Etikett: Författarskap

  • Grand final i skojarbranschen

    Grand final i skojarbranschen

    Grand final i skojarbranschen - Kerstin EkmanÅh, vad hon är rolig, Kerstin Ekman! Jag blev väldigt förtjust i den oväntat humoristiska tonen i Häxringarna, men här går hon verkligen in för att skriva underhållning. På sitt sätt.

    I huvudrollerna finns Lillemor Troj, respekterad författare och akademiledamot, och den utlevande och bullriga Babba, som är den som egentligen har skrivit alla Lillemors romaner. Medan Babba har skrivit har Lillemors bidrag bestått i korrekturläsning och att vara ansiktet utåt. Till skillnad från Babba, som inte bryr sig mycket om kläder och det yttre, passar hon i de finare salongerna och kan åka runt på signeringar och uppläsningar.

    Nu börjar dock deras hemlighet hotas och hela fasaden rämna. Babba har, bakom Lillemors rygg, skickat ett manus i eget namn till konkurrerande förlaget Rabben och Sjabben (fniss) och där berättas hela upplägget. Boken är i princip en biografi över Lillemor och indirekt Babba och deras vänskap. Nu får Lillemor manuskriptet (”paperassen”) i sina händer och hon läser i förskräckelse.

    Jag inser att man måste vara ganska mycket kulturtant för att gilla den här humorn, men jag skrattar mig verkligen igenom boken, kulturtant som jag är. Formuleringarna är på sätt och vis invecklade; kryddade med omständliga och gammaldags ord, men de sitter bra och det finns ett imponerande flyt i texten. Det är himla rolig läsning, faktiskt. Utöver att vara en lekfull och humoristisk bok med blinkningar till Ekmans egna författarskap så är det också en verkligt fin bok om vänskapen mellan de här två omaka kvinnorna och hur vänskapen följer genom deras liv med sina toppar och dalar.

    Jag börjar verkligen fastna för Ekmans böcker. Hon skriver så otroligt bra och har en förmåga att kunna baka in både allvar, humor och historia i sina böcker. För att inte tala om naturbeskrivningar, träffsäkert skildrade relationer och levande karaktärer. Hon har ett skarpt öga för omvärlden och en sällsynt förmåga att få ihop tighta texter där hon beskriver den. Grand final i skojarbranschen är lite extra kul att läsa om man, som jag, har läst några av hennes andra böcker. Nog finns det väl lite Lillemor och lite Babba i Ekman själv. Roligt att hon bjuder på sig själv som hon gör i den här boken!

    Du kan hitta den hos t.ex. Bokus eller Adlibris. Några andra som skrivit om den är DN, Bokföring enligt Monika och Marcusbiblioteket.

  • Produktiva författare och väldigt produktiva författare

    En del författare är väldigt produktiva, t.ex. Joyce Carol Oates som var och varannat år sedan debuten 1964 har utkommit med en ny kvalitetsroman, gärna en rejäl tegelsten.

    Men sedan finns det andra som är snäppet värre. Barbara Cartland ska tydligen återutges nu – alla 883 (!) titlar. Wow!  Det krävs ju typ en livstid att läsa alla dessa böcker..! Så hur gjorde hon när hon skrev dem?

    Det jag läst av Oates hittills..:

    Älskade syster - Joyce Carol Oates Lilla himlafågel - Joyce Carol Oates Den tatuerade flickan - Joyce Carol Oates Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg - Joyce Carol Oates Blonde - Joyce Carol Oates Älskad, saknad - Joyce Carol Oates Dödgrävarens dotter - Joyce Carol Oates Mörkt vatten - Joyce Carol Oates Mitt i livet - Joyce Carol Oates Marya ett liv - Joyce Carol Oates Jag ska ta dig dit - Joyce Carol Oates

    Av Cartland har jag inte läst någonting.

  • Så gör jag: Konsten att skriva

    När jag hörde talas om Bodil Malmstens senaste, Så gör jag, blev jag genast nyfiken. Det är inte alltid jag förstår vad hon vill säga, men ändå dras jag alltid in i hennes böcker och häpnar över hennes exakthet, hennes stil och hur varje ord är avvägt och passar för känslan. Med förhoppningen att få veta hur hon gör. så började jag läsa hennes handbok i skrivande. Eftersom jag ärligt talat inte har något egentligt intresse att börja skriva själv, så hoppades jag faktiskt att den skulle vara mer som hennes loggböcker än en fackbok, och ja, den är mer som en loggbok. Och tydligare än vilken fackbok som helst målar hon upp bilden av hur en bok kan få eget liv och växa fram. Inte minst märks det i hur kapitlen är indelade i olika avsnitt, varav den sjunde delen heter ”Kapitlen som inte kom med”. Ingenting lämnas åt slumpen för Malmsten, inte ens det som till en första början inte ser ut att passa in.

    ”Det här är inte kapitel som blev över, det är sådant som hör till, men som inte gick att få in. Hade den här boken fått den tid den behöver, hade den visserligen aldrig blivit till, men jag hade hunnit arbeta in kapitlen i löpande text enligt innehåll, formulering, motiv.

    Kapitlen ligger osorterade, men aldrig fel. De ligger som de ligger för att det är så det blev.”

    Jag gillar verkligen den här boken; mer för att den är väldigt rolig och säger saker om vår samtid, än för att den ger handfasta tips på hur man skriver en bok, för det gör den faktiskt inte i så stor utsträckning. Det är mer av roliga betraktelser i stil med:

    ”Det finns personer som sitter på kafé i dagsljus med en MacBook, lång latte, lurar med musik i öronen och skriver.

    Bra för dem.”

    Samtidigt är det verkligen en omfattande bok i skrivandets konst. Den går igenom allt från varför man ska skriva och hur ens skrivplats kan vara utformad till vad man ska skriva om och hur man ska förhålla sig till ”jaget” i en berättelse. Malmsten skriver om svåra ord, klassiker, deadline, flow och hur man väljer en titel. Med mera. Mellan raderna skymtar kritik till hur läsandet sjunker och att litteraturkritiken inte är vad den borde.

    För den som gillar Malmstens författarskap så är Så gör jag en fantastisk bok, inte bara för att den ger en kul bakgrund till böcker hon har skrivit, utan också för att det helt enkelt är en rolig, smart och inspirerande bok. Som en bonus måste jag säga att boken är bland de snyggaste jag äger. Kanske inte för framsidan egentligen, men för det tjocka, lyxiga papperet och alla vackra bilder.

    Boken finns hos bl.a. Bokus och Adlibris. Andra som har skrivit om den är bl.a. GP, Fru E:s böcker och Ord och jord.

  • Missa inte podcast med Jonas Hassen Khemiri

    Jag lyssnar inte så himla ofta på podcasts, men ibland händer det. Min kille lyssnar mycket på Värvet och plötsligt insåg jag att min favvo, Jonas Hassen Khemiri har varit gäst. Missa alltså inte Värvet #37, där Jonas Hassen Khemiri berättar om sitt skrivande. Jag är för mycket podcastnybörjare för att förstå hur man lyssnar på podcasts utan någon Appleprodukt. (det kanske inte ens går?). Men här är i alla fall Värvets blogg. Har man t.ex. en iPhone hittar man intervjun genom att söka efter den i Podcast-appen.

    Foto: Leif Hansen

  • Nej

    Jag fick här om dagen en inbjudan från författaren Peter Nilsson, som berättade om sitt försök att skicka in ett manus till förlaget Galago. Han skriver samma info i det här blogginlägget. Peter Nilsson skickade alltså in sitt manus för två år sedan och har efter flera påtryckningar inte fått någon respons. Det får man kanske acceptera som ett nej, även om det såklart känns oartigt att förlaget inte kan säga rent ut att de inte är intresserade.

    Jag törs knappt tänka på hur många obeställda manus som trillar in hos förlagen hela tiden. Det måste faktiskt vara svårt, kanske omöjligt, att hinna läsa allt. Men jag törs heller inte tänka på hur det känns att lämna ifrån sig ett manus – en hög med papper som man har levt nära under en lång tid. Är inte ett manus nästan som ens bebis… Och så är det kanske inte ens någon som läser det! Än mindre ger ut det…

    Men har man författardrömmar ska man såklart inte ge upp. Typiska exempel på refuserade författare är ju Astrid Lindgren och J.K. Rowling… Eller så får man kanske ge upp förlagen och ge ut på eget, som Daniel Åberg gjorde med första utgåvan av sin roman Vi har redan sagt hej då. Eller göra en kul grej av det, som Peter Nilsson nu gör med sitt manus, Minnen av pappa. Hoppas att något förlag nappar, nu när Galago inte verkar vilja ge ut det..!

  • Lyssna istället för läsa

    Årets sommarpratare har pratat klart i radio och själv har jag faktiskt lyckats lyssna på i stort sett alla. Som podcasts alltså… Och jag kan verkligen rekommendera er att göra detsamma. Det finns många intressanta författare bland sommarpratarna; bara en sådan sak!

    Missa inte Nesbøs sommarprat, där han bland annat berättar om hur det var när han skickade in sitt första manus. Missa heller inte Sara Bergmark Elfgrens sommarprat, är hon bland annat pratar med sig själv som femtonåring, eller Martina Haags prat om en dröm som ledde till en resa till hennes pappas hemland, Estland.

    Det är alltså de författare, bland årets sommarpratare, som jag också har läst. Det finns flera andra författare representerade. Jag blev  faktiskt väldigt nyfiken på både Märta Tikkanen och Jenny Jägerfeld efter att ha hört deras sommarprat. Läst någon av dem?

    Vill du ha mitt bästa tips på på aktuell sommarpratare som inte är författare, så tycker jag att Marika Carlssons berättelse om att växa upp som adopterad och hennes berättelse om en återresa till Etiopien var helt fantastiskt. Mycket roligt och intressant!

  • Gustavs grabb: Berättelsen om min klassresa

    Det här är den första bok jag läser av Leif GW Persson, men jag känner naturligtvis igen honom ändå, för han syns ju rätt ofta i TV och i andra medier. När jag läser hans biografi, Gustavs grabb, inser jag att han inte bara kan göra TV och ägna sig åt kriminologiforskning, han kan också skriva. Berättelsen är faktiskt utmärkt och Persson har lyckats sålla bland vad han vill berätta ur sitt liv. Boken börjar vid hans första minnen och slutar i nutid, men innehåller inga onödigt långa redogörelser, utan är intresseväckande hela tiden.

    Boken kretsar mycket kring Perssons far, Gustav, som var en händig och rejäl arbetare och som stod för tryggheten i Perssons barndom. Det blir känslosamt ibland när Persson skriver om sin relation till pappan och hans beundran för honom. Precis som att det också svider till när han skriver om hans komplicerade förhållande till modern, som snärjde sin omgivning med sina ständiga, förmodligen påhittade, sjukdomar och krämpor. Det är ingen fin bild Persson målar upp av sin mor. Han håller verkligen inte igen när han ilsknar till och det gäller även andra som han inte hyser någon större respekt för. I kapitlen som avhandlar Geijeraffären skriver han t.ex.

    Peter Bratt är förvisso ingen vanlig skvallerbytta. Det är mycket enklare än så. Peter Bratt är en dålig människa. Han är faktiskt en av de allra sämsta människor som jag har träffat under mina drygt fyrtio år som brottsforskare och högre vitsord än så kan jag inte ge honom med tanke på alla skurkar och vanliga skitstövlar som jag stött på under mitt yrkesliv.

    Över huvud taget har Persson en jargong som man kan uppleva som lite självgod. Han skriver om sin egen framgång, sina pengar och hur bra han var i skolan. Han lyfter fram lite av varje av sina egna förtjänser och skriver ner en hel del människor han inte gillar, men lyckas ändå få ihop boken på något sätt. Det är väl tur att han inte sparar på att skriva om sina tillkortakommanden. I slutändan blir det någon slags balans.

    Bokens undertitel är Berättelsen om min klassresa. Ordet klassresa brukar i min värld handla om att ta sig från arbetarklassen med sina dåliga löner och arbetsvillkor, in till något annat: medelklass eller överklass. Visst är Perssons familj ingen överklass. Pappan sliter ut sig som byggarbetare (han skadar sig t.ex. allvarligt i ett ras under ett tunnelbanebygge), så på så sätt stämmer allt med min uppfattning om vad klassresa innebär. Men man får också veta att morfadern har en tjock plånbok och att mamman också har sina besparingar, att familjen till och med har flera lägenheter och en sommarstuga. Klassresan blir istället från medelklass till den absoluta överklassen. Den tycks handla mer om att lära sig att äta middagar där det är dukat med många bestick än att verkligen känna sig som en underdog. Det spelar väl egentligen ingen roll. Det Persson upplever som sin klassresa är också en klassresa, även om jag själv inte riktigt ser att Persson lyckas förmedla den på ett trovärdigt och intressant sätt i boken.

    Alldeles oavsett är det dock en intressant och läsvärd biografi. Den är personlig, utan att kleta med en massa smaskiga detaljer, och välskriven. Jag är rent av nyfiken på Perssons övriga böcker, inte minst Grisfesten, som han skrev strax efter Geijeraffären, som han beskriver som en minst sagt omtumlande period i livet.

    Boken finns bl.a. hos Adlibris och Bokus. Några andra som har skrivit om boken: DN, SvD, Mimmiemariesböcker, Malin the Writer och Läsjäntan.

  • Vad jag pratar om när jag pratar om löpning

    Haruki Murakami är inte bara en hyllad författare som har tagit sin litteratur långt över Japans gränser, han är även man med över 20 maratonlopp i bagaget. Hans bok Vad jag pratar om när jag pratar om löpning skulle möjligen kunna ses som en bok om löpning, men den handlar lika mycket om hans författarskap och vilken koppling han ser mellan att springa och att skriva. Boken kan närmast sägas vara en memoarbok och här får man verkligen lära känna mannen bakom bl.a. böckerna Norwegian wood och Kafka på stranden.

    Jag har läst ett antal av Murakamis titlar, men har aldrig tagit reda på något om författaren. I den boken får jag veta saker som att han drev en jazzklubb vid sidan av studierna och sedan satsade helhjärtat på den innan han som av en slump kom på att han ville skriva en roman. Precis som att målinriktat träna inför ett lopp, satte han sig och fullföljde det som kom att bli hans debutroman. Sedan rullade det på. När boken tar sin början är Murakami sedan länge en etablerad författare med flera bestsellers i bagaget. Boken utspelar sig kring år 2005 och det är ett år som Murakami spenderar både i Japan och USA. Resorna är många, men löpningen har han alltid med sig.

    Jag är själv intresserad av löpning, men springer betydligt kortare distanser än Murakamis maraton och ultramaraton(!). Jag kan inte påstå att den här boken gör mig peppad att springa några längre distanser än vad jag redan gör. Det här är faktiskt långt ifrån en glättrig peppbok. Istället skildrar här Murakami allt slit och jobb som ligger bakom de lopp som han ändå inte lyckas förbättra eftersom åldern sätter käppar i hjulet. Ändå är det en väldigt bra bok. Efter att mer och mer ha tröttnat på Murakamis romaner känner jag nu återigen att jag är intresserad av vad han skriver. Det här är inte en bara en bok om att springa långa sträckor. Det är en väldigt fint skriven bok om att uppnå sina mål och att aldrig ge upp och det är också en personlig och fin bok där Murakami delar med sig av sitt liv och ger en inblick till sitt författarskap. Har man läst något annat av Murakami kan man med god behållning läsa Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Jag tycker den hör till en av årets bästa. Den senaste tiden har jag känt att Murakami upprepar sig och att hans böcker inte säger mig något, men den här boken var verkligen tankeväckande och intressant.

    Andra som har skrivit om Vad jag pratar om när jag pratar om löpning: DN, SvD, Dagens bok, Bokfetischist och Boktoka.Du hittar boken hos bl.a. Bokus och Adlibris.

  • Världens bästa bok

    Världens bästa bok

    Världens bästa bok är förmodligen inte att betrakta som just världens bästa bok, men den är alla gånger en underhållande läsning, särskilt för bokmalar, som kan hitta igen flera profiler från litteraturvärlden i bokens karikatyrer. Bland annat skymtar en självupptagen mexikanare, som har gjort sig känd för horribla böcker om ”livets väg”, förbi på bokmässan…

    Boken handlar om Titus Jensen, en författare på nedgång. Han har fått en idé om att skriva en bok som ska bli världens bästa bok och en genreöverskridande bestseller. Förläggaren är med på tåget och ser en potentiell succé. Det är bara två problem: 1) Titus själv, som behöver rycka upp sig och sluta dricka 2) Eddie X, en känd poet, som Titus misstänker är ute efter att sno hans romanidé.

    Boken är fartfylld och lättläst. Författaren hinner vrida och vända många varv på vem som är vem och vem som skriver en bok innan sista bladet är vänt, men allt vävs ihop snyggt. Riktigt rolig och avkopplande läsning!

    Jag tycker förresten att idén med de dubbla framsidorna, en zombie/skräck-framsida och en självhjälpsboksframsida, var skojig. De får också sin förklaring i boken…

    Du hittar boken hos bl.a. Bokus och Adlibris.