Isprinsessan är det första jag läser av den omåttligt framgångsrika författaren Camilla Läckberg. När jag läser den undrar jag om grejen med boken är att den var nyskapande när den kom, för det känns verkligen inte som att boken har hållit över tid. Jag har åtminstone mycket svårt att förstå varför just det här är en debutbok som kommit att bana väg för en av Sveriges absolut största succéer.

Handlingen kretsar kring Erica, författare, som tillfälligtvis befinner sig i kustidyllen Fjällbacka när en barndomskamrat, som hon inte har haft kontakt med på ca 20 år, hittas död i något som inledningsvis ser ut som självmord, men som snart visar sig vara ett mord. När Erica, tätt inpå händelsen, går över till den avlidnes föräldrar för att beklaga får hon till uppgift att skriva en dödsruna och snart är hon i full gång med privatspaning. I den vevan träffar hon också Patrik, en polis på orten. En häftig förälskelse blossar upp och läsaren får följa hur Patrik och Erica, från sina olika håll, pusslar ihop en lösning på mordgåtan.

Det är spännande och underhållande, men boken lider i mitt tycke av att den inte är speciellt skickligt skriven. Dialoger känns som långa transportsträckor där Läckberg matar på med information hon vill ge läsaren. Inga karaktärer känns levande, utan känns bara som platta pappfigurer som är till för att mata på med ännu mer information. Det känns nästan som att läsa en synopsis till en TV-serie. Texten känns inte på något sätt genomarbetad, utan mer som en grov skiss över handlingen.

Jag tyckte faktiskt att den här deckaren var riktigt dålig. Ibland är det svårt att sätta fingret på vad det är, men i det här fallet skaver hela berättelsen på något sätt. Språkmässigt och berättartekniskt håller den en låg nivå och berättelsen saknar trovärdighet. Underhållande, ja, men långt från det bästa i genren.

Några andra som läst boken är Ett hem utan böcker, SvD och En boktoks tankar. Du kan köpa den hos t.ex. Adlibris eller Bokus.