Den ljuva giftkokerskan av Arto Paasilinna kom upp som bokförslag i jobbets bokklubb och jag har faktiskt aldrig läst något av honom förut, så jag blev ju lite nyfiken! Jag har till övervägande delen hört positiva ord om Paasilinnas böcker och de lyfts oftast fram som hur roliga som helst. En del har i och för sig också sagt att han är lite ojämn. Kanske, och förhoppningsvis, är Den ljuva giftkokerskan en av hans mindre bra böcker. Jag fattade i alla fall inte grejen.
I huvudrollen finns den gamla änkan Linnea Ravaska (kanske den andra gången jag har läst en bok där huvudpersonen har samma förnamn som jag själv!), som plågas hårt av en kriminell brorson, som dyker upp varje månad och rånar henne på pensionen, hotar henne, plågar (eller dödar) djur och beter sig allmänt risigt tillsammans med ett gäng likasinnade kompisar. Till slut lyckas hon fly till stan och där börjar hon experimentera med giftkok för att lösa problemet… I persongalleriet flimrar diverse socialt utslagna människor förbi och man förväntas t.ex. tycka att det är lustigt med en ung tjej som inte har så mycket fint här i livet och som blir slagen av sin karl, men ändå tyr sig till honom. Egentligen tycker jag inte att särskilt mycket i boken är lustigt. Kanske vill Paasilinna skämta om kriminella och fattiga för att belysa problemen och säga något i samhällsdebatten, men ärligt talat tror jag inte det. Boken är alldeles för lättviktig och enkel för att vara en bra satir (om det är en satir?).
