Etikett: Integration

  • Om det var krig i Norden

    Om det var krig i Norden

    I Om det var krig i Norden av Janne Teller får läsaren leka med tanken på vad som skulle hända om det var krig här hos oss. En mycket tankeväckande bok! Betyg: 5 kakförsäljare av 5.

    Om det var krig i Norden av Janne Teller
    Om det var krig i Norden av Janne Teller

    Om det var krig i Norden av Janne Teller är en ungdomsbok formgiven som ett pass.  Som svensk medborgare är det lätt att se passet som en en pryl, vilken som helst, och inte reflektera över vilken makalös tur vi har som kan använda våra svenska pass för att korsa gränser och bli insläppta lite var som helst. Det är ingen självklarhet att ha ett pass eller att kunna resa fritt – se bara hur många det är som inte ser några andra alternativ än att försöka korsa Medelhavet i de mest odugliga farkoster. Om det var krig i Norden kom ut första gången 2002 (i den danska versionen), d.v.s. långt innan ”flyktingkatastrofen” började diskuteras överallt, men tråkigt nog är boken lika aktuell nu som då. Krigen fortsätter på olika håll i världen och för varje konflikt finns tusentals, hundratusentals, miljontals människor som får sina liv och förutsättningar totalt omkullkastade.

    I Om det var krig i Norden är det de nordiska länderna som är i krig med varandra. Boken inleds med ”Tänk om det blev krig i Norden. Vart skulle du ta vägen?” och sedan fortsätter tankeexperimentet. Det finns hela tiden ett du-tilltal, som tillsammans med konfliktplatsen gör att berättelsen känns nära.

    Det här är ingen lång berättelse, men boken lyckas på ett mycket effektivt sätt väcka tankar. Som person som aldrig har varit på flykt eller upplevt ett krig så går det knappast att förstå vidden av vad krig gör med människor och av den anledningen kanske inte boken ger mer förståelse, men den ger i alla fall mer medkänsla. Jag har aldrig trott att det är en enkel sak att vara på flykt och jag har aldrig trott att det är självklart att just jag har sluppit denna erfarenhet, men efter den här boken är jag ännu mer ödmjuk.

    Jag hoppas att så många som möjligt läser Janne Tellers fantastiskt fina berättelse om att vara på flykt. Boken kan hittas i hyllor för ungdomsböcker, men det här är definitivt en bok som även vuxna har all anledning att läsa. Och när du läser, glöm inte att betrakta de fina illustrationerna av Helle Vibeke Jensen. Illustrationer och form är verkligen pricken över i!

    Citerat ur Om det var krig i Norden

    ”Du har slutat fråga din pappa vart.
    Vart ni ska ta vägen.

    Det finns inget svar på vart. Er familj har blivit en siffra. Fem! Det finns inget land som vill ha fem flyktingar till. Flyktingar, som inte kan språket, som inte vet hur man beter sig i ett klassiskt kultursamhälle, hur man respekterar sin granne, sätter gästens välbefinnande framför sitt eget och värnar om en kvinnas dygd. Flyktingar som inte vet hur man lever i värmen. Nej, det finns inget land som vill ta emot de dekadenta människorna norrifrån. Gudsförnekare, som bara kommer att förstöra de rättrognas levnadsmönster. Arbeta kan de inte heller. De kan inte arabiska, och de är inte vana att hugga i. Flyktingarna från Norden kan inget annat än att sitta på kontor och vända papper. Det behövs ingenstans. Så säger man i den arabiska världen. Den närmaste platsen på jorden med fred och möjligheter till en framtid. Så vart? ”

    Om det var krig i Norden av Janne Teller
    Om det var krig i Norden av Janne Teller

    Om Janne Teller och Om det var krig i Norden

    Janne Teller (född 1964) är en dansk författare som också har arbetat med konflikthantering och fredsprocesser på flera platser i världen, bland annat i rollen som rådgivare åt FN och EU. Hon debuterade 1999 med romanen Odens ö. Hennes senaste bok på svenska är novellsamlingen Allt som är (2014). Janne Teller har en hemsida och en Facebooksida.

    Originalets titel: Hvis der var krig i Norden (danska).
    Illustratör: Helle Vibeke Jensen.
    Översättare: Karin Nyman.
    Utgivningsår: 2002 (första danska utgåvan), 2012 (första svenska utgåvan, Lilla piratförlaget).
    Antal sidor: 64.
    ISBN: 978-91-87027-21-5.
    Andras röster: dagensbok.com, Fiktiviteter, Hyllan.
    Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

    Förlagets beskrivning

    ”Föreställ dig att det är krig – inte i Irak eller i Afghanistan eller i något annat avlägset land – utan här i Europa. I Sverige – hos oss. Med Om det var krig i Norden bjuder Janne Teller in läsaren till ett tankeexperiment. Genom att vända på perspektiven får hon oss att förstå vad det innebär att vara flykting.

    Om det var krig i Norden är en liten bok, utformad som ett pass. Författaren försätter läsaren i flyktingens position och väcker frågor om tolerans och medmänsklighet.

    Janne Teller föddes 1964 i Köpenhamn med österrikisk/tysk familjebakgrund. Hon har studerat statsvetenskap och arbetat som rådgivare åt FN och EU runt om i världen, med konflikthantering och fredsprocesser. Sedan 1995 ägnar hon sig åt sitt skrivande på heltid och bor i New York. Bakom bokens illustrationer står den prisbelönta danska illustratören Helle Vibeke Jensen.

    Om det var krig i Norden har fått stor uppmärksamhet och strålande recensioner runt om i Europa.”

  • Araben

    Araben

    Araben av Pooneh Rohi
    Araben av Pooneh Rohi

    Det är typiska gråa dagar i Stockholm och Yasaman och hennes sambo springer, som så många andra, på oändligt många lägenhetsvisningar. Yasaman drömmer om vackra trägolv, högt i tak och det rätta, centrala läget. Sambon vill få fler kvadrat för pengarna och rymma den familj som han drömmer om att bilda tillsammans med Yasaman. Som för så många andra i dagens Stockholm råkar det bara vara så att annat än familjebildande har kommit emellan, studier t.ex. Nu har Yasaman slutfört sina studier och står inför nästa stora steg som hon ser det: att doktorera. Hon filar och putsar och ängslas över den ansökan som hon ska skicka in för att förhoppningsvis bli antagen som doktorand. Barn? Ja, hon inser ju att den biologiska klockan borde säga något. Det är bara det att den inte gör det.

    I samma stad sitter en man med en prydlig portfölj på tunnelbanan. Ibland är han på möten på arbetsförmedlingen, eller går rent av på arbetsintervjuer, men det framstår bara som oväntade pauser i något som i övrigt mest handlar om att transportera sig och att på så sätt få de innehållslösa dagarna att gå. En gång i tiden var han en framgångsrik ingenjör med ett toppjobb på en stor fabrik. En gång i tiden bodde han med sin familj i ett hus med en vacker liten trädgård. En gång i tiden hade han fru och två små barn. Nu är han ett namnlöst ingenting, en ”arab” (trots att han är perser). Ibland kommer minnena över honom: tortyr, svek, förlust – och skuldkänslor över vad hans livsval har resulterat i och vad han har förlorat längs vägen: längs den väg han tagit sig från Iran och hit, till ett kallt Stockholm.

    Rohis namnlösa iranier i Sverige är en man vars allt har smulats sönder. Hans berättelse speglas i Yasamans på ett på intressant och, ärligt talat, helt hjärtskärande sätt. Yasamans sambo heter något så svennigt som Peter och hennes vänner kallar henne för svennebanan-invandrare (hon själv kontrar skämtsamt med att hon är en ”SD-blatte”). Yasaman rör sig ledigt på medelklassiga Söder och har anammat den livsstil som så många andra lever i de här kvarteren, men inte heller detta livsval kommer utan några uppoffringar. Liksom den namnlösa ”araben” bär på skam över allt som han har låtit rinna ur händerna och de barn som han har förlorat kontakten med, så bär även Yasaman på skam: skammen över att ha fastnat mellan två världar – att framstå som vilken svensk som helst men i hjärtat också leva med något som går allt mer förlorat: hemlandets språk, den tusenåriga poesin, maten, kulturen.

    Araben är en makalöst bra bok om två mörka sidor av att lämna sitt hemland. Jag, som själv är född i Sverige, kan naturligtvis inte förstå vad det kan göra med människor att behöva göra den här resan, men Rohi lyckas beröra mig djupt och ge mig en glimt av vad några av samhällets ”araber” kan tänkas bära på för erfarenheter. Boken är fantastiskt fint skriven och ingenting är tillkrånglat eller dolt. Boken känns många gånger som att stå som ett ögonvittne till något hemskt och handfallet inte komma sig för att ingripa. Att läsa boken ger på sätt och vis också den skam som en sådan situation skulle framkalla – det är så mycket lidande och skuld och känslor av otillräcklighet som rör sig mellan raderna i den här boken att det gör ont.

    Det är bara januari men jag har på känn att jag redan har läst en av årets bästa böcker. Det här är en sådan där sällsynt bra bok som verkligen kan plantera nya tankar och insikter i huvudet. Dessutom är det inte ”bara” en bok om invandring, integration och rasism, det är också en mycket träffande skildring av Stockholm och vår tid och det strösslas tidsmarkörer som verkligen känns igen. Boken känns aktuell och som om den utspelar sig idag. Att jag själv är i Yasamans ålder och har gjort den där resan med doktorerande kanske gör att boken bjuder extra mycket igenkänning till just mig. Jag vet inte om det är så, men jag blev i alla fall väldigt berörd.

    Det enda jag i någon mening skulle kunna önska mig är att Rohi höll igen lite och vågade bjuda på lite mer hopp än vad hon mestadels gör i just den här berättelsen. Det blir ibland lite väl kompakt med allt det sorgliga, skamfyllda, skuldtyngda, stressade och sorgliga. Det är dock en mycket obetydlig invändning, för jag tycker verkligen att det här är en läsvärd bok och jag hoppas att många läser den.

    I korthet

    Rekommenderas för: Den som vill ta del av två berättelser om vad det kan innebära att fly sitt hemland: skulden och sorgen över allt som har behövt lämnats bakom och otillräckligheten den känner som hamnar mellan två kulturer och måste uppleva att den ena bleknar allt mer.

    Betyg: 5 nyslipade parkettgolv av 5.

    Citerat ur Araben

    ”Jag ser tillbaka på dokumentet. Skriver in en rubrik. »Research proposal«. Skriver i mitt namn, datum, institution. Ändrar fonten och storleken. Fetar rubriken. Uppför trappan till höger kommer en man med en plastmugg i handen. Han är fyrtio-någonting med ett par beiga byxor som han knäppt över sin stora spända mage lite för högt upp. Brallorna är för korta. Skjortan är instoppad. En riktig nörd. Frisyren indikerar iranier, fresh off the boat troligtvis. Han tittar åt mitt håll men jag hinner precis titta bort mot skärmen och börjar snabbt knappa in lösenordet till mailen. Jag kan se honom i högra ögonvrån. Han står där med sin mugg, till synes sysslolös. Jag ser att han ser på mig. Jag försöker verka upptagen och skriver snabbt ett svar på en kommentar på Facebook som jag sen raderar. De höga dörrarna till entrén går upp och en kvinna i hans ålder kommer in och blir stående mitt på golvet och ser sig om. Jag ser i ögonvrån hur han går fram till henne.

    »Hej!«

    »Hej.«

    Jag sneglar åt deras håll. De står vända mot varandra och ser inte mig. Hon är blond, ser ganska nördig ut hon också. Han har ställt sig i vägen för henne och hon slänger en blick bakom honom som om hon letade efter någon.

    »Jag är masterestudent här på KTH. Du är också estudent eller?«

    Definitivt iranier.

    »Nej, nej det är jag inte.« Hon tittar bakom honom igen.

    »Jaså?«

    »Nej, nej jag är färdig med studierna så att säga.«

    Shit, han känner henne inte.

    »Jaså? Vad du har estuderat?«

    »Eh … jo jag är journalist.« Jag kan se att hon ler lite förläget.

    »Aha! Djornalist? Det är micke intressant. Jag estuderar fizik. Här på KTH.« Han visar med muggen över byggnaden.”

    Araben av Pooneh Rohi
    Araben av Pooneh Rohi

    Om Pooneh Rohi och om Araben

    Pooneh Rohi (född 1982) är en svensk författare och doktorand i lingvistik. Hon är född i Iran, men har växt upp i Stockholm. Rohi debuterade som författare 2014 med romanen Araben. Pooneh Rohi har en Facebooksida.

    Utgivningsår: 2014 (första utgåvan, Ordfront förlag).
    Antal sidor: 280.
    ISBN: 9789170377549.
    Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON.

    Förlagets beskrivning

    ”Araben rör sig genom ett vitt Stockholm. Under natten har snön fallit, skamlöst och fritt som om den hade rätt att invadera och bosätta sig, som om den på eget bevåg kunde komma och ockupera stadens alla gator. Araben som trampar den har blivit en gammal man. Och drömmen om det nya landet, om att bli ett med det, om att smälta samman, tjäna och nyttjas, är för länge sedan begraven.

    Någon annanstans i staden finns Yasaman. Hon har lyckats med det. Lyckats så bra att folk tror att hon är adopterad. Så bra att hon letar efter bostadsrätt i närförort med äkta trägolv och högt i tak. Så bra att barndomsminnena från Iran bara är en hägring i minnet, en doft av sältan från havet, en känsla av värme som kväver och fastnar i halsen.

    Araben är en roman om våra val och om skulden som kommer med dem. Skulden till det nya landet och till allt man lämnat bakom sig. Till barnen, för det som gick förlorat och den förälder man inte klarade av att vara. Och till föräldrarna, för allt det de gav upp.”

  • Kan du säga schibbolet?

    ”Sverige ser idag inte ut som det gjorde för 50 år sedan…” är en kommentar som sägs om och om igen i Bakhtiaris skarpa och underhållande (ljud)bok Kan du säga schibbolet?. Men det är inte sagt på allvar, utan som en slags pik till de svenskar som försöker att slå ett slag för mångkultur utan att egentligen ha en aning om vad de pratar om och utan att känna en enda ”blatte”(ett ord som de faktiskt envisas med att använda). Precis som i Kalla det vad fan du vill kommer ingen undan Bakhtiaris penna. Hon lyckas förmedla en bred bild över olika aspekter kring att vara invandrare eller att vara barn till invandrare.

    I centrum står framför allt familjen Abbasi: Nouhsin, Mehrdad, och deras svenskfödda barn, Parisa och Baran. Nouhsin är deprimerad, något som ingen vågar prata om, och sjukskriven. Hon har svårt för svenskan, men umgås ändå med sin gamla SFI-lärare; en vänskap som är lite svår att förstå sig på faktiskt. Mehrdad är lärare och debattör och pratar en så perfekt svenska att folk blir besvikna när han är inbjuden till debattprogram. Han uttrycker kontroversiella åsikter om bilden av invandrare och folks ängslan för det som är svenskt. Hans åsikter om integration och mångkultur har närmast gett honom en rasiststämpel, trots att både han och Nouhsin har invandrat från Iran.

    Parisa vill, mot sin mammas vilja, åka till Iran och fota för ett skolprojekt. Hon vill fota ”det riktiga Iran” – något som hon knappast vet vad det är. Till slut ger Nouhsin och Mehrdad med sig och släpper iväg Parisa, och Baran. Baran är mest av allt livrädd för Iran. Som hon har förstått det blir man piskad om man ertappas med ”för lite” slöja eller för tight kappa. Ingen vet vad de kommer att landa i för land. Det visar sig att de i Iran åker mer bil än i Sverige, kan se filmer som inte har haft premiär i Sverige än, och har möjlighet att gå på fest mest hela tiden. Parisa försöker att hitta rätt motiv för sitt fotoprojekt, men till sin besvikelse vill hennes släktingar bara visa gallerior, fester, glasscaféer. ”My God! Det här är inte Saudiarabien” är kusinens ständiga svar när Baran oroar sig över att bli tagen av polisen och Parisa försöker att bekräfta sin bild av ”det riktiga Iran”.

    Men vad är egentligen ”riktigt”? Kan invandrare bo i en gigantisk villa i Oxie (fin stadsdel i Malmö) och ha städhjälp, som familjen Abbasi? Eller bor invandrare i Rosengård (lite ”sämre” stadsdel i Malmö) och ska de vara stolta över det? Är det ett ”blattealibi” att så många invandrare jobbar på radion (Bakhtiari gillar nog inte radiokanalen ”Min gata”…)? Kan Mehrdad verkligen vara rasist? Kan en vanlig, surig, busschaffis, bo med sin före detta svärmor, en iransk kvinna som röker som en borstbindare och knappast kan ett ord svenska, och faktiskt trivas med det? Kan en ung svensk akademiker från Stockholm åka till Malmö och prata om mångkultur och tillföra något nytt? Bakhtiari luftar många fördomar och lämnar läsaren med insikten att man kan kalla det vad fan man vill, men vi kommer aldrig att förstå varandra bättre, hur politiskt korrekta och försiktiga vi än är, om vi identifierar varandra utifrån den grupp vi skenbart ser ut att tillhöra. Det framstår som att den som har förstått mest i frågan om ”mångkultur” och integration är den lille svenske pojke, som emellanåt blir barnvaktad av Mehrdads inte precis svensktalande mor. Spelar roll! De pratar persiska och svenska lite som det faller sig.

    Det här är en smart bok! Tankeväckande, kul och bra! Dessutom är den helt fantastiskt bra inläst av Sanna Persson-Halapi. Hon växlar skickligt mellan olika dialekter, brytningar och sinnesstämningar. Ljudboksutgåvan är också kryddad med lite ljudklipp där det passar. Välgjort!