Året är 1929 och en grupp föräldralösa barn sätts på ett tåg från New York. På station efter station får de gå av och visa upp sig för aspirerande fosterföräldrar. De barn som inte är så lyckosamma att de hittar någon som vill ta hand om dem får kliva på tåget igen och åka vidare. En av barnen är 9-åriga Niamh, som har förlorat sina föräldrar och syskon i en brand. Nu blir hon omhändertagen av ett par som har ett skrädderi. Det blir snabbt uppenbart att paret inte har tagit hand om Niamh för att de har längtat efter en dotter. De har helt enkelt bara sett möjligheten att få gratis arbetskraft. Niamh stannar tills börskraschen även får det lilla skrädderiet att skaka till och det inte längre går att mätta allas munnar på förtjänsten från det. Det fosterhem hon omplaceras till är en ren misär: en fattig familj med många barn, en psykiskt sjuk mor och en far som är arbetslös och begår sexuella övergrepp.
Boken följer sedan Niamh (hon byter förresten namn till Dorothy och sedan till Vivian) genom livet. Berättelsen varvas med en berättelse där en ung tjej brottas med en nutida verklighet i hopplösa fosterhem. Tjejen heter Molly och hennes pappa finns inte i livet längre. Mamman har inte möjlighet att ta hand om henne. Hennes fosterföräldrar framstår inte som sympatiska. Hela omgivningen verkar faktiskt förvånansvärt kall och hård. När hon snattar en bok på biblioteket döms hon till 50 h samhällstjänst. Kan sådant ens hända?! Författaren försöker att måla upp Molly som en riktig ungdomsgangster på glid, men egentligen verkar hon vara en högst vanlig och skötsam tonårstjej (som i och för sig har snattat en bok, men det måste väl ändå betraktas som ett ringa brott). Jag har lite svårt att köpa den här delen av storyn, men låt gå. Samhällstjänsten kommer hon att spendera genom att städa på Vivians vind. Tada! Cirkeln är sluten!
Boken följer en del enkla mallar, kan man säga, och det blir lite småkrystat när allting vävs ihop genom att Niamh/Vivian och Molly träffas i och med vindsröjningen. Ibland fick jag också lite ”Pojken som kallades Det”-vibbar av den här boken. Det är helt enkelt lite för hemskt det som Niamh råkar ut för i fosterhemmet. Det är också beskrivet på ett sentimentalt sätt som gör att det känns lite billigt. Samtidigt förstår jag att författaren skildrar händelser som har skett på riktigt (inte att det är en biografi, men att berättelsen ändå bygger på verkliga händelser) och då blir det ju lite förmätet av mig att avfärda hemskheterna som överdrivna. Jag är lite kluven alltså!
Jag vill inte såga boken egentligen. Författaren delar med sig av ett intressant stycke historia och hon skildrar intressanta livsöden. Boken är också lättläst och fängslande. I det stora hela är den faktiskt riktigt bra, om än inte sådär så att man blir helt knockad och kommer att ha den i tankarna länge.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättläst och fängslande berättelse om de så kallade ”orphan trains” som gick ut i Mellanvästern, dit föräldralösa barn skickades iväg för att bli omhändertagna av fosterföräldrar, som inte nödvändigtvis behandlade barnen väl.
Betyg: 3 Claddagh-kors av 5.
De föräldralösa av Christina Baker Kline
Om Christina Baker Kline och De föräldralösa
Christina Baker Kline (född 1964) är en amerikansk författare som fick sitt stora genombrott 2013 med bestsellern Oprhan train (De föräldralösa). Hon har också undervisat i kreativt skrivande. Christina Baker Kline har en hemsida och en fansida på Facebook och hon twittrar under @bakerkline.
Originalets titel: Orphan train.
Översättare: Britt-Marie Thieme.
Utgivningsår: 2013 (den första amerikanska utgåvan), 2015 (den första svenska utgåvan, Massolit).
Antal sidor: 361.
ISBN: 9789187783838.
Andras röster: Bloggbohemen, Boktok73, Hyllan, Johannas deckarhörna.
Kan köpas hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”New York 1929. När Vivians familj tragiskt omkommer i en brand sätts hon, tillsammans med många andra föräldralösa barn, på ett tåg. De färdas genom USA och auktioneras ut i städerna de passerar. Allra sist blir 9-åriga Vivian vald och hon sätts snabbt i arbete som sömmerska. Men när depressionen drabbar landet och beställningarna sinar skickas hon vidare. Och vidare. Ska hon någonsin hitta en plats där hon känner sig som hemma?
Maine 2011. När 17-åriga Molly tvingas till samhällstjänst, är det droppen för hennes fostermor. Av rädsla för att än en gång behöva flytta går hon med på att städa vinden hos den numera 91-åriga Vivian. Ju mer hon börjar rota bland Vivians gamla saker, desto tydligare inser Molly att de har mer gemensamt än hon någonsin kunnat ana.”
Andra världskriget pågår och London är en stad som råkar ut för otaliga bombanfall. Skyddsrum och bombvakter är några av de nya inslagen i människors vardag. Många kvinnor får nu också nya arbetsuppgifter. Kay hör till exempel till de kvinnor som hämtar upp blitzens offer med ambulans. Det är ett tungt jobb och de som kör ambulanserna får se fruktansvärda scener som är svåra att skaka av sig. Andra jobbar med kontorsjobb, som Viv. Viv har inlett en relation med en gift man och hennes liv ställs verkligen på ända när hon inser att hon är gravid. Vivs bror har hamnat i fängelse och upplever bombningarna som inlåst och rädd. Varför han har hamnat i fängelse kan anas tidigt i boken, men avslöjas inte riktigt förrän i slutet, när livsöden och händelser vävs ihop.
Boken berättas baklänges, vilket jag tyckte var väldigt svårt att hänga med i till en början, men sedan kom jag att verkligen uppskatta detta berättargrepp. Boken börjar alltså 1947, när några år har passerat sedan bombningarna och de dramatiska vändpunkterna i huvudpersonernas liv. Sedan backar berättandet till 1944 och boken avslutas med år 1941. Det ger en viss spänning att få veta delar av ”vad som hände sedan” utan att sitta med hela bilden av vad personerna har råkat ut för.
Författaren har hittat intressanta karaktärer och livsöden. Boken rymmer många berättelser om komplicerad kärlek, om omöjlig kärlek och om hur kriget påverkade vanliga Londonbors vardag. Jag tyckte särskilt att det sistnämnda var intressant att få ta del av. Jag har läst en hel del romaner och andra böcker som har skildrat Andra världskriget ur olika aspekter, men det här är faktiskt min första bok som berättar om hur livet kunde se ut i London under bombningarna. Jag fick mig en välbehövlig historielektion. Flera personer i Nattvakten är för övrig gay och det känns såklart också intressant att få läsa om hur det kunde vara att vara homosexuell i Storbritannien vid den här tiden.
Trots allt det positiva som jag har att säga om den här boken så måste jag erkänna att jag tyckte att den var lite rörig till en början, dels för att det tog ett tag att komma in i den och att vänja sig vid berättartekniken och dels för att boken följer rätt många huvudpersoner och bifigurer på olika sätt. Jag är ändå glad att jag höll ut och fortsatte att läsa även när det kändes lite segt, för det utvecklade sig verkligen till en riktigt intressant och engagerande berättelse.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som genom ett spännande baklängesberättande vill följa människor under blitzen i London och läsa om hur livet och kärleken kunde se ut under Andra världskriget.
Betyg: 4 sidenpyjamas av 5.
Citerat ur Nattvakten
”Kvart i elva hörde de den första explosionen i närheten. Strax efter det började luftvärnselden smattra från Hyde Park. Deras bas låg ett par kilometer från luftvärnspjäserna, men trots det tycktes krevaderna och skottlossningen fortplanta sig från golvet upp genom deras skor, och ute i köket började glas och porslin skramla på hyllorna.
Det var emellertid bara O’Neill, den nya flickan, som reagerade på ljuden. Alla andra fortsatte helt enkelt med vad de hållit på med utan att ens titta upp – Partridge nålade kanske fast sina pappersmönster en liten aning snabbare, dansläraren gick för att byta om till långbyxor igen. Mickey hade tagit av sig stövlarna, men nu drog hon långsamt på dem igen och började snöra dem. Kay tände en cigarett på den förra fimpen. Hon tyckte att det var en bra idé att på det här stadiet röka fler cigaretter än man egentligen ville ha, för att kompensera för den jäktiga period som skulle komma när man kunde tvingas vara utan nikotin flera timmar i sträck.
Det hördes ett dån från en ny explosion. Nu verkade den vara närmare än förra gången. En tesked som på ett kusligt sätt hade glidit fram över bordet som om den knuffats av osynliga andar, föll över kanten.
Någon skrattade till. En annan sa: »Vi kommer att få fullt upp i natt, ungar!»
»Det är kanske bara ett störningsanfall», sa Kay.
Hughes fnös till. »Det är kanske bara min faster Fanny. Jag svär på att de släppte lysgranater förra natten för att kunna fotografera. Om inte annat så kommer de tillbaka för att bomba järnvägslinjerna…»
Han vred på huvudet. Inne på Binkies kontor hade telefonen börjat ringa. Alla tystnade. Kay kände ett snabbt häftigt hugg av rädsla i bröstet. Telefonen tystnade när Binkie lyfte luren. De hörde hennes röst mycket tydligt: »Ja, jag förstår. Ja, omedelbart.»
»Då kör vi igång», sa Hughes, reste sig upp och tog av fårskinnspälsen.”
Nattvakten av Sarah Waters
Om Sarah Waters och Nattvakten
Sarah Waters (född 1966) är en brittisk författare som har skrivit ett antal bestsellers. Debuten, Kyssa sammet (Tipping the velvet), kom ut på svenska 1998 och har en lesbisk kvinna i huvudrollen. Waters skriver ofta om homosexuella karaktärer. Hennes senaste bok, Hyresgästerna (The paying guests) kom ut på svenska 2014. Flera av hennes böcker har filmatiserats och gått på TV som miniserier eller TV-filmer. Nattvakten filmatiserades 2011. Sarah Waters har en hemsida.
Originalets titel: The nightwatch.
Översättare: Ulla Danielsson.
Utgivningsår: 2006 (första engelska utgåvan), 2006 (första svenska utgåvan, Natur och kultur), 2015 (den här e-boksutgåvan).
ISBN: 9789127142183 (e-bok), 91-27-11440-6 (inbunden), 9789127142176 (pocket).
Antal sidor: 443 sidor.
Andras röster: Bokhora, Dagensbok.com, Med näsan i en bok, Stringhyllan.
Baksidestext
”Hösten 1947 vandrar en ensam kvinna i eleganta manskläder genom det krigshärjade London. Under kriget var hon ambulansförare, nu är hennes liv betydligt mindre dramatiskt. Kay har fått se saker som ingen borde behöva se, och liksom för de flesta som tvingades uppleva blitzen är hennes liv för alltid förändrat.
I Nattvakten får vi möta fyra Londonbor, tre kvinnor och en ung man, som alla på olika sätt har drabbats av kriget. Förutom Kay finns här den vackra Helen, som tvingas smyga med sin kärlek, och hennes arbetskamrat Viv, som känner det som om hennes liv håller på att rinna ifrån henne. Och så Vivs bror, den till synes naive Duncan. Skickligt vävs deras levnadsöden samman i en berättelse om hjältemod, förbjuden kärlek och det vardagliga livet som trots allt måste gå vidare.”
Jenny Nordberg befinner sig i Kabul för att göra research för en dokumentär om afghanska kvinnor. En av de kvinnor som hon följer är Azita, som har varit ledamot i parlamentet och som nu kampanjar för att bli omvald. När Nordberg träffar Azita och hennes familj går det så småningom upp för Nordberg att familjens son inte är en pojke. Den 6-årige Mehran är i själva verket en flicka som har klippts kort och som kläs i pojkkläder. För en kvinna i Azitas position skulle det vara för distraherande och komplicerat att sakna en son. I ett land där pojkar betyder allt och flickor inget kan det ibland vara enklast att helt enkelt förvandla en av sina döttrar till en son. Fenomenet har till och med ett namn: bacha posh. Nordberg blir förvånad och när hon skriver om händelsen så blir en hel (väst)värld lika förbluffad. Ingen har väl tidigare hört talas om detta fenomen. I Afghanistan, däremot, är det inte så ovanligt som man skulle kunna tro. De förklädda flickorna finns i själva verket överallt; i varje skola finns det flera stycken. I många fall är de en mycket dåligt bevarad kollektiv hemlighet. Släktingar, grannar och andra vet om det, men det låter det passera.
Nordberg fortsätter sin reportageresa genom att leta upp och prata med bacha posh och deras närstående. Hon träffar familjer där flickor har förvandlats till pojkar i en förhoppning om att den förklädda dottern på ett magiskt sätt ska göra att nästa barn blir en son. Hon träffar andra familjer där flickor har gjorts till pojkar av krassa ekonomiska skäl. I en fattig familj kan det vara nödvändigt att låta en son utföra enklare jobb mot betalning och finns det ingen son så får man alltså göra en dotter till en pojke. Skälen till att göra flickor till pojkar kan alltså skifta, men vad allt vittnar om är det som skett överallt i världen, i alla tider: i ett ojämlikt samhälle kommer det alltid att finnas de som måste förklä sig till den mer privilegierade gruppen. Det kan vara homosexuella som inte vågar vara öppna med att de är gay. Det kan vara förtryckta minoriteter som gör bäst i att försöka smälta in i den mer privilegierade massan. Bacha posh blir på så sätt ett tydligt uttryck för hur förminskade och förtryckta Afghanistans kvinnor är och de blir ett lika delar fascinerande som hjärtskärande exempel på vilka desperata metoder som kan tvingas fram för att förhålla sig till dessa patriarkala strukturer.
De förklädda flickorna i Kabul är en insiktsfull och intressant skildring av Afghanistan och landets utmaningar efter alla dessa år av krig. Nordberg berättar intressant om kultur och krig och hur detta hänger ihop med hur kvinnor behandlas idag. Det presenteras inga enkla lösningar på hur något skulle kunna förändras, men Nordberg gör det mycket tydligt att västvärldens bistånd knappast kommer att leda landet rätt. Det är verkligen en sorglig läsning, särskilt eftersom Nordberg skriver så fint om verkliga människor och deras mycket små friheter och handlingsutrymmen i ett land där de inte betyder någonting.
De förklädda flickorna i Kabul är också en mycket tankeväckande och intressant bok om könsroller och kön. Vad är det egentligen som gör en man till en man och en kvinna till en kvinna? Den här boken drar det verkligen till sin spets när den skildrar kvinnor som i ett av världens mest förtryckande länder lever sina liv som män. Det vanliga är att flickorna görs till flickor igen när de når puberteten, men en del bacha posh fortsätter att vara män. En del kan inte längre backa ur, kan inte börja leva ett instängt liv, kan inte överge sin frihet. Kanske är det inte så mycket det att vara man som det att ha en frihet som gör att en del backa posh har svårt att hitta en kvinnlig könsidentitet när det är dags. Det är hur som helst uppenbart att det är en komplex fråga och att det saknas svar. Det är något extremt med att få en påtvingad könsidentitet. Vad det gör med en människa har just ingen studerat, men nu har i alla fall Jenny Nordberg gett några av dem drabbade en röst.
De förklädda kvinnorna i Kabul är en helt överrumplande och fängslande reportagebok. Den väcker tankar och känslor om vartannat och är omöjlig att lägga ifrån sig. Läs!
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill lära sig mer om kvinnors liv i Afghanistan idag och vilka extrema metoder som kan krävas för att försöka få lite handlingsutrymme i en patriarkal och förtryckande värld.
Betyg: 5 motorcyklar av 5.
Citerat ur De förklädda flickorna i Kabul
”Zahra har en mycket tydlig bild av vad som skiljer pojkar och flickor åt. Mest av allt handlar det om hur de lever sina liv, förklarar hon: ”Flickor klär upp sig. De använder smink. Pojkar är enklare. Jag gillar det. Jag hatar långt hår, som flickor har. Jag skulle inte ha tålamod att borsta det, att tvätta det… Och flickor pratar för mycket. De skvallrar, vet du? Män pratar, men inte lika mycket som kvinnor. Kvinnorna sitter alltid inomhus och pratar. Pratar, pratar. Det är vad de gör. För de har ingen frihet. De kan inte gå ut och göra saker. Så de bara fortsätter att prata.”
Efter en paus lägger hon till:
”Jag hatar sjalen. Jag hatar att sätta på mig den. Och de långa tunikorna. Och bh. Jag vägrar att använda den.” Hennes kinder rodnar en aning igen, och håret faller ner i ögonen när hon vänder bort huvudet.
”Flickor tycker om att ha vackra hem, att måla dem invändigt och utvändigt”, fortsätter hon. ”Pojkar bryr sig inte om hemmen eller att diskutera hur de ska inredas. Männen lämnar ju ändå hemmen och går och arbetar. Det finns saker som kvinnor tycker om att göra: att laga mat, att städa, att göra sig själva vackra. Att gå på bröllop. Mode. Män är inte intresserade av sådant.”
Männen, å sin sida, tycker om att köra bil snabbt, vara med kompisar och slåss. Zahra beskriver den ultimate mannen: Jack Bauer i 24, omåttligt populär i Kabul. För henne och de andra pojkarna i kvarteret symboliserar den amerikanske hjältekaraktären en riktig afghan. En äkta krigare. Höjdpunkten i varje avsnitt är när han nästan blir misshandlad till döds, men ändå reser sig och försvarar sin heder. Precis som en afghan, menar Zahra, fruktar han aldrig döden. Och han ger aldrig upp.
Jag försöker mig på en billig poäng: ”Är pojkar alltså bättre än flickor?”
Zahra skakar på huvudet. Absolut inte.
”Flickor är intelligentare än pojkar, eftersom de arbetar mer i hemmet och kan göra fler saker. Män passar bättre för andra sorters arbeten. De är också intelligenta, men de kan göra färre saker. Allt arbete som pojkar kan göra, det kan kvinnor göra också. Jag vet det, för jag gör det. Men arbetet som kvinnor gör, det kan män inte göra.””
De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg
Om Jenny Nordberg och De förklädda flickorna i Kabul
Jenny Nordberg (född 1972) är en svensk prisbelönt journalist och författare, bosatt i New York. Hon skriver för tidningar som New York Times och Svenska dagbladet. Jenny Nordberg twittrar under @nordbergj och har en fansida på Facebook. Även boken har en hemsida: bachaposh.com.
”Efter att ha fött tre flickor bestämmer sig Azita, en kvinnlig politiker i Afghanistan, för att förvandla sin fjärde dotter till en son. Hennes yngsta dotter får sitt långa hår avklippt och kläs i byxor och en jeansskjorta. Maken blir också nöjd – han blir inte längre baktalad som ett misslyckad far till enbart fyra döttrar, i ett samhälle där pojkar och män är det enda som räknas.
De kallas ”bacha posh” – flickorna som kläs ut till pojkar av föräldrar som har ett desperat behov av söner. I förklädnad kan flickorna röra sig friare i ett hårt segregerat samhälle. De kan också arbeta och gå i skolan, tills puberteten sätter stopp och tvingar dem att bli kvinnor som gifts bort mot sin vilja.
När journalisten Jenny Nordberg först berättade om det okända fenomenet i New York Times 2010 blev de förklädda flickorna en världsnyhet. Boken fortsätter att följa flera familjer på nära håll i Kabul och är en fascinerande historia om uppfinningsrikedom och kollektivt självbedrägeri, men blir också ett skakande reportage om hur lite en kvinnas liv är värt efter tretton års krig i Afghanistan.
I sökandet efter hemligheter i en krigszon ställer författaren förbjudna frågor om sex och könsidentitet, om Gud och religiösa lagar, och om vad skillnaden mellan pojkar och flickor – eller män och kvinnor – egentligen består i. Det hon till slut finner i ett av världens farligaste länder lär oss något om vår egen historia och om människors vägran att acceptera förtryck genom alla tider.”
Den här dagen för 71 år sedan befriades Auschwitz. Kanske är det en extra lämplig dag för att tipsa om att fyra av överlevaren Hédi Frieds böcker precis har kommit i ny pocketutgåva. Fried är 91 år, men missar sällan ett tillfälle att vittna om vad hon har varit med om. För den som vill läsa lite mer om henne så var det en fin intervju i lördagens DN, kan jag också tipsa om.
Ett tredje liv av Hédi FriedLivet tillbaka av Hédi FriedLivets pendel av Hédi FriedSkärvor av ett liv av Hédi Fried
Vad gäller böckerna så känns de som en absolut måste-läsning. Jag kommer i alla fall att läsa minst en av dem. Skärvor av ett liv känns som en bra början. Idag har den landat i postfacket hos samtliga riksdagsledamöter. I förlagets pressmeddelande står det bland annat:
”– Mitt budskap till hela samhället är att vi måste säga ifrån innan det har gått för långt. Tänk om nazisterna hade kunnat stoppas tidigare. Dessutom tycker jag att Sverige bör välkomna flyktingar med empati och utan fördomar. Sverige har allt att tjäna på att fler människor kommer hit, säger Hédi Fried.”
Något att ta lärdom av. Hoppas särskilt att riksdagens alla rasister (…) läser boken och får en ögonöppnare.
1939 bryter kriget ut och Astrid Lindgren, som vid den här tiden inte hade debuterat som författare ännu och heller inte var en känd person, började skriva dagbok. Kanske var det hennes sätt att strukturera upp det som skedde i världen och ett sätt att försöka förstå. Trots att hon skrev för sig själv så skrev hon verkligen noga: hon har samlat tidningsurklipp och klistrat in och hon redogör för vad som sägs i tal och hur pratet går. Mestadels håller hon sig strikt kring krigets händelser, men visst är det också en personlig dagbok (och i en del fall: personliga åsikter). I Sverige märks kriget bland annat genom ransoneringar och Lindgren skriver naturligtvis också om den typen av vardagliga små problem som kriget ställer till. Hon skriver också om barnen och när det skakar till mellan henne och maken, Sture Lindgren, så går det inte att dölja det i dagboken. Under några mörka månader orkar hon knappt föra dagbok.
För oss som älskar Astrid Lindgren är det såklart otroligt spännande att få läsa hennes egen dagbok! Mellan krigsskildringarna får man en liten inblick i hur livet kunde se ut på Dalagatan, där de bodde, och när kriget börjar närma sig sitt slut så inleds också Lindgrens författarkarriär, vilket ju också är otroligt kul att få ta del av. Lindgren visste knappast själv vad som komma skulle. Debuten består av en flickbok som får andrapris i en tävling. Ja, och så redigerar hon ju den där boken om Pippi…
Primärt är det dock en bok om Andra världskriget, såklart, och som en skildring av Andra världskriget måste jag säga att den är fantastisk intressant. Det här är ju inte en efterhandsbeskrivning av stora händelser under Andra världskriget, utan det här är ett vittnesmål från en som var där och en skildring från när det händer. Lindgren kunde ju inte förutse nästa drag, nästa steg i kriget, utan försöker att sammanfatta det som hon tänker sig är det viktigaste just då. Boken ger också en fin bild av vad en vanlig svensk kanske oroade sig för och hur en vanlig svensk tänkte kring kriget. Det finns en oro över att Sverige ska dras in och det finns en ängslan för framtiden – när familjen flyttar till Dalagatan funderar Lindgren kring om det är ett så bra drag att skaffa sig en stor, dyr bostad i dessa tider.
Lindgren hade uppenbarligen ett stort intresse för sin omvärld, men hon hade också en viss insyn som andra kanske inte hade. Under krigsåren jobbade Lindgren nämligen med brevcensuren. Hon var alltså en av alla de som jobbade med att läsa igenom post, särskilt sådan som gick till eller från utlandet, för att undersöka innehållet. I några fall har hon rent av skrivit av dessa brev, som alla bär på hemska vittnesmål från kriget.
Krigsdagböcker är en mycket intressant bok ur historiskt perspektiv och ur perspektivet att den kretsar kring just Astrid Lindgren: en av vår tids mest uppskattade författare. Det är en mycket läsvärd bok! Det är också en mycket vacker bok, där man har lagt in generöst med inskannade sidor ur dagböckerna. Det känns fint att få bläddra omkring bland Lindgrens handskrivna texter. Jag kan verkligen rekommendera den här boken.
I korthet:
Rekommenderas för: Alla som vill snoka i Astrid Lindgrens detaljerade Krigsdagböcker och är intresserade av hur livet kunde se ut i Stockholm under Andra världskriget.
Betyg: 5 ransoneringskuponger av 5.
Citerat ur Krigsdagböcker 1939-1945
”1 september 1939
O! Idag började kriget. Ingen ville tro det. Igår eftermiddag satt Elsa Gullander och jag i Vasaparken och barnen sprang och lekte runt omkring oss och vi skällde i all gemytlighet på Hitler och kom överens om att det nog inte skulle bli krig – och idag! Tyskarna har bombarderat flera polska städer tidigt i morse och tränger in i Polen på alla håll. Jag har i det längsta undvikit all hamstring men idag har jag köpt lite cacao, lite té, lite såpa och en del annat.
En beklämning som är fruktansvärd ligger över allt och alla. Radion meddelar nyheter med jämna mellanrum hela dan. Många värnpliktiga inkallas. Förbud mot privat bilkörning har utfärdats. Gud hjälpe vår arma av vanvett slagna planet!”
Krigsdagböcker 1939-1945 av Astrid Lindgren
Om Krigsdagböcker 1939-1945 och Astrid Lindgren
Astrid Lindgren (1907-2002) var en svensk författare och förlagsredaktör. Hon har skrivit några av vår tids mest uppskattade barnböcker, däribland böckerna om Pippi Långstrump. Hennes böcker är översatta till mer än 95 språk. Astrid Lindgren har belönats med en lång rad hedersutmärkelser och priser för sina böcker och i hennes namn har världens kanske mest prestigefyllda barnbokspris, Astrid Lindgren memorial award (ALMA), instiftats. Mer om Astrid Lindgren finns att läsa på www.astridlindgren.se. Astrid Lindgren-sällskapet har också en hemsida.
”I maj 2015 är det 70 år sedan andra världskriget tog slut. Under hela kriget skriver Astrid Lindgren dagbok där hon berättar om vardagen i Stockholm, om det som händer i världen och om Sveriges agerande under kriget. Astrid Lindgrens krigsdagböcker är en mycket personlig skildring av hur dramatiska världshändelser påverkar oss alla. Texten är laddad med stor sorg och förfäran. Det här är före Astrid Lindgrens tid som världsberömd författare; den första boken om Pippi Långstrump kommer ut samma år som kriget slutar, 1945.
Blandat med Astrid Lindgrens egna anteckningar innehåller dagböckerna mängder av utklippta artiklar ur svenska tidningar som hon kommenterar. I boken återfinns över 70 faksimilbilder av dagboksuppslagen och många hittills opublicerade familjebilder från krigsåren. Författaren Kerstin Ekman, som kände Astrid Lindgren, skriver förord och Astrids dotter, Karin Nyman, skriver efterord.
Totalt är det 17 dagböcker som kommer ut i bokform. Astrid Lindgren är ständigt aktuell och en daglig referenspunkt i samhällsdebatten. Hennes böcker är en omistlig del av vårt kulturarv och når oavbrutet nya läsare och får nya betydelser runt om i världen. Vad många inte vet är att hon var en tidig anti-nazist och att hon genom hela sitt liv kämpade mot krig och våld. Hon var en övertygad humanist och en människa som tänkte själv, stod för sina åsikter med såväl civilkurage som humor och kärlek.
I maj 2015 släpps Astrid Lindgrens krigsdagböcker så som hon skrev dem. Ett unikt dokument från en vanlig människa och en av världens mest kända svenskar.”
Den dag jag blir fri: En bok om Katarina Taikon av Lawen Mohtadi
I Den dag jag blir fri berättar Lawen Mohtadi om Katarina Taikons liv och engagemang för romers rättigheter. Boken är också en skildring av romernas situation i Sverige under 1900-talet. Det är inte en speciellt upplyftande läsning. Här beskrivs hur romer förföljs, inte kan gå i skolan och har mycket små möjligheter att bosätta sig någonstans. Det här är en grupp som lever med helt andra rättigheter och möjligheter än Sveriges övriga befolkning. Det kanske mest beklämmande är att veta att romer än idag förföljs och behandlas mycket illa. Den dag jag blir fri ger på så sätt en viktig historielektion och blir en pinsam påminnelse om att det är hög tid att någonting händer och att förföljelsen och diskrimineringen av romer upphör.
Taikons levnadsöde är såklart också intressant. Läsaren får följa henne under hennes tuffa uppväxt och upp i vuxen ålder när hon börjar engagera sig för politiska frågor och inleder sitt författarskap. För många är Taikon såklart välkänd för böckerna om Katitzi, som är baserade på hennes eget liv. I boken skildras hur verkligheten såg ut: vad Taikon ville säga i böckerna om Katitzi och vad hon faktiskt tonade ner. Berättelsen om Taikons uppväxt är kantad av misshandel, otrygghet och hårt arbete, men såklart finns också mycket fint, som gemenskap, systerskap och en stolthet som hon vägrar att släppa.
För att berätta om Katitzi har Mohtadi bland andra intervjuat Katarina Taikons syster, Rosa Taikon, och dotter, Angelica Ström. Det enda som saknas för mig är Katarina Taikon själv, som naturligtvis inte har kunnat få röst i just den här boken, då hon avled redan 1995. Det är sorgligt att Katarina Taikon inte fick fler år: att hon inte kunde skriva fler böcker och fortsätta att vara en viktig röst för romerna. Jag hade gärna hört mer från Katarina Taikon själv. Jag gissar att jag måste läsa Katitizi-böckerna snart.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill ta del av Katarina Taikons fascinerande livshistoria och lära sig mer om romernas situation under 1900-talet.
Betyg: 3+ tivolin av 5.
Citerat ur Den dag jag blir fri
”Katarina Taikon var 31 år när hon kom ut med sin första bok, Zigenerska. Hon hamnade på ett sätt rätt i tiden. Under 60-talet stod välfärdssamhället på sin höjd. Sverige intog en ledande roll som företrädare för jämlikhet och rättvisa för världen folk. Den nationella självbilden byggde på en idé om att Sverige var en plats fri från rasism, eller, som det ibland kallades, ”minoritetsproblem”. Men under samma tid inträffade något helt annat. Romers krav på bostäder, skolgång, arbete och ett liv fritt från rasism möttes av en kompakt mur av motvilja, hån och förakt, både från det officiella Sverige och från befolkningen i övrigt. Detta förhållande, mellan den dominerande historieskrivningen och de faktiska villkoren, är 1960-talets stora paradox.”
Den dag jag blir fri: En bok om Katarina Taikon av Lawen Mohtadi
Om den dag jag blir fri, Katarina Taikon och Lawen Mohtadi
Katarina Taikon (1932-1995) var en svensk författare av romsk härkomst. Hon debuterade 1963 med den självbiografiska boken Zigenare, men är kanske mest känd för Katitiziböckerna, som också bygger på hennes eget liv. Taikon lärde sig inte skriva förrän i tonåren. Som rom var hon nämligen inte välkommen att gå i skola som andra svenska barn. Under sin levnad kom Taikon att bli en stark och viktig röst för romernas rättigheter. 1982 drabbades Taikon av hjärtstillestånd, endast 50 år gammal, och drabbades av svåra hjärnskador. Efter 15 år i koma avled Katarina Taikon 1995.
Lawen Mohtadi (född 1978) är en svensk journalist, författare och regissör med kurdiska rötter. Hon skriver idag för bland annat DN och jobbar också som redaktör för förlaget Natur & Kultur. Den dag jag blir fri är hennes kanske mest uppmärksammade bok. 2015 omarbetades den till film (med titeln Taikon). Mohtadi twittrar under @lawenmohtadi.
”Hösten 1963 utkom Katarina Taikons debutbok Zigenerska. Hon var 31 år, hade nyligen lärt sig läsa och skriva och blev över en natt talesperson för romernas kamp för lika rättigheter i Sverige. Tillsammans med andra aktivister och kulturpersonligheter kämpade hon för att tömma tältlägren som romer bodde i och för deras rätt till skolgång. Hennes krav på inkludering väckte starka reaktioner, både på grund av ren fientlighet mot romer men även utifrån en idé om att romer varken kunde eller ville leva inom det moderna samhällets ramar. Katarina Taikons livsprojekt blev att utmana den synen. Katarina Taikon (19321995) föddes i ett tält utanför Örebro. Hon är mest känd för sin självbiografiska barnboksserieom Katitzi. Den dag jag blir fri är den första biografin om henne.”
Lars Lerin är helt klart akvarellteknikens mästare. Innan jag såg något verk av honom så förstod jag inte alls poängen med akvarell. Jag visste över huvud taget inte vad akvarell kan vara. Nu vet jag mer. Jag är helt tagen av Lerins bilder, som trots vad man kanske kan tro om akvareller, är alldeles knivskarpa och inte sällan är mörka men med flödande ljusstråk.
I Axels tid illustrerar Lerins makalösa akvareller en biografi över Axel Florin, en skicklig skulptör, som var verksam i Munkfors, där Lerin själv växte upp. I text, men framför allt i bild, skildras livet på den lilla bruksorten och Florins skulpterande som växer sig från en liten hobby till något stort. Det är kul att få följa Florins resa och hur han trots de relativt knappa förhållandena ändå vågar, eller kanske måste, satsa på konsten. Konsten jagar ut honom till möten och människor, som om konsten i sig är en tvingande kraft för honom. Jag tyckte att det var riktigt intressant att få läsa om en konstnär och hans liv och drivkrafter.
Men mest njuter jag såklart av akvarellerna. Lerin målar miljöer, svunna tider och människor – inte sällan målar han faktiskt fotoalbum, vilket är härligt meta på ett sätt. Han lyckas faktiskt med konststycken att få bilderna av fotografierna att kännas mer levande än vad kanske fotografierna skulle vara om de hade visats rakt upp och ner. Jag kan just ingenting om konst, men ett vet jag: Lerins akvareller är tekniskt sett helt otroliga och de kan verkligen beröra.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill förtrollas av akvareller från Sveriges främsta akvarellmålare och samtidigt läsa om ett fascinerande konstnärsliv.
Betyg: 5 smedjor av 5 (för illustrationernas skull).
Citerat ur Axels tid
”En dag på fabriken när jag stod och såg ned i en låda med stålull, klack det till i mig. Jag tyckte att jag såg en fågel i lådan. Jag såg efter en gång till, tog upp fågeln och började förfina den. Jag nöp och klämde tills det blev en verklig fågel som jag knöt fötter av ståltråd till. Fantasin löpte. Jag gjorde fler fåglar. Och björnar och hundar och elefanter. Allt styvare blev jag och arbetskamraterna skröt om mig.”
Om Axels tid och Lars Lerin
Lars Lerin (född 1954) är en svensk konstnär och författare, bosatt i Värmland, där han också drivet museet Sandgrund. Han räknas som en av Nordens främsta akvarellister. Många av hans akvareller finns i hans böcker, t.ex. Naturlära, för vilken han förärades Augustpriset i kategorin årets svenska fackbok 2014. Lerin har också kommit att bli en TV-personlighet och omtyckt röst i radio. 2012 medverkade han i sin guddotters, Sara Broos, dokumentärfilm, För dig naken, som handlar om Lars Lerins sökande efter kärleken och hans förhållande till Manoel ”Junior” Marques, som han är gift med sedan 2009. Lars Lerin har sommarpratat och vinterpratat och kommer att hålla sitt andra vinterprat på juldagen i år.
Utgivningsår: 2015 (Albert Bonniers förlag).
Antal sidor: 118.
Andras röster: Dalademokraten, DN.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
Lars Lerin växte upp i bruksorten Munkfors i Värmland, och drömde redan som ung om att bli konstnär. Han hittade tidigt en förebild och en mentor i sin närhet. Axel Florin föddes i Munkfors 1907 och försörjde sig som fabriksarbetare. Florin lyckades bli antagen till Slöjdföreningens skola i Göteborg och studerade där under en kort period – han hade helt enkelt inte råd att stanna kvar särskilt länge. Under hela livet fortsatte han dock att skapa på sin fritid, och vann ett visst erkännande som skulptör. Sin ateljé hade han i ett uthus, där den tonårige Lars också fick stå och måla.
I Axels tid berättar Lars Lerin rakt och osentimentalt om ett livsöde som ligger så nära oss och ändå känns så avlägset. Boken illustreras dessutom av hans fantastiska målningar av hus, miljöer och människor som nu är borta.
Liksom i Naturlära visar Lars Lerin att han inte bara är en framstående akvarellmålare utan också en lyhörd och känslig författare, som kan skapa stämningar och närvaro i både ord och bild. Axels tid blir ett dokument över en försvunnen värld, men också en konstnärs hyllning till en kollega – en skildring av skapandets villkor och det obetvingliga behovet av att uttrycka sig genom konsten.
Skraplotter är den avslutande delen i Vargskinnettrilogin, där Kerstin Ekman skildrar livet för några människor med kopplingar till den jämtländska byn Svartvattnet. Den första boken i trilogin, Guds barmhärtighet, kretsade kring Hillevi, som flyttar till Svartvattnet för att jobba som barnmorska. I del två, Sista rompan, är Hillevis dotter, Myrten, en av huvudpersonerna. Myrten, som blev gravid som ogift, födde i hemlighet en dotter, Ingefrid, som hon tvingades att lämna bort. Nu har Myrten gått bort och Ingefrid ärver pengar, värdepapper, skog. Hennes instinktiva känsla är att allt ska skänkas bort till kyrkan som hon arbetar åt, men hon åker faktiskt till Svartvattnet, trots allt. Ingefrid har aldrig lärt känna sin biologiska mor, men nu börjar hon söka sin egen historia.
Skraplotter är en fin avslutning, där Ekman knyter ihop alla trådar. Hon har ett skickligt sätt att skildra människor och deras egenheter och lyckas alltid väva in intressant historia. Med den avslutande delen i trilogin har hon närmat sig nutid och en del väldigt nutida och aktuella frågor dyker upp. Till exempel fladdrar vargfrågan förbi och en av många cirklar sluts när självaste vargskinnet, från den första boken i serien, dyker upp i samband med detta.
Jag tycker att Skraplotter är en fin och värdig avslutning på en intressant trilogi om livet i Sverige under 1900-talet och livet för några kvinnor, som alla brottas med sin tids uppfattningar och svårigheter.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa en prisbelönt och intressant bok om att söka sina rötter och alla som vill läsa en värdig avslutning av Ekmans trilogi om hur samhället i Sverige har utvecklats under 1900-talet.
Betyg: 3 lamm av 5.
Om Skraplotter och Kerstin Ekman
Kerstin Ekman (född 1933) är en svensk författare som sedan 1978 innehar stol nr 15 i Svenska akademien. Efter en konflikt kring författaren Salman Rushdie deltar hon dock inte akademiens arbete. Ekman debuterade som deckarförfattare 1959 och har sedan dess gett ut en lång rad romaner inom vitt skilda genrer. Hennes senaste bok, När allt var levande och lustigt, utkom 2015 och är en biografi om Linnélärjungen Clas Bjerkander. Ekman är en mycket uppskattad författare och bland de otaliga priser som hon har belönats med kan Augustpriset nämnas. Det är ett pris som hon dessutom har förärats två gånger (1993 för Händelser vid vatten och 2003 för Skraplotter).
Uppläsare: Helena Brodin.
Utgivningsår: 2004 (den här ljudboksutgåvan, utgiven av Bonnier Audio), 2003 (första utgåvan, utgiven av Bonnier).
Antal sidor: 391 sidor (ca 16 h lyssning).
Andra delar i serien: Guds barmhärtighet, Sista rompan.
Andras röster: Alba, SvD.
Köp hos t.ex: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Snön har redan kommit till Svartvattnet i västra Jämtland. Prästen Ingefrid Mingus från Stockholm kliver ur bilen, ut i det vita och kalla. Det är hennes allra första besök i byn och hon har kommit eftersom hennes biologiska mor, Myrten, precis har dött och testamenterat sina tillgångar till Ingefrid. Hon träffade aldrig sin mor och adoptivföräldrarna hade alltid sagt att hon var en fattig kvinna men det visar sig nu inte stämma. Tvärtom. Hon var välbärgad och arvet är stort.Genom brev, dagböcker och foton lär Ingefred sig allt mer om sin biologiska släkts dramatiska historia. Hon ser på bilderna att Myrten var en vacker kvinna men vem hon egentligen var längst innerst inne är det ingen som kan berätta. Myrtens fostersyster, Risten, som trodde att de båda hade delat allt i lust och nöd visste inte ens om att hon hade fött en dotter.Och vem var fadern? Ingefred vet inte att han är i livet och att han finns i hennes omedelbara närhet. Men kommerhan någonsin att ge sig till känna?”
Sista rompan är den andra delen i Kerstin Ekmans Vargskinnettrilogi. Åren har sprungit iväg och det var faktiskt omkring tre år sedan som jag läste den första delen, Guds barmhärtighet. Utan att ha den inledande boken färskt i minnet var det faktiskt oerhört svårt att komma in i den här boken. Jag fick börja om från början några gånger, men sedan lät jag det bara vara och fortsatte att lyssna utan att riktigt känna att jag hade full koll på vilka alla karaktärerna var och hur allt hängde ihop.
Hur som helst. Boken utspelar sig mellan ett tidigt 40-tal och tiden för den sista timmerflottningen (”Sista rompan”, 1967) Till stor del utspelar boken i det lilla samhället Svartvattnet i Jämtland. Där bor barnmorskan Hillevi, som var en av huvudpersonerna i Guds barmhärtighet, men nu är det dottern Myrten och till viss del fosterdottern Kristin, som står i fokus. En annan viktig huvudperson är konstnären Elias. I Sista rompan får läsaren sedan följa de tre livsödena i ett efterkrigstidens Sverige.
Det jag uppskattar mycket med Ekman är att hon är en författare med en tydlig idé bakom sina böcker och att hon samtidigt håller ihop sina berättelser på ett väldigt fint sätt. Ekman vågar välja vad hon berättar och hon vågar brodera ut sina berättelser på rätt ställen. En sådan här bok, som kretsar kring så många personer och berör så många intressanta teman, skulle lätt kunna svälla ut i en svulstig tegelsten, men Ekman syr ihop det betydligt snyggare än så.
Det känns alltid att Ekman har något att berätta och det gäller även Sista rompan. I den här boken berättar hon ett stycke historia som ligger relativt nära oss i tid, men som ändå känns avlägsen. Hon berättar till viss del om samernas situation, hon berättar om hur ett modernt samhälle växer fram och hon ger en rejäl dos kvinnohistoria. Mest berörande, och den del i boken som jag tar med mig mest, är den som kretsar kring Myrten, som omplanerat blir gravid och håller graviditeten hemlig. Vilken oerhört tuff situation!
Jag gillade Sista rompan! Mina enda invändningar handlar om att den var svår att komma in i och att hänga med i, men det kan jag inte lasta Ekman för, utan där får skylla på min slarviga lyssning och att det var så länge sedan jag som tog mig an Guds barmhärtighet. Jag får se till att det går lite kortare tid tills jag läser den avslutande delen, Skraplotter!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en välskriven, blivande klassiker om livet och kvinnoöden i ett efterkrigstidens Sverige.
Betyg: 3 fjälltoppar av 5.
Om Sista rompan och Kerstin Ekman
Kerstin Ekman (född 1933) är en svensk författare som sedan 1978 innehar stol nr 15 i Svenska akademien. Efter en konflikt kring författaren Salman Rushdie deltar hon dock inte akademiens arbete. Ekman debuterade som deckarförfattare 1959 och har sedan dess gett ut en lång rad romaner inom vitt skilda genrer. Hennes senaste bok, När allt var levande och lustigt, utkom 2015 och är en biografi om Linnélärjungen Clas Bjerkander. Ekman är en mycket uppskattad författare och bland de otaliga priser som hon har belönats med kan Augustpriset nämnas. Det är ett pris som hon dessutom har förärats två gånger (1993 för Händelser vid vatten och 2003 för Skraplotter).
Uppläsare: Helena Brodin.
Utgivningsår: 2004 (den här ljudboksutgåvan, utgiven av Bonnier Audio), 2002 (första utgåvan, utgiven av Bonnier).
Antal sidor: 411 sidor (ca 17 h lyssning).
Andra delar i serien: Guds barmhärtighet, Skraplotter.
Andras röster: Om tiden och livet, SvD.
Köp hos t.ex: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
När den andra delen av trilogin Vargskinnet börjar är det år 1942, och kriget har gestaltat om livet för människorna i Svartvattnet. I byn ligger ett beredskapskompani inkvarterat. Hillevi Halvarssons dotter Myrten har hunnit bli vuxen. Kristin, som bor på norska sidan med sin nya släkt, lider en svår förlust genom kriget, och Elis, konstnären, som varit tillbaka i Norge sedan en tid, tar sig efter ockupationen över gränsen till Sverige.
I den här berättelsen är det främst Myrtens och Elis fortsatta öden vi får följa. När kriget är slut flyttar Myrten till Stockholm för att utbilda sig inom posten, och bort från byn tar hon med sig en hemlighet. Inte ens Kristin, hennes älskade fostersyster, vet om den. Och Elis lever vidare med sin hemlighet – om vem han är och var han kommer ifrån.
Romanen utspelas på många andra platser än i Jämtland; i Stockholm, Oslo, den norska fjällvärlden, Värmland och Venedig. Men Svartvattnet finns alltid kvar för dem som flydde. De är som duvor, säger Hillevi. De kommer tillbaka.
Kristin är fortfarande den genomgående berättaren i romanen, den som förbinder det gamla med det nya, den som kan se in i tiden. Hon känner glömskan sluta sig om minnena, men fjällets dofter och ljud talar ännu till henne, och hon vet att det finns platser i skogen där man alltid hör en barngråt. Förr fanns till och med ett namn för den gråten, och den var allas skuld och egendom.
Sista rompan är en tättvävd och bred fortsättning på Guds barmhärtighet. Kerstin Ekman låter återigen en rik romanvärld växa fram, som i den tidigare serien Kvinnorna och staden, där livsöden och händelser flätas samman, de inre och de yttre, och där viktiga frågor ställs.”
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
