En till liten novellsamling på franska! Nostalgie är bara dryga 60 sidor tjock (och det är ingen liten text!), men rymmer ändå 4 noveller. Det finns inget centralt tema, men det är några barndomshändelser som skildras.
Jag tycker det var trevlig läsning, men ingen bra mjukstart på terminen, då den var allt annat än lätt att ta sig igenom när man har låtit franskkunskaperna sova under sommaren.
Jag har nog sagt det mesta om den här boken när jag skrev om den svenska översättningen Ett moln på min himmel. Det jag kan addera om just den här franska utgåvan är att jag tyckte att boken var ganska svårläst trots att det är relativt kort. Man ska nog kunna en hel del franska innan man ger sig på den här.
Rekommenderas för: Den som vill läsa en modern klassiker om dekadens och svartsjuka på Rivieran.
Betyg: 2 segelbåtar av 5.
Françoise Sagan (1935-2004) var en fransk författare. Hon är mest känd för sin debutbok, Bonjour tristesse, som hon skrev redan som 18-åring. Françoise Sagan har tagit sitt författarnamn efter en karaktär i Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt; hennes verkliga namn var Françoise Quoirez.
Utgivningsår: 1954 (första utgåvan på franska), 2002 (den här pocketutgåvan, Pocket).
Antal sidor: 153.
IBSN: 2266127748.
Svensk titel: Bonjour tristesse, Ett moln på min himmel.
Kan köpas hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
”La villa est magnifique, l’été brûlant, la Méditerranée toute proche. Cécile a dix-sept ans. Elle ne connaît de l’amour que des baisers, des rendez-vous, des lassitudes. Pas pour longtemps. Son père, veuf, est un adepte joyeux des liaisons passagères et sans importance. Ils s’amusent, ils n’ont besoin de personne, ils sont heureux. La visite d’une femme de cœur, intelligente et calme, vient troubler ce délicieux désordre. Comment écarter la menace ? Dans la pinède embrasée, un jeu cruel se prépare.
C’était l’été 1954. On entendait pour la première fois la voix sèche et rapide d’un « charmant petit monstre » qui allait faire scandale. la deuxième moitié du XXe siècle commençait. Elle serait à l’image de cette adolescente déchirée entre le remords et le culte du plaisir.”
Det är inte så lätt att hitta någon att sympatisera med i boken Ett moln på min himmel (också utgiven på svenska med titeln Bonjour tristesse). Människorna är platta figurer som över huvud taget är svåra att förstå. I centrum står 17-åriga Cécile, som tillbringar sommarlovet i en hyrd villa på Rivieran tillsammans med sin ensamstående far. Pappan träffar helt öppet älskarinnor och när boken tar sin början är det Elsa som bor hos dem. Snart kommer dock Anne och gör dem sällskap och Elsa får vackert ge sig av. Hela grejen känns absurd att läsa om, men framstår som helt naturlig i boken; varken Anne, Elsa eller Cécile tycks ha någon tanke på att det skulle finnas något okänsligt eller konstigt med att byta älskarinnor lite sådär som andan faller på och att skicka ut den ena när nästa står på tur.
Mellan Anne och pappan hettar det i alla fall till så mycket att de bestämmer sig för att gifta sig. Cécile drabbas av svartsjuka. Kallt och beräknande startar hon ett spel för att slå ut Anne med hjälp av Elsa och en kille som hon har en romans med.
Boken har total avsaknad av normala relationer eller något som man över huvud taget kan relatera till eller känna något för. Jag hade åtminstone mycket svårt för att fastna för den här boken. Jag förstår inte människorna, intrigen eller någonting. Jag tycker att berättelsen är helt obegriplig.
Desutom känns språket styltigt och konstigt. Ord som microcefal och demimonde får det att kännas som att läsa en bok som delvis inte är översatt. De orden har i alla fall aldrig funnits i min vokabulär förut.
Pricket över i med denna bok är förresten baksidestexten, som är den mest idiotiska som jag har läst på år och dag. Läs den inte. Snälla! Läser du baksidestexten så behöver du inte läsa boken. Jag säger bara det.
Min egentliga tanke med den här boken var att läsa den parallellt med den franska versionen, Bonjour tristesse, och försöka lära mig något och utöka mitt franska ordförråd. Det var nog den enda behållningen med den här läsningen.
Rekommenderas för: Den som vill läsa en modern klassiker om dekadens och svartsjuka på Rivieran.
Betyg: 2 segelbåtar av 5.
Françoise Sagan (1935-2004) var en fransk författare. Hon är mest känd för sin debutbok, Bonjour tristesse, som hon skrev redan som 18-åring. Boken har getts ut under både titeln Bonjour tristesse och Ett moln på min himmel på svenska. Françoise Sagan har tagit sitt författarnamn efter en karaktär i Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt; hennes verkliga namn var Françoise Quoirez.
Originalets titel: Bonjour tristesse.
Översättare: Lily Wallquist.
Utgivningsår: 1954 (första utgåvan på franska), 1955 (första svenska utgåvan, Wahlström & Widstrand), 1983 (den nyutgåva som jag har läste, Wahlström & Widstrand, 2012 (pocketutgåvan på bilden, Bonnier Pocket).
Antal sidor: 143.
IBSN: 978-91-7429-277-0.
Kan köpas hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
(från pocketutgåvan på bilden och inte från den utgåva som jag har läst)
”Bonjour tristesse är en sommarlovsberättelse från Rivieran om en sjuttonårig flicka som tillsammans med sin livsnjutande fader drömmer bort den ena solgassande dagen efter den andra. Men när den loja livsstilen hotas av faderns plötsliga förälskelse finns det ingenting som stoppar Céciles raffinerade grymhet.”
Det är på jazzklubben, där Alain brukar spela, som han träffar Marina för första gången. Denna vackra, men mystiska, kvinna med rysk brytning följer med honom hem och blir omedelbart en nästan självklar del i hans liv. Tillsammans planerar de en resa till Guyana, en resa som mest Marina är ivrig på. Vad är det hon vill resa bort från?
En spännande och okomplicerad bok. Den sa mig inte så mycket nytt, men det är ändå en bra liten historia.
Jag hade inte förväntat mig den här tegelstenen när jag gick till biblioteket för att hämta ut Anna Gavaldas senaste. Båda hennes tidigare böcker är ganska tunna i omfånget, men den här landar på 535 sidor. Trots den markanta skillnaden i längd känner jag igen Gavaldas sätt att berätta. Det är roligt och tragiskt och det är vackert och vardagligt på samma gång.
Berättelsen kretsar kring fyra människor och deras brokiga liv. Vad de har gemensamt är den ensamhet som för dem samman och blir början till stora förändringar i deras liv. Framför allt får vi följa Camille, som har hamnat på glid i livet och slutat teckna trots att hennes konstnärliga begåvning är en av de största sakerna hon har. Istället för att ägna sig åt måleriet bor hon i ett kallt och dragit kyffe och jobbar som städerska på nätterna. Hennes tillvaro är miserabel och tvingar henne till sist några våningar ner i huset, ner till Philou – den stammande, ensamma och historieälskande vykortssäljaren, som hjälper henne när hon blir sjuk och när hon inser att hon inte kan stanna i sin så kallade bostad. I samma lägenhet bor också Franck, som arbetar och sliter alldeles för mycket och inte har en sekund över till sig själv, särskilt inte sedan hans mor, Paulette, blivit för gammal för att klara sig själv och som därför kräver hans tid.
Det här är en sådan där bok som man blir glad av och som man blir helt fylld av hopp efter att ha läst. Det är en varm och levande berättelse om fyra människor och hur livet kan förändras när man tar sig ur ensamheten och vågar släppa människor inpå livet. En oerhört fin bok!
På litteraturlistan till den kurs jag läser nu finns La petite annonce med. Det är en lättläst och cirka 70 sidor lång bok innehållandes åtta noveller. Som ni kan tänka er är det inga långa berättelser, men de går åtminstone lätt att ta sig igenom även om man inte har läst så himla mycket franska innan.
Ibland upplever jag att det är väldigt negativt när berättelser är korta, men här funkar det helt okej. Det är åtta bra noveller som behandlar ämnen som att bli lämnad i ett förhållande eller att söka efter kärleken med hjälp av kontaktannonser. En bra bok!
Anna Gavalda har ett avskalat och stundvis nästan poetiskt sätt att skriva. Det finns inga ord som är överflödiga, men de ord som finns spelar stor roll för att berätta den här historien, som i princip berättas genom en lång dialog mellan Chloé och hennes före detta svärfar. Det är en tunn liten bok, men den går ändå inte att sträckläsa.
Att lämna och att bli lämnad, att längta efter den man tror är sitt livs kärlek, men att vara för feg för att våga leva det liv man vill leva är några av de saker Gavalda behandlar i den här romanen, som för övrigt är hennes debutroman.
Det är en mycket bra bok: stark och tänkvärd. Det imponerar verkligen på mig att hon kan hålla samman berättelsen trots att den nästan enbart består av dialog. Jag läser gärna mer av Gavalda i framtiden. Hennes novellsamling, Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans, är en mycket bra samling berättelser om ensamhet, vänskap och kärlek och den här boken bevisar att hon även kan skriva längre berättelser.
Lättlästa böcker, som man måste läsa på språklektionerna i skolan, är sällan bra. Inte så ofta för att själva berättelserna är dåliga som för att språket blir så livlöst och platt när det är för förenklat. I den här boken har jag dock inget att anmärka på språket. Det är lätt att förstå när man har läst steg 3 eller 4 eller mer på gymnasiet, men det är ändå inte ett barnsligt eller stelt språk. I början tyckte jag dessutom att själva berättelsen var bra. Boken, eller snarare novellen med tanke på omfånget, slutade dock trots detta som en rätt trist läsupplevelse.
Huvudpersonerna heter Zoé och François/René. Den ena har ingen superbra relation med sina föräldrar och den andra är på rymmen. Så träffas dem och blir såklart kära och sedan följer en lätt patetisk och helt orealistisk kärlekshistoria. Blä. Men boken var bra ett tag, framsidan är snygg och den kändes helt rätt att läsa för att fräscha upp sovande franskkunskaper. Alltid något.
Den andra delen av Tusen och en natt innehåller ytterligare ett antal sagor från Orientens rika sagoskatt. Ingen av sagorna i just den här volymen har kanske, som Aladdin, Ali Baba och de 40 rövarna eller Sinbad, sjöfararen, spritt sig till Västvärlden i någon form utanför Tusen och en natt, men det är läsvärda berättelser i alla fall. Ramberättelsen om Sjeherazade och kung Sjahriar, för vilken hon måste berätta en berättelse varje natt för att inte bli dödad, får också sitt slut, vilket känns kul eftersom den annars inte ges onödigt mycket utrymme mellan de andra berättelserna.
Jag har inte mycket att tillägga efter att ha skrivit om Tusen och en natt I. Det här är en fullt lika bra samling med berättelser som är allt annat än västerländska. Spännande och läsvärt!
