Det är sommar vid slutet av 1800-talet och poeten Andreas har motvilligt tagit in på kurorten Augustenbad. Det är meningen att den sunda miljön och hälsosamma bad ska få honom fri från sin alkoholism. Augustenbad är som en egen liten värld, där det intressant nog finns representanter från många samhällsklasser. Andreas har förvisso inga egna pengar, men genom sin förmögna fru kan han ända räknas in till societeten som kan bo lite finare. I de lite fattigare bostäderna bor de som rätt och slätt är sjuka och skröpliga och allra längst ner på botten står de baderskor och andra uppassare som får allting att gå runt. Överst, högt över alla, tronar läkaren, Liljedahl, som har auktoritet nog att få sina patienter att utstå all möjlig humbug, t.ex. att underkasta sig dagliga bad i sexgradigt vatten.
Det är en fascinerande miljö och tid som Anneli Jordahl skildrar i den här romanen. När Andreas har en affär med en av baderskornas dotter så blir det en anekdot i hans liv, men för henne leder äventyret till en katastrof. Så såg verkligheten säkerligen ut för många på den här tiden, och för somliga gör den säkerligen det även idag. Pengar och status ger makt och det är också något som Jordahl på ett snyggt sätt pekar på i den här boken.
Ändå måste jag erkänna att jag inte blev fullt så berörd som jag kanske borde ha blivit. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör det, men det känns som att man hade kunnat gå mer på djupet, särskilt när det gäller den oerhört beklämmande berättelsen om baderskans dotter. Det känns som att boken snuddar lite för lätt vid de verkligt viktiga spåren i berättelsen. Jag tycker ändå att det är en högst läsvärd bok. Den är intressant och tankeväckande och det är också lite kul att få läsa mer om hur kurortsvistelser kunde se ut vid den här tiden och vilka märkliga ”behandlingar” som erbjöds. Undrar vilka behandlingar och terapier idag som man kommer att förfasas och/eller skratta åt om hundra år?
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa om klassklyftor och katastrofer på en kurort vid slutet av 1800-talet.
Betyg: 3+ syfilissmittade av 5.
Citerat ur Augustenbad en sommar
”Före middagen hade han ett inskrivningsmöte inbokat hos doktorn. Ett allvarssamtal fick det bli, bön om barmhärtighet. Kunde han inte få inleda lite mjukt – en sup varannan dag? Trappa ned lite skonsammare, i stället för detta brutalt omedelbara nix?
Han kände av gårdagskvällens avskedssittning med vännerna då han druckit sig ända in i bottenmörkret. Ett mirakel rentav, att han hittade sig själv i sin egen säng. Huvudvärken outhärdlig, måtte den mildras av den friska skogsluften.
Utanför Gråbo drog två beniga män i enkla allmogekläder en man i en bårvagn. Hjulen sjönk allt djupare i leran vilket hindrade honom att gå fram och ge en hjälpande”
Om Anneli Jordahl och om Augustenbad en sommar
Anneli Jordahl (född 1960) är en svensk författare och litteraturkritiker. Hon föreläser också inom bland annat klassfrågor och det är också ett ämne som hon ofta återkommer till i sina böcker, t.ex. i boken Klass – är du fin nog? från 2003. Anneli Jordahl har en Facebooksida.
”Det är juni i början av 1890-talet när poeten Andreas Öman anländer till den sörmländska kurorten Augustenbad. Det står tidigt klart att han inte åkt dit enbart av egen vilja.
Motvilligt kliver Andreas in på den omtalade doktor Liljedahls kontor och informeras om ”en kronisk förgiftningssjukdom som förgiftar hjärnan”, vilken bäst botas genom dagliga sittbad i sexgradigt vatten och att till punkt och pricka följa doktorns häfte med de nittionio reglorna.
Andreas är inte imponerad och ger sig snabbt i kast med att avslöja vad han anser är rent kvacksalveri. Under sina försök möter han den skygga rättsrådinnan Amanda Eggerts och den unga glansstrykerskan med den vakna blicken. Han skriver regelbundet brev till sin hustru Aline hemma i Stockholm, där han inte kan undgå att beklaga sig över den omilda behandlingen och det strikta regelverket. När Andreas av doktorn får en överraskande förfrågan om att sätta upp en teaterföreställning kan han inte låta bli att tacka ja – utan att ana vilka katastrofala följder det ska få för honom själv och dem i hans omedelbara närhet.
På Augustenbad förväntas man läsa Atterboms Lycksalighetens ö och inte Baudelaires degenererade Det ondas blommor. Här kan människor från alla olika samhällsklasser mötas – men här råder också en tid präglad av syfilis, morfinism och översitteri, av heta sommarmånader och dolda budskap.”
Min europeiska familj, av Karin Bojs, är en bok för den som vill följa med på en släktforskning långt, långt bak i tiden och lära sig mer om människans tidigaste historia.
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4 av 5.
I Min europeiska familj går vetenskapsjournalisten Karin Bojs långt bak i släktleden i sin släktforskning; med hjälp av DNA hittar hon förmödrar och förfäder som levde på istiden och till och med före det. Genom sitt släktforskande berättar hon också översiktligt, men ändå ambitiöst, om vår fornhistoria och berättar t.ex. hur det kan komma sig att människor också har lite gener från neandertalare i sig, hur människan tog sig till Europa, när hunden blev vårt husdjur och när vi lärde oss att odla.
Jag tycker alltid att det är lite småknepigt att läsa populärvetenskapliga böcker. Sådana böcker kan ju bli väldigt nördiga och inte alltid så enkla att hänga med i. Jag måste erkänna att fornhistoria inte är min starka sida och jag hade nog behövt lite fler bilder för att förstå förflyttningar och hur olika händelser hänger ihop. Det är också så att en del saker berör mig mer än annat och då hade jag kanske egentligen velat veta ännu mer. Bojs skriver exempelvis på flera ställen om hur anlag för psykisk sjukdom på något sätt verkar ha kommit till oss som en konsekvens av att vi också har blivit kreativa. Bojs har egna erfarenheter av att leva som anhörig till människor med psykisk sjukdom, så det märks att hon själv berörs av det. Jag hade på sätt och vis gärna läst mer.
Trots att jag kanske inte är den ideala läsaren för den här boken så måste jag ändå säga att jag tyckte att den var förvånansvärt lättläst och intressant. Det är också härligt när en författares engagemang glittrar mellan raderna. Här är det väldigt tydligt att DNA-släktforskning och människans historia är några ämnen som ligger Bojs varmt om hjärtat. Det är en oerhört ambitiös bok och det uppskattar jag verkligen!
Min europeiska familj
Min europeiska familj är illustrerad av Stefan Rothmaier och gavs ut av Albert Bonniers förlag 2015. ISBN: 9789100139117.
Karin Bojs
Karin Bojs är en svensk journalist och författare. Hon arbetade under många år som vetenskapsredaktör på Dagens nyheter, men valde sedan att satsa på att skriva populärvetenskapligt. För boken Min europeiska familj belönades hon med Augustpriset 2015 i kategorin årets Svenska fackbok.
Jag är inte så inne i genren ”historiska romaner”, men det händer att jag läser dem och roligast tycker jag att det är när de har huvudpersoner som är inspirerade av människor som har levt på riktigt. Det händer också att jag läser romaner där kändisar är med som karaktärer i boken på ett eller annat sätt. De här böckerna utgör en spännande ”genre” tycker jag. Idag tänkte jag blogga om några av mina favoriter.
Den största favoriten är Joyce Carol Oates präktiga tegelsten Blonde. Boken är ren fiktion, men i huvudrollen hittas en viss Marilyn Monroe. Mer än den berättar om Monroes liv så berättar dock boken om en utnyttjad och ensam kvinnas sökande. Det är en oerhört stark roman. Jag brukar inte gilla tjocka böcker, men Blonde tycker jag ändå att alla borde läsa (helst som e-bok antar jag…). Jag skrev inte så superpositivt om boken när den precis var utläst, men det är verkligen en läsupplevelse som har växt på allra bästa sätt.
Påven Johanna är en gammal bestseller, som nog håller än, tror jag! Det är en kittlande berättelse om Johanna, som under namnet Johannes verkar som påve på 800-talet. Har hon funnits på riktigt? Nja..? Såg hennes liv i så fall ut som i boken? Det tror jag inte! Men jag älskar tanken på att kvinnor och, för den delen, människor med en könsöverskridande identitet, även för mycket länge sedan kunde ta sig in i maktens korridorer. Fast man undrar också när något annat än en gubbe får bli påve? Det är 2016 nu liksom.
Drottningen vänder blad är en bok med den engelska drottningen i huvudrollen. Ett oplanerat besök på en bokbuss leder in henne i litteraturens värld och plötsligt önskar hon nog innerst inne att hon kunde sitta och läsa halva dagarna istället för att sköta sina plikter som drottning. Det är en tunn liten bok och den är väldigt lättsmält, men det är onekligen en avkopplande och rolig bok.
Flicka med pärlörhänge läste jag för massor av år sedan och mycket av den har fallit glömska. Den handlar i alla fall om konstnären Vermeer och hans arbete med målningen Flicka med pärlörhänge. Det är tjänsteflickan Griet som får sitta modell, något som kan kosta henne jobbet i och med att Vermeers fru avskyr Griet och är för svartsjuk för att tåla att flickan sitter modell. Boken är delvis en halvlöjlig kärleksstory, men enligt vad jag bloggade om boken så tyckte jag mycket om skildringen av livet på den tiden och om berättelsen om konstverkets tillkomst (även om det är en fiktiv story då!).
För ett tag sedan läste jag Katarina Taikons biografi, Den dag jag blir fri(av Lawen Mohtadi). Boken läste jag i min bokcirkel och jag hade nog inte läst den annars i och med att jag faktiskt inte hade läst Katarina Taikon eller kände till speciellt mycket om henne innan. Jag är glad att jag läste hennes biografi i alla fall. Det är en störande och viktig bok om hur romer har behandlats och alltjämt behandlas i Sverige. Taikon, som alltså själv var rom, kämpade hela livet för romers rättigheter. Självklarheter som att få gå i skolan eller att kunna ha ett hem var verkligen inga självklarheter för Taikon och hennes familj. I biografin omnämns Katitziböckerna ett flertal gånger. Det påstås också att Taikon skrev dem i syfte att påverka de som skulle växa upp och faktiskt kunna göra skillnad – barnen. Katitziböckerna är alltså en hel serie med böcker som till stora delar är självbiografiska och följer Katarina Taikons eget liv och uppväxt och som på så sätt berättar om romernas situation. En del saker är säkerligen ändrat eller nedtonat, men mycket är plockat direkt ur livet, vilket framkommer i biografin.
Katitzi är den första boken i serien. När den tar sin början är bokens Katitzi sju år gammal och bor på barnhem. Där är hon ett barn som andra, även om den mer barska av tanterna på barnhemmet är fördomsfull och helt ogrundat tycker att Katitzi är ”besvärlig”. Bland de andra barnen är hon en glad och livlig kompis. Det är bara ”Ruttan” som inte är speciellt snäll mot Katitzi. Eller är hon avundsjuk på Katitzis fina kläder? Med tiden börjar det dock viskas om ”zigenare” – något som vare sig Katitzi eller något av de andra barnen egentligen vet vad det är. Med tiden ska Katitzi dock komma att lära sig vad det kan innebära att vara ”zigenare”.
En dag kommer hennes pappa och hämtar hem henne. Katitzi har inga direkta minnen av sin familj eller livet innan barnhemmet, så nu får hon mycket att lära. En del saker är helt annorlunda jämfört med hur det har varit på barnhemmet. Nu ska hon till exempel inte ligga till sängs kl 19, för i Katitzis familj måste alla hjälpa till, särskilt på kvällarna. Pappan har ett tivoli och det finns olika stånd som ska bemannas, dansbana som ska sopas och gästerna vill gärna se Katitzi och hennes syskon sjunga och dansa. Alla jobbar och sliter, inte minst storasyster Rosa, som sköter hemmet. Den enda som inte tycks jobba så hårt är pappans nya kvinna, Siv, som mest måste ligga och vila med ”migrän”. En sak som ingen annan i lägret kan kan Siv i alla fall bistå med: eftersom hon inte är rom så har hon fått gå i skolan och hon är därför den enda som inte är analfabet.
I Katitzi berättar Katarina Taikon om lek, bus, sorger och orättvisor i lilla Katitzis liv. Det är en barnbok och den handlar i mångt och mycket om en sjuårings liv, rätt upp och ner. Men det är ofrånkomligt att boken också väcker frågor och förvåning – även hos mig som vuxen. I en berättelse berättad från ett barns ögon blir det extra fruktansvärt att få ta del av historien om barn som nekas skolgång, som nekas en trygg plats att bo på, som utsätts för diskriminering och kränkningar, som inte behandlas väl av sin styvmamma och som måste jobba, inte bara med tivolit utan också med barnpassning och hushållssysslor. Det är ingen sorglig bok. Katitzi är en pigg och glad tjej och hennes systrar står henne nära och hon har inte svårt att göra sig vänner. Det bidrar också till att göra den här berättelsen så fruktansvärd. Som läsare sitter man lika blåögt och naivt som sjuåriga Katitzi och undrar vad en ”zigenare” är för något, varför inte alla barn får gå i skolan och varför inte Katitzi och hennes familj får bo kvar på den plats där de har börjat rota sig och där hon precis har träffat två kompisar som hon vill leka med.
Det här är en barnbok och den är säkert mycket lämplig att läsa högt för sitt barn. Förmodligen kommer den att väcka frågor. Vad svaret på de frågorna är vet jag faktiskt inte. Varför behandlade man människor såhär i Sverige? Och hur behandlar vi människor i Sverige idag? Ett oskuldsfullt barn som Katitzi kan som få andra sätta fingret på de här frågorna.
Själv har jag lyssnat på ljudboken och även som vuxen har jag haft stor behållning av den, särskilt i kombination med den tidigare lästa biografin, som ju flera gånger refererar till Katitziböckerna och berättar ett och annat om verkligheten bakom. Som vuxen kan man också uppfatta en del nyanser som ett barn säkert inte förstår, särskilt när det gäller de vuxnas tillvaro och deras tillkortakommanden. Ljudboken är inläst av Vanna Rosenberg, som har träffat precis rätt balans mellan humor och allvar och gör en mycket bra uppläsning.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill följa sjuåriga flickan i Katitzi hennes upptåg och upptäcker kring vad det kan innebära att vara rom i Sverige.
Betyg: 4+ hundvalpar med svingande svansar av 5.
Om Katarina Taikon och Katitzi
Katarina Taikon (1932-1995) var en svensk författare av romsk härkomst. Hon debuterade 1963 med den självbiografiska boken Zigenare, men är kanske mest känd för Katitiziböckerna, som också bygger på hennes eget liv. Taikon lärde sig inte skriva förrän i tonåren. Som rom var hon nämligen inte välkommen att gå i skola som andra svenska barn. Under sin levnad kom Taikon att bli en stark och viktig röst för romernas rättigheter. 1982 drabbades Taikon av hjärtstillestånd, endast 50 år gammal, och drabbades av svåra hjärnskador. Efter 15 år i koma avled Katarina Taikon 1995.
Uppläsare: Vanna Rosenberg.
Utgivningsår: 1969 (första svenska utgåvan, med illustrationer av Björn Hedlund, utgiven av Zigenaren), 2015 (den här ljudboksutgåvan, utgiven av Natur och kultur), 2015 (nyutgåvan på bilden med illustrationer av Joanna Hellgren, utgiven av Natur och kultur).
Antal sidor: 135 (ca 4 h lyssning).
ISBN: 9789127144422.
Läs även: Katitzi och Swing, Katitzi i ormgropen, Katitzi rymmer, Katitzi, Rosa och Paul, Katitzi i Stockholm, Katitzi och Lump-Nicke, Katitzi i skolan, Katitzi Z-1234, Katitzi barnbrudern, Katitzi på flykt, Katitzi i Gamla sta’n, Uppbrott.
Köps hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Katitzi växte upp i Sverige för inte alltför länge sedan, och var som vilket annat barn som helst. Hon kivades med sina syskon och lekte med sin hund, hon var snäll ibland och dum ibland precis som alla andra. Men trots att hon var som vem som helst så fick hon inte gå i skolan, inte bo i hus eller ens stanna särskilt länge på samma plats utan att bli bortkörd – bara för att hon var rom.”
När lilla Ursula föds en vinterdag 1910 har hon navelsträngen lindad runt halsen och hon faller ned i ett mörker – innan livet ens har hunnit börja. Men vad hade hänt om hon inte hade dött, om läkaren hade hunnit i tid, om förlossningen hade gått bra? Kate Atkinson presenterar båda versionerna i Liv efter liv, där hon låter Ursula dö och leva om – om och om igen. Ursula ramlar utför ett tak när hon sträcker sig efter en docka. Eller så gör hon inte det. Hon drunknar när hon leker vid vattnet. Eller så blir hon räddad i sista stund av en konstnär som står vid strandkanten och målar. Om och om igen lever Ursula sitt liv. Hon upplever själv märkliga förnimmelser och déjà vu, börjar inse så smått att tiden inte är linjär och att minnen och framtid hänger ihop.
Så börjar Andra världskriget och Ursula upplever bombningarna av London, Blitzen. Hon förlorar sin lillebror, som är flygare och blir nedskjuten. I ett liv tar hon sig till och med till Tyskland och lär känna Eva Braun. Genom sina många liv smälter allting ihop och Ursula försöker sig på att ändra historien, att hindra Hitler.
Liv efter liv är inte den första boken om Andra världskriget och bombningarna i London (på det temat läste jag t.ex. Nattvakten av Sarah Waters för inte så länge sedan). Det är heller inte den första boken om ”fjärilseffekten” – hur små påverkan kan få stora och oförutsägbara effekter någon annanstans. På det temat har jag tidigare läst t.ex. Karin AlvtegensFjärilseffekten. John IrvingsEn bön för Owen Meany kan kanske också sägas höra dit, på sätt och vis. Men Liv efter liv är verkligen välskriven och nyskapande. Jag älskar alla olika lager som vecklas ut och hur minnen, framtid och tidigare händelser hänger ihop. Det blir både rörande, roligt, spännande och sorgligt på en och samma gång. Atkinson lyckas också osedvanligt bra med persongalleriet. Jag tycker verkligen om Ursula och imponeras över hennes mod och beslutsamhet som hon får till bland alla förvirrande tidshopp. Helst av allt önskar jag henne ett lyckligt liv, en lycklig framtid. Vissa av hennes liv är fruktansvärda, som livet när hon lever med en våldsam och kontrollerande man. Boken berättar på så sätt inte bara om Andra världskriget och olika livsöden från den tiden, när så många utsattes för obegripligt svåra sorger och förluster och så många miste sina liv. Den berättar också om andra möjliga liv, som skulle kunna drabba vem som helst. Det här är en bok som man faktiskt blir ganska ödmjuk och tacksam av att läsa.
Jag började att lyssna på den här boken som ljudbok, men hade svårt att hänga med. Jag är glad att jag höll kvar och att jag bytte till e-boken. Det här är verkligen en läsvärd och tänkvärd bok med en mycket spännande stil och nyskapande idé.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en annorlunda bok om Andra världskriget och de olika livsöden som skulle ha kunna drabbat om bara.
Betyg: 4+ rävar av 5.
Citerat ur Liv efter liv
”Ett plötsligt kyligt vinddrag, en isande luftström mot den just blottade huden. Hon befinner sig, utan förvarning, utanför insidan och den välbekanta våta, tropiska världen har abrupt försvunnit. Utlämnad åt elementen. En skalad räk, en ärta utan sin skida.
Inget andetag. Hela världen hänger på detta. På ett enda andetag.
Små lungor, likt trollsländevingar som inte lyckas spänna ut sig i den främmande atmosfären. Ingen luft i det strypta röret. Surret av tusen bin i den lilla hoprullade pärlan till öra.
Panik. Den drunknande flickan, den fallande fågeln.”
Om Kate Atkinson och Liv efter liv
Kate Atkinson (född 1951) är en brittisk författare och dramatiker. Hon är kanske mest känd för debutromanen Behind the scenes at the museum (I museets dolda vrår) från 1995. Hennes senaste bok på svenska är En gud i spillror (A god in ruins) som kom ut 2016. Kate Atkinson har en hemsida och en fansida på Facebook.
”Den 11 februari 1910 föds Ursula Todd, det tredje barnet till en rik engelsk bankirfamilj. Ursula har ett synnerligen unikt liv framför sig, där hon föds och dör om och om igen under de ca 60 år vi får följa henne. Hon får uppleva flera av sin tids viktigaste händelser och på olika sätt vara med att påverka historien. Tänk om du skulle få ett oändligt antal chanser att leva om ditt liv. Skulle du till slut kunna rädda världen från ett oundvikligt öde? Skulle du ens vilja? ”
Ett eget rum är en klassisk essä av Virgina Woolf. Ursprungligen var texten ett antal föreläsningar, vilket känns. Bitvis vibrerar boken av ivrig uppmuntran att slå sig fri, att skaffa de förutsättningar som behövs för att som kvinna kunna skriva, skapa, vara. Ett eget rum är på så sätt ett tidigt feministiskt verk. Delvis har vi kommit långt, men på många plan har vi inte kommit någon vart alls. Därför är det mycket intressant att få ta del av Woolfs essä från 1929. Närmare hundra år har passerat, men fortfarande har inte män och kvinnor samma förutsättningar.
I Ett eget rum leker Woolf med tanken på vad som hade hänt om Shakespeare hade haft en syster. Woolf konstaterar att det inte hade spelat någon roll om Shakespeare hade haft en syster som varit lika skicklig på att skriva – som kvinna hade hon ändå inte nått samma framgång. Över huvud taget handlar texterna mycket om just det att skriva och skapa. Förmodligen var det väl just det som var ämnet för Woolfs föreläsningar för de här kvinnliga studenterna (jag har inte kollat upp detta, men jag gissar det). Titeln anspelar på det rum som Woolf anser behövs för att kunna skriva. Ett rum och 500 pund om året – handfasta grejer, som inte var självklara då och inte är det idag. Räknas kvinnliga verk och värv lika mycket som mäns? Min egen erfarenhet är: nej.
Jag har hört mycket blandade åsikter om Virginia Woolf. Bland annat har jag vid några tillfällen påstått mig vilja läsa boken Mot fyren, men jag har då blivit avrådd. Den ska tydligen vara svårtillgänglig och ”tråkig”. Det är mycket möjligt, men jag är glad att jag vågade mig på Ett eget rum, för den var faktiskt mycket mer lättillgänglig än vad jag hade trott. Visst hade man kunnat läsa den på en djupare sätt också. Själv lyssnade jag på en ljudboksversion och det är inte alltid det går att stanna upp och reflektera så mycket när man lyssnar på en uppläsning. På sätt och vis hade jag gärna läst boken själv och gärna haft lite material som satte den i ett sammanhang. Jag tycker ändå att Ett eget rum var klart värd att lyssna på. Det är en tankeväckande och intressant bok.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en feministisk klassiker om Woolfs tankar kring vad som behövs för att som kvinna kunna skapa, skriva och vara i en värld där män har makten.
Betyg: 4 rum av 5.
Om Virginia Woolf och Ett eget rum
Virginia Woolf (1882 – 1941) var en brittisk författare som har gjort sig känd bl.a. för sina feministiska texter och åsikter. Hon debuterade 1915 med bildningsromanen The voyage out (Resan ut). En av hennes mest lästa och omtyckta verk är Mrs Dalloway från 1925. Mrs Dalloway har inspirerat till boken och filmenTimmarna/The hours. Woolf led i perioder av depression och 1941 förvärrades tillståndet kraftigt, bland annat på grund av sval kritik för en av hennes böcker och för att hennes hem hade förstörts under bombningarna av London. Woolf begick självmord samma år.
Originaltitel: A room of one’s own (engelska).
Utgivningsår: 1929 (första brittiska utgåvan, Hogarth press), 1958 (första svenska utgåvan, Tiden), 2015 (utgåvan på bilden, Modernista), 2015 (den här ljudboksutgåvan, Viatone).
Översättare: Jane Lundblad.
Uppläsare: Elin Abelin.
Antal sidor: 166 (ca 5 h lyssning).
ISBN: 9788771830071.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Virginia Woolfs essä Ett eget rum kom till på grund av två föreläsningar 1928 om kvinnor och litteratur och om den kvinnliga konstnärens möjlighet att ta plats i det dominerande manssamhället. Det krävs att ”en kvinna måste ha pengar och eget rum, om hon skall kunna skriva romaner.” Boken fick med sina tankar om kvinnan som självständig individ, med eget arbete och ekonomiskt oberoende, en banbrytande betydelse för kvinnofrigörelsen, och är fortfarande i dag ett centralt verk inom feminism och den feministiska litteraturkritiken. Tankarna framförs med humor, vrede, ironi och skarpsinne under vandringar med betraktelse av naturen och samhället, besök och middagar, där en historisk genomgång av kvinnliga författare blandas med fiktiva föreställningar. Ett eget rum är en av Virginia Woolfs mest betydande verk, men också en av de mest lättillgängliga och populäraste.”
Kristin Lavransdotter är en klassiker av den nobelprisbelönade författaren Sigrid Undset. Boken gavs ursprungligen ut i tre volymer (Brudkronan, Husfrun,Korset), men ges ofta ut i en samlingsvolym nu för tiden. Det är ingen tunn samling kan man ju säga. För mig har det här varit en bok som jag har läst ur lite nu och då sedan tidigt i höstas.
I boken får läsaren följa Kristin Lavransdotter genom livet. Hon växer upp i ett välbärgat hem i 1300-talets Norge. Hennes föräldrar hittar henne en lämplig make, men hjärtat väljer en annan väg och till slut får hon sin Erlend, med vilken hon kommer att få en hel skara små söner. Åren går och Erlend hamnar i politiskt trubbel. Kärleken har sina toppar och dalar, sönerna växer upp och runt omkring sker också ett och annat som skakar om bygden.
Jag hade svårt att komma in i Kristin Lavransdotter. Det grep liksom inte riktigt tag, men när jag hade levt med berättelsen tillräckligt länge så var det någonting som lossnade och plötsligt blev jag helt fast. Det är verkligen en fantastiskt fin bok om moderskap och kärlek, och om livet på 1300-talet såklart. Jag har lärt mig massor om 1300-talets Norge. En del saker griper tag på ett alldeles särskilt sätt. Allting var ju så primitivt. När en av sönerna får problem med ögonen så finns det egentligen inte mycket annat att göra än att t.ex. be till Gud. Maktlösheten! Det är svårt att inte känna med Kristin Lavransdotter i hennes våndor över maken, med sitt sug efter makt, och över sönerna och hur det ska gå för dem i livet.
Jag är glad att jag tog mig igenom Kristin Lavransdotter. Det är en läsvärd klassiker och den är som sagt skriven av en nobelpristagare, som dessutom är kvinna. Sådana böcker växer inte på träd!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en nobelprisbelönad klassiker om liv och moderskap i 1300-talets Norge.
Betyg: 3+ fjordar av 5.
Om Sigrid Undset och Kristin Lavransdotter
Sigrid Undset (1882-1949) är en norsk författare som belönades med Nobelpriset i litteratur 1928. Hon är kanske mest känd för sina historiska romaner om Kristin Lavransdotter. Undset var en stor nazistmotståndare och levde därför i USA under Andra världskriget eftersom det då inte längre var säkert för henne att leva i Norge.
Originalets titel: Kristin Lavransdatter (Kransen, Husfrue, Korset) (norska).
Översättare: Teresia Eurén.
Utgivningsår: Brudkronan: 1920 (första norska utgåvan), 1921 (första svenska utgåvan, Norstedts); Husfrun: 1921 (första norska utgåvan), 1922 (första svenska utgåvan, Norstedts); Korset: 1922 (första norska utgåvan), 1922 (första svenska utgåvan, Norstedts); Den här samlingsvolymen: 2014 (Norstedts).
Innehåll: Brudkronan, Husfrun, Korset.
Antal sidor: ca 863.
ISBN: 978-91-1-305888-7.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
””Vid arvskiftet efter Ivar unge Gjesling på Sundbu, år 1306, tillföll hans jordagods Sil dottern Ragnfrid och hennes make, Lavrans Björgulfson. De hade dittills bott på hans gård Skog i Follo nära Oslo, men nu flyttade de till Jörundgård överst på Silsvallarna.”
Sigrid Undsets (1882-1949) far var arkeolog, vilket medförde att hon redan från unga år hade ett starkt intresse för medeltiden, något som skulle komma att prägla hennes författarskap. Undset fick nobelpriset 1928, mycket tack vare Kristin Lavransdotter.
Kristin Lavransdotter som består av de tre delarna Brudkronan (1920), Husfrun (1921) och Korset (1922) är en av världslitteraturens största kärleksromaner. Den kärlekshistoria som Kristin upplever tillsammans med sin Erlend Nikulausson i 1300-talets Norge är ingen romantisk världsfrånvänd kärlek utan en berättelse om den jordiska kärleken sådan den kan gestalta sig från den första skira förälskelsen till äktenskapets vardag med arbete och möda, nöd och lust, allt utspelat under en tid som i mycket liknar vår egen.”
Trogna läsare har kanske snappat upp att jag älskar böckerna om Maj. Det är alltså en fantastisk trilogi där Kristina Sandberg skriver om hemmafrun Maj och hennes våndor över barnen, att rodda allt i hemmet, den alkoholiserade maken. Somliga tycker att böckerna är förskräckliga och skräms av sidantalet och de beskrivningarna av hushållssysslorna. Själv tycker jag att de tillför något. De berättar ju faktiskt en historia.
Men en sak de inte väcker är en lust att förkovra sig i hushållsarbete och småkaksbak… Inte hos mig i alla fall! Sandberg själv och formgivaren Lotta Kühlhorn tänker tydligen annorlunda, för i höst kommer det en bok med Majs recept.
”Kristina Sandbergs succéromaner om hemmafrun Maj utspelar sig till stor del i köket. Nu får Maj sin egen kokbok, med maten hon lagar i romanerna. Här har Kristina Sandberg och Lotta Kühlhorn samlat ett 100-tal klassiska recept hämtade ur Majs bokhylla: Husmoderns köksalmanack från 1933 har hon med sig in i äktenskapet. Prinsessornas kokbok blir en viktig husmorsbibel, men ibland kan Kooperativa förbundets behändiga receptsamling vara nog så praktisk. Här finns husmanskosten, småkakorna och den flotta kalasmaten.”
Jag tycker att den här utgivningen både är kul/viktig (för att den berättar hemmafruarnas historia) och skrämmande (kommer någon idag att ha tid/lust att laga festmat som man gjorde på 30-talet?).
Külhorn är förresten redan nu aktuell med en kokbok: Frukt och grönt. Jag har redan en rejäl bok om Grönt. Men visst är Külhorns bok lockande. Framsidan är verkligen jättefin!
Helena är en av överlevarna från Förintelsen och nu bor hon i Israel med sin dotter Elizabeth. Att göra sig av med det förflutna är omöjligt. Varje dag och hela tiden lever hon med den massiva tomhet som uppstår hos de som förlorat sin släkt och sitt sammanhang. I Israel kämpar hon också med att passa in, att skaffa sig ett nytt liv och att gå vidare.
På 135 precist och koncentrerat formulerade sidor skriver Doron om en uppväxt i Israel med en excentrisk mamma. Genom att tänka tillbaka på episoder från uppväxten vecklar det ut sig vad mamman har burit med sig och hur det förflutna har satt spår. Det är kärleksfullt, sorgligt och roligt på samma gång. Framför allt är det välskrivet. Jag älskar när författare kan berätta om stora saker på få sidor. En riktig pärla till bok!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en sorglig, rolig och varm skildring av en uppväxt i Israel och om den enorma tomhet en överlevare från Förintelsen måste hantera.
Betyg: 4 porslinsserviser av 5.
Citerat ur Varför kom du inte före kriget?
”Advokat Itzchaki hade funnit dokument som till Helenas stora förvåning visade att hon hade fötts i samma stad som herr Hirsch. Därför var hon berättigad till en del av herr Hirschs förmögenhet, trots att hon själv hävdade att hon kom från en annan, större och mer betydelsefull stad.
[…]
När de sex gästerna samlats, föreslog advokat Itzchaki utan någon längre förklaring att överlevarna skulle dra lott. På detta vis fick var och en av arvtagarna en sjättedel av herr Hirschs, må han frodas i Edens Lustgård, förmögenhet. Helena kom i besittning av en porslinsservis från Bayern och sju stora och djupa skålar av äkta belgisk kristall.
Sex dagar senare anlände ett bud med tre stora kartonger. I två av kartongerna låg porslinsservisen, i den tredje kristallskålarna. Kartongen med kristall lät Helena ställa i farstun nere vid husets port. Porslinet ställde hon ut på gården intill soptunnorna, för tyska produkter var som sagt förbjudna i hennes hem.”
Om Lizzie Doron och Varför kom du inte före kriget?
Lizzie Doron (född 1953) är en israelisk journalist och författare. Varför kom du inte före kriget? är den första delen i en självbiografisk trilogi. Hennes senaste bok på svenska är Min mors tystnad, som kom ut 2012 och är del två i serien. Lizzie Doron har en fansida på Facebook.
Översättare: Tobias Goldman.
Originalets titel: Lama lo bat lifne ha-milchama? (hebreiska).
Utgivningsår: 1998 (första israeliska utgåvan, Holonot Publishing Co), 2011 (första svenska utgåvan, Weyler), 2012 (den här pocketutgåvan, Weyler).
Antal sidor: 135.
ISBN: 9789185849499, 9789185849857.
Andras röster: Bokmania, Feministbiblioteket, Fiktiviteter, Lottens bokblogg.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Varför kom du inte före kriget? det är dottern till en överlevande som frågar. Lizzie Doron växte upp ensam med sin mamma i ett kvarter i Tel Aviv där de flesta hade sina såriga rötter i Europa. Ingen var sårigare än mamma Helena. Nu är hon död, och i en räcka oerhört exakt tecknade scener försöker dottern begripa både henne och sig själv. Mötet mellan mammans förfärliga erfarenhet och den israeliska vardagen är komplicerad, minst sagt. Livet i kvarteret kan vara väldigt vanligt och väldigt, väldigt galet på en och samma gång.”
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.