Bokblomma

Etikett: Författarskap

Den som stannar, den som går. Bok 3, Åren mitt i livet

Den som stannar, den som går av Elena Ferrante är den tredje delen i Neapelkvartetten. Väninnorna Lila och Elena träder nu in i vuxenlivet på riktigt, med män, barn, karriär, och läsaren får följa hur vänskapen växer fram genom klassresor, samhällsomvandlingar och genom livet i stort. Betyg: 4 charkuterier av 5.

Den som stannar, den som går av Elena Ferrante

Den som stannar, den som går är den tredje delen i Elena Ferrantes Neapelkvartett, som skildrar tillvaron för de två vännerna Lila och Elena. I kvartettens första del, Min fantastiska väninna, är det 50-tal och Lila och Elena är unga flickor, men i den här boken har de lämnat barn- och ungdomsåren bakom sig och har trätt in i vuxenlivet på riktigt.

Som barn visade de båda på samma begåvning och det såg ut som att de båda hade alla chanser att genom studier ta sig långt från deras fattiga och kriminellt belastade uppväxtkvarter. Deras vägar kom dock tidigt att gå åt olika håll: Lila gifte sig som mycket ung med maffiabossens son, och endast Elena kom att gå vidare med studierna. Nu har Elena etablerat sig som författare och har inlett ett förhållande med en blivande professor. Endast Lila bor fortfarande kvar i närheten av Neapel. Hennes äktenskap blev kortvarigt och hon lever nu tillsammans med sin son och med en ny karl. För att få tillvaron att gå ihop sliter hon hårt på en fabrik, men börjar också få upp ögonen för det som verkar vara framtiden: datorer och programmering.

I samhället bubblar det av politisk aktivism och politiska diskussioner: arbetarnas rättigheter, kvinnans rättigheter, kommunism, fascism. I livet snurrar också andra frågor, frågor som rör moderskap, äktenskap, vänskap – och så grubbel kring den där Nino, ungdomskärleken som fortfarande spökar hos både Lila och Elena.

Jag har svårt för sidospåret med Nino. Jag har svårt att förstå vad som lockar med honom och varför Lila och Elena – vuxna kvinnor! – inte kan släppa honom. Vad ska det symbolisera? Jag vet inte! Men bortsett från detta så tycker jag väldigt mycket om den här boken. Min fantastiska väninna tog mig inte med storm, men berättelsen om Lila och Elena har växt och jag tycker riktigt mycket om att få följa dem ut i vuxenlivet och se hur deras vänskap utvecklas mitt i all samhällsomvandling, mitt bland alla klassresor, fram och tillbaka, och mitt i dessa maffiastyrda, våldsamma kvarter.

Jag har på sätt och vis lite svårt att förstå hur de här böckerna har kunnat göra en sådan succé, för berättelsen om Lila och Elena är verkligen inte den snabba, actionfyllda berättelsen som fördomarna kanske säger att folk vill läsa. Det här är faktiskt både långsamt och det mesta utspelar sig lite mellan raderna, men jag gläds såklart åt att folk uppenbarligen älskar den här typen av böcker (också). Det är fint att så många vill läsa om kvinnoliv i Neapel. Själv är jag mycket förväntansfull inför den fjärde och avslutande delen, som kommer i sommar.

Den som stannar, den som går av Elena Ferrante

Om Elena Ferrante och om Den som stannar, den som går

Elena Ferrante är pseudonymen för en italiensk författare som har gjort sig känd över hela världen för sina böcker i Neapelkvartetten, vilka utkom på italienska mellan åren 2011 och 2014. Debuterade gjorde dock författaren redan 1992. Den avslutande delen i Neapelkvartetten (Det förlorade barnet) kommer på svenska under sommaren 2017.

Originalets titel: Storia di chi fugge e di chi resta (italienska).
Översättare: Johanna Hedenberg.
Uppläsare: Odile Nunes.
Utgivningsår: 2013 (första italienska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2016 (den här ljudboksutgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 425 (ca 15 h lyssning).
Läs även: övriga delar i Neapelkvartetten: Min fantastiska väninna, Hennes nya namn, Den som stannar, den som går och Det förlorade barnet.
ISBN: 9789113069760, 9789113077536.
Andras röster: Dagensbok.com, Feministbiblioteket, Johannas deckarhörna, Och dagarna går….
Köp boken hos t.ex. Adlibris eller CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Elena stöter under ett författarframträdande på Nino Sarratore som hon i hemlighet varit förälskad i under hela sitt liv. Lila har efter sitt misslyckade äktenskap börjat ett nytt liv med Enzo Scanno och bor med honom och sin son Gennaro i en förstad till Neapel. På kvällstid lär sig Lila allt hon kan om datorer och programmering för att på så sätt skapa sig en ny och bättre tillvaro.

Lila och Elena försöker var och en på sitt sätt navigera genom det italienska 70-talet med all dess politiska oro, sexuella frigjordhet och sociala förändringar. Båda känner sig vilsna i den moderna världen och söker sig till varandra. Elena befinner sig i ett vägskäl i sitt äktenskap och Lila blir på nytt hennes förtrogna.”

2017-05-01
5 författare som borde skriva mer

Här om veckan såg jag att Jonathan Safran Foer snart är aktuell på svenska med sin första roman på 11 år. 11 år! Vissa författare tar god tid på sig att skriva sina verk… Idag tänkte jag blogga om 5 författare som för min del gärna fick skriva fler böcker.

Först och främst: Jonas Hassen Khemiri! Sedan debuten 2003 har han skrivit 4 romaner och en drös noveller och pjäser. 4 romaner är ju en hel del, men jag älskar Khemiris romaner och vill ha fleeeer. Ingen skriver så påhittigt som Khemiri och ingen är så skicklig på att ta pulsen på samhället som honom. Världen behöver fler böcker från honom!

Tomas Bannerheds Korparna är en helt otrolig roman! Boken följer en pojke vars pappa är psykiskt sjuk. Tillvaron är naturligtvis präglad av oron över situation hemma, men det finns också sorg över ensamhet och utanförskap. Hans tillflykt blir till naturen, till fåglarna. Bannerhed belönades med Augustpriset för den här romanen 2011. Efter den har Bannerhed medförfattat en bok om fåglar, men nästa roman, när kommer den egentligen?! Snart, hoppas jag!

En annan författare som, mig veterligen, bara har skrivit en roman är Shani Boijaniu. Hon debuterade 2012 med den krossande bra romanen Det eviga folket är inte rädda (som kom på svenska 2013). Det är en ögonöppnande bok om hur det kan vara att bli vuxen kvinna i Israel. Jag vill gärna läsa fler berättelser om liv och erfarenheter i Israel. Snälla Boijaniu, skriv mer!!

När jag läste Nattens cirkus av Erin Morgenstern så kände jag direkt att det fanns någonting väldigt speciellt i den här berättelsen om kärlek och magi på en cirkus. Den liknar inte andra böcker jag har läst och bara en sådan sak bådar ju gott, eller vad man ska säga. Nu kanske inte Nattens cirkus höll exakt hela vägen för mig, men jag vill så gärna läsa mer från Morgenstern. Jag behöver fler magiska böcker!

Therése Söderlind har skrivit två böcker och jag har läst hennes senaste: Vägen mot Bålberget, som kom ut 2013. Det är en berörande bok om häxprocesserna i Sverige och en bok där författaren på ett snyggt sätt har vävt ihop flera berättelser från kvinnor i olika tider. Det känns att Söderlind bär på många berättelser. Hoppas att hon också får ihop några fler böcker snart!

Har du någon favoritförfattare som du tycker borde skriva mer?

2017-04-16
Kärlekens historia

Kärlekens historia av Nicole Krauss är en fantastiskt fin bok där några ensamma och sörjande människors livsöden vävs ihop genom kopplingen till en väldigt drabbande roman. Betyg: 3+ sökningar i arkivet av 5.

Kärlekens historia av Nicole Krauss

I en överbelamrad New York-lägenhet fördriver Leo Gursky tiden. Han är en man som har förlorat allt, däribland sin son, som har vuxit upp utan kännedom om sin biologiska far. Leos ensamhet är så påtaglig att det är helt hjärtskärande. I samma stad lever fjortonåriga Alma med sin mamma och sin bror. Pappan har gått bort och mamman hanterar detta genom att sluta sig inåt och att på sätt och vis sluta sig inför sina barn. Brodern, som kanske främst saknar sin mor, snarare än den pappa som han inte riktigt hann lära känna, hanterar sorgen genom att dra sig till religionen – han får för sig att han är en av 36 utvalda, en lamed vovnik. I Kärlekens historia väver Nicole Krauss ihop dessa ensamma och sörjande människors öden genom deras kopplingar till en bok med samma namn som romanen. Almas mamma försätter sig att översätta Kärlekens historia åt en uppdragsgivare som Alma tror sig ha en viktig koppling till, bland annat för att bokens huvudperson delar förnamn med hon själv. Har bokens Alma funnits på riktigt? Kärlekens historia har också kopplingar till Leo Gursky och den son, som han av olika skäl inte har kunnat närma sig.

Det är en komplicerad väv och inte helt lätt att foga samman alla trådar. Som läsare behöver man vara skärpt och koncentrerad. Ändå är det ingen tungläst bok. Språket är enkelt och rakt på sak. Läser man stycken om igen kan man dock hitta små explosioner av känslor. Krauss kan verkligen formulera sig och det är en fröjd att läsa hennes text.

Jag ska vara ärlig och säga att jag hade lite svårt att komma in i den här boken. Jag hade hört väldigt många hyllningar av den och fått för mig att den skulle bli en bra bokcirkelbok när det blev dags för mig att välja bok till den bokcirkel som jag är med i. Det kändes lite ”sådär” att inse att jag hade prackat på andra något så rörigt och knepigt som den här historien. Ändå måste jag säga att jag själv, och flera av mina bokcirkelkompisar, verkligen uppskattade boken. Trots att det inte är det enklaste att foga ihop alla berättelser och sidospår och skapa den bild som författaren haft framför sig, så finns det någonting i boken som ändå gör att det känns intressant att läsa vidare. För min del handlar det nog främst om alla känslorna som finns i den. Det var länge sedan jag läste någonting där ensamheten är så otroligt närvarande och tung som den är i Kärlekens historia, särskilt i skildringen av Leo Gursky. Det är också lätt att tycka om och känna med karaktärerna i boken. Jag vill hela tiden att det ska gå dem väl. Jag älskar berättelser där författaren lyckas göra karaktärerna levande på det sättet.

Allt som allt skulle jag verkligen rekommendera den här boken, men helst också uppmana att inte hasta sig igenom den.

Citerat ur Kärlekens historia

”Och sedan tänkte jag: kanske är det just det som är meningen med att vara far – att man ska lära sitt barn att leva utan en. I så fall har det inte funnits någon bättre far än jag.”

Kärlekens historia av Nicole Krauss

Om Nicole Krauss och om Kärlekens historia

Nicole Krauss (född 1974) är en amerikansk författare som debuterade 2002 med romanen Man utan minne (Man walks into a room). Hennes stora genombrott kom dock med Kärlekens historia (The history of love). Hennes senaste roman på svenska är Det stora huset (Great house) från 2011. Nicole Krauss har en hemsida och en Facebooksida.

Originalets titel: The history of love (amerikanska).
Översättare: Ulla Danielsson.
Utgivningsår: 2005 (första amerikanska utgåvan, W. W. Norton & Company), 2005 (första svenska utgåvan, Brombergs förlag), 2014 (den här e-boksutgåvan, Brombergs förlag).
Antal sidor: 344.
ISBN: 9789185251124, 9789173375023.
Andras röster: Bokomaten, Bokpärlan, Booksessed, Boktoka, Eli läser och skriver, Med näsan i en bok, Pocketpinglorna.

Förlagets beskrivning

”Att följa historien om Leo och hans ungdomskärlek Alma är som att följa livet självt. När deras öden möts förstår vi att kärleken liksom den stora litteraturen överlever allt.

Kärlekens historia påminner oss om fiktionens magiska kraft. Rolig och sorgsen, skrämmande och hoppfull. En berättelse som fängslar från första sidan och roar med sin finurlighet, originalitet och värme.”

2017-04-13
Hennes nya namn. Bok 2, Ungdomsår

Hennes nya namn, den andra delen i Neapelkvartetten, av Elena Ferrante är en fängslande bok om två unga kvinnor på väg in i vuxenlivet och hur olika deras liv kommer att forma sig när den ena fortsätter att studera och den andra blir kvar i Neapels fattigare kvarter. Betyg: 4+ badstränder av 5.

Hennes nya namn av Elena Ferrante

Elena Ferrante och Min fantastiska väninna – vilka snackisar de blev här om året! Alla snackade om Min fantastiska väninna, alla läste den, alla älskade den, men själv blev jag inte helt såld, ärligt talat. Visst tyckte jag om skildringen av Elena och Lilas uppväxt och vänskap i Neapels fattigare kvarter, men jag tyckte också att boken var lite väl lång och den gjorde inget stort avtryck. Min fantastiska väninna är första delen i en kvartett och många har sagt att de efterföljande delarna är bättre. Jag är glad att jag lyssnade på detta och gav del två en chans, för jag tyckte verkligen om den här andra delen i Neapelkvartetten, där läsaren får följa Elena och Lila genom ungdomsåren.

I Hennes nya namn har alltså vännerna Elena och Lila lämnat barndomen bakom sig och är på väg att träda in i vuxenlivet på riktigt. Redan i den första boken började deras liv ta olika riktningar. Att båda flickorna är begåvade visade sig snabbt medan de gick i skolan, men nu är det bara Elena som fortsätter med studierna och som också lär känna bildade personer, plockar upp ett finare språk och prövar sina tankar och åsikter i djupa diskussioner. Lila, som gifte sig tidigt, har ett annat liv utstakat framför sig. Förväntningarna finns nu på att hon ska få barn, vilket smärtsamt nog inte visar sig vara så självklart, särskilt inte eftersom förhållandet också är komplicerat och dömt att spricka. Hennes nya namn är dock inte bara en berättelse om dessa två unga kvinnor. Den innehåller också ett stort persongalleri i olika biroller. En viktig person är såklart Nino, som både Elena och Lila är förälskade i. Det hela accelererar i den här boken iväg i ett ödesdigert triangeldrama.

Hennes nya namn är en bok med många lager, men det som i någon mening berör mig mest är vilka olika liv och möjligheter som vecklar ut sig för Elena och Lila. Det är ingen spikrak väg att ta sig från fattiga Neapel och in i de akademiska miljöerna, men det känns tidigt att Elena genom sina studier skapar sig en frihet och makt som de andra kvinnorna från kvarteret inte har. Lila är en stark kvinna med mycket skinn på näsan, men boken gör det verkligen tydligt hur kvinnor som Lila värderas och vilken beroendeställning de befinner sig i. I berättelsen om Lila, och om de andra väninnorna som blev kvar i Neapel, så ligger våldet och hoten hela tiden och lurar. De lever i en värld där heder och familjens angelägenheter försvaras med fysiskt våld.

Jag tycker att Hennes nya namn är en både fängslande och berörande bok och trots att den är på närmare 500 sidor så upplevde jag den inte som lång på samma sätt som den första delen i kvartetten. Längden känns faktiskt enbart motiverad. Den hjälper till att göra miljöerna och människorna levande – och sällsynt levande är de.

Hennes nya namn av Elena Ferrante

Om Elena Ferrante och Hennes nya namn

Elena Ferrante är pseudonymen för en italiensk författare som har gjort sig känd över hela världen för sina böcker i Neapelkvartetten, vilka utkom på italienska mellan åren 2011 och 2014. Debuterade gjorde dock författaren redan 1992. Den avslutande delen i Neapelkvartetten (Det förlorade barnet) kommer på svenska under sommaren 2017.

Originalets titel: Storia del nuovo cognome, L’amica geniale volume 2 (italienska).
Översättare: Johanna Hedenberg.
Uppläsare: Odile Nunes.
Utgivningsår: 2012 (första italienska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2016 (den här ljudboksutgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 493 (ca 17 h lyssning).
Läs även: övriga delar i Neapelkvartetten: Min fantastiska väninna, Hennes nya namn, Den som stannar, den som går och Det förlorade barnet.
ISBN: 978-91-1-306975-3, 9789113075594
Andras röster: Feministbiblioteket, Johannas deckarhörna, Lyrans noblesser.

Förlagets beskrivning

”Del två i Elena Ferrantes romansvit om de båda barndomsvännerna Lila och Elena tar vid där den första delen slutade. Lilas äktenskap med charkuterihandlaren Stefano Carracci visar sig redan på bröllopsnatten katastrofalt och Lila försöker att med alla medel ta sig ur det. När hon av hälsoskäl skickas till ön Ischia för en sommarvistelse övertalar hon Elena att följa med som betald sällskapsdam, men vistelsen får oanade följde för dem båda och inverkar drastiskt på deras framtida liv.

Den minutiöst skildrade vänskapen mellan Elena och Lila pendlar mellan sårande nonchalans och djupaste samhörighet. I Hennes nya namn få den sin fortsättning när de båda flickorna mognar till unga kvinnor och tvingas betala ett smärtsamt pris för det, var och en på sitt vis.”

2017-04-05
Vad Torgny Lindgren betyder för mig

Så har Torgny Lindgren somnat in och jag känner att det nästan vore lite konstigt att bara låta det passera här på bloggen. Det är ju så att när man bor i Västerbotten så är det Torgny Lindgren, Per Olov Enquist och Sara Lidman som omedelbart kommer på tal när lokala författare diskuteras och med det sagt så förstår var och en att det är en stor röst härifrån som har tystnat. Betydelsen av Torgny Lindgrens författarskap har såklart många, många journalister och andra uttryckt på fina sätt i tidningar och texter, särskilt nu i dagarna.

Men vad har då Torgny Lindgren betytt för mig? Ja, det började bra genom att jag läste Pölsan, som inte liknande någonting annat jag hade läst. Jag var inte så gammal när jag läste den, så vad den egentligen handlade om var nog lite svårgripbart, men berättelsen gjorde ändå avtryck och jag tyckte om boken. På den följde bland annat Ormens väg på hälleberget, som delvis skrämde iväg mig med sitt omständliga språk och alla bibliska referenser (som såklart flög över huvudet på mig som icke-kristen). Jag bloggade ändå väldigt positivt om Ormens väg på hälleberget, så det måste ändå ha funnits någonting fängslande i den, trots allt. Klingsor, Lindgrens sista verk, har jag också läst. Jag tyckte om Klingsor, men inte heller handlingen i Klingsor känns enkel för mig att redogöra för såhär i efterhand. Det verkar vara så Torgny Lindgrens böcker fungerar för mig: de väcker känslor, upplevs på många sätt som lite obegripliga, men när jag lägger dem ifrån mig så är det ändå med en känsla av att ha läst någonting riktigt fint. Det är ovanligt. Jag brukar bli irriterad och tappa intresset när böcker känns krångliga och gåtfulla.

Varje Torgny Lindgren-bok är lite som en gåta med flera lager. Det märks att litteraturvetare och kulturskribenter verkligen hittar de där lagren och berörs av dem. Jag kan inte läsa så. Men jag läser ändå och det finns någonting i rösten som värmer och håller mig kvar. Om Torgny Lindgren har skildrat det Västerbotten jag känner igen? Nej, nej. Om Torgny Lindgren berättar om människor och händelser som jag kan relatera till? Nej, inte det heller egentligen. Det måste verkligen finnas någonting magiskt i Lindgrens sätt att berätta. Om man, som jag, har haft förmånen att lyssna på honom i författarsamtal så vet man också hur fängslande hans berättelser även var när han talade. Otroligt. Det är verkligen en speciell röst som har lämnat oss.

(Ja, sedan har vi Hummelhonung förresten… Den vill jag inte blogga om idag…)

2017-03-19
New York-trilogin

New York-trilogin av Paul Auster innehåller de perfekta mysterieromanerna för den som älskar att hitta nya lager och symboler i berättelser. Själv har jag dock svårt för böcker som handlar mer om att dechiffrera än att bli berörd. Betyg: 2 författare med skrivkramp av 5.

New York-trilogin av Paul Auster

New York-trilogin av Paul Auster består av Stad av glas, Vålnader och Det låsta rummet. Böckerna kom ut i separata volymer under mitten av 80-talet, men hittas oftast i samlingsvolymer nu för tiden. Jag visste inte så mycket om de här böckerna innan jag påbörjade läsningen, men jag hade snappat upp att det är tre deckare och det fick mig också att tro att de liksom hänger ihop och berättar om ett och samma ”fall”. Jag vet dock inte om det är speciellt rättvist att kategorisera New York-trilogin som just deckare, för jag tycker inte att de här böckerna har speciellt stora likheter med någon deckare som jag har läst tidigare. Jag inser också att det inte var så bra att förvänta sig att böckerna skulle hänga ihop på ett tydligt sätt, för det gör de inte heller.

I Stad av glas blir en författare uppringd av en kvinna som gång på gång frågar efter detektiven Paul Auster. Till slut bestämmer sig författaren för att spela med och han utger sig då för att vara denne Auster. Författaren dras på så sätt in i ett spaningsuppdrag som går ut på att skydda en väldigt udda och skör, ung man från hans egen pappa. I Vålnader står detektiven Blue i fokus. Blue har fått i uppdrag av White att skugga en man som heter Black. Uppdraget är utomordentligt frustrerande eftersom Black just inte gör någonting annat än sitter och skriver. I Det låsta rummet har en författare försvunnit och lämnat sina manuskript och sin familj. Författarens barndomsvän, som själv är en författare, blir besatt av sin försvunna barndomsvän och vad som har hänt honom.

Som ni kanske märker redan av min mycket korta sammanfattning av de tre delarna i trilogin så finns det trådar som väver ihop berättelserna och mycket av tjusningen i trilogin är också att hitta alla kopplingar mellan de olika delarna och upptäcka nya lager i berättelsen. På så sätt är de här böckerna naturligtvis de ultimata mysterieromanerna och jag kan mycket väl förstå att man älskar den här trilogin. För egen del så blir det dock platt fall, måste jag säga. Jag har inte mycket till övers för tillkrånglade berättelser där symboler och koder står över själva berättelsen. Jag orkar verkligen inte sitta och tolka vad författaren har knåpat ihop för krångliga kopplingar. När jag läser så vill jag njuta och bli berörd – inte lösa ett chiffer. Något jag också har otroligt svårt för är drömmar. Jag zoomar ut efter 1 sekund när folk börjar snacka om vad de drömde förra natten och böcker där det är absurt och (mar)drömlikt, som i t.ex. Kafkas Processen, så har jag ytterst svårt att engagera mig. New York-trilogin är på många sätt lik Processen och för min del menar jag det alltså inte som en komplimang. Det här är komplicerat, invecklat, absurt, knäppt och roade mig faktiskt inte ett dugg. Det här är säkerligen en riktig topproman för många, men för mig är det ”tack, men nej tack”. Sorry.

New York-trilogin av Paul Auster

Om New York-trilogin och Paul Auster

Paul Auster (född 1947) är en amerikansk författare. Han fick sitt stora genombrott med The New York trilogy (New York-trilogin), som kom ut första gången mellan åren 1985 och 1987. Hans senaste bok i svensk översättning är biografin Rapport från insidan (Report from the interior) som kom ut 2015. Paul Auster har en hemsida och en Facebooksida.

Originalets titel: The New York trilogy (City of glass, Ghosts, The locked room) (amerikanska).
Översättare: Ulla Roseen.
Uppläsare: Martin Wallström.
Utgivningsår: 1987 (första amerikanska utgåvan, Faber & Faber), 1988 (första svenska utgåvan, Hammarström & Åberg), 2015 (den här ljudboksutgåvan, Storyside), 2011 (utgåvan på bilden, Norstedts).
Innehåll: Stad av glas, Vålnader, Det låsta rummet.
Antal sidor: 398 (ca 13 h lyssning).
ISBN: 978-91-1-303249-8, 9789170369827.
Andras röster: Bokfantomen, Enkel men komplicerad.

Förlagets beskrivning

”Tre berättelser, tre historier som blandar deckargenrens rekvisita med den moderna romanens identitetsproblematik. Tillsammans utgör de Paul Austers klassiker New York-trilogin, en redan mytomspunnen milstolpe i den amerikanska samtidslitteraturen.

I första delen, Stad av glas, blir deckarförfattaren Quinn uppringd av någon som söker detektiven Paul Auster. Plötsligt finner han sig indragen i ett mysterium mer intrikat än något han själv kunnat tänka ut. I den efterföljande Vålnader vill White att Blue ska skugga Black och hålla honom under uppsikt så länge det blir nödvändigt. Från en lägenhet på andra sidan gatan kan Blue se hur Black sitter och skriver. Trilogin avslutas med Det låsta rummet. Fanshawe var berättarens vän under skoltiden men sedan förlorade de kontakten. Så kommer oväntat ett brev från Fanshawes hustru, som skriver att hennes man är försvunnen.”

2017-03-04
Hustrun

Hustrun av Meg Wolitzer är en sällsynt snärtig och välskriven roman om att leva ett helt liv i bakgrunden till en ”kulturman” med uppblåst ego – och att till slut bestämma att det får vara nog. Betyg: 4 efterhängsna biografiförfattare av 5.

Hustrun av Meg Wolitzer

Joan och hennes man Joe sitter på ett plan på väg till Helsingfors. Han är en hyllad författare och hon är hans hustru. Nu ska han ta emot det prestigefyllda Helsingforspriset och Joan förstår med ens att deras närmare 30 år långa äktenskap är över. Hans självgodhet, ständiga otrohet och uppblåsta ego går inte längre att stå ut med. Genom att berätta om Helsingforsvistelsen och genom att ge tillbakablickar på parets liv tillsammans målar Meg Wolitzer skickligt upp förhållandets förfall.

Det känns insiktsfullt och på pricken – varje formulering dallrar av en återhållen bitterhet, sorg och ilska. Liknelserna och ordvalen är så snärtiga att texten ofta upplevs som rolig trots att allting egentligen är extremt sorgligt. Det går inte att säga någonting annat än att det här är en mycket skickligt skriven roman där det märks att författaren har haft en tydlig idé om både vilken berättelse hon vill föra fram och vilken form hon vill hålla sig till – och författaren har inte bara tänkt på detta utan har också sytt ihop det. Någon gång emellanåt känns det dock lite sökt. Det första kapitlet är t.ex. så strösslat med mer eller mindre krystade kroppsmetaforer att jag till slut blev rätt less – fast bara tillfälligt faktiskt. Boken är genialt skriven och lyckas verkligen beröra och väcka tankar.

Det här är inte den första boken jag läser om att vara någons (hemma)fru. Ämnet har t.ex. behandlats i flera av Curtis Sittenfelds romaner, däribland Presidentens hustru, som berättar om en fiktiv presidenthustrus liv (Laura Bush är förebilden till romanfiguren). Varje gång blir jag lika ställd och förvånad. Som svensk så är det lätt att glömma att det inte på något sätt är självklart att som kvinna kunna göra karriär (eller ens ha ett jobb). Ärligt talat känner jag just ingen som lever ett hemmafruliv. Inte föraktar jag den som prioriterar hem och familj framför jobb, men att, liksom den här bokens huvudperson, på ett rätt oreflekterat och inte speciellt självvalt sätt hamna i hemmafrulivet känns bara sorgligt för mig. Var gör man av sina egna ambitioner och drömmar? Hur står man ut på tråkiga fester och tillställningar där man inte är något annat än en hustru, som ska konversera och ha något gemensamt med andra hustrur? Ett slags svar ges faktiskt i den här boken, men det kändes ändå inte helt tillfredsställande. Visst, jag blir berörd och boken gav mig väl en och annan tankeställare om hur den här hustru-tillvaron kan se ut, men innerst inne har jag bara en röst som skriker ”men ryck upp dig för fan!!”.

Det var förresten länge sedan jag läste någonting så bittert och enkelspårigt. Jag menar det egentligen inte som någonting negativt, det är bara det att Joe så odelat beskrivs som en gris till kulturman och författaren ger honom inte ett enda försonande drag eller någon som helst ledtråd till varför någon annan människa ens skulle vilja ta i honom med tång, än mindre förstår man vad den intill utplåning uppoffrande hustrun ser hos honom. Jag tänkte hela tiden att det skulle klarna under läsningens gång, att passionen, kärleken, värmen, vänskapen någon gång skulle sippra fram, men nej – det blev faktiskt bara värre och värre, tills det till slut känns absurt.

Det här är hur som helst en bok som väcker känslor, i all sin lågmäldhet. Jag måste skriva lågmäldhet, för den skildrar faktiskt ett helt liv i skymundan. Kan någonting bli mer passivt och ändå provocerande än så? Jag tyckte att det var en mycket bra bok. Trots en ”kulturman”-debatt, som har rasat på kultursidor för inte allt för länge sedan, och trots att det redan finns en hel del ”hemmafrulitteratur” så tycker jag ändå att den här boken känns aktuell och intressant. Den är dessutom vassare skriven än de flesta liknande böcker jag har läst. Jag kan verkligen rekommendera den här boken!

Citerat ur Hustrun

””Vill du att jag ska säga hur stor chans du har att få Helsingforspriset?”

Joe nickade. På bordet stod ett mjölkpaket och just i det ögonblicket råkade min blick falla på det, så jag sa: ”Två procent.”

”Tror du att jag har två procents chans att vinna?” sa han trumpet.

”Ja.””

Hustrun av Meg Wolitzer

Om Hustrun och om Meg Wolitzer

Meg Wolitzer (född 1959) är en amerikansk författare, som bland annat är känd för bestsellern Hustrun. Hon undervisar även i kreativt skrivande. Meg Wolitzer har en hemsida och en Facebooksida.

Originalets titel: The wife (amerikanska).
Översättare: Peter Samuelsson.
Utgivningsår: 2003 (första amerikanska utgåvan), 2015 (första svenska utgåvan, Wahlströms & Widstrand).
Antal sidor: 233.
ISBN: 9789146229506.
Andras röster: Annika Koldenius, Bokhora, Johannas deckarhörna, Just här – just nu, Och dagarna går…, Stories from the city.

Förlagets beskrivning

”Joan Castleman sitter på ett flygplan tiotusen meter upp i luften när hon bestämmer sig för att lämna sin man, den uppburne och självgode amerikanske författaren Joe Castleman. Joan har stöttat sin man i både med- och motgångar, följt honom på alla resor och uppläsningar. Sina egna författarambitioner lade hon tidigt på hyllan. Nu är hon och Joe på väg till Helsingfors där han ska ta emot ett prestigefullt litteraturpris av finska akademin. Men Joan, som under fyrtio års äktenskap offrat både familjen och sin egen karriär för att leva hans dröm, har tillslut fått nog. Tillvaron som den perfekta författarhustrun har börjat stå henne upp i halsen.

Utifrån denna dramatiska öppningsscen lotsar Meg Wolitzer läsaren genom det Castlemanska äktenskapet, från det trevande mötet på kursen ”Grunder i kreativt skrivande” på College, där han var hennes lärare, till den slutliga brytpunkten som kulminerar i ett avslöjande av en omsorgsfullt bevarad hemlighet.

Meg Wolitzer har skrivit en intelligent, bitsk och roande roman om livsval, äktenskap och skrivande. ”

2017-02-28
Ställ ut en väktare

Ställ ut en väktare av Harper Lee

Vi är många som har läst Harper Lees moderna klassiker Dödssynden. I Dödssynden får läsaren följa Scout, som växer upp i den amerikanska södern som dotter till en advokat. När en svart man anklagas för att ha våldtagit en vit kvinna blir det Scouts pappas uppgift att försvara honom. Ett av bokens mest centrala teman är rasism, vilket är något som Scout och hennes bror bland annat får bevittna från läktaren i rättegångssalen. Dödssynden är den enda bok som Harper Lee skrev och hon valde också att leva sitt liv långt från rampljuset och gav just inga intervjuer. Hon var dock tydlig med att hon inte hade för avsikt att ge ut någon mer bok. Kanske just därför blev entusiasmen enorm när det för några år sedan kom ut att ett tidigt manuskript av Dödssynden skulle ges ut under titeln Ställ ut en väktare. Harper Lee, som gick bort 2016, vårdades mot slutet av livet av hennes syster, som också såg till att ta hand om allt som rörde Harper Lees författarskap. Det var när systern avled, och Harper Lee flyttade till ett äldreboende, som manuskriptet plötsligt gavs ut, vilket många menar gjordes bortom Harper Lees medgivande när systern inte längre kunde tillvarata hennes intressen. Ursprungligen benämndes boken dessutom som en uppföljare till Dödssynden och inte som det manuskript som den egentligen är.

I Ställ ut en väktare berättas en liknande historia som i Dödssynden, men från ett annat perspektiv. Scout är nu vuxen och lever i det mer moderna och upplysta New York. Nu återvänder hon till sin barndomsstad, Maycomb, där pappan fortfarande är verksam som advokat och där han arbetar tillsammans med Hank, som är en gammal flirt för Scout. Scout står nu i valet och kvalet hur hon ska gå vidare här i livet. Ska hon återvända till Maycomb för gott och gifta sig med Hank? Hon leker med tanken, men när hon åter bevittnar hur utbredd rasismen är i hennes hemstad så väcks inget annat än vrede och besvikelse.

När Harper Lee lämnade in Ställ ut en väktare till förlaget blev hon rekommenderad att arbeta om texten och skriva berättelsen utifrån Scouts ögon som barn. Det gjorde hon också och det blev succé. Ställ ut en väktare är säkerligen en intressant bok för den som verkligen vill grotta ner sig i Dödssynden och gå på djupet med hur berättelsen egentligen har växt fram. I sig självt är boken dock inte mycket annat än just det manuskript som den är. Berättelsen är rörig och snårig och även om den väcker både tankar och känslor när den beskriver rasismen i den amerikanska södern så räcker det inte ända fram. Storyn är helt enkelt lite tunn och därmed blir allting lite krystat. Jag tyckte faktiskt inte att Ställ ut en väktare var speciellt bra. Nu var det visserligen hemskt länge sedan jag läste Dödssynden, men jag kommer dessutom på mig själv hela tiden med att söka i minnet efter paralleller till just Dödssynden och det stör mig. Jag kan inte rekommendera någon att läsa den här boken, främst för att det känns oklart om Harper Lee verkligen ville att någon skulle läsa den här texten, men också för att Dödssynden är väldigt mycket bättre.

I korthet

Rekommenderas för: Den som läst Harper Lees moderna klassiker Dödssynden och vill grotta ner sig i hur den här berättelsen om rasism i amerikanska södern har vuxit fram.

Betyg: 2 nakenbad av 5.

Citerat ur Ställ ut en väktare

”Hon kastade en blick genom det långa vardagsrummet på de bägge raderna med kvinnor, kvinnor som hon hade känt hela sitt liv och hon kunde inte prata med dem i fem minuter utan att bli fullständigt tom. Jag vet inte vad jag ska säga till dem. De pratar oavbrutet om allt de gör och jag vet inte hur man gör det de gör. Om vi gifte oss – om jag gifte mig med vem som helst i den här stan – skulle det här vara mina vänner och jag skulle inte veta vad jag skulle säga till dem. Jag skulle bli Jean Louise den stumma. Jag skulle aldrig ro iland en sådan här bjudning på egen hand, medan faster Alexandra har hur trevligt som helst. Jag skulle bli kyrkad till döds, bridgekvällad till döds, tvingas tycka till om böcker i bokcirkeln, förväntas ta del i samhällslivet. Det krävs mycket av det jag inte har för att bli medlem i den här klubben.”

Om Harper Lee och om Ställ ut en väktare

Harper Lee är författarnamnet som den amerikanska författaren Nelle Herper Lee (1926 – 2016) använde sig av. Hon är känd för den Pulitzerprisbelönade och mycket älskade romanen Dödssynden (To kill a mockingbird) som kom ut första gången 1960 och som filmatiserades två år senare (svensk titel: Skuggor över södern). 2015 gavs ett tidigt Dödssynden-manuskript ut under namnet Go set a watchman (Ställ ut en väktare).

Originalets titel: Go set a watchman (amerikanska).
Översättare: Eva Johansson.
Utgivningsår: 2015 (första amerikanska utgåvan, HarperCollins), 2015 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag).
Läs även: Dödssynden.
Antal sidor: 283.
ISBN: 9789100154677.
Andras röster: Bokhora, Feministbiblioteket.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Det har blivit femtiotal i småstaden Maycomb i Alabama. Den nu vuxna Jean Louise Finch – eller Scout som hon kallas – återvänder hem från New York för att besöka sin far, Atticus. Scout blir tvungen att brottas med såväl personliga som politiska frågor medan hon försöker förstå sin fars syn på samhället, liksom sina egna känslor inför platsen där hon växte upp.

Ställ ut en väktare är Harper Lees första roman på över femtio år och den andra någonsin som ges ut. Den skrevs innan Dödssynden (To Kill a Mockingbird), men utspelar sig kronologiskt sett efter händelserna i debutboken. Lee trodde själv att manuset hade gått förlorat, tills det återfanns förra året. Ställ ut en väktare är en tankeväckande roman skriven i en turbulent tid, som kastar nytt ljus över en av den moderna litteraturens klassiker.”

2017-01-30
De hemliga kärleksbreven till Astrid Lindgren

För något år sedan läste jag Astrid Lindgrens Krigsdagböcker. Det är en verkligt intressant bok för den som vill läsa en ögonvittnesskildring från ”en vanlig svensk” medan kriget faktiskt pågick, men det är också en oerhört fin bok, naturligtvis, för oss som vill grotta ner oss i Astrid Lindgrens liv så som det såg ut innan hon debuterade som författare och allt. Boken består alltså av Astrid Lindgrens egna dagböcker från den här tiden.

Krigsdagböcker av Astrid Lindgren

Men det finns fler privata texter att läsa för den som är intresserad. Många läste förmodligen, precis som jag, brevväxlingen mellan Astrid Lindgren och vännen Louise Hartung som publicerades i DN i november och som fortfarande finns på nätet för den som eventuellt har missat. Det här är alltså inte material till en hel bok, men det är väldigt intressanta texter för den som vill läsa mer om Astrid Lindgren och få hennes egna ord från vardagen och livet.

Sedan kan jag inte komma ifrån att det känns som att tjuvkika och få se någonting lite väl privat. Det är till exempel uppenbart att Hartung är förälskad i Lindgren och att Lindgren har lite svårt att få henne att förstå att det inte är besvarat… Hade Hartung och/eller Lindgren vetat att de här breven skulle komma att läsas av tusentals människor så hade de kanske inte skrivit lika öppet. Men, men. När ett författarskap blir så stort som Lindgrens så får man väl helt enkelt acceptera att sådana här brev och annat måste få passera som allmänintressanta dokument.

2017-01-06