Etikett: Invandring

  • Jerusalem

    Jerusalem

    Jerusalem skulle kunna vara en modern såpopera och det säger jag mest på ett positivt sätt. Här finns alla möjliga såpoperaelement: folk som går med i en sekt, en hel by som splittras på grund av detta, folk som blir kära i varandra och sedan ångrar sig och sedan ångrar sig igen, en båtolycka, som inte är helt olik Titanics förlisning, skrock och sagor, en liten dos övernaturlighet, död och elände och barn som föds. Jag undrar lite hur den togs emot när den kom för över 100 år sedan och jag tänker mig att om en moden bok kom ut idag och berörde samma ämnen och samma spann av ämnen skulle jag nog förkasta den som lite löjlig, men jag förkastar inte denna. Jag tycker den är skön, i brist på bättre ord, och det hade jag definitivt inte väntat mig av denna gamla klassiker.

    Delar av den kan jag känna liknar Utvandrarna ganska mycket och det är ju en bok jag verkligen tycker om. När jag skriver detta menar jag mest att folk utvandrar även i denna bok och att man får följa dem genom så många sidor att de till slut känns som gamla bekanta och man känner med dem i allt de gör och hittar på. Det är också trevligt att få kika in i det Dalarna som Lagerlöf beskriver och den vardag hon berättar om.

    Jag har inte gillat allt jag har läst av Lagerlöf, men denna rekommenderar jag varmt. Det gick inte i ett rasande tempo att läsa ut den, men det var hur som helst en väldigt trevlig läsupplevelse.

  • Du rêve pour les oufs

    Du rêve pour les oufs

    Åh, vad jag gillar Faïza Guène! Jag tyckte hemskt mycket om Kiffe kiffe demain och den nyligt utlästa Du rêve pour les oufs är en nästan ännu större favorit. Tur att det finns sådana här lagom tjocka, lättlästa och finfina böcker som får mig att vilja fortsätta hålla igång franskkunskaperna.

    Ahlème är 24 år och bor i en förort till Paris tillsammans med sin pappa och yngre bror. Hon flackar runt på olika korttidsanställningar, skvallrar med sina vänner, dejtar hopplösa killar och försöker att hålla ordning på sin bror, som missköter skolan och ägnar sig åt tvivelaktiga affärer, trots att en utvisning till hemlandet, Algeriet ligger över honom som ett stort hot.

    Så mycket mer än drömmar finns det kanske inte att leva på för många som lever som Ahlème, men Ahlème själv beskrivs inte som ett offer, utan som en tjej med ganska mycket skinn på näsan. Jag tycker verkligen bra om berättelsen om henne, som blandar allvarliga ämnen med mycket humor och ett ungt språk. Trots att jag långt ifrån kan franska flytande tycker jag att boken är lätt att ta till sig på originalspråket och att den är väldigt kul att läsa. Hur den fungerar i översättning vet jag inte, men gissningsvis är den lika styltig och konstig som franska böcker tyvärr nästan alltid är i översättning!

    Det är såhär jag vill läsa Guène, på franska, och jag vill läsa mycket mer av henne!

  • Kiffe kiffe demain

    Kiffe kiffe demain

    Doria är femton år och bor i en förort till Paris med sin mamma. Pappan har lämnat dem för att hitta en ny fru i hemlandet Marocko. Tillvaron är inte helt lätt. Mamman är analfabet och har ett skitjobb som hotellstäderska, så Dorias kläder är inga hippa jeans utan kläder från loppmarknader eller second hand och Doria och mamman får regelbundet besök från socialarbetare, som vill väl men som inte lyckas riktigt.

    Kiffe kiffe demain är en charmig ungdomsbok. Doria har många tonårstankar om kärlek och livet och framtiden. När jag läser den minns jag hur det kunde kännas att vara tonåring. Samtidigt berättar den om det inte alltid lätta livet i förorten med all den kriminalitet och andra problem som finns där. Jag tror att Kiffe kiffe demain kan skapa debatt i Frankrike, men som svensk läsare är den största behållningen att det är en charmig, rolig och träffsäker ungdomsbok. Det är ingen dålig behållning. Jag tycker jättemycket om den här boken!

  • Kalla det vad fan du vill

    Kalla det vad fan du vill

    Kalla det vad fan du vill är den kaxiga titeln på den här romanen, som handlar om några invandrare i Malmö. Det är en på samma gång skojig och tankeväckande bok om människor, kulturer och allas förväntningar på hur man ska uppleva sin situation som invandrare.

    Jag tycker den största behållningen med boken är humorn. Utöver det kan jag inte riktigt fatta vad den är ute efter. Det känns som att den ömsom driver med alla svenskar, ängsliga för att säga något fel eller hamna i en kulturkrock, ömsom driver med alla lätt främlingsfientliga svenskar, ömsom driver med de invandrare som känner sig bittra över sin situation och allt de har lämnat för att ta sina barn till Sverige och ömsom driver med de invandrare som vill bli ”svenska”. Jag vet inte vilket beteende som författaren över huvud taget anser är tillräckligt okej för att inte drivas med, för här skojas det om det mesta.

    I det stora hela en intressant bok! En kul sak är att alla dialoger är skrivna på dialekt/brytning. Själv har jag svårare att förstå skånskan än ”invandrarsvenskan”, vilket säkert var tanken.

  • Tätt intill dagarna: berättelsen om min mor

    Tätt intill dagarna: berättelsen om min mor

    Tätt intill dagarna kretsar runt den oerhörda sorgen kring en mors döende. Mustafa Can berättar själutlämnande och öppet om de sista månaderna tillsammans med sin mor och om tiden efter. Det är svårt att inte beröras av något som verkligen är skrivet från hjärtat. Det här är innerlig kärlek och innerlig sorg.

    Beskedet att modern inte har många månader kvar att leva väcker också tankar hos författaren. Vem var hans mor? Han vet vad hon var: en kärleksfull och nästan till självutplåning uppoffrande moder, men inte vem hon var. Sökandet går via skuldkänslor från uppväxten och via andras berättelser om mamman.

    Faktumet att modern vårdas i Sverige istället för kring hennes väninnor väcker också andra tankar, tankar kring utvandring och om att återvända till hemlandet.

    Det är en djupt berörande bok om styrka och moderskap. Jag har normalt sett svårt för dokumentära romaner, som gärna tenderar att bli sentimentala och göra avkall på den språkliga nivån. Det här är ett undantag. Det är ärligt, välberättat och vackert.

  • En plats i paradiset

    En plats i paradiset

    Kadir hinner både utsättas för tortyr och tillbringa en tid i en dödscell i Irak innan han lyckas fly till Sverige – och bli utvisad. Fantastiskt nog lyckas han ungå den oundvikliga döden i Irak efter utvisningen och han får efter en del krångel permanent uppehållstillstånd i Sverige.

    Sverige blir till en början som paradiset för Kadir, men efter ett tag börjar han inse att han inte har någon plats i sitt nya land. Han tillhör en annan kultur och kulturkrockar är oundvikliga, liksom funderingarna på hur hans vänner och familj har det i Irak, där kriget alltjämt fortgår.

    Den här boken är en gripande redogörelse för hur det kan vara att tvingas på flykt från sitt hemland. De hemskheter som man har hört nämnas lite i förbigående på TV-nyheterna blir i den här boken betydligt mer verkliga och sorgligare. Det enda som jag tycker är lite tråkigt i den här boken är att den sträcker sig över så lång tid (1978-1988) att somliga intressanta saker bara hastas förbi, men hur skulle dryga 350 sidor kunna räcka till för att beskriva allt detta svåra?

  • Tea-bag

    Tea-bag

    Mankell är kanske mest känd för sina kriminalromaner om Kurt Wallander. De som har läst alla Wallander-böckerna och funderar på att läsa Tea-Bag har en klart annorlunda läsning framför sig och kommer till och med att få läsa om hur Mankell driver med kriminalromanfenomenet. Själv har jag bara läst Mankells ungdomsböcker tidigare, men det var ändå skojigt att läsa den här lite förmodat självironiska boken.

    Boken handlar om en poet som mer eller mindre får i uppdrag att skriva en kriminalroman, men som istället dras in i ett gäng invandrarflickors liv. Ingenting blir plötsligt som han tänkt sig och den kriminalroman, som han i och för sig aldrig har velat skriva, blir aldrig påbörjad och de invandrarflickor, som han egentligen har i uppgift att undervisa i hur man skriver, skriver inte ett ord. Däremot får han höra deras minst sagt svåra berättelser om hur de kom till Sverige. Några av dem är till och med människor som inte finns: deras identitetshandlingar är sedan länge sönderrivna för att de ska få stanna kvar i Sverige lite längre och de har tvingats att gå under jorden.

    Flickornas berättelser är angelägna och viktiga, men når inte alltid ända fram eftersom boken i övrigt har en sådan humoristisk ton. Det poängteras dock i efterordet att alla flickorna i boken finns på riktigt, även om det här är en roman och ingen dokumentär. Jag läser gärna om invandrarflickors situation och jag tycker om hur boken beskriver deras liv. Istället för att vara svaga människor att tycka synd om framställs alla invandrartjejerna i boken som starka och fulla med stolthet. Det finns helt klart intressanta delar i den här boken, men boken som helhet får bara ett medelbetyg eftersom jag trots allt inte tycker att ett så allvarligt ämne passar att skriva en sådan här bok av. På ett sätt skulle man kanske kunna tänka sig att en satir har lättare att nå fram eftersom man tänker till när det blir lite skruvat, men i det här fallet blev det inte riktigt så.

  • Vita tänder

    Vita tänder

    Vita tänder är, på gott och ont, en riktig tegelsten: ont eftersom det tog sådan tid för mig att läsa ut den och gott för att en lång bok ger en chansen att verkligen lära känna karaktärerna i boken. Jag älskar sådana här tjocka och härliga böcker där man verkligen får kika in i folks liv! De blir till karameller att suga länge på!

    Huvudpersonerna i den här boken är medlemmarna i två familjer i London: familjen Jones och familjen Iqbal. Familjen Jones består av Archie, hans betydligt yngre och mörkhyade fru Clara samt dottern Irie. Archies bästa vän är bengalen Samad Iqbal, som tillsammans med frun Alsana har tvillingsönerna Magid och Millat.

    Boken behandlar en hel del ämnen, men vävs ändå ihop mycket snyggt i slutet. Kanske skulle man kunna säga att bokens genomgående tema är hur vår uppväxt och våra gener formar oss till de vi är och hur betydelsefullt vårt ursprung kan vara och vilka problem det kan bli av kulturkrockar. För mig är det här dock framför allt en varm, härlig och underhållande bok om livet idag.

    Kanske kan man tycka att boken innehåller lite för många historier i ett, men jag tycker inte att det gör så mycket eftersom boken aldrig blir rörig och eftersom den får ett ordentligt slut.

  • Sista brevet till Sverige

    Sista brevet till Sverige

    Det här är den fjärde och avslutande delen i Vilhelm Mobergs fantastiska romansvit om utvandrarna. I den här boken har Karl Oskar Nilsson med familj bott många år i Amerika. De klarar sig väl i det nya landet och får stora skördar. De har råd med både kor, hästar och andra djur, men det hårda livet som nybyggare har satt sina spår i både Karl Oskar och Kristina. Kristina kan aldrig mer vakna utsövd och hon har inte längre samma krafter som förut. Hon förtröstar dock till Gud och vet att hon kommer leva så länge Gud vill det. Karl Oskar har fortfarande ont i sitt ben som han skadade när han var på väg att rånas för länge sedan.

    Så en dag blir Kristina sämre än någonsin förut och hon och hennes make sätts på en stor prövning.

    Böckerna om utvandrarna är några av de bästa böckerna som jag har läst någonsin. De innehåller verkligen allt: både humor och sorg. Man blir tagen av böckerna och lever sig in i dem och känner med huvudpersonerna i allt som händer dem. Samtidigt är det här en skickligt berättad roman om en del av vår historia. Det här är böcker som man kan lära sig en hel del av samtidigt som det är fantastiska böcker att läsa för sitt nöjes skull.