvara på. Så det var ändå med viss besvikelse jag insåg att den här killen gått vidare. Man känner igen en gäspning när man ser den, även i mejlform. Han skrev ”Vill du se en bild jag tog idag” och jag svarade ”okej” och han skickade en bild på sin kuk.
Bilden var tagen av honom själv sittande i sängen, benen särade. Jag kunde se att han behövt hålla mobilkameran i en speciell vinkel. Jag insåg att han måste ha tagit många testbilder för att få till den. Eller så var detta långt ifrån den första dickpic han skickat. Kanske hade han inte ens tagit bilden idag utan hade den på lut och skickade till tjejer som han pratade med på nätet.”
Män visar kuken för mig av Caroline Hainer
Män visar kuken för mig
Uppläsare: Caroline Hainer.
Utgivningsår: 2017 (första utgåvan, Mondial), 2017 (den här ljudboksversionen, Adelphi audio).
Antal sidor: 190 (ca 5 h lyssning).
ISBN: 978-91-88671-02-8, 978-91-88711-30-4, 978-91-88711-29-8.
Caroline Hainer
Caroline Hainer (född 1976) är en svensk författare, kulturjournalist och filmkritiker. Hennes debutroman, Inte helt hundra, kom ut 2013 och hennes senaste bok är essäsamlingen Män visar kuken för mig. Hainer bloggar på bloggen Jazzhands och twittrar under @jaxxhands.
Förlagets beskrivning
”Varför älskar unga killar att rita snoppar i snön? Hur kommer det sig att sju av tio män har ett smeknamn på sin penis? Vad får en man att skicka en dickpic?
I Män visar kuken för mig söker journalisten Caroline Hainer svaren. I fokus står det manliga könet, och inte minst mäns komplexa relation till detsamma. Sökandet leder henne mot såväl en ifrågasatt manlighet som till den antika konsten, lagboken, valkampanjer och de riktigt mörka skrymslena på internet.”
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
