Jag har redan läst Cirkeln som manus, men igår fick jag också boken och en tygkasse. Ibland är det kul att vara bokbloggare. 🙂
Jag tycker det var en spännande bok faktiskt, men det är inte recensionsdag ännu, så jag får inte skriva om den. Nåväl. Den finns att köpa om någon vecka och om du gillade Harry Potter och är nyfiken på något liknande i en svensk bruksmiljö så kanske den är något för dig!
Om ni inte har sett filmatiseringen av den sista och avslutande delen av Harry Potter-böckerna ännu rekommenderar jag att ni gör det! En del är kritiska till att den sista boken har delats upp i två filmer, men jag tycker att det är helt ok. Jag tror många läsare hade blivit besvikna om boken hade tryckts ihop till en film, för boken har trots allt ett högt tempo och mycket innehåll, så det hade behövts plockats bort viktiga delar om man hade gjort på det sättet. Hur som helst: en superspännande och välgjord film! Min enda invändning är att den tyvärr inte har släppts i 3D. Harry Potter i 3D hade varit jättecoolt!
Någon gemytlig tågfärd till Hogwarts är det dock inte i filmen (eller i boken). Det är högt tempo och spänning från första början och Harry och hans vänner hinner inte ens ta sig till skolan innan de ger sig iväg på en desperat jakt efter de sista horrokruxerna.
En annan filmatisering, som kommer snart är Svinalängorna. Jag vet dock inte om jag är så sugen på att se den filmatiseringen. Jag tänker mig att den var tillräckligt bra som läsupplevelse och det kan inte bli riktigt samma sak som film. Harry Potter är däremot som gjort för att filmatiseras (och ses på bio) för att det är så spännande miljöer och böckerna inbjuder till häftiga scener. Detsamma gäller Narnia: Kung Caspian och skeppet Gryningen, som jag definitivt ska se! Den har premiär i mellandagarna.
Lyrans Tematrio handlar den här veckan om ”bladvändare”, böcker som är så fängslande och spännande att man inte kan lägga de ifrån sig. Jag älskar bladvändare! Tre bladvändare:
Böckerna om Harry Potter, särskilt Harry Potter och dödsrelikerna är några av de mest spännande bladvändare jag vet. Omöjliga att lägga ifrån sig! De första böckerna om den trollande pojken, som dras in i magiska äventyr, är lite mesiga, men ju äldre han blir, desto grymmare blir det och mer spännande likaså.
En annan bok som lockar till sträckläsning är Fördjupade studier i katastroffysik, som är enormt fängslande och bjuder på överraskningar. Den handlar om en ung tjej som bor ensam tillsammans med sin pappa. Hon får ett speciellt förhållande till en av sina lärare, en vän som avslöjar väldigt lite om sig själv och faktiskt tycks dölja något. NÄR får vi läsa något mer av Pessl? Jag älskade den här boken!
Som tredje bok kan jag nämna Is och vatten, vatten och is. Boken handlar om en tjej som är på expedition med isbrytaren Oden. När någon bryter sig in i hennes hytt väcker det en massa känslor och minnen från förr. Majgull Axelsson har i den här boken, liksom i alla hennes böcker, verkligen lyckats tränga in på djupet. Det är svårt att inte bli berörd av de levnadsöden hon målar upp!
Så var det äntligen dags att läsa slutet på denna berättelse, om kampen mellan det onda och goda i trollkarlsvärlden. De sex föregående böckerna har sakta men säkert byggt upp en spänning. I de första böckerna kan man inte riktigt förstå vad som händer och vad allt syftar till. Huvudpersonen är en liten kille, som upptäcker att han kan utöva magi. Han dras in i trollkarlsvärlden, som existerar lite parallellt med den värld vi känner till, och börjar i bok efter bok att inse att det finns en stor ondska som han kanske är utsedd till att förgöra. Jag ska erkänna att jag inte blev frälst till en början, men ju äldre den lilla killen blev, desto råare blev världen omkring honom och när jag vände det sista bladen i den sjätte boken kunde jag inte göra annat än att känna mig rejält fast i denna berättelse. Jag vet inte om någon annan bok har väckt en sådan nyfikenhet hos mig och fått mig att vilja sträckläsa så mycket.
Spänningen var alltså rejält uppskruvad från sida ett och hela den närmare 800 sidor tjocka boken, den sista boken om Harry Potter, har jag nu läst ut i en rasande fart. Det känns närmast tomt nu. Frågetecken från tidigare böcker har rätats ut. Kanske är den här sista boken om Harry Potter lite väl pretentiös på sina ställen, men jag ser gärna förbi det. Det här var en underbar läsuppelvelse! Och till min lycka är inte den här sista boken en snabb redogörelse för hur Harry Potter steg för steg går till väga för att slutföra det uppdrag han getts. Tack och lov hinner den nämligen ta en del svängar så att det är nervkittlande ända till slutet.
Jag har inte så mycket mer att skriva. De flesta bokintresserade har nog provat Harry Potter och gillar man de här böckerna så gör man. Gillar man de inte kan man kanske tycka att de är töntiga, att en del personer blir lite väl glorifierade och att en del saker är förutsägbart eller avhandlas för snabbt. Själv har jag verkligen fastnat för Potter. Det är den enda fantasy hittills som jag faktiskt tycker har varit läsvärd. Som vanligt är jag mycket glad åt att den handlar om människor med känslor och med både dåliga och bra egenskaper istället för om abstrakta sagofigurer. Man kan leva sig in i böckerna och känna igen sig, trots att den utspelar sig på en skola som lär ut trollkonst, samtidigt kan man också drömma sig bort till den magiska värld boken utspelar sig i. De flesta kan nog hitta något i de här böckerna.
Nu hoppas jag bara att Rowling sätter punkt på historien på riktigt och inte får för sig att skriva en till serie om häxor och trollkarlar på Hogwarts. Det skulle förta ganska mycket av grejen för mig. De här böckerna var bra och liknar inte riktigt några andra och för mig ska det vara så.
I den sjätte boken om den unga trollkarlen Harry Potter fortsätter kampen mellan det goda och det onda. Mörkrets herre har åter dykt upp och Harry Potter anses vara utvald att bekämpa honom.
Boken är lika fängslande och spännande som de senare böckerna i serien och som vanligt har det smugit sig in en del sidohistorier som får boken att även funka som en kul ungdomsbok om kärlek och vänskap. Att boken handlar om ungdomar gör den dock inte mesig, utan det är tvärtom en bok som stundvis innehåller ganska obehagliga scener.
Jag ska erkänna att jag tyckte att Harry Potter-böckerna var överskattade när jag läste de första böckerna i serien, men efter att ha läst de böcker som hittills har utkommit har jag förstått charmen och jag längtar mycket efter den sjunde och avslutande delen. Eftersom ingen Harry Potter-bok hittills har varit förutsägbar kan man som läsare inte lita helt på att den goda sidan faktiskt ska vinna i den sista boken, så det är bara att bita på naglarna och räkna ner till nästa bok.
Ju äldre Harry Potter blir, desto mer gillar jag böckerna om honom. I den här boken har Harry Potter blivit 15 år och det är dags för honom att ta sin grundexamen i trollkonst på trollkarlsskolan Hogwarts. Han är också tillräckligt gammal för att vara väl medveten om de mörkare makterna, som finns runt omkring i trollkarlsvärlden.
I den tidigare boken, Harry Potter och den flammande bägaren, återkom den onda trollkarlen, mörkrets herre, lord Voldemort och nu har en grupp trollkarlar gått samman och bildat Fenixorden, som ska strida mot honom. Harry Potter och hans kompisar anses dock för unga för att förstå och hålls utanför det hela, men Harry Potter, som har mystiska förbindelser med lord Voldemort, dras förstås in i allt ändå.
Det hinner bli riktigt spännande innan det 1001:a bladet är vänt och boken är slut. Böckerna om Harry Potter är oförutsägbara, stundvis ovanligt råa för att vara barnböcker och väldigt bra för att vara fantasy. Jag har aldrig varit ett stort fan av fantasy, men inte ens jag ogillar Harry Potter. Det roliga med böckerna om Harry Potter är att de utspelar sig i nutid och i en värld som liknar vår. I trollkarlsvärlden i Harry Potter-böckerna finns det ett trolldomsministerium, som är ungefär som en regering, en domstol, fängelser, skolor, som liknar engelska internatskolor, och folksporter. Det förekommer också rasism och mobbing och annat som liknar saker i vår värld.
Just att man faktiskt kan känna igen sig lite i är en av de bästa sakerna med de här böckerna. Istället för att vara en saga är de här böckerna som helt vanliga barn- ungdomsböcker, men med inslag av magi och kampen mot det onda. Harry Potter och Fenixorden är den bästa Harry Potter-boken hittills, kanske just för att Harry Potter inte längre är en liten kille som utsätts för konstiga saker utan en tonåring som förstår mycket mer om vad det är som händer. Hade det inte varit för att boken är en sådan tegelsten skulle den lugnt vara tillräckligt spännande för att vara en sträckläsningsbok.
I den fjärde Harry Potter-boken har det blivit dags för turneringen i magisk trekamp att gå av stapeln för första gången på många år. I turneringen är det tänkt att tre elever från tre olika trollkarlsskolor ska mötas. Då den magiska trekampen är en svår tävling måste de som anmäler sig vara 18 år och de måste lägga en lapp med sitt namn i den flammande bägaren för att den flammande bägaren sedan ska kunna välja ut de bästa eleverna.
Harry Potter, som bara är fjorton år, kan inte anmäla sig till tävlingen, men när den flammande bägaren ska välja ut vilka elever, som måste ställa upp i trekampen, blir Harry Potter utropad som en fjärde turneringsdeltagare. Genast uppstår en stor förvirring på skolan. Vem har anmält Harry Potter och varför? Och hur kunde den flammande bägaren välja ut fyra deltagare istället för tre? En del anklagar Harry för att fuska medan andra misstänker att någon försöker att skada Harry. För hur ska Harry kunna klara sig igenom en svår tävling när han befinner sig i ett sådant underläge och inte på långa vägar kan lika mycket som de andra deltagarna?
Oro uppstår också när Harrys ärr börjar smärta, vilket är ett säkert tecken på att mörkrets härskare, lord Voldemort, är i närheten.
Jag blev glatt överraskad av den här boken. De tidigare Harry Potter-böckerna har inte gjort något stort intryck på mig även om de är trevliga och bra böcker. Hela grejen med Harry Potter känns väldigt överreklamerad och uppblåst, men Harry Potter och den flammande bägaren är faktiskt en bra bok. Den är spännande, rolig och stundvis ganska sorglig och det är kul med en bok om barn som är trollkarlar. Kärlekstrubbel, avundsjuka och svek, som är vanlig ingredienser i andra ungdomsböcker, vävs in i boken och gör bokens karaktärer lite mer verkliga och lätta att känna igen sig i. På så sätt är det här inte bara fantasy. Boken bjuder dessutom på en del överraskningar och liksom de andra Harry Potter-böckerna kan man inte lista ut slutet i förväg. I det avseendet liknar den Kittyböckerna – man vet att Harry kommer att klara sig, men man vet inte hur.
Azkaban är det stora fängelse dit de värsta brottslingarna i trollkarlsvärlden placeras. Där vaktas de av de fruktansvärda Dementorerna, men trots dementorerna lyckas en av Azkabans fångar fly. Han heter Sirius Black och har suttit i fängelse efter ett massmord som han begick för tolv år sedan. Nu är han på rymmen igen och han tycks vara på väg till trollkarlsskolan, Hogwarts.
På Hogwarts har 13-åriga Harry Potter påbörjat sitt tredje år och han är glad över att få komma tillbaka till skolan och att få träffa kompisarna, Ron och Hermione, igen, men nu när Sirius är på fri fot får Harry Potter inte ens vara ute själv eftersom alla är rädda för att han ska mördas. Det tycks nämligen vara så att Sirius är efter Harry.
Det här är en spännande och lite smågullig bok, men den är kanske inte riktigt så bra som alla säger. Åtminstone tyckte inte jag att den var helt fantastisk, men sedan är ju inte jag så intresserad av fantasy heller.
Det här är andra boken om den tolvåriga trollkarlen Harry Potter. Han bor hos sina fosterföräldrar, där han vantrivs förfärligt, under sommaren, men under resten av året bor han på Hogwarts, som är en skola för häxor och trollkarlar. På skolan trivs Harry mycket bättre och där har han också vännerna Ron och Hermione.
Den här terminen händer det mystiska saker på skolan. Bland annat blir flera elever förstenade och skulden för detta läggs på Harry, som själv är helt övertygad om att det är hans värsta fiende, Draco Malfoy, som är skyldig.
Den här tjocka boken handlar också om mycket annat och det är en ganska rolig, men samtidigt spännande, bok. Personligen tycker jag dock att det där med Harry Potter är lite överreklamerat.
