I dagens nostalgitorsdag plockar jag upp ett kort meddelande om att filmatiseringen av min fantasyfavorit, Cirkeln, har skjutits upp. Inlägget är från 2012. Sedan dess har det hänt grejer! För den som eventuellt har missat så kom filmatiseringen igång senare, med ett nytt filmbolag i ryggen. Biopremiären är den 18:e februari. Längtar!
Nu är det klart vem som ska spela Ove i filmatiseringen av feel good-boken En man som heter Ove. Det är en superfin berättelse som både är rolig, varm och sorglig. Jag är ju inte ensam om att ha läst den, men för den som missat så kan jag verkligen rekommendera att läsa om surgubben Ove och hur han tinar upp.
Nu är det alltså på gång med en filmatisering. Jag hade en aning om att det kunde bli Robert Gustavsson som skulle få axla huvudrollen i filmen, men jag hade fel, för nu är det klart att det blir Rolf Lassgård. Det blir nog kanonbra! Premiären väntas bli på juldagen 2015.
För den som redan innan dess vill se Ove så går den som teater på på Rival. Där är det Johan Rheborg som gestaltar Ove.
Det finns böcker där man omedelbart tänker ”Det här var verkligen en fantastisk bok, den kommer jag att minnas länge!” och sedan gör man inte det… Omvänt finns det helt vanliga, mellanbra böcker som sedan finns i tankarna länge, länge efteråt. För mig är Gone girl ett exempel på en sådan bok. Det är en extremt knäpp deckare och just för att den är så otroligt knasig så visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka om den, men det har faktiskt blivit så att jag fortfarande tänker på den, såhär flera månader efteråt! Det är ju ett bra betyg på sitt sätt.
Nyligen såg jag filmatiseringen med Ben Affleck och Rosamund Pike i huvudrollerna. Den är lika knäpp och konstig som boken (med några över gränsen konstiga scener, som innefattar blodbad och att välja bort att duscha…), men liksom boken är läsvärd så tycker jag att filmen är sevärd. Den är välgjord och både spännande och, på sitt sätt, rolig.
Läs mer om vad jag tyckte om boken här.
Sent omsider har jag sett filmatiseringen av Jens Lapidus Snabba cash som kom 2010 (filmen alltså, boken kom ut 2006). Jag har läst de två första böckerna i Stockholm noir-trilogin (Snabba cash och Aldrig fucka upp), men filmerna har jag alltså missat fram till nu.
Jag kan förstå de som verkligen ogillar Lapidus’s trilogi, som är skriven med korta, lite styltiga meningar och mycket slang, men själv tycker jag att det är det som gör det. Utöver en framgångsrik författarkarriär är Lapidus även advokat och träffar alltså en hel del kriminella. Jag har hört att han i vissa fall har lånat uttryckssätt och meningar rakt av från sina klienter. Dialogerna i böckern känns faktiskt autentiska och det är den där trovärdigheten som i mitt tycke är den extra krydda som gör att Lapidus böcker höjer sig snäppet över det mesta som ges ut i deckargenren idag.
Filmen då? Jo, jag tyckte den var bra (i sin genre). Även här känns det faktiskt trovärdigt och äkta. Karaktärerna är inte bara kriminella idioter utan har också fler lager än så. Det gäller framför allt Mrado, som, utöver att vara grovt kriminell, också försöker att få vårdnaden över sin älskade lilla dotter, något som naturligtvis är hopplöst när man har en tillvaro där skjutningar och droger är lite av vardag.
Jag kände inte helt igen handlingen från boken, men det är väl så det allt som oftast är; för att få ihop en film måste man både ta bort och lägga till från bokens handling. En av de intressantaste karaktärerna i såväl filmen som boken är JW, en enkel Robertsforskille som pluggar på Handels, skaffar sig överklassiga vänner och börjar köra svarttaxi för att finansiera bratlivet. I boken byts svarttaxin snabbt ut mot kokainhandel, men i filmen har hela den grejen fallit bort och han dras istället in i maffian som någon slags ekonomisk rådgivare. Jag minns inte alls att det var så i boken? Sedan kände jag att boken är mycket bättre på att få fram hur personerna hänger ihop och vad som driver dem; hur de vill hämnas, hur de utnyttjar varandra…
Men som sagt, filmen är bra ändå! Får se om jag också ser de resterande filmerna i trilogin. Näst på tur är i sådant fall Snabba cash II. Titeln är märklig. Jag vet faktiskt inte hur den kopplar till Aldrig fucka upp, som ju den andra boken i trilogin heter. Kanske är Snabba cash II en fri fortsättning baserad på Snabba cash-boken? Upplys mig gärna! Den tredje boken och filmen är Livet deluxe. Den vill jag läsa (och kanske se), men jag har inte kommit till skott ännu…
Jag nämnde för ett tag sedan att jag inte gillar när böcker får framsidor med motiv från filmatiseringar. Det känns som ett tråkigt och billigt trick för att sälja något som borde kunna stå på egna ben och inte behöva draghjälp från en film. Nu såg jag också att Boktjuven har fått en ny framsida med filmatiseringsmotiv… Så tråkigt! Ja, jag tycker verkligen det! Särskilt eftersom filmen är ganska kass. Den är extremt sentimental och så springer alla skådespelare omkring och pratar engelska med tysk brytning(?!) av någon obegriplig anledning… Filmen gör inte alls boken rättvisa, tycker jag.
Och, som sagt, jag vet vilken framsida jag föredrar… 😉 Vilken tycker du är bäst?
Jag frågade och fick ett svar.. Nästa bok blir alltså Berättelsen om Pi!
Förresten. Visst kan det inte vara en slump att en bild, mycket snarlik framsidesbilden (det finns en bild i det här blogginlägget t.ex. ), flimrar förbi i en sekvens i filmatiseringen? Jag tänkte verkligen på det när jag såg filmen och jag gillar tanken på att ett bokomslag får färga av sig på filmatiseringen.
Motsatsen gäller också: jag tycker verkligen, verkligen inte om framsidor med motiv från filmatiseringar! Det är SÅ trist och känns som ett billigt knep för att försöka sälja något som tydligen inte är läsvärt i sig självt, utan behöver en film för att bli något… Urr.
I veckan har jag sett filmatiseringen av Hans Koppels bok Medicinen. Jag har faktiskt inte läst den, men boken handlar alltså om en medelålders kvinna som har svårt att få det att gå ihop med jobb och livet som ensamstående mamma. För att finansiera en utlandssemester anmäler hon sig som försöksperson till att testa ett nytt läkemedel, som ger oanade effekter. Jag tyckte filmen var förvånansvärt bra och rolig och det tyckte min kille med, trots att filmen är en rätt typisk tjejfilm (jag avskyr uttrycket ”tjejfilm”, men tyvärr riskerar allt som handlar om kvinnor och relationer att hamna i ett tjejfack, medan innehållslöst actiontrams marknadsförs stenhårt mot män, som ni säkert redan vet…).
Medicinen är en varm och rolig film och skådespelarprestationerna är riktigt bra. En stor del av filmen utspelar sig på en tidningsredaktion för ett livsstilsmagasin och man kan verkligen känna igen karaktärerna från sin egen omgivning: den osäkra vända-kappan-efter-vinden-personen, den som skojar på andras bekostnad, den självsäkra och dryga nykomlingen… Det är ju en komedi och rätt stereotypt, men skådespelarna fyller faktiskt karaktärerna med innehåll och gör det mycket bra. Skönt också med en film som med råge fixar Bechdeltestet (d.v.s. att det ska finnas minst två namngivna, kvinnliga rollfigurer som pratar med varandra om någonting annat än män). I Medicinen ges det gott om utrymme åt kvinnor, som dessutom är 40+ och roliga. Det är tyvärr ovanligt på film..! Det finns många roliga citat i filmen, för övrigt, och det tror jag är citat som är direkt hämtade ur boken. T.ex. de inledande meningarna, som sätter tonen:
”Det spelar ingen roll hur länge jag duschar, spegeln immar aldrig igen. Jag drar bort draperiet och möts av mig själv i helfigur. Komage, gäddhäng, taxöron – rena Kolmården. Med Munsår…”
Av Koppel har jag annars läst Vi i villa och jag hade ganska blandade åsikter om den. Såhär i backspegeln gillar jag den nog mer än vad jag faktiskt gjorde när den nyss var utläst.. 😉 Boken är i alla fall en skruvad historia om en man som har fastnat i Svenssonlivet och är otroligt less. Den är roligt och snärtigt skriven, men när jag läste den tyckte jag att berättelsen var lite för mycket… Lite för skruvad.
En tredje Koppel har jag oläst i bokhyllan. Kungens födelsedag heter den och handlar enligt baksidestexten om en kung som dagdrömmer om att göra skillnad. Framsidorna är extremt snygga! Det gäller alla tre. Jag har sett att det går att köpa alla tre som e-böcker till ett lågt paketpris, men då missar man faktiskt framsidorna.
Inspelningen av min fantasyfavorit, Cirkeln, är i full gång och nu har man dessutom släppt en första trailer! Jag hoppas att filmen blir bra.. Men viss risk finns ju alltid att filmer inte kan leva upp till böckernas nivå. Så är det ju ofta med bra böcker, inte minst fantasy, som ju också ställer en hel del krav på specialeffekter m.m. för att bli häftiga som film.
Jag har flera gånger varit på väg att läsa John Greens omåttligt populära ungdomsroman Förr eller senare exploderar jag, som handlar om två ungdomar som träffas i en stödgrupp för unga med cancer. De blir förälskade, men samtidigt som de bubblar av den första kärleken måste de också hantera smärta och ångest över den oundvikliga döden. Jag har varit på väg att läsa, som sagt, men jag har inte kommit till skott. Nu har jag i alla fall sett den bioaktuella filmatiseringen. I sällskap av två bokcirkelkamrater, faktiskt.
Jag tycker filmen var bra! Och då ska ni veta att romantiska filmer i allmänhet får det att krypa i hela kroppen på mig… Och ni ska också veta att klichéer och sökta scener känns ganska avskyvärt det med. Den här filmen är inte befriad från vare sig det ena eller det andra, men, jo, jag tyckte ändå att det funkade. Den lyfter från en dussinfilm om kärlek, tack vare att det finns en intressant vinkling när cancersjuka ungdomar är med i bilden. På något sätt är det också befriande att cancersjuka har huvudroller och inte är förpassade till biroller, som i så många andra filmer. Kanske var det därför jag fick tårar i ögonvrån några gånger. Det är ju något så outsägligt fruktansvärt med unga, livfulla personer som drabbas av allvarliga sjukdomar. Från ingenstans. Så orättvist! Och sjukt!
Filmen är inte det bästa jag sett och den hade gärna fått vara mindre tjatigt pratig och vara typ 30 min kortare, men ändå. Jag rekommenderar den! Vad min bokcirkelkompis Anna tyckte kan du läsa på hennes blogg.
Boken pallar jag nog inte läsa nu, tror jag. Nu vet jag ju hur den slutar.
