Björnstad är en litet samhälle där det mesta kretsar kring hockeyn. Hockeykillarna i A-laget är som upphöjda gudar och på den småsjaskiga puben samlas folk från alla samhällsskikt och vars enda gemensamma nämnare är intresset för hockeyn. Vilka som spelar och vilka som tränar är angelägenheter som berör alla.
Den största talangen och den mest upphöjda av alla spelare är Kevin, lagets stora stjärna som förväntas ta laget till final och till seger. I laget finns också vännen som Kevin försvarar i vått och torrt: Benji. Benji är kanske den starkaste spelaren, och kanske just därför även den mest mest nonchalanta, som emellanåt tar droger utan att det går ut över spelandet. Det nyaste tillskottet i laget är Amat – den enda i laget som kommer från Sänkan – stadsdelen där hyreshusen står tätt och lyxvillorna lyser med sin frånvaro. Amat har en helt annan bakgrund än de andra spelarna, men på planen är det viktigast vad du presterar och Amat har tränat och kämpat sig till sin plats. Sådan är sporten i Backmans bok – enande och förenande. Själv är jag inte det minsta intresserad av sport i allmänhet och kanske hockey i synnerhet. Ändå förstår jag verkligen grejen med sport när jag läser den här boken. Sport ger gemenskap och är någonting som alla kan engagera sig i och där vad du gör väger tyngre än vem du är eller vad du kommer ifrån.
Men Backman gläntar också på dörren och släpper in en del mörker. Vad händer när lagets stjärna plötsligt pekas ut som en våldtäktsman? Och vem tar den 15-åriga flickan, i medierna kallad ”den unga kvinnan”, i försvar när hon till synes frivilligt följde med an A-lagsspelare upp på övervåningen under en lagfest i hans familjs lyxvilla? Och Amat, underdogen, som råkar se delar av förloppet, vad ska han våga ge för vittnesmål när han precis har fått en åtråvärd plats i laget? Vad är ens ett lag utan sina spelare, alla spelare? Och vad är en hockeystad utan sitt lag?
Backman väver in många intressanta lager och berättelser till en fin helhet och trots att boken verkligen tar upp allvarliga ämnen så känns den ändå på något sätt som en feelgoodberättelse. Trots att Backman inte tramsar bort något så lyckas han sätta tonen med ständigt snärtiga och precisa formuleringar som träffar helt rätt och gör att boken faktiskt känns riktigt rolig. Det finns mycket att gilla med den här boken.
En av de saker som jag uppskattar mest är att Backman har hittat på så underbara och komplexa karaktärer att man blir helt pirrig av lycka. Ja, faktiskt. Jag älskar att Backman på ett befriande sätt (ja, det tycker jag!) vågar vara så politiskt korrekt och röra till alla trista förutfattade meningar och stentråkiga könsroller. I Backmans berättelse finns tonårstjejer med ett stort intresse för jakt och Benji, den i laget som har störst ledaregenskaper av alla och som alla har sådan respekt för att det gränsar till rädsla, hänger med i den ”grabbiga” jargongen i omklädningsrummet, men är i hemlighet bög och har precis träffat en kille som han är upp över öronen förälskad i. Jag tycker om att Backmans världar får vara precis såhär komplexa och överraskande som verkligheten faktiskt är om man öppnar ögonen lite.
En annan sak som jag älskar med Björnstad är att den utspelar sig i en småstad. Jag har flera gånger efterlyst positiva skildringar av mindre orter. Det finns ju redan så många berättelser om Stockholm, om förorten och om människor som på ett eller annat sätt vantrivs i eller flyttar från småstaden. Allting framställs inte som rosenskimrande eller enkelt i Björnstad, men det känns ändå överraskande och skönt att det är en bok där det inte ältas så mycket att det skulle vara trist att bo på landet och att folket där skulle vara inskränkta.
Ja, och så tycker jag om, trots allt, att det är en bok om sport. Det är överraskande att jag skriver detta, för jag kan liksom inte se mig själv kolla på hockey, men det känns ändå som att Backman är något på spåren. I en tid när klyftorna ökar allt mer och människor går omkring och är misstänksamma och rädda, inte minst för det som är annorlunda, så behövs det något som kan engagera och ena människor från olika bakgrunder. Det här är knappast en ny tanke, såklart, för just det där är väl att betrakta som en av grundpelarna i idrott, men ändå. I all samhällsdebatt som ändå pågår så tycker jag att det pratas förvånansvärt lite om positiva exempel på gemenskap över gränser, t.ex. sport.
Fast det är ju inte bara sport som behandlas i boken och jag måste säga att våldtäktsfrågan naturligtvis också blir lyft på ett intressant sätt.
Det finns med andra ord mycket att gilla i boken. Jag har i princip ingenting att invända mot den; Jag lägger mig helt platt och konstaterar att det här är briljant på så många plan! Boken är första delen i en tänkt serie och ja, man kan invända att det blir lite väl mycket presentation av olika karaktärer, och ett kanske lite väl hafsigt ”slut”, men jag tänker inte haka upp mig på något av detta. Jag tycker att det här är en mycket läsvärd bok. Den är lättläst, roande, oroande, hjärtevärmande och sorgsen – allt på samma gång.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättläst, roande, oroande, hjärtevärmande och sorgsen bok om en stad där det mesta kretsar kring hockey och vad som händer när A-lagets stora stjärna blir anklagad för att ha våldtagit en flicka.
Betyg: 5 hängivna supporters av 5.
Björnstad av Fredrik Backman
Om Fredrik Backman och om Björnstad
Fredrik Backman (född 1981) är en svensk författare och bloggare som slog igenom med dunder och brak 2012 med romanen En man som heter Ove. Boken blev en stor bestseller och den blev också filmatiserad. Filmen är en av de mest sedda filmerna någonsin i Sverige. Fredrik Backman har en blogg, twittrar under @backmanland och instagrammar under @backmansk.
”Vad betyder ett lag för en stad? Vad betyder en sport för en familj? Vad betyder en enda match för ett samhälle som kämpar för sin överlevnad?
Bara allt. Den betyder bara allt.
Björnstad är den första delen i en serie om en liten plats med stora drömmar. Den handlar om 15-åriga flickors odödliga vänskap och 17-åriga pojkar som spelar hockey med en hel stad på sina axlar. Men den handlar också om ett oförlåtligt brott, hur snabbt ett samhälle kan lära sig att blunda, och de fruktansvärda saker vi ibland är redo att göra för framgång.
Mitt i allt står Peter, som flyttar hem efter livet som hockeyproffs för att bygga upp sin moderklubb, och Mira, som slits mellan advokatkarriären och ett tyst liv i skogen som fru och mamma. Det är en saga om idrott och familj, och om hur långt vi är redo att gå för att skydda våra barn.
Björnstad är Fredrik Backmans allvarligaste roman hittills. En berättelse om kärleken till en folkrörelse, men även om manlighet, identitet och längtan efter att få visa vem man verkligen är.
Fredrik Backman debuterade 2012 med En man som heter Ove. Björnstad är hans fjärde roman.”
Andra världskriget pågår och London är en stad som råkar ut för otaliga bombanfall. Skyddsrum och bombvakter är några av de nya inslagen i människors vardag. Många kvinnor får nu också nya arbetsuppgifter. Kay hör till exempel till de kvinnor som hämtar upp blitzens offer med ambulans. Det är ett tungt jobb och de som kör ambulanserna får se fruktansvärda scener som är svåra att skaka av sig. Andra jobbar med kontorsjobb, som Viv. Viv har inlett en relation med en gift man och hennes liv ställs verkligen på ända när hon inser att hon är gravid. Vivs bror har hamnat i fängelse och upplever bombningarna som inlåst och rädd. Varför han har hamnat i fängelse kan anas tidigt i boken, men avslöjas inte riktigt förrän i slutet, när livsöden och händelser vävs ihop.
Boken berättas baklänges, vilket jag tyckte var väldigt svårt att hänga med i till en början, men sedan kom jag att verkligen uppskatta detta berättargrepp. Boken börjar alltså 1947, när några år har passerat sedan bombningarna och de dramatiska vändpunkterna i huvudpersonernas liv. Sedan backar berättandet till 1944 och boken avslutas med år 1941. Det ger en viss spänning att få veta delar av ”vad som hände sedan” utan att sitta med hela bilden av vad personerna har råkat ut för.
Författaren har hittat intressanta karaktärer och livsöden. Boken rymmer många berättelser om komplicerad kärlek, om omöjlig kärlek och om hur kriget påverkade vanliga Londonbors vardag. Jag tyckte särskilt att det sistnämnda var intressant att få ta del av. Jag har läst en hel del romaner och andra böcker som har skildrat Andra världskriget ur olika aspekter, men det här är faktiskt min första bok som berättar om hur livet kunde se ut i London under bombningarna. Jag fick mig en välbehövlig historielektion. Flera personer i Nattvakten är för övrig gay och det känns såklart också intressant att få läsa om hur det kunde vara att vara homosexuell i Storbritannien vid den här tiden.
Trots allt det positiva som jag har att säga om den här boken så måste jag erkänna att jag tyckte att den var lite rörig till en början, dels för att det tog ett tag att komma in i den och att vänja sig vid berättartekniken och dels för att boken följer rätt många huvudpersoner och bifigurer på olika sätt. Jag är ändå glad att jag höll ut och fortsatte att läsa även när det kändes lite segt, för det utvecklade sig verkligen till en riktigt intressant och engagerande berättelse.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som genom ett spännande baklängesberättande vill följa människor under blitzen i London och läsa om hur livet och kärleken kunde se ut under Andra världskriget.
Betyg: 4 sidenpyjamas av 5.
Citerat ur Nattvakten
”Kvart i elva hörde de den första explosionen i närheten. Strax efter det började luftvärnselden smattra från Hyde Park. Deras bas låg ett par kilometer från luftvärnspjäserna, men trots det tycktes krevaderna och skottlossningen fortplanta sig från golvet upp genom deras skor, och ute i köket började glas och porslin skramla på hyllorna.
Det var emellertid bara O’Neill, den nya flickan, som reagerade på ljuden. Alla andra fortsatte helt enkelt med vad de hållit på med utan att ens titta upp – Partridge nålade kanske fast sina pappersmönster en liten aning snabbare, dansläraren gick för att byta om till långbyxor igen. Mickey hade tagit av sig stövlarna, men nu drog hon långsamt på dem igen och började snöra dem. Kay tände en cigarett på den förra fimpen. Hon tyckte att det var en bra idé att på det här stadiet röka fler cigaretter än man egentligen ville ha, för att kompensera för den jäktiga period som skulle komma när man kunde tvingas vara utan nikotin flera timmar i sträck.
Det hördes ett dån från en ny explosion. Nu verkade den vara närmare än förra gången. En tesked som på ett kusligt sätt hade glidit fram över bordet som om den knuffats av osynliga andar, föll över kanten.
Någon skrattade till. En annan sa: »Vi kommer att få fullt upp i natt, ungar!»
»Det är kanske bara ett störningsanfall», sa Kay.
Hughes fnös till. »Det är kanske bara min faster Fanny. Jag svär på att de släppte lysgranater förra natten för att kunna fotografera. Om inte annat så kommer de tillbaka för att bomba järnvägslinjerna…»
Han vred på huvudet. Inne på Binkies kontor hade telefonen börjat ringa. Alla tystnade. Kay kände ett snabbt häftigt hugg av rädsla i bröstet. Telefonen tystnade när Binkie lyfte luren. De hörde hennes röst mycket tydligt: »Ja, jag förstår. Ja, omedelbart.»
»Då kör vi igång», sa Hughes, reste sig upp och tog av fårskinnspälsen.”
Nattvakten av Sarah Waters
Om Sarah Waters och Nattvakten
Sarah Waters (född 1966) är en brittisk författare som har skrivit ett antal bestsellers. Debuten, Kyssa sammet (Tipping the velvet), kom ut på svenska 1998 och har en lesbisk kvinna i huvudrollen. Waters skriver ofta om homosexuella karaktärer. Hennes senaste bok, Hyresgästerna (The paying guests) kom ut på svenska 2014. Flera av hennes böcker har filmatiserats och gått på TV som miniserier eller TV-filmer. Nattvakten filmatiserades 2011. Sarah Waters har en hemsida.
Originalets titel: The nightwatch.
Översättare: Ulla Danielsson.
Utgivningsår: 2006 (första engelska utgåvan), 2006 (första svenska utgåvan, Natur och kultur), 2015 (den här e-boksutgåvan).
ISBN: 9789127142183 (e-bok), 91-27-11440-6 (inbunden), 9789127142176 (pocket).
Antal sidor: 443 sidor.
Andras röster: Bokhora, Dagensbok.com, Med näsan i en bok, Stringhyllan.
Baksidestext
”Hösten 1947 vandrar en ensam kvinna i eleganta manskläder genom det krigshärjade London. Under kriget var hon ambulansförare, nu är hennes liv betydligt mindre dramatiskt. Kay har fått se saker som ingen borde behöva se, och liksom för de flesta som tvingades uppleva blitzen är hennes liv för alltid förändrat.
I Nattvakten får vi möta fyra Londonbor, tre kvinnor och en ung man, som alla på olika sätt har drabbats av kriget. Förutom Kay finns här den vackra Helen, som tvingas smyga med sin kärlek, och hennes arbetskamrat Viv, som känner det som om hennes liv håller på att rinna ifrån henne. Och så Vivs bror, den till synes naive Duncan. Skickligt vävs deras levnadsöden samman i en berättelse om hjältemod, förbjuden kärlek och det vardagliga livet som trots allt måste gå vidare.”
Det kanske är fler än jag som har passat på att se Carol på bio nu efter jul. Filmen är en filmatisering av Patricia Highsmiths roman Price of salt. Den kretsar kring Carol, som är mitt uppe i en skilsmässa. Hon är nämligen gay och nu har hon och hennes man bestämt sig för att gå skilda vägar. Hennes (ex)make är dock fortfarande förälskad och vill ha henne kvar. När Carol inleder en romans med ett ungt butiksbiträde så blir han rasande. Han hämnas genom att meddela via Carols advokat att hon inte längre får ha vårdnaden om deras dotter. Det är 50-tal och homosexualitet räknas vid den här tiden som en sinnessjukdom och som ett oerhört syndigt beteende. Carol räknas inte längre som en god mor som kan ta hand om sin egen dotter. Carol blir förkrossad och ger sig iväg på en roadtrip med sin nyfunna älskarinna. Båda offrar mycket för sin (ut)flykt och för varandra. Det är en helt otrolig film om priset för att få vara den man är. Skådespeleriet är fantastiskt. Såväl Cate Blanchett (Carol) som Rooney Mara (hennes älskarinna) har goda chanser på en varsin Oscar. I alla fall enligt min bedömning. 🙂
Patricia Highsmith är kanske mest känd för sina böcker om psykopaten Mr Ripley (En man med många talanger, En man utan samvete, En man med onda avsikter), men hon skrev faktiskt ganska många romaner under sin karriär. Priset på salt är hennes andra bok och den sägs vara baserad på händelser som en av hennes vänner råkade ut för. För sin tid måste den ha varit väldigt uppseendeväckande. I en tid då homosexualitet upplevdes som avvikande måste det ha varit en stor grej att faktiskt skriva en roman om ett lesbiskt par. Boken kom ut första gången 1952. Nu tyckte visst Modernista att det var dags för en nyutgåva på svenska – och det kan de ju ha rätt i! Titeln är Carol, och inte Priset på salt, som man kanske hade kunnat tro, men de har struntat i den dumma trenden att göra framsidor med motiv från filmatiseringen. Framsidan är istället såhär snygg:
Ett par skor från det förra sekelskiftet, ett par minst lika gamla glasögon, en antik brosch och en gammal skollinjal – fyra föremål som till synes inte har någonting gemensamt hamnar plötsligt hos Hanna. Hanna vantrivs något oerhört med sitt jobb som arbetsförmedlare, bor i en ful lägenhet, har en sambo som hon inte tycks attraheras av det minsta, småäter godis mest hela tiden och har en usel relation till sin mamma. På något sätt är det dock som att de här föremålen väcker upp något inom henne. Hon blir nyfiken på vem som har haft dem i sin ägo tidigare. Med hjälp av en antikhandlare och några vänner som de hittar på vägen så börjar de forska efter glasögonens, och förhoppningsvis de andra föremålens, tidigare ägare. Spåren leder till Signe: en folkskolelärarinna som levde i Tierp vid början av 1900-talet.
Berättelsen om Hanna och hennes lilla detektivarbete bland antikviteter, arkiv och gamla släktfoton varvas så med berättelsen om Signe och hennes liv och kärleksliv. Signe är djupt engagerad i medborgarrättsrörelsen, särskilt i frågan om lika löner för manliga och kvinnliga lärare och alldeles särskilt frågan om kvinnlig rösträtt. En av de kvinnor som strider tillsammans med henne i rösträttsfrågan är Anna. Anna bor i Stockholm och drömmer om att bli journalist. Anna och Signe blir snabbt vänner men inser dock snart att de vill ha något större än enbart vänskap – de är verkligen upp över öronen förälskade i varandra. Annas resor till Tierp blir allt fler och de drömmer och fantiserar om en framtid ihop, trots att det är en tid då det knappast var enkelt att komma ut. Faktiskt så känner inte ens Signe till om det finns fler än hon och Anna som dras till andra kvinnor. Ord som lesbisk eller homosexuell har hon knappast hört någon gång.
Det blir dock inte Anna och Signe. Det blir att Anna gifter sig med Signes bästa vän: Anders. Trots sveket mot Signe fortsätter hon dock att kontakta sin tidigare älskade. Uppvaktning och brev fortsätter att komma medan Signe slits mellan olika känslor.
Det är inte speciellt ofta som jag berörs eller känner att jag kan relatera till kärlekshistorier. Det blir allt för ofta för mycket Hollywood, tycker jag, och jag tycker inte att äkta kärlek har så mycket med romantiserat Hollywoodfluff att göra, faktiskt. Tillbaka till henne är dock inte alls en sådan typ av berättelse. Jag rycktes verkligen med och när bokens Signe blir dumpad så blev jag närmast upprörd och arg på riktigt! Boken är inte inträngande på samma sätt som resonerande böcker i stil med Lena AnderssonsEgenmäktigt förfarande. Tillbaka till henne är istället en lättillgänglig och lättläst underhållningsbok, men inte desto mindre bra för det. Jag gillade den här boken, som trots att den är lite för tjock och pladdrig, faktiskt lockar till sträckläsning och är både tankeväckande och upplysande. Det är fint att författaren ger liv till några av de kvinnor, som långt innan begreppet ”feminism” myntades, stred för kvinnans rättigheter. Det här är en läsvärd bok full av intressanta karaktärer och med flera fina och berörande berättelser om relationer och kärlek. Och feminism.
Jag har nu nått fram till den tredje och avslutande delen av Gardells trilogi om HIV i Sverige. Där tidigare böcker har kretsat mer kring huvudpersonernas bakgrund, relationer och deras komma ut-historier med komplikationer, så kommer handlingen i Döden i en ny fas. Nu finns bara döden. En efter en rycks bort och vännerna bär kista på kista på begravningarna. In i det sista försöker de hålla humöret uppe och hålla döden stången. Som när en av dem är för döden och firar sin födelsedag. Är det någon mening att sjunga ”Ja, må du leva?”? Ja! Varför ge bort böcker och filmer som aldrig kommer hinna ses? Därför! De gör sitt bästa, men döden är obeveklig. Och Benjamins älskade, Rasmus, är en av dem som inte kommer att få leva sitt liv.
Det är naturligtvis en gripande bok, precis som övriga delar. Kanske är den extra gripande. Nu har man ju lärt känna karaktärerna, kommit att gilla dem, och sedan bara försvinner de. Ett helt kompisgäng! Hur fruktansvärt kan det inte ha varit när det hände i verkligheten? Det är jag ju för mycket heterotjej och för ung för att veta, men absolut har Gardell gett mig en välbehövlig historielektion.
Gardell har ofta sagt att ”allt det här har hänt” och det har det nog också. Jag får påminna mig om det ibland, för visst känns det helt orimligt hur folk beter sig, hur rädda folk är. Det är så mycket lögner på begravningarna; ingen får ju veta att den som dött har dött i AIDS och har en pojkvän som sörjer. Helst ska pojkvännen inte ens vara med; en begravning får ju inte bli ett bögspektakel! Herregud. Det känns så avlägset, så sjukt, och det var inte så himla länge sedan klimatet tydligen var sådant.
Bra och viktig bok! Den finns i en superbra författaruppläsning för den som gärna lyssnar på ljudboksversionen.
I den andra delen av Gardells trilogi om HIV i Sverige har sjukdomen kommit till Sverige. Reine är en av de första att drabbas. Så småningom kommer Rasmus, den spenslige lille pojken från Koppom att också vara en av de som blir sjuk. Den ena efter den andra i gruppen som brukar träffas hos Paul på jularna, blir sjuka och alla drabbas av vad det innebär att vara anhörig och att vara mitt ibland den riskgrupp som alla lever i skräck för och som löpsedlarna skriker ut skräckhistorier om.
Det är en gripande bok, såklart, och det märks att frågan är viktig för Gardell och att han brinner för att berätta om detta. Det ligger så nära vår nutid, men känns så avlägset. Gardell berättar om en tid då att komma ut var att riskera att förlora sin familj och en tid då det var en skam att berätta att sonen inte dött i cancer, utan i AIDS. Det finns flera komma ut-historier i boken. Ingen av de är lätt.
Gardell väver in många viktiga frågor, aspekter av saken, och åsikter i den här boken och han gör det med en elegans. Texten vävs ihop fint, rör sig i tid och rum, uppehåller sig både vid sjuksängen och i barndomen hos flera av karaktärerna. Jag har sett TV-serien och många som har gjort detsamma är nog tveksamma till att också läsa böckerna, men faktum är att det här är läsvärda böcker även för den som tänker att berättelsen redan har gått fram. Böckerna ger så mycket mer än det som visades i serien och här får man också lära känna flera av de andra karaktärerna lite närmare.
Bra och viktig bok! Gardell har fått enormt mycket positiv kritik för sin Torka aldrig tårar-trilogi och det med rätta (han har även fått lite negativ kritik för att den inte alls handlar om att vara homosexuell tjej; men det har väl Gardell aldrig utlovat heller och det var heller inte främst de lesbiska tjejerna som dog i AIDS på 80-talet).
Mycket läsvärt! Som alltid finns pricksäkerheten och humorn mitt bland allt mörkt och svårt. Han kan verkligen skriva om sådant som många helst bara blundar och glömmer. Tack för att du belyser den här delen av vår historia, Gardell!
Jag har redan sett TV-filmatiseringen av Gardells trilogi om HIV i Sverige, men nu har jag även lyssnat på första delen i bokform: Torka aldrig tårar utan handskar: 1. Kärleken. Boken är inläst i en underbar författaruppläsning. Ja, ni vet ju kanske att Gardell verkligen kan tala och gestalta. I det här fallet är det också en berättelse som berör honom väldigt starkt eftersom den är en fiktiv berättelse om händelser som trots allt har skett och om vänner han själv förlorade under 80-talet, då HIV kom till Sverige och unga pojkar började dö i AIDS innan de hunnit leva sina liv. Jag antar att det bidrar till att inläsningen är så bra och att det är så lätt att bli berörd. Jag var inte född när händelserna i boken inträffade, så för mig blir det också en viktig historielektion. Ingen tidigare har upplyst mig om hur HIV-patienter behandlades på 80-talet, då man inte visste riktigt hur smittan spreds. En del dog i ensamhet. Många hade pojkvänner som inte fick ha sitt namn som sörjande i dödsannonserna. Man pratade inte om HIV. Det var en skamfylld sjukdom och den som drabbades behandlades närmast som en spetälsk.
Den första delen i trilogin kretsar kring Rasmus, som flyttat från Krokom till Stockholm, där han äntligen ska kunna träffa bögar och få vara sig själv, och Benjamin, som är Jehovas vittne och naturligtvis inte har kommit ut ur garderoben, knappt ens för sig själv. Under en av sina predikoturer träffar han Paul, som rätt upp och ner förklarar ”du vet att du är bög, va?”. Förlösande ord, som gör att Benjamin kommer ut. Berättelsen varvas sedan med scener från sjukhuset, där en ung man är döende och hans älskade sitter vid hans sida.
Filmatiseringen är oerhört bra och sevärd, men som vanligt ger en bok så mycket mer. Det var ett tag sedan jag läste något av Gardell, som annars är en av mina stora favoritförfattare, så jag hade nästan hunnit glömma hur roligt och träffsäkert han formulerar sig. Skönt att återupptäcka Gardells briljans! Få författare kan skriva så roligt om sådant som egentligen är djupt tragiskt och kan pricka in så dråpligt sorgliga detaljer från ett vardagsliv.
Mycket läsvärd bok! Den är dessutom väldigt lättläst och borde gripa tag i såväl boknörden som den som inte plöjer 100 böcker per år. Själv lyssnade jag som sagt på ljudboken och det här känns verkligen som en riktigt, riktigt bra ljudbok. Inte konstigt att den vann Stora ljudbokspriset i år!
Att jag lyssnade på den är för övrigt resultatet av att jag fick en gratis provmånad på Storytel av en kollega. Jag hade redan en ”vanlig” ljudbok på gång, men la den åt sidan för att utnyttja min Storytelmånad. Valet föll då på Torka aldrig tårar utan handskar, som faktiskt bara är ca 7,5 h lång och som därför kändes rimlig att läsa ut på en månad. Ja, sedan var jag naturligtvis sugen på att läsa/lyssna på den också! Jag måste säga att det kändes väldigt smidigt att använda Storytel och jag är imponerad över utbudet av nya/intressanta titlar. Jag brukar normalt sett låna ljudböcker på bibblan och sedan ägna en massa tid åt att överföra dem till datorn och telefonen (många ges ju tyvärr ut i något dumt format som gör att det krävs typ 14 CD-skivor istället för en CD/DVD med mp3-filer!). Bibblan är billigt och bra, men jag är på riktigt sugen på att använda Storytel lite mer framöver. Ljudböckerna är då bara ett klick bort och det går även att lyssna offline. Jag saknar bara funktionen att sortera efter speltid. 😉 Jag är liiite snål och vill nog inte lägga 169 kr/mån för att få tillgång till ett obegränsat antal ljudböcker, men de har också ett alternativ som gör det möjligt att lyssna på en valfri bok i månaden för 89 kr. Det känns som lite mer realistiskt för mig, som hur som helst inte lyssnar på en hel bok i månaden.
Festivalen Stockholm Pride är inne på sista dagen imorgon, då det också är Prideparad. Därför kan det kanske passa extra bra att tipsa om några böcker som på ett eller annat sätt handlar om hbtq-frågor eller att komma ut. Jag har läst många bra böcker som kretsar kring temat och många av dem har Jonas Gardell skrivit. Han är ju aktuell med en ny bok, den första i en planerad trilogi som utspelar sig vid tiden när HIV blev känt. Jag är verkligen sugen på att läsa den, för jag har läst det mesta av det han har skrivit tidigare och jag älskar allt. Passionsspelet tycker jag är en av hans allra bästa. Det är en fin kärleksberättelse där huvudpersonen älskar en man.
Ett par böcker, som riktar sig mer till ungdomar, och som handlar om att komma ut, är I väntan på liv och Duktig pojke. I väntan på liv är en himla fin bok om en ensam tjej och den tränger sig verkligen på och berör. Det är en av mina favoriter bland de böcker jag läste i tonåren. Engelsforstrilogin, som framför allt är fantasyböcker, har också förälskade tonåringar bland huvudpersonerna. Alla scener i Eld, där huvudpersonen Linnea nästan spricker av kärlek till Vanessa, men inte vet var hon ska göra av den och all hennes ängslan över att Vanessa kanske inte ens vill vara med en tjej… det är helt fantastiskt skildrat (som allt annat i boken!). Jag tycker det är en oerhört bra bok, som trovärdigt ringar in hur det kan vara att vara tonåring idag.
En bok som jag läste nyligt och som delvis handlar om homofobi är deckaren Corpus Delicti. Ett intressant ämne, men boken blev ingen favorit.
Juha, Jenny och de andra från En komikers uppväxt har nu börjat på högstadiet. Det gäller att köpa de rätta kläderna, att röka och att supa sig full för att passa in.
Någon som inte passar in är Jenny – äckel-Jenny, mjällbruden Jenny, skuggan Jenny. Liksom tidigare vill hon så gärna vara med Juha, men hon finner sig i att snällt flytta på sig och låta Juha behandla henne som luft när han hellre vill vara med det tuffa gänget.
Juha fösöker att passa in och att vara med dem andra. Han bjuder dem på cigg och sprit och låter sig på så sätt utnyttjas för att få vara med.
Det här är en bok som man både skrattar och gråter till när man läser. Det är smärtsamt att läsa om Jenny och hennes enorma osäkerhet och visst känner man igen sig i Juha när han anstränger sig för att passa in. Dessa desperata försök till att vara som alla andra! Det här är en underbar bok om att växa upp, att finna sig själv och att våga vara den man är.
Den här boken är otroligt realistisk och det finns mycket att känna igen sig i. Jag gillar Jonas Gardells sätt att skriva. Han skriver så ärligt och rakt på sak, utan att göra några vackra omskrivningar och krusiduller. Det är bara att läsa och ta till sig. Gardell vågar verkligen skriva om sådant som är svårt att tala om och sådant som man kanske blundar för. Här kan man inte blunda – Ett ufo gör entré känns väldigt sann och den är också otroligt bra.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
