Bokblomma

Etikett: Frankrike

  • De obotliga optimisternas klubb

    De obotliga optimisternas klubb

    De obotliga optimisternas klubb - Jean-Michel GuenassiaJag visste mycket lite om den här boken när jag började läsa, men ibland är det faktiskt skönt att inte ha några speciella förväntningar på en bok. Just den här boken kom upp som bokförslag i jobbets bokklubb och jag bestämde mig för att låna den på biblioteket. Exemplaret på bibblan saknade omslagspapper och därmed baksidestext, så det var bara att kasta sig rakt in i berättelsen.

    Handlingen kretsar kring Michel, som går i Frankrikes motsvarighet till gymnasiet. Skolan är kämpig, särskilt matten, och runt omkring sker stora förändringar, både i det stora och lilla perspektivet. Det är 50- och 60-tal och ett inbördeskrig pågår i Algeriet (då: en fransk koloni), kommunismen förtrycker människor, det kalla kriget pågår. I familjen finns det stora slitningar. Storebrodern vill gå med i armén, vilket han också gör, med allvarliga konsekvenser. Föräldrarnas relation är komplicerad. Det finns ett framgångsrikt familjeföretag, men allt, såväl företag som familj, kan rasera när som helst.

    Om dagarna tillbringar Michel tid med en tjejkompis, som det stormar kring. Eller också går han till schackklubben, där han träffar en samling excentriska män, många på flykt från kommunismen, som ibland låter glimtar av sina liv sippra fram; familjer som övergetts, relationer som gått sönder.

    Till synes obetydliga händelser och tillfälligheter kan få stora konsekvenser. Många gånger har man inte ens något val här i livet: från den ena dagen till den andra kan förutsättningarna ha förändrats. Det gäller schackspelarna, som har en hel del i bagaget, men också Michel, i sitt kärlekstrassel och i sin sköra familj. Jag tycker Guenassia ringar in det väldigt fint i den här boken.

    Det är en väldigt innehållsrik bok, måste jag säga, men man hinner också avverka rätt många ämnen på dryga 600 sidor. Jag tycker det är besvärligt med tjocka böcker, mest för att de är så otroligt otympliga att bära omkring på (den här finns inte som e-bok), men man får i bästa fall igen det genom att man verkligen ges tid att komma in i berättelsen och lära känna karaktärerna. Guenassia  är verkligen duktig på att måla upp miljöer och personer, dessutom, och man kan verkligen se dem framför sig. Jag älskar de här Parismiljöerna och känner med personerna som boken kretsar kring. Faktiskt så gillade jag den här boken riktigt, riktigt mycket. Men med det sagt så kan jag också säga att boken känns rätt tydligt indelad i delar och det lämnar mig med känslan att det här inte hade behövt varit en bok, utan lika gärna hade kunnat vara typ tre, separata och var för sig intressanta, böcker.

    Nåja. Den här boken är, trots detta, välskriven och därtill både lättläst och engagerande. Kan rekommenderas!

    Boken finns utgiven av Norstedts. Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är SvD, Bokhora och Breakfastbookclub.

  • Älskaren

    Älskaren

    Älskaren - Marguerite DurasÄlskaren handlar om en ung kvinna som växer upp i den franska kolonin ”Indokina” (nuvarande Vietnam, har jag googlat mig till) med sin fattiga mor och sina bröder. Hon träffar tidigt en välbärgad kines, som hon börjar träffa trots att hennes familj inte precis gillar det. Pengar och sex är lite av ett tema för boken, som för övrigt anses vara baserad på Duras egna upplevelser.

    Jag tyckte det var lite svårt att komma in i berättelsen, men när jag väl gjorde det så tyckte jag verkligen om den. Det är något med miljöerna, livet i kolonierna och, framför allt, berättelsen om bokens huvudperson, hennes mor med sina misslyckade affärer, yngsta brodern som går bort och den äldsta som stjäl pengar för att ha råd med opium, som är väldigt fascinerande. Det är så exotiskt och annorlunda. Läsvärd klassiker!

    Några andra som skrivit om den är Bokstugan och TinaO. Du hittar den hos t.ex. Adlibris och Bokus.

  • Smaken

    Smaken

    För något år sedan läste jag en annan av Barberys böcker, Igelkottens elegans, och tyckte mycket om den – tills jag nåddes av slutet, som författaren slarvade bort fullständigt. Det gjorde mig hur som helst lite glad att jag oväntat fick återse en av huvudpersonerna i Igelkottens elegans när jag lyssnade på den här ljudboken. Renée, portvaktsfru, skymtar nämligen förbi. Men egentligen handlar inte boken om Renée den här gången. Den handlar mest om… mat. Och om en annan av husets invånare.

    Pierre Arthens är gourmand och matkritiker, som nu ligger på sin dödsbädd och försöker att erinra sig en smak. Han gör en lång resa i minnet och kommer ihåg smakupplevelser från barndomen och ungdomen och framåt, men får aldrig fram vad det är han egentligen söker.

    Längs vägen förstår man att Pierre är självupptagen och inte hyser särskilt stort intresse för vare sig sin fru eller sina barn. Det är verkligen inte en man man sympatiserar direkt mycket med. Faktiskt blev jag inte alls engagerad av berättelsen om honom.

    Däremot tycker jag att Barbery lyckas med själva berättandet. Hur skriver man egentligen om mat? Jag läser aldrig mattidningar eller matkritik och jag går sällan ut och äter på finare restauranger, ändå lyckas hon faktiskt göra mig intresserad och väcka en känsla för hur alla dessa maträtter och drycker smakar och upplevs. Den är som ett skolboksexempel på hur man skriver bra, beskrivande texter. Synd bara att själva storyn kändes lite tunn.

    Du hittar boken hos bl.a. Adlbris och Bokus. Några andra som skrivit om boken: Boktoka, dagensbok.com och SvD.

  • Oksa Pollock: Det sista hoppet

    Oksa Pollock: Det sista hoppet

    Oksa Pollock: Det sista hoppet är första delen i en serie böcker om högstadietjejen Oksa Pollock. I bokens början har hon precis lämnat Frankrike för att flytta till London med sin familj. Hon börjar på en fransk skola i stan och ungefär samtidigt upptäcker hon att hon har speciella, magiska förmågor. När ett märkligt tecken visar sig runt hennes navel blir hon invigd i en familjehemlighet: både hon själv och hennes pappa och farmor tillhör egentligen ett folkslag som kommer från en bortglömd, parallell värld. Tecknet är det som visar att det är Oksa Pollock som har förmågan att hjälpa dem tillbaka.

    På så sätt dras Oksa in i en ny värld med magiska varelser och hon blir tränad i magi. Hon börjar också inse att den hopplöst otrevliga kemiläraren, mr McGraw, inte bara är en sträng och orättvis lärare, utan också kommer från samma värld som hennes folkslag och att han är hennes fiende.

    Boken är spännande och mysig och är lite i samma anda som Harry Potter, men kanske inte riktigt lika vass och spännande som Rowlings böcker om trollkarlen Harry Potter. Det boken framför allt faller på är att den till stor del är ett intro till serien och att det blir mycket faktastaplande för att introducera den bortglömda världen och alla magiska varelser för läsaren. Boken har dock gjort succé i hemlandet Frankrike och vi får väl se hur serien tas emot i Sverige.

    Boken hittar du bl.a. hos Adlibris och Bokus.

  • Igelkottens elegans

    Igelkottens elegans

    Med Igelkottens elegans kan jag lägga ännu en bok om klass och status till handlingarna. Det har blivit en hel del böcker på temat den senaste tiden, t.ex. Håpas du trifs bra i fengelset och Presidentens hustru, men Igelkottens elegans känns tyvärr inte som den vassaste i genren.

    Boken handlar om portvakten och änkan Renée, som dagligen tvingas bevittna och lyssna på borglighetens dumheter i det hus där hon jobbar. Själv är hon närmast osynlig för husets invånare och hon döljer vresigt sitt intresse för klassisk litteratur och filosofi – intressen som hon förstår att andra anser är opassande för en vanlig portvaktsfru. Lika malplacerad som Renée är i sin yrkesroll känner sig den överbegåvade flickan Paloma i sin familj. Hon känner sig missförstådd och har själv svårt att förstå sin familj och vad som är viktigt i deras värld. När affärsmannen Kakuro Ozu flyttar in i huset och rör om i grytan korsas Palomas och Renées vägar.

    Så långt är allt bra, intressant och också väldigt fint berättat. Men sedan kommer slutet. Jag får känslan av att författaren plötsligt kom på att boken måste avslutas och så gjorde hon det med den enklaste utvägen. Jag vill inte avslöja slutet i händelse av att någon läser boken eller planerar att göra det, men mig föll det alltså inte i smaken. Boken lämnar mig lite som ett frågetecken och hur jag än funderar på det så förstår jag inte vad författaren vill säga. Vill hon säga att var och en är fast i sin roll och sin status och att ingenting går att ändras på? Eller vad? Sådant gör mig besviken. Jag tycker bättre om hoppingivande slut, helst sådana som Joyce Carol Oates har vävt ihop (läs till exempel Lilla himlafågel!).

    Nåväl. Man kanske inte ska låta slutet styra hela läsupplevelsen, även om jag tidigare faktiskt har påpekat att det ofta är slutet som är viktigast för mig när det gäller böcker. Det är en filosofisk, finstämd och fin bok. Den räckte dock inte för att infria mina höga förväntningar.

  • La gloire de mon père

    La gloire de mon père

    Marcel Pagnol är en mycket känd och älskad fransk författare och dramatiker, men för mig som svensk är han tyvärr ganska okänd. Den här boken, som är första delen av tre självbiografiska böcker, är faktiskt det första jag läser av honom. Jag gillar den! I boken berättar Pagnol om sin uppväxt, som son till en kyrkohatande småskolelärare, och den utspelar sig till största delen vid det sommarställe i Provence, där Pagnol med familj och moster med familj spenderade sommarloven.

    Pagnol målar detaljrikt upp det speciella landskapet i Provence och namnger en uppsjö av växter och djur som vistas där. Det går inte att undgå vilken kärlek författaren känner för det här stället. Kanske blir det lite väl pittoreskt. Läsaren får följa med på promenader i parken i Marseille, höra om ett barns funderingar om varifrån bebisar kommer och, naturligtvis, läsa om livet i Provence: jaktturer, indianlekar och så bergen och naturen såklart. Men det händer i stort sett aldrig någoting ont eller svårt. Allting är för det mesta rakt igenom gulligt och rart, men inte så mycket mer. Jag tyckte att den var söt och jag blev väldigt charmad av den, därför får den ett högt betyg från mig, trots att den inte gav så mycket mer än så. Ibland behöver det inte vara så mycket mer komplicerat än såhär, trots att man känner att det är en ganska friserad berättelse från någons barndom.

    För den som inte vill läsa boken finns den även i en filmatisering från 1990. Den är boken hyfsat trogen och lyckas förmedla samma känslor som boken gör. Jag kan faktiskt rekommendera den också!

  • Les brigades vertes

    Les brigades vertes

    Klimatfrågan var förmodligen inte ens ett ord när Les brigades vertes kom ut, 1999. Ändå handlar boken om just de frågor som är så brännande heta just nu: miljöfrågorna. Jag tyckte dock inte riktigt att boken lyckas som skönlitteratur, även om miljöfrågor är något som intresserar mig.

    Boken kretsar kring en grupp människor, en blandning av politiker och miljöaktivister från olika länder i Europa, som slår sig samman för att uppmärksamma och göra något åt den miljöförstöring som sker överallt. En del saker de gör kan tyckas vara ganska oskyldiga, men ju mer tiden går, desto våldsammare blir det och när det plötligt sker ett mord mot en politiker är det just de här människorna som står anklagade. Men varför?

    Lite spännande är det kanske, men jag tycker ändå inte att boken gav mig så mycket. Trots att frågorna är angelägna lyckas inte boken riktigt tala för sin sak. Jag tror det är bokens form är det som främst ställer till det. Huvudpersonerna är för många för att man ska lära känna någon av dem, och allt som sker i boken passerar förbi utan att jag hinner bli särskilt engagerad. Boken saknar också väldigt mycket av miljöbeskrivningar m.m. Faktum är att den nästan helt består av dialoger och argumenterande tal och det känns inte särskilt varierande eller kul.

    Inte min kopp te, tyvärr! Men nog är det lite skrämmande att en sådan här bok fortfarande kan vara aktuell, tio år senare!

  • Journal du dehors

    Journal du dehors

    Journal du dehors bevisar ett en berättelse inte behöver vara komplicerad för att vara bra. Journal du dehors är över huvud taget ingen ”berättelse”: den har inga egentliga huvudpersoner, den har ingen egentlig början och heller inget slut. Vad den är, är ett slags reportage över samtiden. Författaren har roat sig med att beskriva sin omvärld: vad som händer och sägs på pendeltåget, på stationen, i väntrummet, i kön till offentliga toaletter, i köttaffären, på snabbköpet, under promenaden med hunden. Det är korta stycken, som kanske mer än någon ”berättelse” beskriver en Parisförort och människorna som lever där.

    Jag fastnade verkligen för den här boken! Den är befriande enkel, men saknar inte ett vackert och målande språk.

  • Baby-sitter blues

    Baby-sitter blues

    Det var länge sedan jag läste en barnbok senast, men nu har jag läst ut den franska barnboken Baby-sitter blues.

    I baby-sitter blues får vi träffa Émilien, 14 år, som i jakt på lite extra pengar börjar sitta barnvakt. Han har ingen tidigare vana vid barn eftersom han saknar syskon själv, men han ger sig ändå in i det och blir riktigt fascinerad. Särskilt fastnar han för den sex månader gamla Anthony. För att lära sig mer om barn letar han kunskap i böcker på biblioteket och hos människor som han frågar ut. I jakten på ny kunskap och i sin iver att övertala föräldrar om vilken fantastisk barnvakt han skulle kunna vara åt deras barn, hinner han snärja in sig ganska många olika lögner, innan hans mamma plötsligt sätter stopp för hans extraknäck. Hans nya idé blir att ge extraundervisning till en dyslektiker, som har hamnat lite efter i skolan.

    Det är en smårolig och gullig liten bok som säkert kan uppskattas av många läsare som är ungefär i Émiliens ålder eller lite yngre. Själv uppskattade jag den mest för att den är skriven på en lättläst franska som det inte är några problem att följa, även för den som inte har studerat franska särskilt länge. Själva berättelsen kändes förvisso rolig, som sagt, och söt, men den grep inte tag på djupet hos mig.