Etikett: Franska

  • Les brigades vertes

    Les brigades vertes

    Klimatfrågan var förmodligen inte ens ett ord när Les brigades vertes kom ut, 1999. Ändå handlar boken om just de frågor som är så brännande heta just nu: miljöfrågorna. Jag tyckte dock inte riktigt att boken lyckas som skönlitteratur, även om miljöfrågor är något som intresserar mig.

    Boken kretsar kring en grupp människor, en blandning av politiker och miljöaktivister från olika länder i Europa, som slår sig samman för att uppmärksamma och göra något åt den miljöförstöring som sker överallt. En del saker de gör kan tyckas vara ganska oskyldiga, men ju mer tiden går, desto våldsammare blir det och när det plötligt sker ett mord mot en politiker är det just de här människorna som står anklagade. Men varför?

    Lite spännande är det kanske, men jag tycker ändå inte att boken gav mig så mycket. Trots att frågorna är angelägna lyckas inte boken riktigt tala för sin sak. Jag tror det är bokens form är det som främst ställer till det. Huvudpersonerna är för många för att man ska lära känna någon av dem, och allt som sker i boken passerar förbi utan att jag hinner bli särskilt engagerad. Boken saknar också väldigt mycket av miljöbeskrivningar m.m. Faktum är att den nästan helt består av dialoger och argumenterande tal och det känns inte särskilt varierande eller kul.

    Inte min kopp te, tyvärr! Men nog är det lite skrämmande att en sådan här bok fortfarande kan vara aktuell, tio år senare!

  • Journal du dehors

    Journal du dehors

    Journal du dehors bevisar ett en berättelse inte behöver vara komplicerad för att vara bra. Journal du dehors är över huvud taget ingen ”berättelse”: den har inga egentliga huvudpersoner, den har ingen egentlig början och heller inget slut. Vad den är, är ett slags reportage över samtiden. Författaren har roat sig med att beskriva sin omvärld: vad som händer och sägs på pendeltåget, på stationen, i väntrummet, i kön till offentliga toaletter, i köttaffären, på snabbköpet, under promenaden med hunden. Det är korta stycken, som kanske mer än någon ”berättelse” beskriver en Parisförort och människorna som lever där.

    Jag fastnade verkligen för den här boken! Den är befriande enkel, men saknar inte ett vackert och målande språk.

  • Le petit prince, revisited

    Le petit prince, revisited

    Det är inte ofta jag läser om böcker, men nu ska vi läsa Le Petit Prince på franskan och den har jag faktiskt redan läst. Jag är lite nyfiken på om jag kommer att se annorlunda på den nu och om jag kommer att förstå den på ett annat sätt (jag borde rimligen kunna mer franska i alla fall). Spontant känns det inte som att jag kommer att tycka sämre om den åtminstone, för det är en otroligt rar liten bok och nu när jag åter har läst några kapitel känner jag fortfarande att den är fantastisk. Jag fastnar mest för hur bokens huvudperson beklagar sig över att vuxna tappar så mycket av sin fantasi och förmåga att tänka kreativit. Som här t.ex:

    Si vous dites aux grandes personnes: ”J’ai vu une belle maison en briques roses, avec des géraniums aux fenêtres et des colombes sur le toit…” elles ne parviennent pas à s’imaginer cette maison. Il faut leur dire: ”J’ai vu une maison de cent mile francs.” Alors elles s’écrient: ”Comme c’est joli!””

    (”Om du berättar för vuxna: ”Jag såg ett vackert hus av rosa regel, med pelargoner i fönstren och duvor på taket…” kan de inte föreställa sig det huset. Man måste säga: ”Jag såg ett hus som kostade 100 000 franc.” Då skulle de utropa: ”Så vackert!””)

    Den lilla prisen är verkligen den där förvuxne, naive pojken som vuxna kanske borde ha mer av för att inte bli sådär låsta i sitt tankesätt. Till skillnad från vilken annan vuxen som helst kan han dessutom se vad det här föreställer:

    Kan du?

  • Baby-sitter blues

    Baby-sitter blues

    Det var länge sedan jag läste en barnbok senast, men nu har jag läst ut den franska barnboken Baby-sitter blues.

    I baby-sitter blues får vi träffa Émilien, 14 år, som i jakt på lite extra pengar börjar sitta barnvakt. Han har ingen tidigare vana vid barn eftersom han saknar syskon själv, men han ger sig ändå in i det och blir riktigt fascinerad. Särskilt fastnar han för den sex månader gamla Anthony. För att lära sig mer om barn letar han kunskap i böcker på biblioteket och hos människor som han frågar ut. I jakten på ny kunskap och i sin iver att övertala föräldrar om vilken fantastisk barnvakt han skulle kunna vara åt deras barn, hinner han snärja in sig ganska många olika lögner, innan hans mamma plötsligt sätter stopp för hans extraknäck. Hans nya idé blir att ge extraundervisning till en dyslektiker, som har hamnat lite efter i skolan.

    Det är en smårolig och gullig liten bok som säkert kan uppskattas av många läsare som är ungefär i Émiliens ålder eller lite yngre. Själv uppskattade jag den mest för att den är skriven på en lättläst franska som det inte är några problem att följa, även för den som inte har studerat franska särskilt länge. Själva berättelsen kändes förvisso rolig, som sagt, och söt, men den grep inte tag på djupet hos mig.

  • La mauvaise graine

    La mauvaise graine

    La mauvaise graine har legat i min hög med outlästa böcker rätt länge, men nu har jag passat på att ägna en stund varje dag av mina sista lediga sommardagar åt att läsa ut den.

    La mauvaise graine är en nätt liten novellsamling. Jag har läst en del franska på gymnasiet och hållt igång kunskaperna med vidare studier, men jag är långt ifrån att kunna språket flytande. När det gäller den här boken hade jag svårt att hänga med i de två sista novellerna. Det känns därför lite orättvist att betygssätta boken, men å andra sidan var nog det största felet att novellerna helt enkelt inte engagerade mig och inte bara att de innehöll många främmande ord. De två första novellerna tyckte jag dock var helt okej. Den ena handlar om en far- och sonrelation.

    Jag ångrar hur som helst inte läsningen och jag lärde mig en hel del nya ord. Formatet kändes också lagom för mig som inte gärna läser tjocka romaner på franska utan hellre läser en novell då och då.

  • Du rêve pour les oufs

    Du rêve pour les oufs

    Åh, vad jag gillar Faïza Guène! Jag tyckte hemskt mycket om Kiffe kiffe demain och den nyligt utlästa Du rêve pour les oufs är en nästan ännu större favorit. Tur att det finns sådana här lagom tjocka, lättlästa och finfina böcker som får mig att vilja fortsätta hålla igång franskkunskaperna.

    Ahlème är 24 år och bor i en förort till Paris tillsammans med sin pappa och yngre bror. Hon flackar runt på olika korttidsanställningar, skvallrar med sina vänner, dejtar hopplösa killar och försöker att hålla ordning på sin bror, som missköter skolan och ägnar sig åt tvivelaktiga affärer, trots att en utvisning till hemlandet, Algeriet ligger över honom som ett stort hot.

    Så mycket mer än drömmar finns det kanske inte att leva på för många som lever som Ahlème, men Ahlème själv beskrivs inte som ett offer, utan som en tjej med ganska mycket skinn på näsan. Jag tycker verkligen bra om berättelsen om henne, som blandar allvarliga ämnen med mycket humor och ett ungt språk. Trots att jag långt ifrån kan franska flytande tycker jag att boken är lätt att ta till sig på originalspråket och att den är väldigt kul att läsa. Hur den fungerar i översättning vet jag inte, men gissningsvis är den lika styltig och konstig som franska böcker tyvärr nästan alltid är i översättning!

    Det är såhär jag vill läsa Guène, på franska, och jag vill läsa mycket mer av henne!

  • La boîte noire et autres nouvelles

    La boîte noire et autres nouvelles

    Nu har jag inte uppdaterat på ett tag, men det beror inte på att jag inte har läst något, det beror på en strejkande Internetuppkoppling. En av de utlästa böckerna är den lilla novellsamlingen La boîte noire.

    I La boîte noire rymms fem små noveller. Novellen som delar samma titel som boken handlar om en man har varit medvetslös efter en bilolycka. Han har tappat minnet, men när han skrivs ut från sjukhuset får han med sig en bok, där en av sjuksköterskorna har antecknat saker han har sagt under medvetslösheten. För honom är orden lösa fragment och han har svårt att koppla ihop dem med vad som har hänt honom, men sakta börjar det rullas upp vad som egentligen hände under olyckan.

    Ingen av novellerna sa mig egentligen så mycket nytt. De är ganska lättsamma: roliga ibland och spännande ibland. För mig vad det mest en stunds avkoppling för att hålla igång franskan, men jag tycker ändå att det var en helt okej bok. Om man, som jag, inte riktigt har tid att läsa så mycket skönlitteratur kan det vara väldigt skönt att läsa noveller.

  • Kiffe kiffe demain

    Kiffe kiffe demain

    Doria är femton år och bor i en förort till Paris med sin mamma. Pappan har lämnat dem för att hitta en ny fru i hemlandet Marocko. Tillvaron är inte helt lätt. Mamman är analfabet och har ett skitjobb som hotellstäderska, så Dorias kläder är inga hippa jeans utan kläder från loppmarknader eller second hand och Doria och mamman får regelbundet besök från socialarbetare, som vill väl men som inte lyckas riktigt.

    Kiffe kiffe demain är en charmig ungdomsbok. Doria har många tonårstankar om kärlek och livet och framtiden. När jag läser den minns jag hur det kunde kännas att vara tonåring. Samtidigt berättar den om det inte alltid lätta livet i förorten med all den kriminalitet och andra problem som finns där. Jag tror att Kiffe kiffe demain kan skapa debatt i Frankrike, men som svensk läsare är den största behållningen att det är en charmig, rolig och träffsäker ungdomsbok. Det är ingen dålig behållning. Jag tycker jättemycket om den här boken!

  • La classe de neige

    La classe de neige

    Jag har läst det franska originalet parallellt med den svenska översättningen. Har inte mycket att tillägga. Tyckte mycket om boken, men funderar lite kring valet av framsida. Varför detta kitchiga vykort? Den svenska har en betydligt mörkare bild på en pojke med något outgrundligt i blicken. Det känns lite mer representativt för boken än denna arrangerade snölek. Nåja. Bra bok!