Här om veckan skrev jag om hur trista framsidor många deckare belönas med. Framsidor som andas ”dussindeckare” gör mig inte sugen på att läsa! Men det finns fler böcker som jag dömer (ut) efter framsidan. Idag tänkte jag risa historiska romaner med trista framsidor… 😉
Till att börja med kan jag säga att många av mina favoritböcker utspelar sig ”förr i tiden” och gärna har stora historiska händelser i bakgrunden (eller i en väldigt framträdande roll), men på något sätt uppfattar jag det som att ju längre bak i tiden författaren vandrar, desto plattare blir det och jag är faktiskt aldrig sugen på att i första hand läsa torra fakta om en tid. För mig är det helt centralt att huvudfokus är på människor och relationer. Jag tror dessutom att mycket lite har hänt med människan över tid. Det känns inte rimligt för mig att människor som levde ”förr i tiden” tänkte, kände och kommunicerade helt annorlunda mot vad vi gör idag. När jag läser somliga historiska romaner så känns det dock som att författaren villar bort sig själv i ett stelt språk och att alla karaktärer och deras beteenden därmed filtreras tills karaktärerna inte längre känns som människor som går att relatera till, utan blir platta som pappdockor. Jag tycker att det är synd om författarens önskan att ärligt skildra en tid gör att hen inte vågar ta sig friheten att måla upp intressanta porträtt av människor. Vi kan ju inte veta precis vad människor pratade med varandra om för tusen år sedan, men det är ju roligare att läsa en bok där författaren gissar att folket ägnade sig åt ungefär samma resonemang och intriger som idag, istället för att lämna gestaltningen totalt. Tycker jag!
Nu påstår jag inte att alla ”historiska romaner” är såhär eller att det är uppenbart fel att skriva såhär, men jag råkar ha läst en del böcker som har varit åt det här hållet och jag har personligen inte fastnat för dem. Därför blir jag heller inte omedelbart lockad när jag ser stereotypiska historiska romaner. Men hur ser sådana ut egentligen?
Ja, ett är säkert och det är att de helst har en färgskala som går åt beige, orange eller brun och att de gärna pryds av detaljer från äldre målningar av olika slag.
Inés min själs älskade av Isabel AllendeVita bergens barn av Per Anders FogelströmTrollbunden av Margit SandemoFlicka med pärlörhänge av Tracy ChevalierDödens mästarinna av Ariana FranklinIdilia Dubbs dagbok av Genevieve HillPåven Johanna av Donna Woolfolk CrossKulla-Gulla av Matha Sandwall-BergströmKrigens barn av Per Anders FogelströmVävarnas barn av Per Anders FogelströmPompeji av Maja LundgrenKungens komediant av Agneta Pleijel
Okej, det finns en hel del variationer när det gäller historiska romaner. Ju mer man närmar sig nutid, desto mer mångfald finns det, tycker jag mig se. Men det här bruna och orange alltså…! Det dominerar verkligen så fort en bok utspelar sig under 1800-talet eller tidigare. Och visst, många av de här framsidorna är skitsnygga och flera av böckerna som jag visar exempel på i det här inlägget råkar förresten vara några av mina favoritböcker. Men ändå! Tänk om det dök upp en rosa historisk roman? Så förvånad jag skulle bli! Och hur mycket den i så fall skulle sticka ut!! Jag har förmodligen missat massor av bra historiska romaner för att framsidorna är så himla beige och tråkiga och får mig att tänka på hur platta en del sådana här böcker är. Synd, tycker jag!
Här om veckan bloggade jag om intetsägande deckarframsidor. Jag konstaterade att ”alla” deckare har framsidor i mörka färger och att det är extremt populärt att pryda omslagen med fotomontage, pålagt ”blurr” (gärna regn!) och att ha titel och författarnamn i stela typsnitt och med stor text. Jag påpekade också hur svårt det kan vara att ens se skillnad mellan de här böckerna, särskilt om de är del i en serie.
Finns det några alternativa framsidor? Ja, faktiskt! Idag tänkte jag blogga om några deckarframsidor som jag faktiskt gillar (eller åtminstone tycker bättre om än framsidorna till dussindeckarna!). Och självklart är det här min smak det handlar om. 🙂
Feelgooddeckaren
Det finns en hel rad underkategorier till deckaren. En sådan kan man kanske kalla för feelgooddeckaren. Det är lite lagom läskiga böcker med stort inslag av humor eller allmänt mys. Hit skulle jag räkna t.ex. Damernas detektivbyrå-böckerna, Israel Armstrong-böckerna, Les gens du Balto (Sista beställningen på Balto) av Faïza Guène och Katarina MazettisTyst! Du är död!. Såhär förhållandevis glada och knasiga kan de se ut:
Fallet med de försvunna böckerna av Ian SansomLes gens du Balto av Faïza GuèneTyst! Du är död! av Katarina MazettiDamernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith
Det är något helt annat än dussindeckarens mörka färger.
Deckare light (roman med lite deckarinslag)
Det finns en uppsjö av böcker som inte är ”traditionella deckare”. Det sker kanske ett brott och/eller så kanske det är några personer som sysslar med någon form av privatspaning, men böckerna är ändå inte direkt ”polisromaner”. Sådana böcker kan mycket väl se ut som vilken roman som helst, så att säga. Hit räknar jag t.ex. Nattfilm, Fröken Smillas känsla för snö och Dödskänd.
Fröken Smillas känsla för snö av Peter HøegDödskänd av Ben EltonNattfilm av Marisha Pessl
”Tjejdeckaren”
Det finns en viss typ av deckare som inte på något sätt ”måste” läsas av just kvinnor, men som på något sätt ändå känns tydligt riktade till kvinnor. Det är något med typsnitt och bilder som gör att t.ex.Livets och dödens villkor känns lite mer ”mjuk” än ”action”. Samma sak med Mörka platser av Gillian Flynn och Mörk jord av Belinda Bauer. De snirkliga teckensnitten i titlarna leder inte alls tankarna till ”typisk deckare”. Och jag gillar det (fast önskar såklart att lika många män som kvinnor lockas att läsa!).
Livets och dödens villkor av Belinda BauerMörka platser av Gillian FlynnMörk jord av Belinda Bauer
Till den här genren måste man också räkna in de lite mer ”oblyga” tjejdeckarna, om man får säga så, t.ex. Unni DrouggesBerit Hård-deckare, som skulle kunna passera som ”chick lit”. Fasligt tjejiga är också de våldsamt snygga framsidorna i Norstedts nyutgåvor av Maria Langs deckare. Jag älskar de här ljusa, pastelliga och stiliserade framsidorna! Obs: det finns till och med en katt på en av dem och det är alltid pluspoäng. 🙂 Skulptrisen av Minette Walters känns förresten också rätt ”tjejig”, kanske för att även den här framsidan är ljus glad i färgerna.
Bluffen av Unni DrouggeSkulptrisen av Minette WaltersEn skugga blott! av Maria LangFarligt att förtära av Maria LangInte flera mord! av Maria LangMördaren ljuger inte ensam av Maria LangRosor, kyssar och döden av Maria LangTragedi på en lantkyrkogård av Maria Lang
Helt vanliga deckare som har belönats med framsidor som sticker ut
Ja, det finns faktiskt ”typiska deckare” med framsidor som sticker ut (mer eller mindre). Hur snygga är inte de lite art deco-doftande framsidorna (eller okej, det kanske bara är ögonen på framsidan till Farlig sanning som leder mig lite ditåt, men ändå! 🙂 ):
Farlig sanning av Anna JanssonEtt testamente från helvetet av Kristina OhlssonHur jag tillbringar mina dagar & mina nätter av Håkan NesserKnackningar av Johan Theorin
Camilla Läckberg är ingen favoritförfattare hos mig. Jag tyckte faktiskt att Isprinsessan visade prov på sällsynt dålig gestaltning… Men framsidan! Det här fotot och de ljusa färgerna tycker jag är helt förtrollande. Och det ser så kallt och hårt ut. Bravo!
Isprinsessan av Camilla Läckberg
Paradisoffer är också snygg. Till skillnad från den stora massan så hittas inget ”blurr” på den här framsidan. Här finns tvärtom både titel och författarens namn i en prydlig ruta. Det klart blå känns heller inte speciellt deckaraktigt, utan som en färg som skulle kunna pryda framsidan till vilken roman som helst.
Paradisoffer av Kristina Ohlsson
I tystnaden begravd och Mördare utan ansikte är två exempel på deckare med ljusa framsidor. Någonting så enkelt kan verkligen få böcker i den här genren att sticka ut. Snyggt!
I tystnaden begravd av Tove AlsterdalMördare utan ansikte av Henning Mankell
Japp, det finns faktiskt en hel del deckare som inte är förpackade i samma trista förpackning som ”alla andra”. Det här blev till och med ett riktigt långt inlägg… Jag hoppas att förlagen fortsätter att våga ge lite roligare form till deckare och att de kanske vågar sig på att göra det oftare. Jag tycker att det är SÅ tråkigt när alla deckare ser likadana ut!
… vad har man dem till? Jag brukar ta av dem så att de inte ska repas sönder eller nötas ut medan jag läser, trycker ned boken i väskan etc., men kanske ska man egentligen ha omslagspapper runt inbundna böcker för att skydda själva boken? 😮
Det här är fånig fundering faktiskt, men jag har aldrig fattat vad de där skyddspappren ska vara bra för! Ofta döljer de ingenting annat än en enfärgad pärm utan något speciellt mönster eller text, så för mig känns det som att framsidan liksom utgörs av skyddspappret runt omkring och då vill man ju vara rädd om det. Det gäller inte minst omslaget till Bodil MalmstensSamlade dikter, för just detta skyddsomslag är i genomskinlig plast och det är på den som titel, författarnamn etc. finns tryckt. Jag tycker att skyddsplasten verkligen gör hela formen i det fallet!
Samlade dikter av Bodil Malmsten
Sedan finns det i och för sig böcker som Svetlana AleksijevitjsBön för Tjernobyl med flera. De är i någon mening lika fina med som utan skyddsomslag! 🙂
Bön för Tjernobyl av Svetlana AleksijevitjBön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj
Hur gör du med skyddsomslagen? Är du rädd om dem eller rädd om boken? 😉
Igår skrev jag ett taskigt inlägg där jag hängde ut deckarframsidor som tråkiga och intetsägande… Så idag väger jag upp genom att posta ett inlägg med några snygga böcker som jag har fått upp ögonen för på sistone. 🙂
Först ut är Roxane GaysI vilt tillstånd, som stod på snabblånshyllan när jag var på bibblan för ett tag sedan. Alla böcker borde ha infärgade sidor, eller, ännu bättre: mönstrade sidor!! Det är verkligen en snygg detalj. Dessutom har den här boken den perfekta smutsrosa färgen. 🙂
I vilt tillstånd av Roxane Gay
Katter är livet. Min sambo hävdar att jag gillar allt med katter på. Det kanske är sant? Nog är väl framsidan till Ingerun Sjösvärds Kattguden, med sina stiliserade missar, hemskt fin i alla fall!
Kattguden av Ingerun Sjösvärd
Jag gillar djurmönster i allmänhet egentligen. Jag fastnar i och för sig sällan för bruna och beige framsidor, men Giraffens hals av Judith Schalansky alltså..! Jag tycker att det är skitsnygg att den är så prydlig och seriös, som en gammal skolbok, och att man får se giraffens skelett! Det livar upp på något sätt.
Giraffens hals av Judith Schalansky
Brombergs förlag har gett ut Pär Lagerkvist i ett antal löjligt snygga nyutgåvor. Jag har redan bloggat om dem och hyllat guldet, färgerna och de snygga mönstren. Nu hyllar jag dem igen! Så snygga, särskilt när man ser dem tillsammans! 🙂
Barabbas av Pär LagerkvistBödeln av Pär LagerkvistDvärgen av Pär LagerkvistSamlade dikter av Pär LagerkvistSibyllan av Pär Lagerkvist
Några andra böcker som jag redan har hyllat, men som jag vill hylla igen, är bokförlaget Tranans sjukt snygga nyutgåvor av Roberto Bolaño. Den första boken jag fastnade för var Noveller 1: Telefonsamtal. I Tranans nyutgåva har den en fantastisk minimalistisk design där den stora ettan som pryder framsidan också får spilla ut över bokens sidor. Nu har även Noveller 2: Horor som mördar kommit ut i samma snygga form.
Jag brukar blogga lite då och då om fina framsidor, men vad är en fin framsida egentligen? Ja, om jag tittar bakåt i arkivet så kan jag konstatera att det här med infärgade boksidor, guld & glitter, djurmotiv och poppiga färger är något som går hem hos mig. Det är dock inte superviktigt för mig att framsidan & formen är dödssnygg, särskilt inte när jag läser e-böcker och lyssnar på ljudböcker, för då har jag ju inte ens den där framsidan framför mig. Däremot så vill jag helst att boken ska ge något slags löfte om att vara bra och på så sätt locka mig att börja läsa. Nu tänkte jag blogga om några böcker som kanske inte direkt har fula framsidor, men som av en eller annan anledning inte får mig att känna mig superpeppad på att läsa. Först ut är *trumvirvel*: dussindeckaren!
Deckare brukar man känna igen när man ser dem. Det här är tydligen inte böcker som ska stå ut från massan. Tvärtom så vill man uppenbarligen att läsaren redan från början ska veta precis vad det är frågan om. Deckare känns nästan aldrig som något som kan stå för sig själv eller som något som har ett värde i sig själv – de är bara en del av något som jag själv uppfattar som förlagens förhoppning om köpfest. Och det gör mig så uttråkad. Deckare osar nästan alltid någonting billigt och dåligt i mina ögon. Jag har förmodligen gått miste om tusen häftiga läsupplevelser för att framsidorna har känts så intetsägande och trista.
Typiska deckarfärger är svart, brunt och möjligen rött (som blod). Om det ska ges lite mer actionkänsla kan någon slags mörkblå få gå, men mörkt ska det vara. Alltid!
Citymorden av Lars Bill LundholmMemoRandom av Anders de la MotteFalleri fallera falleralla av Carin Gerhardsen
Ganska ofta får man titta noga för att orka se bortom författarens namn och titeln, men om man gör det så brukar man hitta generiska arkivfoton föreställande t.ex. regnig stadsmiljö eller någons stirrande blick (eller rädda blick för den delen). Ibland har man tagit bilder från en filmatisering eller klippt ihop lite bilder på folk för att det ska se ut som om det är scener tagna från en filmatisering (som kanske inte ens finns). Det anses inte direkt vara en nackdel att boken också går på tv, helt enkelt. Tvärtom är det såklart bra om läsaren redan är bekant med karaktärerna och de grova dragen i storyn, så att de kan kasta sig rakt in i berättelsen.
VIP-rummet av Jens LapidusSnabba cash av Jens Lapidus
Helst ska fotona på framsidan vara arrangerade i ett litet collage, lite som vinjetten till tv-serier, och över arrangemanget får man gärna lägga på ett lager som får bilden att se lite mer ruffig och smutsig ut. Det får jättejättegärna se ut som att det regnar. Helt oblygt kan man också slänga in lite kulhål t.ex., fast vanligare är ett mer diskret blurr, ibland koncentrerat till själva titeln eller så.
Kvinnan på tåget av Paula HawkinsOkänt offer av Tana FrenchDirigenten från Sankt Petersburg av Camilla Grebe och Paul Leander EngströmHanden av Henning MankellFlaskpost från P av Jussi Adler-OlsenLåt mig ta din hand av Tove Alsterdal
Det är dock inte givet att foton eller ”blurr” alls behövs. Ibland är det absolut viktigast att mata ut ett populärt författarnamn och/eller en titel. Räkna med att det i sådant fall är ett författarnamn och/eller en boktitel presenterad i ett stramt och seriöst teckensnitt och att bakgrunden är mörk (givetvis). Mjuka former och glada & gulliga färger hör inte hemma här.
Gone girl av Gillian FlynnVassa föremål av Gillian FlynnOdjuret av Roslund & HellströmRödhake av Jo Nesbø
Den där bakgrunden verkar inte vara så noga. Det kan vara någon liten diskret föremål, ett nedtonat foto eller någonting heeelt obegripligt. Huvudsaken är att det syns vem som har skrivit boken och/eller vad boken heter.
Ont blod av Arne Dahl80° från Varmvattnet av Karin Alfredsson
Etablerade författare kan föräras en återkommande form som används som mall till samtliga delar i deckarserien. Att kunna särskilja de olika delarna verkar inte vara så viktigt, men att visa vilka böcker som hör ihop förefaller helt centralt.
Skymningens barfotabarn av Anna JanssonAlkemins eviga eld av Anna Jansson
Nja, nej, man blir sällan överraskad över att bok innehåller spänning eller är en kriminalhistoria. Det gömmer sig sällan en deckare mellan pärmarna i en bok som inte ser ut just såhär som jag räknade upp. Eller okej, det finns några undantag. Jag tänkte blogg om de i något annat inlägg, faktiskt.
Vad tycker du om de typiska deckarnas framsidor? Hör du till de som gillar att man vet vad man får? Eller tycker du, liksom jag, att det har blivit lite tjatigt med alla dessa böcker som är så till förväxling lika?
Jag har ägnat några inlägg åt vårens kommande böcker, men som alltid när jag letar efter kommande böcker så upptäcker jag också godbitar som jag har missat från tidigare utgivning.
Bland annat har jag missat att det har kommit en uppföljare till Lena AnderssonsAllvarligt talat. Den nya boken, som kom ut i november, heter helt enkelt Mer allvarligt talat och precis som föregångaren så innehåller den Lena Anderssons svar på existentiella lyssnarfrågor från radioprogrammet Allvarligt talat. Jag tyckte att Allvarligt talat var fantastisk och skulle inte tacka nej till den tjusiga uppföljaren..! Illustrationerna är precis som tidigare gjorda av Stina Wirsén.
Mer allvarligt talat av Lena Andersson
Sedan kanske inte det här är böcker som jag direkt behöver köpa, i och med at jag redan äger dem, men flera av Jonas Hassen Khemiris böcker har fått uppdaterade pocketomslag! De ser kanske inte så mycket ut för världen när man bara ser dem framifrån, men jösses vad snygga de är om man vänder lite på dem. Jag älskar det här med infärgade sidor! Och sedan älskar jag alla böcker av Jonas Hassen Khemiri såklart. Jag hoppas att han skriver på något nytt…
Allvarligt talat är ett radioprogram i Sveriges radio där olika kulturpersonligheter tar sig an livets små och stora frågor. I några säsonger har författaren Lena Andersson varit en av programvärdarna och i boken med samma namn som radioprogrammet finns hennes samtal från radion samlade tillsammans med illustrationer av Stina Wirsén. Andersson diskuterar här allt från att släppa någon som inte vill fortsätta att dejta till vad det är med just frukost, eller kanske kost i allmänhet, som är så laddat och viktigt att få till på rätt sätt. Högt och lågt, men alltid seriöst och genomtänkt svarar Andersson på lyssnarnas frågor med det lite akademiska och kärva språk som känns igen från till exempel hennes romaner Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar.
Jag tror att man måste läsa den här boken med rätt inställning och sinnesstämning för att inte tycka att det blir lite ofrivilligt komiskt och pretentiöst, men om man väl har den där inställningen så är det här verkligen en njutningsfylld läsning. Jag har läst och roats, tröstats och provocerats av den här boken. Ibland har den rent av väckt nya tankar och insikter. Det är som terapi i bokform; ja, men just det, såhär kan man ju också se på saken!
En fantastisk liten bok! Och formgivningen! Jag älskar omslaget, där både textur, illustration och typsnitt sitter helt perfekt. Inuti känns boken lyxig med härligt papper, fina illustrationer och fluffig text. Jag är riktigt glad över att ha den här pärlan i bokhyllan.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill ha allvarliga och seriösa svarsförslag på livets små och stora frågor.
Betyg: 5 frågvisa lyssnare av 5.
Allvarligt talat av Lena Andersson
Citerat ur Allvarligt talat
”Varför ska man sträva efter att bli gammal? Finns det egentligen någon som riktigt uppskattar ålderdomen? […]
Många föredrar att finnas lite till framför att vara döda. Alltid bara en stund till, ty det är den tid man kan överblicka. Och det är väl det som är levandet, att leva lite till. Inte att leva länge. Men längre. Om man alltid lever lite längre har man nästan evigt liv.”
Om Lena Andersson och om Allvarligt talat
Lena Andersson (född 1970) är en svensk journalist och författare som slog igenom för den stora massan med romanen Egenmäktigt förfarande, för vilken hon också belönades med Augustpriset 2013. Debuterade gjorde hon dock redan 1999 med romanen Var det bra så?.
”I två omgångar har Lena Andersson deltagit i Sveriges Radios programserie Allvarligt talat, och tillsammans med P O Enquist respektive Horace Engdahl svarat på lyssnarnas existentiella frågor. Bland annat om hur man bör förhålla sig till döden, om huruvida man måste älska sina föräldrar och om potatisen är en varelse eller inte. Denna bok innehåller Lena Anderssons alla svar. Det är tankeväckande, stärkande och roande läsning. För illustrationerna svarar Stina Wirsén.”
Josef Frank – möbelformgivaren av Kristina Wängberg-Eriksson och Jan Christer Eriksson
Som så många andra är jag oerhört förtjust i Josef Franks design, inte minst hans mönster som pryder till exempel textilier och tapeter. Mitt hem är allt annat än fyllt av designklassiker. Jag hör snarare till de som fyller hemmet med en frisk blandning av rappliga IKEA-möbler och möbler som jag fått ta över från släktingar som lessnat och köpt nytt. Men det hindrar inte mig från att verkligen uppskatta Josef Franks formgivning.
Josef Frank var i grunden arkitekt, men är kanske mest känd för sina funkismöbler och mönster. För oss svenskar är det kanske särskilt hans design för Estrid Ericsons inredningsföretag Svenskt Tenn som har gjort honom odödlig.
I den här oerhört vackra boken med lyxigt, tjockt papper och generöst med bilder så fokuseras det på Josef Franks möbelformgivning. Den som vill läsa mer om och njuta av hans mönster kan hitta andra böcker om detta. Här ges istället en kortare biografi och sedan följer kapitel om Franks designfilosofi och en katalog med ett urval av möbler. Där hittas flera möbler som kanske känns igen, t.ex. Florabyrån, men också några grejer som jag aldrig hade gissat att Frank har designat. Inte trodde jag att han också hade gjort t.ex en koboltblå tevagn med glasskivor på ett lackerat mässingsstativ!
I slutet av boken finns det några bilagor med skisser av Josef Frank och dessutom en artikel om rum och inredning som Josef Frank skrev för tidningen Form på 30-talet. Den ger en väldigt tydlig bild av hur Frank tänkte kring design och inredning och vad han hade för åsikter kring möbler och arkitektur. För mig gav just denna artikel väldigt mycket inspiration.
Josef Frank – möbelformgivare är en given bok att läsa eller bläddra i för den som är intresserad av formgivning i allmänhet och, kanske framför allt, Josef Frank i synnerhet. Det är en vacker, intressant och lärorik bok som inte är speciellt tungläst eller nedtyngd av stora textsjok eller massiv information. En riktigt fin bok!
I korthet
Rekommenderas för: Den formgivningsintresserade i allmänhet och den Josef Frank-intresserade i synnerhet; eller den som bara vill ha en väldigt fin bok framme..!
Betyg: 4 utrivna blomsterillustrationer av 5.
Josef Frank – möbelformgivaren av Kristina Wängberg-Eriksson och Jan Christer Eriksson
Om Josef Frank – möbelformgivaren, Josef Frank och om författarna Kristina Wängberg-Eriksson och Jan Christer Eriksson
Josef Frank (1885 – 1967) var en österrikisk-svensk arkitekt och formgivare. Frank var verksam i Wien fram till 1932, då han och hans fru, Anna Frank, flyr det allt mer antisemitiska Österrike och hamnade i Sverige. Under många år designade han för Estrid Ericsons Svenskt Tenn. Idag räknas han som en av Sveriges viktigaste formgivare. Du kan läsa mer om Josef Frank på t.ex. Svenskt Tenns hemsida.
Författarna Kristina Wängberg-Eriksson och Jan Christer Eriksson är två Josef Frank-kännare. Wängberg-Eriksson är även konsthistoriker med Josef Frank som specialitet och har även arbetat hos Svenskt Tenn i många år. Hon har även medförfattat och författat flera tidigare böcker om Josef Frank, bland annat Pepis flora (1998) som handlar om Josef Franks som mönsterkonstnär.
Utgivningsår: 2014 (första svenska utgåvan, Carlsson).
Antal sidor: 287.
ISBN: 9789173316231.
Köp hos t.ex. Adlibris eller Bokus.
Förlagets beskrivning
”Josef Frank (1885-1967) arbetade nästan hela sitt liv som arkitekt och designer av möbler och textilier.
Han föddes och levde i Wien fram till 1920-talet. Då hade han hunnit bli en av modernismens främsta företrädare i det då radikala klimatet. 1934 flyttade han till Sverige, där han redan tidigare haft uppdrag, och arbetade under 30 år för Svenskt Tenn som skapare av möbler, lampor, glas och tryckta tyger. Hans modernism var inte alls sträng utan han lockades av det symboltyngda. Han var också starkt påverkad av Estrid Ericson, skaparen av Svenskt Tenn, och hans kreativa chef och kollega i alla år.
Franks stolar, bord och byråer med vackra och egna linjer är fortfarande efterfrågade. Mest känd är kanske hans blomsterprydda byrå som ständigt vinner nya beundrare.
Nu var det ett tag sedan jag bloggade om böcker med fina framsidor. Några som passar in i den här kategorin är i alla fall Novellix lilla kvartett med deckarnoveller. Jag läser inte deckare så ofta längre, men med de här framsidorna blir till och med jag lockad att läsa! 😉 Jag är särskilt glad över att de här deckarna inte har samma trista, uttjatade ”hårda actionstil” som så många deckare förpackas i idag. Nej, de här är riktigt tjusiga!
Ett testamente från helvetet av Kristina OhlssonHur jag tillbringar mina dagar & mina nätter av Håkan NesserFarlig sanning av Anna JanssonKnackningar av Johan Theorin
Jag är särskild lockad att läsaHåkan Nessersoch Johan Theorins noveller, för jag har läst flera av deras böcker och har verkligen tyckt om dem. 🙂
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
