Jag vet inte mycket om DDR, vilka Stasi var och hur livet var innan muren föll. Efter att ha läst Honeckers kanderade äpple vet jag mer, men jag tror att jag hade haft större behållning av boken om jag på förhand hade varit mer insatt i den här delen av historien.
I Honeckers kanderade äpple berättar Claudia Rusch om en uppväxt i Östtyskland. Det är roligt och lätt berättat, men det finns alltid ett allvar där bakom. Läsvärt!
Ni känner säkert till Herakles, eller Herkules, som han också kallas. Det är alltså hjälten, son till Zeus, som gjorde tolv stordåd. I den här boken avhandlas hela Herakles liv, från det att han är en liten pojke till det att han dör, varken mer eller mindre.
Jag visste inte mycket om Herakles innan jag läste boken, men nu vet jag mer om myten om honom. Det är också all behållning jag fick av boken. Det är en lättläst bok med korta kapitel och myten är såklart rätt spännande, men texterna tränger liksom aldrig ner på djupet. I berättelsen anas ensamheten som Herakles känner och det hade säkert varit intressant om författaren hade spunnit vidare mer på det spåret eller gjort någon annan vinkling av boken. Det här är mer som en skoltext och jag hade förväntat mig mer.
Det är ett ganska obehagligt stycke historia som Agneta Pleijel delar med sig av. Inte obehaglig som i ruskig, våldsam eller rå, men obehaglig för att läkekonsten och kirurgin på 1700-talet inte alls är som idag. Det är vid detta århundrade boken utspelar sig och huvudpersonen är Herman Schützer, drottningens chirurg.
Vi får följa honom i hans arbete, som ofta innefattar det han tycker är mest intressant: kvinnor och deras problem, och vi får följa honom i hans konflikt med en yngre läkare och vi får följa honom i hans kanske inte helt fungerande förhållande till hustrun Nella.
Jag gillar den här boken och det är intressant att läsa om hur det gick till att ställa en diagnos och ”bota” sjukdomar på den här tiden. Tydligen ska det komma en fortsättning och den ser jag fram emot!
Jag skulle gissa att den här populära boken även har lästs av Jonas Hassen Khemiri, som har skrivit Montecore. Det finns nämligen en del gemensamma nämnare mellan dessa böcker. Liksom Montecore utspelar sig den här boken på flera nivåer och liksom Montecore har författaren lånat ut sitt namn till en av bokens huvudpersoner, som för övrigt också råkar vara en författare. Boken består dels av en brevväxling mellan två personer, där man som läsare bara får ta del av breven från den ena parten och får läsa lite mellan raderna för att förstå vad som har skrivits från den andra personen. Dels består boken av utkastet till en bok, som kommenteras i brevväxlingen. Boken består också av ytterligare en berättelse, som handlar om när de två brevskrivarna reser runt i Ukraina, i jakten på en bortglömd by och ett bortglömd stycke historia.
De ena huvudpersonen är Jonathan, en judisk amerikan med sitt ursprung i Ukraina, som skriver på en bok och som vill leta upp berättelsen om hans släkt. Den andra huvudpersonen är den som kommer att bli judens tolk, trots att hans engelska är bristfällig. Det blir endråplig historia om en roadtrip genom Ukraina och stundvis är det också en sorglig berättelse eftersom resan hela tiden närmar sig en historia om en by som blev utplånad av nazister under det andra världskriget.
Boken blandar högt och lågt och berättandet blandas, som sagt var, ut av Jonathans egna utkast till en bok. Det är en berättelse som närmast liknar en underlig saga som hela tiden rör sig framåt mot slutet – nazisternas intåg.
Det är en märklig bok, som både är underhållande och i nästa stund kan vara svårsmält rå i beskrivningarna om död och sorg. Det jag gillar mest med den är språket, som inte alltid följer regler och rekommendationer när det gäller språkbruk, men som alltid har en självklar del i berättandet och som alltid tillför något viktigt för att göra den här boken till den fascinerande bok det är. Mycket läsvärd!
I Vita bergens barn skildrar Fogelström livet i Stockholm på 1820- till 1860-talet och han knyter därmed ihop stadserien med sin yngre ”barn”-trilogi. Det är åtta fantastiska böcker som Fogelström har skrivit. Med dessa kan man ta del av den del av vår historia som så lätt glöms bort i allt tragglande om kungar och krig – de vanliga människornas liv.
Boken är i mycket en faktabok om hur situationen för de fattiga stockholmsborna och de utsatta arbetarna sakta började att förändras. Varje kapitel berättar om en ny del av vår historia, men den berättas i bakgrunden av några huvudpersoners liv. Ibland känns det dock som att faktadelen tar över från det skönlitterära och även om historia såklart är väldigt intressant kan jag sakna att det inte ges så stort utrymme för att mera ingående skildra livets hos dessa människor som vi får följa i boken.
Ändå är det här en mycket bra klassiker. Fogelströms Stockholmsböcker bör absolut läsas, men jag tycker att man kan göra rätt i att börja med Mina drömmars stad och resten av stadserien eftersom jag tycker att de är snäppet bättre än de tre böckerna som behandlar 1750- till 1860-talet.
Under dessa sommardagar hos mina föräldrar har jag passat på att plocka fram och läsa en bok som jag älskade när jag var liten: När vi var barn. Boken är en samlingsvolym som innehåller titlarna Ida Maria från Arfliden, Tyra i 10:an Odengatan samt Vi bodde i Helenelund. I dessa illustrerar och berättar Ann-Madeleine Gelotte om dels sitt eget liv och uppväxt i Helenelund, utanför Stockholm, men också om hennes mormors liv som barn i en lappländsk by vid 1800-talets slut och om hennes mammas uppväxt i 1920- och 1930-talens Stockholm.
En jättebra bok för att lära sig mer om hur livet i Sverige har varit för inte så länge sedan! Det är en barnbok, men kan absolut även läsas av vuxna. Boken väcker verkligen tankar kring hur utvecklingen har gått framåt under 1900-talet och hur annorlunda mycket i samhället är. Det här är sådan historia som aldrig hinns med under skolans historiaundervisning, men som ändå är mycket intressant eftersom vi alla är märkta av vårt ursprung.
Det här är en av de böcker som jag verkligen kommer ihåg från när jag var liten och den är fortfarande lika bra och illustrationerna är fortfarande lika lekfulla och roliga.
Det är om författarens egna föräldrar och mor- och farföräldrar som han skriver om i Vårt hjärta dog i New York, men lika mycket som han skriver om sina föräldrar skriver han om sig själv. För visst är det så att man formas som människa av de öden som man råkar ut för under livets gång och det är oundvikligt att historian sätter sina spår.
I boken är det ett svårt uppbrott från revolutionens Ryssland och en flytt från Amerika som förändrar livet för några av bokens huvudpersoner. Det är många människoöden som skildras och det känns som en väldigt insiktsfull och ärlig beskrivning av livet för den svårmodiga Karl Gustav, den olyckligt kära Hedvig, den tystlåtne Mauritz, Alvine, som flyr in i böckerna för att slippa den bistra verkligheten, och alla de andra huvudpersonerna.
Boken porträtterar dessa människor väldigt bra och man får verkligen en känsla för vad det är för sorts personer och framför allt får man kanske en insikt i varför de har blivit till de personer som de är.
Det här är en gripande bok, som inte bara skildrar några levnadsöden utan också ger läsaren en historielektion via de krig och händelser som rör sig i bakgrunden i huvudpersonernas liv.
Med den här boken fortsätter Fogelström att berätta om livet i Sverige runt sekelskiftet 1700-1800. Nu är det ett land i ständigt krig som det handlar om och det är de fattiga stockholmarnas liv som skildras främst. Som läsare får man en liten resa i Sveriges historia och som historiebok funkar Krigens barn också ganska bra. Här är en skönlitterär bok som skildrar stämningarna i Sverige i tiden runt franska revolutionen och också skildrar de blodiga och till synes helt onödiga krigen som tog livet av oerhört många fattiga och unga män.
Krigsskildringar finns det väldigt gott om i boken och det tycker jag är lite tråkigt. Liksom Vävarnas barn tycker jag att Krigens barn blir för mycket faktabok och för lite skönlitteratur. Visst får man läsa om några människors öden, men det ges ingen chans att lära känna någon karaktär på djupet. Personerna i boken är bara medel för att kunna få berättelsen om Sveriges historia att flyta på i romanform. Synd! Det är annars en intressant och läsvärd bok.
Det sägs att det under medeltiden fanns en kvinnlig påve vid namn Johanna. Under namnet Johannes lyckades hon studera och avancera inom den katolska kyrkan tills hon till slut nådde den högsta posten av de alla – påvestolen. Om legenden är sann blir man kanske inte så mycket klokare på efter den här romanen, men det är ändå en ganska fascinerande berättelse.
Boken om påven Johanna är intressant eftersom den berättar om livet under medeltiden och eftersom den tar upp kvinnans situation och antyder att det kanske fanns kvinnor som genom att klä ut sig till män faktiskt kunde ta sig upp i samhället. Kvinnans förstånd är det inget fel på och har heller aldrig varit och jag gillar tanken på den tysta och osynliga revolt som faktiskt kanske skedde lite varstans.
Som historiebok är Påven Johanna alltså en ganska bra bok. Författaren har definitivt gjort research, även om det också är tydligt att det finns så få källor att det är svårt att säga vad som är myter och vad som faktiskt har skett. Som skönlitterär roman är boken dock inte speciellt vass. Är det någonting jag ogillar så är det kärleksromaner och i den här boken har det smugit sig in en otroligt senitmental kärlekshistoria. Usch! En del saker i boken är lite för söta och puttinuttiga för att jag ska bli imponerad och självklart drar det ned på betyget att boken känns osannolik. Visst vore det fantastiskt om Johanna faktiskt har funnits, men boken kan inte övertyga mig om att hennes liv i sådant fall såg ut som det gör i boken.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Jag vet inte mycket om DDR, vilka Stasi var och hur livet var innan muren föll. Efter att ha läst Honeckers kanderade äpple vet jag mer, men jag tror att jag hade haft större behållning av boken om jag på förhand hade varit mer insatt i den här delen av historien.
Ni känner säkert till Herakles, eller Herkules, som han också kallas. Det är alltså hjälten, son till Zeus, som gjorde tolv stordåd. I den här boken avhandlas hela Herakles liv, från det att han är en liten pojke till det att han dör, varken mer eller mindre.
Det är ett ganska obehagligt stycke historia som Agneta Pleijel delar med sig av. Inte obehaglig som i ruskig, våldsam eller rå, men obehaglig för att läkekonsten och kirurgin på 1700-talet inte alls är som idag. Det är vid detta århundrade boken utspelar sig och huvudpersonen är Herman Schützer, drottningens chirurg.
Jag skulle gissa att den här populära boken även har lästs av Jonas Hassen Khemiri, som har skrivit Montecore. Det finns nämligen en del gemensamma nämnare mellan dessa böcker. Liksom Montecore utspelar sig den här boken på flera nivåer och liksom Montecore har författaren lånat ut sitt namn till en av bokens huvudpersoner, som för övrigt också råkar vara en författare. Boken består dels av en brevväxling mellan två personer, där man som läsare bara får ta del av breven från den ena parten och får läsa lite mellan raderna för att förstå vad som har skrivits från den andra personen. Dels består boken av utkastet till en bok, som kommenteras i brevväxlingen. Boken består också av ytterligare en berättelse, som handlar om när de två brevskrivarna reser runt i Ukraina, i jakten på en bortglömd by och ett bortglömd stycke historia.
I Vita bergens barn skildrar Fogelström livet i Stockholm på 1820- till 1860-talet och han knyter därmed ihop stadserien med sin yngre ”barn”-trilogi. Det är åtta fantastiska böcker som Fogelström har skrivit. Med dessa kan man ta del av den del av vår historia som så lätt glöms bort i allt tragglande om kungar och krig – de vanliga människornas liv.
Det är om författarens egna föräldrar och mor- och farföräldrar som han skriver om i Vårt hjärta dog i New York, men lika mycket som han skriver om sina föräldrar skriver han om sig själv. För visst är det så att man formas som människa av de öden som man råkar ut för under livets gång och det är oundvikligt att historian sätter sina spår.
Med den här boken fortsätter Fogelström att berätta om livet i Sverige runt sekelskiftet 1700-1800. Nu är det ett land i ständigt krig som det handlar om och det är de fattiga stockholmarnas liv som skildras främst. Som läsare får man en liten resa i Sveriges historia och som historiebok funkar Krigens barn också ganska bra. Här är en skönlitterär bok som skildrar stämningarna i Sverige i tiden runt franska revolutionen och också skildrar de blodiga och till synes helt onödiga krigen som tog livet av oerhört många fattiga och unga män.
Det sägs att det under medeltiden fanns en kvinnlig påve vid namn Johanna. Under namnet Johannes lyckades hon studera och avancera inom den katolska kyrkan tills hon till slut nådde den högsta posten av de alla – påvestolen. Om legenden är sann blir man kanske inte så mycket klokare på efter den här romanen, men det är ändå en ganska fascinerande berättelse.