Det sista fotografiet är en självbiografisk roman av Thorvald Steen. När han väntar sitt första barnbarn väcks behovet av att få veta mer om släktens historia och varför det hemlighethållits att flera av hans släktingar varit drabbade av en ärftlig muskelsjukdom.
Det sista fotografiet är en självbiografisk roman av den norske författaren Thorvald Steen. Steen har en medfödd, ärftlig sjukdom som orsakar muskelförtvining. Dottern är drabbad av samma sak och väntar nu sitt första barn, ett barn som också löper 50% risk att drabbas. Plötsligt känns det viktigt att få veta mer om släktens historia och vilka som drabbats. Det visar sig att Thorvalds mamma har ljugit och undanhållit information i alla år. Det finns en okänd morbror, som drabbats av samma sjukdom. Morfadern var också sjuk. Thorvald försöker att förstå varför han undanhållits information i alla fall, men mamman är ytterst ovillig att berätta något. Skammen sitter djupt.
Det sista fotografiet är en kort roman om klass, skam och familjehemligheter. Det jag främst tar med mig är dock något annat – att vägra skämmas. Det är en mörk historia och sjukdomen är brutal. Kanske just därför känns det så fint att läsa en bok om och med en man som kallar rullstolen för Sleipner och som vägrar att skämmas över att vara annorlunda. Hoppfullt.
Det sista fotografiet
Norsk titel: Det siste fotografiet. Översättare: Staffan Söderblom. Förlag: Heidruns förlag (2020). ISBN: 9789186699611.
Thorvald Steen
Thorvald Steen (född 1958) är en norsk författare.
Ett litet liv av Hanya Yanagihara är en rejäl tegelstensroman och därtill en av de senaste årens mest uppmärksammade bästsäljare. Den kombon är imponerande, tycker jag! För visst måste en riktigt tjock bok ha något visst om den blir läst och älskad av många? En viss tröskel är det ju att ta sig igenom en bok på över 700 sidor.
För mig var det lätt att förstå varför den här boken hyllats överallt de senaste åren. Jag föll pladask och plöjde igenom de första delarna på förvånansvärt kort tid (för att vara jag). Det är verkligen en fängslande berättelse!
Boken kretsar kring Jude St Francis, en man som läsaren får följa genom livet. När berättelsen tar sin början har han precis slutat college och så småningom blir han en etablerad jurist och till och med en extremt framgångsrik och välbärgad jurist. Hela tiden omges han av nära vänner och av Harold och Julia, personer som kommer att bli hans föräldragestalter. Hans biologiska föräldrar och hans barndom är däremot höljda i dunkel. Då och då rullas bitar av Judes bakgrund upp och det är ingen feelgood direkt. Redan tidigt förstår man som läsare att Jude har varit med om förfärliga saker, händelser som skadat honom för livet både fysiskt och psykiskt. Vidden av det blir dock inte klart till fullo förrän boken närmar sig slutet.
Boken berättas omväxlande från Judes synvinkel, men också från hans nära och käras ögon. Det är framför allt tre vänner som står ut till en början: Willem, JB och Malcom. De fyra är vänner från college och utgör en oskiljaktig kvartett. Boken inleds faktiskt som en intressant berättelse om kompisgänget och deras dynamik – alla fyra får ungefär lika stort utrymme. Sedan tappar boken styrsel. JB och Malcolm förpassas till bifigurer. Jag hade gärna fortsatt att läsa om alla fyra, men författaren tyckte tydligen annorlunda. Jag tycker att berättelsen blev allt mer otight ju mer jag läste. Det är en konst att skriva riktigt långa berättelser och här håller det inte hela vägen, om du frågar mig. Boken börjar som en bok och slutar som en annan. Bitvis är det dessutom alldeles för pladdrigt.
Jag kan förstå att många älskar den här boken. Den är fantastiskt bra, åtminstone delvis, och det är också en väldigt stark berättelse Jude bär på. Det är svårt att inte bli berörd. Men nja. Boken var faktiskt för lång för min smak och jag kände inte att den röda tråden fanns där fullt ut.
Nu slänger jag in en spoilervarning också. Jag kan erkänna att jag heller inte riktigt köpte Judes berättelse. Det blev bara för mycket. Han är föräldralös och växer upp i ett kloster (av alla klyschor!). Alla i klostret är homosexuella pedofiler som misshandlar honom och våldtar honom. Han rymmer därifrån med en av munkarna och tvingas därefter till prostitution under många års tid. När han befrias därifrån genom en polisinsats hamnar han på ett barnhem, där han behandlas som en kriminell(?!) och där personalen är homosexuella pedofiler som misshandlar honom. Han rymmer därifrån och liftar. Alla lastbilschaufförer han träffar på är homosexuella pedofiler och Jude prostituerar sig. I ett ögonblick när han är sjuk och svag och befinner sig på en bensinmack (om jag minns rätt?) blir han hittad av en homosexuell pedofil som plockar upp honom och spärrar in honom för att kunna våldta och misshandla honom. Fullt medveten om att det finns många som får alldeles för många sorger att hantera på en gång, så tycker jag verkligen att det blir överdrivet och jag undrar ibland hur många homosexuella (och sadistiska) pedofiler någon egentligen kan ha oturen att träffa på. I mitt tycke hade det räckt att skildra någon eller några av alla dessa övergrepp för att komma fram till poängen och göra det trovärdigt och berörande. Här avlöser de hemska händelserna varandra på ett sätt som gör att det till slut blir närapå fånigt. Judes hemska bakgrund blir sedan fond till hur han lever den amerikanska drömmen, om än med djupa sår och väldigt dålig hälsa. Boken reproducerar den både felaktiga och tröttsamma klichébilden av den ”framgångsrika” personen som jobbar alldeles för mycket och alldeles för sent. Ett exempel på Judes ”framgång” är att han jobbar måndag–lördag och måste tvingas att lämna kontoret vid midnatt på vardagarna och vid nio på lördagen. Annars jobbar han såklart mer än så. Ingen kan jobba fokuserat och göra bra ifrån sig under sådana maratonpass som pågår år efter år. Det är tröttsamt att den inställningen till jobbet här lyfts fram som något slags bevis på framgång. Dessutom är jag nog för svensk för att fascineras av den amerikanska drömmen. Det är inte intressant för mig att läsa om att Jude är en extremt rik toppjurist och att alla hans vänner är extremt framgångsrika inom sina respektive områden – världskänd skådespelare, superframgångrik konstnär, arkitekt som efterfrågas över hela världen och så vidare, och så vidare, och så vidare. Även här frågar jag mig om det är trovärdigt? För mig känns det i alla fall rent trist att läsa en bok där alla lever fantasiliv där man semestrar med privatplan och äger en handfull lyxhus utspridda över intressanta platser och bla, bla, bla. Det hade varit så mycket mer intressant om det fanns någon vanlig person i boken, någon som faktiskt skulle gå att relatera till.
Slut på spoilervarningen. För att sammanfatta kan jag se vad andra gillar med den här boken. Jag slukade stora delar av den, men mot slutet gick det verkligen trögt. Boken höll inte hela vägen, helt enkelt. Kanske hade jag för höga förväntningar.
Till Daniel av Olaug Nilssen är en berörande bok om att vara anhörig till ett autistiskt barn och om den frustrerande kampen för att försöka få avlastning och stöd. Betyg: 4 överfyllda soptunnor av 5.
Till Daniel av Olaug Nilssen är en självbiografisk roman där Nilssen berättar rakt och ärligt om livet med ett autistiskt barn i familjen. Det är en kort, men effektiv berättelse om de små och stora uppoffringar som behöver göras, om den ork som alltid måste finnas där (något alternativ finns inte) och om den tröstlösa kampen för att försöka få rätt stöd och avlastning.
Sonen, Daniel, har en regressiv autism. Från att ha varit en välfungerande pojke, tidig med språk, börjar han plötsligt tappa allt mer och få det allt svårare för det sociala samspelet. Förloppet är svårt för föräldrarna att ta in och det sitter långt inne att acceptera att pojken bedöms vara utvecklingsstörd. De vill så gärna hålla kvar den pojke som Daniel en gång var.
Det är en kärleksfull berättelse, men också en bok där författaren inte duckar för att också skildra svårigheterna: aggressiva utbrott, vaknätter, en ständig kamp mot myndigheter och den enorma byråkratin som sätter käppar i hjulet för att familjen ska få den avlastning och Daniel ska få det stöd som behövs. Under tiden måste Nilssen orka, alltid orka, hålla ihop och få dagarna att fungera. Arbetet och mycket annat i livet måste sättas åt sidan och ändå är det svårt att mäkta med. En enkel utflykt kan förvandlas till kaos, det oförstörbara iPad-skalet går sönder omedelbart (liksom paddan själv) – inga rutiner eller planer i världen kan förutsäga hur dagarna ska förlöpa. Det är en ständig, lågintensiv stress och det lilla hoppet och ljuset står till att myndigheterna ska bevilja de bidrag och de stöd som behövs och som av någon anledning är så långt borta.
Det kan kännas närmast klaustrofobiskt att följa Nilssen i vardagen, kärleken och kampen. Boken är kort, men berättelsen är stor och går rakt in i hjärtat. Jag hoppas att många politiker och tjänstemän läser den här typen av berättelser. Det här är en norsk bok, men även Sverige behöver en myndigheter och politiker med empati.
Originalets titel: Tung tids tale (nynorska). Översättare: Joar Tiberg. Uppläsare: Anna Maria Käll. Utgivningsår: 2017 (första norska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2019 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier Audio). Antal sidor: 160 (ca 3 h lyssning). ISBN: 9789178271221, 9789100177959.
Den lille pojken Daniel förlorar gradvis sitt språk och hans personlighet förändras. För Daniels mamma blir livet en kamp, först för att förstå vad som händer med honom, sen för att kunna ge honom det stöd han behöver. Familjen prövas allt hårdare och processen de går igenom för att få rätt hjälp blir lång och svår.
Till Daniel är en drabbande roman om att vara förälder till ett barn med autism, om kärleken och om kampen för att barnet ska bli sett för den han är och få det stöd som han och familjen behöver. Mammor ska aldrig ge upp, sägs det, men vad är att acceptera sin situation och vad är att ge upp?
Vinnare av det norska Bragepriset 2017.
”Till Daniel” har satts upp som pjäs på den norska riksteatern, Olaug Nilssen har samtalat om boken med Norges statsminister på Litteraturhuset i Oslo och den har blivit nominerad till en rad fina priser. Boken var också med när man röstade fram årets bästa bok 2017.
(förlagets beskrivning)
Olaug Nilssen
Olaug Nilssen (född 1977) är en norsk författare. Hon debuterade 1998 med Innestengt i udyr och betraktas idag som en av Norges viktigaste författare. Till Daniel är den enda av hennes böcker som finns översatt till svenska.
Monika och hennes pappa Ivan bor på en gård där gödsellukten är lika ofrånkomlig som de kattungar som tittar fram varje år. Det är en helt annan värld än den som tillhör läkarens dotter, Johanna. När det blir svårt med ekonomin säljer Ivan av markplätt efter markplätt till sommargäster och Johanna och hennes far är några av de som köper tomt till sitt sommarställe. Monika och Johanna blir vänner, trots klasskillnaden. Sedan slits vänskapen itu. Johanna går vidare i livet på sitt håll. Monika blir kvar bland gödselstanken och gården. Hon blir ensamstående med sonen Lasse, som har en utvecklingsstörning. När Johanna och hennes söner åker till sommarstället får gradskillnaderna även en ny dimension. Monika och Lasse är inte bara från en annan klass, Lasse har också sitt funktionshinder som skapar ett utanförskap som till slut leder till en katastrof.
I sina bästa stunder är Springa med åror fantastisk. Naumann skriver oerhört säkert och känslosamt om klass och utanförskap. Och när hon skriver om Monika och Lasse, den gränslösa kärleken hon har till sin son samtidigt som hon också är oändligt ensam, så vill jag bara gråta för att det känns så äkta och smärtsamt. Samtidigt tycker jag att boken blir lite spretig och ofokuserad, kanske för att jag inte riktigt engageras lika mycket av berättelsen om Monika och Johanna och deras vänskap. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Men låt er inte avskräckas av detta. I det stora hela är det här en intressant, välskriven och berörande berättelse med många lager.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en fin liten bok om vänskap, klass och moderskärlek till en pojke som inte är som ”alla andra”.
Betyg: 4+ parisdrömmar av 5.
Om Cilla Naumann och Springa med åror
Cilla Naumann (född 1960) är en svensk författare som debuterade med romanen Vattenhjärta 1995, för vilken hon belönades med Katapultpriset. Hennes senaste roman är Bära barnet hem, som kom ut 2015.
Uppläsare: Mirja Turestedt.
Utgivningsår: 2012 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2012 (den här ljudboksutgåvan, Ordfront ljud).
Antal sidor: 255 (ca 6,5 h lyssning).
ISBN: 9789100127756, 978-91-87377-21-1.
Andras röster: Bokhora, Dagensbok.com, Marcusbiblioteket.
Köp hos t.ex. Adlibris eller Bokus.
Förlagets beskrivning
””Kom hit, Monika”, säger Johanna, och drar ned mig på gruset. Det är tyst omkring oss, ovanligt vindstilla den här första dagen. Havet ligger som en violblå spegel nedanför gården.
Inget annat än Johanna har hänt, ändå är allt förändrat.
Hon ligger på rygg bredvid cykeln i det dammiga gruset med sina bleka ben och smutsiga underbyxor. Bredvid henne ligger flaskan med tjock röd hallonsaft.
Allt är egentligen som vanligt.
Utom detta att Johanna ligger på min gårdsplan.
Springa med åror handlar om sommargästen Johanna och bondflickan Monika och om hur deras somrar blir en lekplats med konsekvenser som sträcker sig långt fram i tiden – till deras egna barn som omedvetet framkallar sina mödrars laddade ödesdigra klasskonflikt.”
Livet efter dig av Jojo Moyes är något så oväntat som en feel good- och romancebok med tema aktiv dödshjälp. Betyg: 3 galoppbanor av 5.
Jag fick lite ångest av det första kapitlet i Livet efter dig. Boken inleds nämligen med att Louise, kallad Lou, som för övrigt är 26 år och jämngammal med mig, förlorar jobbet. Gud, vad sjukt tragiskt och jobbigt det skulle kännas att förlora jobbet, särskilt nu, när ungdomsarbetslösheten är helt grotesk. Vilken mardröm! Det är konstigt det där med böcker, för boken handlar inte så mycket om arbetslöshet, mer än vad som nämns i just denna inledning, men ändå är det nog att bli av med jobbet som jag alltid kommer att förknippa med den här boken.
Nåja, Lou får snabbt och oväntat ett nytt jobb som personlig assistent åt en ung man, Will, som är förlamad och endast har viss rörlighet i en av armarna. Lou har ingen tidigare erfarenhet av att jobba som personlig assistent, men det är heller inte det medicinska som är hennes huvuduppgift. Hennes uppgift är att försöka muntra upp Will, som känner stor livsleda och sorg. Efter ett tag råkar hon överhöra ett samtal som får henne att förstå att Will verkligen är mycket självmordsbenägen och att Lous anställning egentligen bara handlar om att övervaka Will och på så sätt förhindra att han tar sitt liv. Faktum är att Will är så inställd på att avsluta sitt liv att han också har bestämt sig för att åka till en klinik för aktiv dödshjälp. Hans föräldrar är förtvivlade och har fått honom att gå med på ett halvårs ”betänketid” innan han åker till kliniken.
Lou blir helt ställd av vad hon får höra, men när det har sjunkit in så bestämmer hon sig för att göra allt hon kan för att muntra upp Will. Hon bestämmer sig för att få honom att aktivera sig mer och komma iväg på utflykter. Hon ska visa honom att det finns något att leva för.
Spoilervarning
Jag är lite kluven till boken. Å ena sidan är det en lättläst och fängslande bok, där jag särskilt uppskattar de träffande beskrivningarna av Lous enkla medelsvenssonliv och krocken med överklasslivet, som Will och hans familj lever. Jag kan också gilla kärleksberättelsen, som är en av bokens ingredienser, som ni säkert förstår. Andra saker gillar jag inte. En del karaktärer känns erbarmligt platta. Det gäller särskilt Lous pojkvän, som framställs som en riktigt oromantisk tråkmåns. Till bokens största problem hör dock själva temat aktiv dödshjälp. Visst, det är en fråga som är svår att riktigt förstå och det går kanske inte att avgöra vad som är rätt eller fel. Jag kan inte påstå att jag vet något om det här ämnet, för det här är faktiskt ingenting som jag kan relatera till. När jag läser om hur Will hellre dör än lever med sin ryggskada så undrar jag dock hur andra funktionshindrade tycker att det är att läsa en sådan här bok. Personligen har jag levt i den naiva tron att aktiv dödshjälp bara är något som personer med mycket långt gången cancer eller annan långt gången, dödlig, smärtsam sjukdom, kan se som ett alternativ – inte något som är en utväg för en ung människa som har potential att leva ett långt liv. Jag kan heller inte riktigt förstå hur någon kan göra så mot sina anhöriga, eller hur en anhörig kan finna sig i beslutet – särskilt inte när personen det gäller inte på något sätt är döende.
Boken beskrivs gärna som en feelgood (av någon anledning), men jag fick mest en obehaglig känsla. En gång skrev jag på bloggens Facebooksida att jag gillar Bröderna Lejonhjärta och en tjej med ryggskada upplyste mig då om hur jobbigt det är för henne och andra unga att höra alla dessa hyllningar av Astrid Lindgrens bok, som i någon mening upplyser om att det är bättre att dö än att leva med en funktionsnedsättning. Det gav mig en tankeställare. Jag, med alla mina funktioner, har ingen rätt eller möjlighet att tolka en sådan här bok, men jag måste ställa mig kritisk och ifrågasätta vad den egentligen säger och hur andra i liknande situationer som Will kan uppleva den. I mitt tycke är Livet efter dig hundra gånger värre än boken om Skorpan och Jonathan.
För den som är intresserad av att läsa något annat om hur det kan vara att leva med förlamning rekommenderar jag hellre Christian Wass’ biografi, Invalido, där det inte på något sätt påstås att det är smärtfritt och enkelt när livet förändras på en sekund, men där det ändå finns en positiv ton och där Wass bevisar att det är fullt möjligt att leva ett i allra högsta grad meningsfullt och rikt liv trots att det har tagit en tuff vändning. Jag är måhända naiv, och jag fattar att det är individuellt hur livet ser ut och hur många funktioner man har kvar efter en sådan här skada, men jag vill verkligen tro att livet som funktionshindrad är precis lika meningsfullt som vilket annat liv som helst. Jag vill inte tro att döden är den bästa utvägen för den som är förlamad och jag vill inte leva i ett samhälle där funktionshindrade ses som några som borde åka till en dödsklinik. Att Livet efter dig bygger en romanceberättelse kring det här temat känns minst sagt osmakligt.
Om Livet efter dig och Jojo Moyes
Jojo Moyes är en brittisk journalist och författare som har gett ut en lång rad romance-böcker sedan debuten 2002. Stort genomslag fick hon 2012 med bestsellern Livet efter dig, som behandlar det tuffa ämnet aktiv dödshjälp. Jojo Moyes har en hemsida och en fanpage på Facebook.
”Inspirerande och hjärtskärande om kärlek mot alla odds.
Lou Clark och Will Traynor är så olika man kan vara. Lou bor hemma och försörjer sina föräldrar med lönen från det lilla kaféet där hon jobbar. Hon har inga ambitioner utanför den lilla stad där hon bott i hela sitt liv. Will var en atletisk A-personlighet, framgångsrik aktiemäklare med toppjobb i London och snygg flickvän. Tills en motorcykelolycka tog ifrån honom alltsammans.
När Lou blir arbetslös tar hon jobbet som Wills sällskapsdam enbart för att hon inte kan hitta något annat, och hon behöver verkligen pengarna. Hon har ingen aning om hur hon ska hantera den dystre, oförskämde man som hon anställts för att ta hand om under dagarna, och han föraktar den illa klädda, pladdriga tjej som hans mor anställt i ett genomskinligt försök att pigga upp honom.
Will har bestämt sig – hans liv är trångt och glädjelöst, och han vet exakt hur han ska få slut på alltihop. Lou bestämmer sig i sin tur för att få Will att ändra sig. Ingen av dem vet att de kommer att förändra varandra för alltid.
Livet efter dig har blivit enormt älskad och populär i England, och valdes till årets bästa bok av läsarna i Richard & Judy Book Club.”
Sommaren innan Christian Wass skulle börja plugga på Handels, flytta hemifrån och träda in i vuxenvärlden, med all den frihet det innebär, förändrades allt på en sekund. Efter en dykolycka fick han en ryggskada som kom att göra honom förlamad. I boken berättar Wass öppet, ärligt och berörande om sin livsresa och hur det var att vid 20 års ålder plötsligt vara beroende av hjälp för att klara sin vardag.
När man inte är drabbad själv är det svårt att förstå vidden av vad förlamning kan innebära för en människa. Wass värjer sig inte för att berätta om allt, både sådana problem och sådan oro som man kan föreställa sig börjar snurra i den situationen (ta sig fram med rullstol på tjocka mattor, behöva hjälp med att ta sig upp mitt i natten för att tömma blåsan, frågor som: ”Kommer jag att träffa någon att dela mitt liv med?”…), men också annat stort och smått, som t.ex. sorgen över att förlora sin fina handstil eller att leva med att ständigt känna frysningar som skär genom kroppen.
Wass historia är ingen berättelse där förlamningen förminskas till något som är enkelt att leva med. Det är en väldigt ärlig berättelse i den mening att författaren berättar om de tunga stunder han haft och de svårigheter han har mött och lärt sig att leva med. Men naturligtvis är det också en inspirerande bok, för trots allt mörker han möter och trots den tunga insikten att han inte kommer att återfå särskilt många funktioner, att hans förlamning verkligen har gjort honom totalförlamad från bröstet och neråt och även utsträcker sig till delar av armarna, så bygger han sig det liv han alltid har velat ha: studierna på Handels följs av jobb där han gör karriär, han träffar sitt livs kärlek och han blir också pappa.
Det är en inspirerande bok och jag känner mig så glad som har fått läsa den här boken, där Christian Wass så fint har delat med sig av sitt liv. Av de böcker jag har läst i år så vet jag att den här är en av de som jag kommer att komma ihåg bäst. Det var verkligen länge sedan jag läste något som berörde så starkt. Läs!
Förut brukade Adam åka ut på landet om somrarna och där träffade han ofta Mary-Lou. Hon och Adam var riktigt bra vänner, eller kanske mer än så, men nu är Adam femton år och det var hela tre år sedan de träffades senast, eftersom Mary-Lou och hennes mamma har flyttat till Stockholm efter en olycka där Mary-Lou skadade sin rygg och blev rullstolsburen.
Adam har ofta funderat öven vad som hände den där gången när Mary Lou skadade sig efter att ha fallit från biggaråträdet på landet. Var det verkligen en olycka, som alla säger att det var?
Nu har Adam fått kontakt med Mary-Lou igen. Han träffar henne i stan och frågar om hon vill följa med honom ut på landet. Mary-Lou vill inte till en början, men sedan ger hon med sig. Adam blir både glad och förväntansfull, men inser snart att ingenting längre är som förut. Mary-Lou är funktionshindrad och har tappat intresset för allt och alla. Kanske blir det här en besvikelsens sommar?
Det här är en härlig och tankeväckande bok om vänskap och livet med funktionshinder.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.