Jag har redan sett TV-filmatiseringen av Gardells trilogi om HIV i Sverige, men nu har jag även lyssnat på första delen i bokform: Torka aldrig tårar utan handskar: 1. Kärleken. Boken är inläst i en underbar författaruppläsning. Ja, ni vet ju kanske att Gardell verkligen kan tala och gestalta. I det här fallet är det också en berättelse som berör honom väldigt starkt eftersom den är en fiktiv berättelse om händelser som trots allt har skett och om vänner han själv förlorade under 80-talet, då HIV kom till Sverige och unga pojkar började dö i AIDS innan de hunnit leva sina liv. Jag antar att det bidrar till att inläsningen är så bra och att det är så lätt att bli berörd. Jag var inte född när händelserna i boken inträffade, så för mig blir det också en viktig historielektion. Ingen tidigare har upplyst mig om hur HIV-patienter behandlades på 80-talet, då man inte visste riktigt hur smittan spreds. En del dog i ensamhet. Många hade pojkvänner som inte fick ha sitt namn som sörjande i dödsannonserna. Man pratade inte om HIV. Det var en skamfylld sjukdom och den som drabbades behandlades närmast som en spetälsk.
Den första delen i trilogin kretsar kring Rasmus, som flyttat från Krokom till Stockholm, där han äntligen ska kunna träffa bögar och få vara sig själv, och Benjamin, som är Jehovas vittne och naturligtvis inte har kommit ut ur garderoben, knappt ens för sig själv. Under en av sina predikoturer träffar han Paul, som rätt upp och ner förklarar ”du vet att du är bög, va?”. Förlösande ord, som gör att Benjamin kommer ut. Berättelsen varvas sedan med scener från sjukhuset, där en ung man är döende och hans älskade sitter vid hans sida.
Filmatiseringen är oerhört bra och sevärd, men som vanligt ger en bok så mycket mer. Det var ett tag sedan jag läste något av Gardell, som annars är en av mina stora favoritförfattare, så jag hade nästan hunnit glömma hur roligt och träffsäkert han formulerar sig. Skönt att återupptäcka Gardells briljans! Få författare kan skriva så roligt om sådant som egentligen är djupt tragiskt och kan pricka in så dråpligt sorgliga detaljer från ett vardagsliv.
Mycket läsvärd bok! Den är dessutom väldigt lättläst och borde gripa tag i såväl boknörden som den som inte plöjer 100 böcker per år. Själv lyssnade jag som sagt på ljudboken och det här känns verkligen som en riktigt, riktigt bra ljudbok. Inte konstigt att den vann Stora ljudbokspriset i år!
Att jag lyssnade på den är för övrigt resultatet av att jag fick en gratis provmånad på Storytel av en kollega. Jag hade redan en ”vanlig” ljudbok på gång, men la den åt sidan för att utnyttja min Storytelmånad. Valet föll då på Torka aldrig tårar utan handskar, som faktiskt bara är ca 7,5 h lång och som därför kändes rimlig att läsa ut på en månad. Ja, sedan var jag naturligtvis sugen på att läsa/lyssna på den också! Jag måste säga att det kändes väldigt smidigt att använda Storytel och jag är imponerad över utbudet av nya/intressanta titlar. Jag brukar normalt sett låna ljudböcker på bibblan och sedan ägna en massa tid åt att överföra dem till datorn och telefonen (många ges ju tyvärr ut i något dumt format som gör att det krävs typ 14 CD-skivor istället för en CD/DVD med mp3-filer!). Bibblan är billigt och bra, men jag är på riktigt sugen på att använda Storytel lite mer framöver. Ljudböckerna är då bara ett klick bort och det går även att lyssna offline. Jag saknar bara funktionen att sortera efter speltid. 😉 Jag är liiite snål och vill nog inte lägga 169 kr/mån för att få tillgång till ett obegränsat antal ljudböcker, men de har också ett alternativ som gör det möjligt att lyssna på en valfri bok i månaden för 89 kr. Det känns som lite mer realistiskt för mig, som hur som helst inte lyssnar på en hel bok i månaden.
Festivalen Stockholm Pride är inne på sista dagen imorgon, då det också är Prideparad. Därför kan det kanske passa extra bra att tipsa om några böcker som på ett eller annat sätt handlar om hbtq-frågor eller att komma ut. Jag har läst många bra böcker som kretsar kring temat och många av dem har Jonas Gardell skrivit. Han är ju aktuell med en ny bok, den första i en planerad trilogi som utspelar sig vid tiden när HIV blev känt. Jag är verkligen sugen på att läsa den, för jag har läst det mesta av det han har skrivit tidigare och jag älskar allt. Passionsspelet tycker jag är en av hans allra bästa. Det är en fin kärleksberättelse där huvudpersonen älskar en man.
Ett par böcker, som riktar sig mer till ungdomar, och som handlar om att komma ut, är I väntan på liv och Duktig pojke. I väntan på liv är en himla fin bok om en ensam tjej och den tränger sig verkligen på och berör. Det är en av mina favoriter bland de böcker jag läste i tonåren. Engelsforstrilogin, som framför allt är fantasyböcker, har också förälskade tonåringar bland huvudpersonerna. Alla scener i Eld, där huvudpersonen Linnea nästan spricker av kärlek till Vanessa, men inte vet var hon ska göra av den och all hennes ängslan över att Vanessa kanske inte ens vill vara med en tjej… det är helt fantastiskt skildrat (som allt annat i boken!). Jag tycker det är en oerhört bra bok, som trovärdigt ringar in hur det kan vara att vara tonåring idag.
En bok som jag läste nyligt och som delvis handlar om homofobi är deckaren Corpus Delicti. Ett intressant ämne, men boken blev ingen favorit.
Corpus delicti är en deckare som föga förvånande är skriven av en rättsläkare. Här är det nämligen de verklighetstrogna och ingående beskrivningarna av rättsläkaryrket som hör till bokens styrka. Långt från TV:s kriminalserier, där analyser går på nolltid, visas här en vardag med mikroskopiska preparat, växande högar med handlingar och prover som måste skickas till Japan för att åldersbestämmas.
I huvudrollen hittar vi Ella, en mycket ambitiös och skarp rättsläkare, som lider lite av sin dåliga relation till mamman och mormodern och av sin bakgrund, som hon inte kan komma överens med. Hon kommer från en mycket välbärgad överklass, men känner inte att hon hör hemma i den världen. Helt oväntat dras hon dock in i en privat undersökning, och börjar rota i sin släkthistoria, när en man anmäler ett fynd av en kropp, som legat nedgrävd i mannens trädgård ett bra tag. Utredningen leder henne in på spår som antyder att den berättelse som hon växt upp med, den som handlar om att hennes pappa omkom i en brand, kanske inte är sann.
Det är spännande och lurigt innan alla pusselbitar faller på plats, men ändå tycker jag att det finns brister i berättelsen. Den största handlar om språket, som är väldigt korrekt och tillrättalagt, vilket stundvis ger mig känslan av att läsa en teknisk rapport snarare än en skönlitterär bok. Dialogerna flyter inte på och karaktärerna blir svåra att lära känna och heller inte helt trovärdiga i en del scener. Det finns också några detaljer som känns ologiska. T.ex. beskrivs Ella ständigt som en kvinna som lever enligt regelboken och som tar ett stort ansvar för att hitta sanningen. Samtidigt kan hon plocka upp ett viktigt spår från en brottsplats för att ta till sin egen utredning så att den inte ska hamna i utredarnas händer?
Jag gillar idén om en deckare som handlar om en självständig och stark kvinna som jobbar som rättsläkare, för nog har vi väl läst tillräckligt många deckare som handlar om kriminalare med rått språk som går hem och dricker whisky och lyssnar på opera efter en lång dag på jobbet med privatutredningar och jobb om vartannat? Tyvärr finns det en del i boken som jag tycker drar ned på helhetsintrycket.
Garp växer upp som enda sonen till feministen och sjuksköterskan Jenny Fields och i den här boken får vi sedan följa honom i hans minst sagt händelserika liv. Det här är en förbluffande bok som bjuder på både spänning, tårar, äckel och skratt.
Boken är tjock och innehållsrik, men mycket i den kretsar kring feminism och andra jämställdhetsfrågor eftersom just jämställdhetsfrågor följer Garp, som är son till en känd feminist, vän till transsexuella Robert/Roberta och själv är författare till en bok som många tar till sig som feministisk. Den kan också kanske sägas handla om överbeskyddelse och svårigheterna att skydda de man älskar.
Som sagt var är boken tjock och jag ser det som ett litet minus att den är så lång eftersom jag inte tycker att alla utvikningar är meningsfulla. Boken är charmig och precis som i Ciderhusreglerna av samma författare fick jag en känsla av att känna bokens huvudpersoner. Irving är duktig på personporträtteringar och han är också duktig på att samla ihop udda, men ändå mänskliga människor i sina böcker.
Personerna till trots kunde jag dock inte ta till mig boken riktigt och jag vet faktiskt inte varför. Bokens längd eller okoncentration från min sida kan mycket väl vara orsaken till att jag inte tänker ge boken mer än 3 av 5 betyg. Boken är verkligen läsvärd och gav mig många nya tankar, men det tog sin lilla stund för mig att plåga mig igenom boken och man kan kanske inte säga att den är speciellt realistisk hela tiden. Och tur är väl det!
Maria är nu sjuttio år och det är 15 år sedan hennes man, Ernst, lämnade henne och övergav både Maria och de tre barnen. Dessa 15 år har hon ägnat åt att sortera alla gamla saker och minnen i kartonger och hon har nu hela lägenhet full med kartonger eftersom hon aldrig har slagit sig ned och flyttat in på riktigt. Det är som om hon intalar sig att hon ska flytta någon annanstans och kartongerna får vara kvar, som om hon precis hade flyttat in.
Maria går omkring och väntar på något – något som aldrig ska komma. Hon har inget hem, ingen livsgnista och hennes före detta man har ”stulit” allt från henne.
Tre söner har hon också: narkomanen Björn, den homosexuelle Johan och den yngsta sonen, Leif. När det var som svårast var Maria ensam om allt. Det var hon som fick åka runt och försöka leta reda på Björn, inte Ernst. Det var Ernst som inte ville veta av Johan något mer när han gick ut med sin homosexualitet. De har alla fyra blivit svikna. Övergivna.
Det här är en hemsk, men vacker, bok om ensamhet och att vara övergiven. Den handlar om förtvivlan, sorg och besvikelse. En smärtsam bok att läsa! Samtidigt är den så sann. Jonas Gardells böcker känns realistiska eftersom han beskriver vardagliga saker så bra och exakt. Det här är en bok som berör och stör.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Jag har redan sett TV-filmatiseringen av Gardells trilogi om HIV i Sverige, men nu har jag även lyssnat på första delen i bokform: Torka aldrig tårar utan handskar: 1. Kärleken. Boken är inläst i en underbar författaruppläsning. Ja, ni vet ju kanske att Gardell verkligen kan tala och gestalta. I det här fallet är det också en berättelse som berör honom väldigt starkt eftersom den är en fiktiv berättelse om händelser som trots allt har skett och om vänner han själv förlorade under 80-talet, då HIV kom till Sverige och unga pojkar började dö i AIDS innan de hunnit leva sina liv. Jag antar att det bidrar till att inläsningen är så bra och att det är så lätt att bli berörd. Jag var inte född när händelserna i boken inträffade, så för mig blir det också en viktig historielektion. Ingen tidigare har upplyst mig om hur HIV-patienter behandlades på 80-talet, då man inte visste riktigt hur smittan spreds. En del dog i ensamhet. Många hade pojkvänner som inte fick ha sitt namn som sörjande i dödsannonserna. Man pratade inte om HIV. Det var en skamfylld sjukdom och den som drabbades behandlades närmast som en spetälsk.
