Bära barnet hem är en personlig och känslofylld berättelse om moderskap. Samtidigt som berättarjagets mamma sjunker in i glömskan i sin demens så ska berättarjaget och hennes son åka till Colombia för att träffa sonens första mamma, mamman som lämnade honom så att berättarjaget kunde hämta och bära barnet hem. I Colombia lever också Ana, som arbetar som hembiträde och som i den rollen får ta hans om en annan moders barn, ett barn som hon får starka band till.
I dessa berättelser vrider och vänder Naumann på moderskapet och hur ett sådant kan se ut. Det kan vara gränslös kärlek, både till ett biologiskt barn, ett adopterat barn, eller någon annans barn. Och varför skulle det egentligen spela någon roll?
Det är tänkvärt och fint. Samtidigt når det inte riktigt ända fram hos mig, kanske för att jag själv inte har något barn och därför inte kan relatera riktigt. Ja, jag vet inte, men trots det intressanta ämnet och trots att det är en fin berättelse så tror jag faktiskt inte att den kommer att leva kvar länge i minnet. Jag är ändå glad att jag har läst den. Det är fint att få läsa en så kärleksfull berättelse som innehåller så många aspekter av mor-barn-relationer.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en fin lite berättelse om kärleken mellan mor och barn: ett biologiskt barn, ett adopterat barn eller någon annans barn.
Betyg: 3 trasmattor av 5.
Om Cilla Naumann och om Bära barnet hem
Cilla Naumann (född 1960) är en svensk författare som debuterade med romanen Vattenhjärta 1995, för vilken hon belönades med Katapultpriset. Hennes senaste roman är Bära barnet hem, som kom ut 2015.
Uppläsare: Cilla Naumann.
Utgivningsår: 2015 (första svenska utgåvan, Natur & kultur), 2015 (den här ljudboksutgåvan, A nice noise).
Antal sidor: 225 (ca 6 h lyssning).
ISBN: 9789127144750, 9789188315007.
Andras röster: Bokhora, dagensbok.comFeministbiblioteket.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON.
Förlagets beskrivning
”»Hon är här nu, Magda. Hon som så länge skyndat i skuggan med sin mage, på väg från barnhemmet, på väg över sjukhusplanen, över Bogotás trafikerade gator, på väg, alltid på väg bort.«
I Bära barnet hem reser berättaren till andra sidan jorden för att hennes son, Adam, ska få träffa sin biologiska mor. Förberedelserna är förknippade med stor oro. Var kommer han att höra hemma nu? Samtidigt är berättarens egen mamma långsamt på väg in i en glömska där tiden är i oordning och det är oklart vem som är mor till vem.
Detta är också berättelsen om Ana, som inte har någon far eller mor, inga barn heller, men som passar andras barn: matar dem, älskar dem, vakar över både dem och den blå dörren i huset mittemot, barnhemmets dörr där föräldrar lämnar in sina barn och sedan försvinner.
Bära barnet hem är en roman som med skärpa och innerlighet berättar om vad en mor är: om att föda barn, lämna bort barn och om att bära barnen hem.”
Stanislas Cordova är en ljusskygg skräckfilmsregissör med en lång rad extremt hängivna fans. Journalisten Scott McGrath har vid ett tillfälle försökt avslöja vad som verkade vara årets scoop – att Cordova för bort och ”gör något” med barn. Han kom inte långt innan Cordova och hans medhjälpare såg till att sänka McGraths karriär och få honom att lägga ner projektet. Plötsligt nås McGrath av att Cordovas dotter, Ashley, har begått självmord. Eller var det ett självmord? Han dras återigen ner i Cordovas värld av rädslor, mystik och hemligheter.
I sina nya sökanden får han oväntat hjälp från två nya bekantskaper: knarkhandlaren Hopper, som kände Ashley i tonåren, och Nora, en hemlös tjej som sökt sig till New York i förhoppningen om att lyckas som skådespelare. Nora hör till en av de sista som såg Ashley i livet och hon har också omhändertagit den röda kappa som Ashley lämnade in i garderoben till det det hotell där Nora jobbade natten då Ashley tog sitt liv.
Det omaka gänget leds in i en värld av svart magi, hemliga fansidor på nätet, privata psykmottagningar, obehagliga svartklubbar – och till slut rakt in i Cordovas egna ägor där hans mytomspunna filmer har spelats in.
Det är en spännande bok och författaren använder sig av ett grepp där hon varvar text med foton och nyhetsartiklar, vilket känns kul. Jag tycker också om Pessls snärtiga formuleringar och flytet i språket. McGrath uttrycker sig verkligen drastiskt och roligt och det blir en kul dynamik tillsammans med Nora och Hopper.
Samtidigt måste jag erkänna att jag inte tyckte att Nattfilm var riktigt så bra som jag hade förväntat mig och hoppats på. Dels känns den som en film, vilket i och för sig kanske kan kännas passande, och dels blev den rätt seg och enformig efter ett tag. Vad menar jag med att den känns som en film? Ja, den har väldigt tydliga karaktärer i huvudrollerna, lite sådär så att det snubblar på klyschornas brant. Den buttre journalisten som är kass på att ta ansvar för sin dotter och att kommunicera med sin exfru. Den tilltufsade tjejen med skådespelardrömmar som tvingas vara stark och få tillvaron att fungera trots ett tungt bagage, dåligt med pengar och inget riktigt tak över huvudet. Den lätt opålitlige smånarkomanen med den ständigt ringande telefonen. Jag kan inte exakt identifiera dem i andra filmer, men de känns som varianter på sådant som man har sett förut.
Och segheten? Ja, särskilt när de åker iväg till Cordovas gods så blev det sömnigt för mig, trots att det smattrar på med nya upptäcker och scener hela tiden. I det här kapitel kommer McGrath snabbt ifrån de andra och ger sig iväg på upptäckt på egen hand – i typ 100 sidor eller vad det är (vet inte exakt, för jag läste en e-boksversion med lite oklar sidnumrering). Den välbehövliga dialogen och flytet som finns när trion opererar ihop försvinner då till förmån för långa, omständliga miljöbeskrivningar som hade gjort sig bättre på en filmduk. Överlag borde berättelsen ha kortats något, om ni frågar mig.
Jag tycker ändå att det här är välskriven underhållning. Den är perfekt avkoppling och lagom spänning för den som kanske inte är så inne i den klassiska deckaren med poliser och utredningsarbete, men som ändå vill läsa en bok med lite mer action.
En liten varning förresten: Undvik att läsa den här boken som e-bok! Jag har läst boken i både Mofibo- och Bookbeat-appen och ingen av de gav möjligheten att zooma i bilderna. En del artiklar och bilder blev därför helt oläsliga!
I korthet
Rekommenderas för: Den som kanske inte är så inne i den klassiska deckaren med poliser och utredningsarbete, men som ändå vill läsa en underhållande och spännande bok.
Betyg: 3 förbannelser av 5.
Nattfilm av Marisha Pessl
Citerat ur Nattfilm
”Medan jag lyssnade tickade minuterna förbi, och plötsligt la jag märke till mjuka fotsteg över trägolvet utanför arbetsrummet.
Det var Sam. På sistone hade hon lagt sig till med vanan at vakna mitt i natten. Dörrhandtaget vreds om, och min dotter uppenbarade sig i dörren, halvsovande i ett rosa nattlinne.
”Hej gumman.”
Hon bara gned sig i ögonen och tassade fram till mig. Hon hade ärvt Cynthias skönhet, inklusive de förtrollande blonda lockarna som såg ut att tillhöra en ängel i Sixtinska kapellet.
”Vad gör du härinne?” frågade hon med dämpad, allvarlig röst.
”Research.”
Hon stödde armbågarna på skrivbordet och gjorde några märkliga bakåtsparkar med foten. Hon var i en ålder då hon ständigt böjde sig, slog knut på armarna, tog sats som om hon hela tiden lekte Twister. Hon sneglade på Amherstartikeln.
”Vem är det?” frågade hon.
”Ashley.”
”Vem är Ashley?”
”Någon som har hamnat i knipa.”
Hon tittade bekymrat på mig. ”Har hon gjort något dumt?”
”Inte den sortens knipa, gumman. Den sorten som är ett mysterium.”
”Vadå för mysterium?”
”Jag vet inte än.””
Om Nattfilm och om Marisha Pessl
Marisha Pessl (född 1977) är en amerikansk författare. Hon debuterade med den uppmärksammade Fördjupade studier i katastroffysik (Special topics in calamity physics) 2006. Hennes senaste bok är Nattfilm. Pessl har en hemsida, en fansida på Facebook och twittrar under @marishapessl.
Originalets titel: Night film (amerikanska).
Översättare: Erik MacQueen.
Utgivningsår: 2013 (första amerikanska utgåvan, Random house), 2014 (första svenska utgåvan, Natur & kultur).
Antal sidor: 647.
ISBN: 9789127137684.
Andras röster: Bokdamen, Bokhora, dagensbok.com, Deckarhuset, Hyllan.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.
Förlagets beskrivning
”Skräckfilmsregissören Stanislas Cordova har inte synts offentligt sedan 1977. För fansen är han en mörkrets överstepräst, onåbar och gåtfull. När hans dotter Ashley Cordova hittas död framställs händelsen som ett självmord, men journalisten Scott McGrath anar oråd och börjar gräva i vad som har hänt. Förra gången han försökte närma sig familjen slutade det i en privat katastrof. Nu sugs han återigen in i en jakt som för honom allt längre in mot det kraftcentrum
som är Stanislas Cordova. Bilder, illusioner, speglar: varje gång han fått upp en dörr tycks den smälla igen bakom honom … Scott har redan förlorat allt och det enda som kan ge honom upprättelse är att få reda på sanningen. Även om det kräver att han möter sitt eget mörker.
Marisha Pessl är tillbaka med en explosiv thriller, en visuellt sprakande och labyrintisk berättelse med en oförglömlig final.”
Monika och hennes pappa Ivan bor på en gård där gödsellukten är lika ofrånkomlig som de kattungar som tittar fram varje år. Det är en helt annan värld än den som tillhör läkarens dotter, Johanna. När det blir svårt med ekonomin säljer Ivan av markplätt efter markplätt till sommargäster och Johanna och hennes far är några av de som köper tomt till sitt sommarställe. Monika och Johanna blir vänner, trots klasskillnaden. Sedan slits vänskapen itu. Johanna går vidare i livet på sitt håll. Monika blir kvar bland gödselstanken och gården. Hon blir ensamstående med sonen Lasse, som har en utvecklingsstörning. När Johanna och hennes söner åker till sommarstället får gradskillnaderna även en ny dimension. Monika och Lasse är inte bara från en annan klass, Lasse har också sitt funktionshinder som skapar ett utanförskap som till slut leder till en katastrof.
I sina bästa stunder är Springa med åror fantastisk. Naumann skriver oerhört säkert och känslosamt om klass och utanförskap. Och när hon skriver om Monika och Lasse, den gränslösa kärleken hon har till sin son samtidigt som hon också är oändligt ensam, så vill jag bara gråta för att det känns så äkta och smärtsamt. Samtidigt tycker jag att boken blir lite spretig och ofokuserad, kanske för att jag inte riktigt engageras lika mycket av berättelsen om Monika och Johanna och deras vänskap. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Men låt er inte avskräckas av detta. I det stora hela är det här en intressant, välskriven och berörande berättelse med många lager.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en fin liten bok om vänskap, klass och moderskärlek till en pojke som inte är som ”alla andra”.
Betyg: 4+ parisdrömmar av 5.
Om Cilla Naumann och Springa med åror
Cilla Naumann (född 1960) är en svensk författare som debuterade med romanen Vattenhjärta 1995, för vilken hon belönades med Katapultpriset. Hennes senaste roman är Bära barnet hem, som kom ut 2015.
Uppläsare: Mirja Turestedt.
Utgivningsår: 2012 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2012 (den här ljudboksutgåvan, Ordfront ljud).
Antal sidor: 255 (ca 6,5 h lyssning).
ISBN: 9789100127756, 978-91-87377-21-1.
Andras röster: Bokhora, Dagensbok.com, Marcusbiblioteket.
Köp hos t.ex. Adlibris eller Bokus.
Förlagets beskrivning
””Kom hit, Monika”, säger Johanna, och drar ned mig på gruset. Det är tyst omkring oss, ovanligt vindstilla den här första dagen. Havet ligger som en violblå spegel nedanför gården.
Inget annat än Johanna har hänt, ändå är allt förändrat.
Hon ligger på rygg bredvid cykeln i det dammiga gruset med sina bleka ben och smutsiga underbyxor. Bredvid henne ligger flaskan med tjock röd hallonsaft.
Allt är egentligen som vanligt.
Utom detta att Johanna ligger på min gårdsplan.
Springa med åror handlar om sommargästen Johanna och bondflickan Monika och om hur deras somrar blir en lekplats med konsekvenser som sträcker sig långt fram i tiden – till deras egna barn som omedvetet framkallar sina mödrars laddade ödesdigra klasskonflikt.”
Hönan som drömde om att flyga är lite av en modern klassiker. Den har, vad jag kan förstå, gjort succé i hemlandet Sydkorea och därefter gjort lite av ett segertåg över världen. Och det är faktiskt lätt att förstå. Det är en bok som passar de flesta åldrar och människor och en bok som kan läsas på många olika sätt.
Boken handlar om hönan Knopp, som drömmer om att få ruva ett ägg. Som höna i hönsgården ser hon dock ägg efter ägg rulla iväg ifrån henne och sedan plockas iväg av gårdens människor. Den enda hönan som får ruva är hönan som lever utanför hönsgården med sin tupp.
Så kommer dagen då hönan inte ens kan lägga några ägg längre och då gallras hon brutalt ut och lämnas att dö. Men Knopp är stark. Hon överlever och försöker att hitta sin plats även utanför hönsgården. Och magiskt nog hittar hon snart ett ägg som ligger ensamt som om det väntade på henne.
Livet utanför hönsgården är dock inte lätt. Det är en ständig kamp för att undgå vesslan och när ägget kläcks börjar också kampen att skydda ungen.
Det är en väldigt fin berättelse om moderskap, kärlek och längtan. Kanske ska boken också läsas med lite mer eftertanke och symboliken tolkas. Jag kan dock för lite om författaren och bakgrunden till boken för att riktigt göra det, men faktum är att boken också kan läsas rakt upp och ner och att den också kan läsas som en fin saga för barn. Det är inte alla böcker som har en sådan bredd som Hönan som drömde om att flyga, men trots att det är en höna som har huvudrollen så handlar den om så allmänmänskliga känslor att den går hem hos alla. Fin bok!
I korthet
Rekommenderas för: Läsare i alla åldrar som tycker om berörande böcker om kärlek och moderskap – och höns!
Betyg: 4 gräsänder av 5.
Hönan som drömde om att flyga av Sun-Mi Hwang
Citerat ur Hönan som drömde om att flyga
”Ägget rullade ner till hönshusets trådnät där det tog stopp. Knopp betraktade ägget – det var kritvitt och blodfläckat. Hon hade inte lagt ägg på två dagar; hon hade undrat om hon fortfarande kunde. Men där var det i alla fall – ett enda ynkligt litet ägg.
Det får inte hända igen, tänkte hon. Skulle bondens fru ta det? Hon hade hämtat alla de andra, men varenda gång hade hon klagat över att de blev mindre och mindre. Hon skulle väl inte strunta i det här bara för att det var fult?”
Om Sun-Mi Hwang och Hönan som drömde om att flyga
Sun-Mi Hwang (född 1963) är en sydkoreansk författare och professor i litteratur. Hon är kanske mest känd för boken Hönan som drömde om att flyga, som har gjort stor succé i hemlandet och bland annat har blivit filmatiserad och spelats på teaterscenen.
Originalets titel: Madang ul naon amt’ak (koreanska), The hen who dreamed she could fly (titel på den engelska utgåvan som översätts till svenska).
Översättare: Ninni Holmqvist.
Illustratör: Nomoco.
Utgivningsår: 2000 (första sydkoreanska utgåvan), 2015 (första svenska utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 162.
ISBN: 9789113061412.
Andras röster: Dagensbok.com, Feministbiblioteket, Kulturbloggen.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Detta är berättelsen om en höna som heter Knopp. En dag tröttnar hon på att lägga ägg efter ägg bara för att se dem forslas iväg till marknaden.
Varje dag tittar hon ut genom ladugårdsdörrarna och ser de andra djuren ströva fritt. Knopp suktar efter ett annat liv. Hon planerar att fly ut i friheten och drömmer om att få ta hand om ett av sina ägg själv.
En hymn för frihet, individualitet och moderskap med en kavat, pigg hjältinna som gör uppror mot sitt öde.
Hönan som drömde om att flyga är en universell roman som har lästs av miljontals läsare i Sydkorea där den anses vara en modern klassiker.”
I diktsamlingen Nefertiti i Berlin skriver Bodil Malmsten om en resa med den snart vuxna dottern. Nu har de en långhelg i Berlin framför sig – en långhelg där ett av besöksmålen är bysten av Nefertiti på Neues museum. För Malmsten är det ett lån. Ett lån av tid att spendera med sin dotter, som hon älskar, men måste släppa fri ut i vuxenvärlden. Det är en bok av sorg och kärlek på samma gång och mellan raderna bubblar även sorgen över förhållandet som tog slut, separationen som slet sönder familjen, skuldkänslor över att det inte höll. Hon speglar förhållandet till dottern, den gränslösa kärleken till dottern, i Nefertiti och hennes älsklingsdotter.
Jag har läst en stor del av Bodil Malmstens verk. Någonting som ofta har slagit mig är hur privat hon är. Malmsten har t.ex. skrivit en rad böcker om en fiktiv karaktär med samma namn som hon själv. Böckerna utspelar sig i Frankrike, bland annat i Finistère, där hon själv bodde under ett antal år. Självklart bär dessa böcker på verkliga episoder och karaktärer, men Malmsten har ändå varit noga med att poängtera att det är romaner, att karaktärerna i dem inte finns på riktigt, att bokens Finistère inte riktigt går att besöka som många läsare tror. På så sätt bjuder Malmsten generöst av sig själv, men sätter samtidigt upp en gräns. Med exakt avvägande av varje ord väljer hon vad hon vill berätta – och vad hon vill lämna osagt. Det slår mig när jag nu läser hennes dikter att de är mycket mer personliga än vad jag är van vid. Att läsa dem känns som att få ta del av ett förtroende. Till skillnad från hennes biografi och hennes loggböcker (böcker som jag älskar, för övrigt!) ligger smärta och kärlek helt öppet i dessa dikter. Helt utan filter.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa dikter om att våga låta sitt älskade barn bli vuxen och om att gå vidare efter en separation.
Betyg: 4 museum av 5.
Citerat ur Nefertiti i Berlin
”Spänn fast bältet fågelmamma
Räta upp stolsryggen och
se förtröstansfullt hur flygvärdinnan
demonstrerar syrgasmasken som falla
ned om så behövs
syret kan ta slut över Europa
Här sitter jag i himlen
med min närmsta främling
Inte visa kärleken
Då sprängs kabinen”
Samlade dikter av Bodil Malmsten
Om Bodil Malmsten och Nefertiti i Berlin
Bodil Malmsten (1944-2016) var en svensk författare och dramatiker. Hon debuterade 1970 med barnboken Ludvig åker, som hon skrev tillsammans med Peter Csihas. Hennes stora genombrott kom dock 14 år senare med diktsamlingen Damen, det brinner!. Den första romanen, Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, kom 1994. Malmsten har sedan dess etablerat sig som en av vår tids mest älskade författare. Inte minst har hon uppmärksammats föra sina böcker om franska Finistère, där hon bodde mellan åren 1999 och 2008. Malmstens blogg finns fortfarande på www.finistere.se och hennes twitterkonto hittas på på @BodilMalmsten.
Utgivningsår: 1990 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2016 (den här samlingsvolymen, Albert Bonniers förlag).
Ingår i: Samlade dikter.
Antal sidor: 66.
ISBN: 91-0-047980-2, 9789100158187.
Köp boken hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Det finns ett sug efter Bodil Malmstens dikter. Det märktes inte minst i mars 2015 när hon kom ut med Det här är hjärtat, som var hennes första diktbok på 22 år. ”Jag skriver inte dikter längre, men den här dikten krävde att jag skrev den”, sa Bodil Malmsten då. Det var ”en kärleksdikt, en sorgedikt, en dikt om den orimliga förlust som kallas döden”.
Och nu ges den ut igen, i en vacker volym tillsammans med Bodil Malmstens alla tidigare diktsamlingar, från Dvärgen Gustaf från 1977 till Inte med den eld jag har nu från 1993. Åtta diktsamlingar och några rasande fina uddadikter inom ett par pärmar, allt formgivet av Bodils dotter Stefania Malmsten.
En volym med samlade dikter är som gjord att bläddra i och fastna än här, än där. Kanske vid den gripande sorgedikten om Bodils första förläggare, Gerard Bonnier, eller vid ungdomsminnen om mormor och kusin Stig, eller i hela diktsamlingen Nefertiti i Berlin, som skildrar en relation mellan en mamma och hennes flygfärdiga dotter.
Bodil Malmstens poesi ligger nära hennes eget liv, nära allas våra liv. Hon sträcker sig brett och hon når långt. Hennes samlade dikter är en prydnad och en värmekälla i varje boksamling.”
Gina är nyseparerad och måste plötsligt tränga in sig själv och alla sina prylar i en liten lägenhet. Det blir startskottet för ett projekt som hon kallar för ”hundra omistliga ting”. Hon bestämmer sig för att gå igenom alla prylar hon äger och enbart spara 100 ting från sitt tidigare liv. Efter det ska hon göra en riktig nystart och bara fylla livet med nytt. Projektet går ”sådär”. Vad gör man med gamla kärleksbrev från första kärleken till exempel; han som hon inte har haft kontakt med sedan en olycka skiljde dem åt? Att gå igenom prylarna väcker minnen och många av de är smärtsamma. Cancer, förlorade föräldrar, första kärleken, äktenskapet som gick i kras, husdrömmarna, barnen som hon aldrig har skaffat… Det blir en lång inre resa för Gina.
Samtidigt tar hon sig an ett nytt projekt på jobbet. Hon är egen företagare och har som affärsidé att projektleda byggprojekt åt människor som vill ha hjälp med att bygga om och inreda sina hus. Nu blir hon kontaktad av ett par som vill rusta ett vackert K-märkt hus. Det råkar vara det hus som hon och hennes ex-make drömde om att få köpa. Nu blir hon istället involverad i projektet att förvandla huset åt ett annat par. Mannen i paret är den som är mest engagerad. Det visar sig snabbt att han och Gina har mycket gemensamt. Att det uppstår känslor är naturligtvis extremt förutsägbart. Det enda som förvånar mig är hur länge författaren drar ut på det. 😉
En annan kille som oväntat gör entré i Ginas liv är en övergiven greyhound som blir dumpad hemma hos henne av en fräck cykeltjuv. Gina har ingen plan på att bli hundägare utan gör sitt bästa för att lämna ifrån sig hunden till polisen, men av olika orsaker blir den kvar och det visar sig att den behöver Gina och att Gina, utan att hon kanske riktigt förstår det själv, behöver den.
Hundra omistliga ting är en mysig och varm feelgoodberättelse. Författaren lyckas pressa in många ämnen utan att det blir rörigt. Här trängs den förutsägbara kärlekshistorien och sidospåret med hunden med berättelsen om hur det kan vara att drabbas av cancer och att då inte bara stå inför en tuff behandling utan att också behöva grubbla över barn och de framtida chanserna att bli förälder. Boken handlar om vänskap, föräldraskap, familjehemligheter, husrenoveringar, driva eget företag… Dillon gör det också spännande genom att dra ut på vad som egentligen hände mellan Gina och hennes första kärlek.
Boken rymmer helt klart mycket – och det tycker jag är bra. Den här typen av böcker kan bli påfrestande tunna om författaren faller för frestelsen att fokusera för mycket på den förutsägbara lovestoryn som är ett obligatoriskt inslag i genren. Här blir det istället en fin och engagerande berättelse. Trots att jag är kattmänniska är det i någon mening hunden som berörde mig mest och då saknas det alltså inte andra berörande ämnen. Jag älskar berättelser om djur och vad djur kan tillföra här i livet och det märks att Dillon älskar hundar.
Vad jag annars tycker bäst om i den här boken är huvudpersonerna. Det är så fina, roliga och härliga människor att jag skulle vilja ha dem som kompisar. Jag hade gärna velat läsa mer. Det kändes så trist att boken tog slut!
Ja, jag gillade verkligen den här boken. Den är avkopplande och lättläst. Lyssnar man på ljudboken får man njuta av en uppläsning av Anna-Maria Käll, som faktiskt är en av mina favorituppläsare. Hon lyfter faktiskt boken ett snäpp, tycker jag! Någon som också gillar boken, om man får tro blurben på framsidan, är författaren Jojo Moyes, som bland annat är känd för romanen Livet efter dig. Den som gillar Jojo Moyes böcker borde absolut ge Hundra omistliga ting en chans. Det är en bok i samma stil och en riktigt lyckad sådan.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en värmande, avkopplande och engagerande berättelse om nyseparerade Gina och hennes inre resa när hon börjar rensa bland sina saker och påminns om gamla kärlekar, cancer och andra tuffa ämnen. Gillar du Jojo Moyes så kommer du förmodligen älska den här. Förstår du glädjen av att ha ett djur i sitt hem så är det ett plus.
Betyg: 4+ spektakulära lekstugor av 5.
Om Hundra omistliga ting och Lucy Dillon
Lucy Dillon (född 1974) är en brittisk författare som skriver romantiska feelgoodberättelser. Hon debuterade 2008 med The ballroom class (Tango för vilsna själar). Hennes senaste bok på svenska är När livet börjar om. Lucy Dillon har en hemsida, twittrar under @lucy_dillon, instagrammar under @lucydillonbooks och har en fansida på Facebook.
Originalets titel: A hundred pieces of me.
Översättare: Ann Björkhem.
Uppläsare: Anna-Maria Käll.
Utgivningsår: 2014 (första brittiska utgåvan, Hodder & Stoughton), 2015 (första svenska utgåvan, Forum), 2015 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 487 (ca 17 h lyssning).
ISBN: 9789137142425, 9789176470145.
Andras röster: Boktokig, Dolas bokblogg, Cattis boktips, Endast eböcker, Kattugglan, Och dagarna går.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Brev från den enda man hon någonsin älskat. Ett minne från fadern hon egentligen aldrig lärde känna. En blå glasvas som fångar ljuset en grå dag …
Gina Bellamy börjar om på nytt efter ett år som hon allra helst skulle vilja glömma. Efter att ha gått igenom en sjukdomsperiod och därefter skilsmässa ska hon nu flytta från det vackra viktorianska huset till en betydligt mindre lägenhet. Alla saker som hon vårdat ömt så länge verkar inte längre passa den hon är. För att hitta sig själv igen bestämmer hon sig för att slänga det mesta hon äger. Endast hundra saker får hon spara, hundra personliga saker ska bli den nystart hon längtar efter.
Att rensa bland ägodelarna väcker minnen till liv som får Gina att omvärdera sådant som hon tidigare har trott på och tagit för givet. Och att börja om blir svårare än hon har tänkt sig.
Med hjälp av ett husrenoveringsprojekt, bästa väninnan och en hemlös greyhound vågar Gina till slut börja blicka framåt och se ljust på livet igen. Och när kärleken åter finns inom räckhåll vet hon hur viktigt det är att leva i nuet och ta vara på varje ögonblick av lycka.”
Ethel, Dorotea och Maggan är tre damer i 70-årsåldern. En gång i tiden var de en trio som värderade sin vänskap mycket högt. Genom uppväxten, kärlek, sorg, smärta, allt, håller de ihop. Sedan splittras de plötsligt och kommer att leva sina liv på helt skilda håll. Nu, många år senare, skickar Dorotea ett brev till sin barndoms bästisar. Hennes dotter är allvarligt sjuk och nu måste de tre före detta vännerna träffas igen. Gamla familjehemligheter och sorger rivs upp när de tre damerna återses och konfronteras med de val de gjorde i ungdomen. Av bara farten rycks deras närmsta, män och barn, med i allt som uppdagas.
Boken är tänkt som en fin feelgood om vänskap och kärlek. Tyvärr kan jag inte påstå att boken berörde mig ett dugg. Det är alldeles för mycket klyschor och floskler. Jag tycker faktiskt att den är rätt patetisk. Förlåt, men det är bara så. Den neurotiska kvinnan som luktar på lavendel för att bli lugn, små citronfjärilar som fladdrar omkring, den ytliga överklasskvinnan som har en usel kontakt med sina barn, den bitchiga svärdottern, kvinnan som städar hysteriskt för att bli av med sin ångest. Det är bara för mycket. Det känns som att författaren har en tydlig bild av vilka människor och känslor hon vill måla upp, men gestaltningen blir bara platt. Det mesta i boken känns sökt, konstruerat och inte speciellt trovärdigt. Boken är heller inte skriven med någon större finess utan innehåller mest dialog. Nej, det här var en riktig besvikelse. Jag tycker tyvärr att den var ofrivilligt komisk snarare än gripande.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättläst och förutsägbar berättelse om kärlek och gammal vänskap.
Betyg: 1 sommarstugor av 5.
Citerat ur Tiden läker inga sår
”Maggan lyssnade på sorlet nerifrån och tittade på gökuret. När fem minuter gått steg hon ut på trappan. Hon lät vänster hand glida längs trappräcket medan höger hand höll upp den långa kjolen så att hon inte skulle snubbla. När hon hade tre trappsteg kvar lyfte hon blicken mot gästerna och tryckte dramatiskt handen mot bröstet i en gest av förvåning och uppskattning. Precis som hon övat. Leendet fick hennes dotter Desirée att rygga tillbaka. Maggan hoppades att rörelsen undgick gästerna. På sista trappsteget stannade Maggan och tog emot det glas Ivan räckte henne. Sedan lyfte hon det i en tacksam skål. När hon förde glaset mot sina rödmålade läppar såg hon Desirée himla med ögonen. Himla du, tänkte Maggan, du är bara avundsjuk.”
Tiden läker inga sår av Caroline Säfstrand
Om Caroline Säfstrand och Tiden läker inga sår
Caroline Säfstrand är en svensk författare. Hon debuterade 2014 med romanen Om du bara visste. Hennes senaste bok är Tiden läker inga sår. Caroline Säfstrand har en hemsida.
”Ett misslyckat luciafirande 1951 gör att Ethel, Dorotea och Maggan ingår en vänskapspakt. Senare får en livsavgörande händelse dem att bryta pakten och säga upp bekantskapen. Dorotea gifter sig med Börje, och förtränger det förflutna genom maniskt städande. Den tjusiga Maggan hittar esteten Ivan och lever till synes ett drömliv, men blundar för hemligheten bakom dörren. Ethel väljer en bohemisk ensamhet som gör relationen till son och svärdotter komplicerad.
När Maggan firar sin 70-årsdag dyker ett handskrivet brev från Dorotea upp och förstör stämningen. Ethel, som befinner sig i ett litet stenhus några kilometer bort, får ett likadant brev. De måste träffas igen. Konsekvenserna av det val de en gång gjorde påverkar inte bara dem själva, utan även deras närmaste. Nu kan de inte längre dölja sin hemlighet.”
Kristin Lavransdotter är en klassiker av den nobelprisbelönade författaren Sigrid Undset. Boken gavs ursprungligen ut i tre volymer (Brudkronan, Husfrun,Korset), men ges ofta ut i en samlingsvolym nu för tiden. Det är ingen tunn samling kan man ju säga. För mig har det här varit en bok som jag har läst ur lite nu och då sedan tidigt i höstas.
I boken får läsaren följa Kristin Lavransdotter genom livet. Hon växer upp i ett välbärgat hem i 1300-talets Norge. Hennes föräldrar hittar henne en lämplig make, men hjärtat väljer en annan väg och till slut får hon sin Erlend, med vilken hon kommer att få en hel skara små söner. Åren går och Erlend hamnar i politiskt trubbel. Kärleken har sina toppar och dalar, sönerna växer upp och runt omkring sker också ett och annat som skakar om bygden.
Jag hade svårt att komma in i Kristin Lavransdotter. Det grep liksom inte riktigt tag, men när jag hade levt med berättelsen tillräckligt länge så var det någonting som lossnade och plötsligt blev jag helt fast. Det är verkligen en fantastiskt fin bok om moderskap och kärlek, och om livet på 1300-talet såklart. Jag har lärt mig massor om 1300-talets Norge. En del saker griper tag på ett alldeles särskilt sätt. Allting var ju så primitivt. När en av sönerna får problem med ögonen så finns det egentligen inte mycket annat att göra än att t.ex. be till Gud. Maktlösheten! Det är svårt att inte känna med Kristin Lavransdotter i hennes våndor över maken, med sitt sug efter makt, och över sönerna och hur det ska gå för dem i livet.
Jag är glad att jag tog mig igenom Kristin Lavransdotter. Det är en läsvärd klassiker och den är som sagt skriven av en nobelpristagare, som dessutom är kvinna. Sådana böcker växer inte på träd!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en nobelprisbelönad klassiker om liv och moderskap i 1300-talets Norge.
Betyg: 3+ fjordar av 5.
Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset
Om Sigrid Undset och Kristin Lavransdotter
Sigrid Undset (1882-1949) är en norsk författare som belönades med Nobelpriset i litteratur 1928. Hon är kanske mest känd för sina historiska romaner om Kristin Lavransdotter. Undset var en stor nazistmotståndare och levde därför i USA under Andra världskriget eftersom det då inte längre var säkert för henne att leva i Norge.
Originalets titel: Kristin Lavransdatter (Kransen, Husfrue, Korset) (norska).
Översättare: Teresia Eurén.
Utgivningsår: Brudkronan: 1920 (första norska utgåvan), 1921 (första svenska utgåvan, Norstedts); Husfrun: 1921 (första norska utgåvan), 1922 (första svenska utgåvan, Norstedts); Korset: 1922 (första norska utgåvan), 1922 (första svenska utgåvan, Norstedts); Den här samlingsvolymen: 2014 (Norstedts).
Innehåll: Brudkronan, Husfrun, Korset.
Antal sidor: ca 863.
ISBN: 978-91-1-305888-7.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
””Vid arvskiftet efter Ivar unge Gjesling på Sundbu, år 1306, tillföll hans jordagods Sil dottern Ragnfrid och hennes make, Lavrans Björgulfson. De hade dittills bott på hans gård Skog i Follo nära Oslo, men nu flyttade de till Jörundgård överst på Silsvallarna.”
Sigrid Undsets (1882-1949) far var arkeolog, vilket medförde att hon redan från unga år hade ett starkt intresse för medeltiden, något som skulle komma att prägla hennes författarskap. Undset fick nobelpriset 1928, mycket tack vare Kristin Lavransdotter.
Kristin Lavransdotter som består av de tre delarna Brudkronan (1920), Husfrun (1921) och Korset (1922) är en av världslitteraturens största kärleksromaner. Den kärlekshistoria som Kristin upplever tillsammans med sin Erlend Nikulausson i 1300-talets Norge är ingen romantisk världsfrånvänd kärlek utan en berättelse om den jordiska kärleken sådan den kan gestalta sig från den första skira förälskelsen till äktenskapets vardag med arbete och möda, nöd och lust, allt utspelat under en tid som i mycket liknar vår egen.”
Åh, vad jag önskar att jag hade älskat Den femte sanningen. Boken beskrivs som en ”feministisk bibel” och den är skriven av en nobelprisbelönad kvinna. Vad kan gå fel? Allt kan gå fel! Och det största felet ligger nog hos mig.
Jag har lyssnat på den här boken som ljudbok och jag kan ju börja med att säga att det är den i särklass längsta ljudbok som jag har lyssnat på: 32 h halvbra uppläsning. De första timmarna lyssnade jag på cirka 3 gånger för att jag inte hängde med och inte fattade någonting. Sedan gav jag upp och fortsatte att lyssna med en förhoppning om att det skulle ”lossna” så småningom. Vilket det inte gjorde! Ja, är man dum så är man. Jag har alltså lyssnat på mer än 32 h ljudbok utan att ta in speciellt mycket.
Vad handlar boken om då? Jadu. Den följer författaren Anna Wulf, som för dagbok över sitt liv i ett antal olika anteckningsböcker och som försöker att föra samman dem till en större helhet. Det kretsar kring jobb, relationer, älskare, barn, rasism, kommunism… Ja, det är lite spretigt! Men det svåraste är hur boken är uppbyggd. Det blir säkert mer logiskt för den som faktiskt har den fysiska boken framför sig, men jag har ju alltså lyssnat på ljudboken. Berättelsen rör sig mellan de olika anteckningsböckerna, som är uppdelade på olika teman, och däremellan är berättelsen ”Fria kvinnor” insprängd.
Det här blev alldeles för rörigt, långsamt och spretigt för mig. När jag beklagade mig på Twitter fick jag veta att 400 läsare i en bokklubb hade läst den och inte gillat den. Det kändes ju lite hemskt såklart.
Jag vet inte vad mer jag ska skriva om den här boken. Jag hade väldigt svårt för den och jag önskar så att det inte vore så.
I korthet
Rekommenderas för: Den som har tålamod att läsa en lång, lång ”feministisk bibel” skriven av en nobelpristagare.
Betyg: 1+ anteckningsböcker av 5.
Den femte sanningen av Doris Lessing
Om Doris Lessing och den femte sanningen
Doris Lessing (1919 – 2013) var en brittisk författare, född i Iran. Hon växte upp i Sydrhoresia (nuvarande Zimbabwe) och bodde i Afrika fram till 1949, när hon flyttade till London och gav ut sin första roman, Gräset sjunger. Lessing anses vara en av 1900-talets främsta författare och 2007 belönades hon med Nobelpriset i litteratur.
Originalets titel: The golden notebook (engelska).
Översättare: Mårten Edlund.
Uppläsare: Irene Lindh.
Utgivningsår: 1962 (första engelska utgåvan), 1964 (första svenska utgåvan, Forum), 2008 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 599 (ca 32 h lyssning).
ISBN: 9789179536992.
Andras röster: C.R.M. Nilsson, Feministbiblioteket, Sannas bokhylla.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Den femte sanningen handlar om en ung kvinna, författarinnan Anna Wulf, som efter ett kraschat äktenskap valt att leva ensam. Hon har skrivkramp och kan inte fullfölja sin roman som ska handla om fria kvinnor. I stället reflekterar hon över sitt eget liv i fyra olika anteckningsböcker – en gul, en röd, en svart och en blå. Böckerna tar i tur och ordning upp hennes yrkesliv, hennes politiska liv, hennes kärleksliv och hennes vardagsliv.
När Anna förälskar sig i en amerikansk författare på flykt från McCarthy-förföljelserna faller hennes värld i bitar. Samtidigt försöker hon i den femte, gyllene dagboken, föra samman tankarna från de fyra första minnesböckerna.
Den femte sanningen innebar Doris Lessings definitiva genombrott och är kanske den mest ambitiösa romanen. Ett mästerverk i sitt sätt att skildra vad det är att vara kvinna och porträttera vår tids livsfrågor.”
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
