Förra helgen såg jag filmatiseringen av Andy Weirs SciFi-roman Ensam på Mars. The Martian är titeln på originalutgåvan och också titeln på filmen även i Sverige. Det har kommit en hel del bra rymdfilmer de senaste åren, t.ex. Gravity och Interstellar. Särskilt den sistnämnda kan jag verkligen rekommendera, för det är en helt otroligt fin film och den är både snyggt gjord och förvånansvärt övertygande med tanke på att SciFi lätt kan trassla in sig självt i omständliga och inte särskilt trovärdiga tekniska redogörelser. The Martian är dock en helt annan film än de två andra, lite mer seriösa och mörka filmerna, som jag räknade upp. I The Martian blir Mark Watney, spelad av Matt Damon, övergiven på Mars. Resten av besättningen som han är där med tror att han har dött när en storm drar förbi, men faktum är att han har överlevt och efter ett tag upptäcker också NASA att deras medarbetare är vid liv. Det är en spännande film om hur Watney försöker överleva på Mars och hur NASA försöker få hem honom igen. På många sätt känns det som en typisk rymdfilm, men jag tycker att The Martian sticker ut genom att vara mycket mer lättsam och rolig än det mesta andra i genren. Jag tyckte att filmen var riktigt bra, faktiskt!
SciFi är en av de genres som jag kanske har utforskat minst. Jag har någon slags tanke om att den typen av berättelser lätt blir ganska nedtyngda av tekniska redogörelser och förklaringar. Nu måste jag ändå säga att jag är riktigt peppad på att läsa Ensam på Mars. Jag har faktiskt hört från kollegor att boken är riktigt bra.
Som en del av er vet så är jag väldigt förtjust i Martina Haags böcker. Hon har skrivit några feel good-böcker och krönikesamlingar där hon bjuder generöst på sig själv. Haags böcker är ofta lite dråpliga och skruvade och de kanske inte kvalar in bland de djupaste böckerna, men ganska ofta är det precis de där lättillgängliga underhållningsböckerna jag vill åt och då är Haag ett av mina toppval. Jag tycker att det mesta inom feel good-genren brukar balansera på gränsen till det löjliga och tjatiga, men på något sätt så håller sig Haag på rätt sida. Kanske är det för att hon har sådan värme när hon skriver om sina huvudpersoner.
En av de senaste Haag-böckerna som jag har läst är Glada hälsningar från Missångerträsk, som nu är bioaktuell med Martina Haag själv i huvudrollen. Boken/filmen kretsar kring Nadja, som längtar efter att få adoptera ett barn. När det införs nya regler, som omöjliggör för ensamstående att adoptera, så blir det panik. Nadja måste hitta någon att gifta sig med, annars förlorar hon sitt efterlängtade barn. En resa till Missångerträsk är tänkt att lösa problemet, för där finns en man som Nadjas syster påstår är en riktig ”Nadja-kille”. Det blir såklart inte som det är tänkt, men det blir såklart bra ändå.
Jag har faktiskt sett fram emot den här filmen. Jag älskar film och ser mer än gärna film på bio. Även om jag brukar föredra lite mer allvarliga drama, fina indiefilmer eller uppiggande, animerade filmer, så brukar jag inte tacka nej till komedier. Till skillnad från många andra så är jag dessutom förtjust i svensk film och tycker ärligt talat att det är lite tröttsamt med allt tjat om att svensk film alltid är så lågbudget och kass och bla, bla.
Men ja… Jag har sett att Glada hälsningar från Missångerträsk har blivit ordentligt sågad mest överallt och beskrivs som en fruktansvärd orgie i stereotyper och tröttsamma klichéer. Så tyvärr är jag ganska opeppad nu. Har du sett filmen?
Jag hörde i förra söndagens Godmorgon världen att Orhan Pamuk är aktuell med en dokumentärfilm om Oskuldens museum och det riktiga museum som författaren faktiskt har öppnat i Istanbul. Kritiken i inslaget var inte översvallande. Reportern säger något i stil med att hon av artighet påstår inför Pamuk att hon gillade filmen, men egentligen var hon nära att somna. Jag gissar för övrigt att en sådan här smal dokumentär aldrig når Sverige, åtminstone inte Umeå (där jag bor, alltså). Det kanske är lika bra, så att jag får ha min läsupplevelse i fred. 😉
För alltså: Oskuldens museum är bland det bästa jag läst! Det är en bok med många bottnar, men det jag främst tog med mig och det som berörde mig starkast var det lager som handlar om att var och en har rätt att vara den den är och att var och en har rätt att vara lycklig, oavsett hur andra betraktar en. Bokens huvudperson är en man som ärligt talat inte är riktigt riktig i huvudet. Framför allt stalkar han en avlägsen släkting, som han är förälskad i. Hans besatthet är så stark att han förlorar allt möjligt runt omkring honom: fästmö, vänner… Allt smulas liksom sönder. Och ändå är han glad..?
Det är en väldigt läsvärd bok. Av många anledningar. I dessa tider är den såklart också ett intressant porträtt av Turkiet, detta land som står med ett ben i väst och ett i öst: ett land som både vill vara modernt och fräscht, men som ändå lyckas snubbla på mållinjen när det gäller det mesta. Eller snubbla och snubbla. Turkiet är vad jag vet det land som har flest fängslade journalister, så när det gäller demokrati och öppenhet är landet helt klart en skamfläck.
Som så ofta (?) i Pamuks böcker är det rätt meta. Pamuk är liksom själv med i berättelsen och mot slutet delas det ut en biljett till Oskuldens museum, det museum som alltså öppnade i Istanbul några år senare.
Den helt nya dokumentärfilmen handlar alltså om detta museum och vad det vill skildra.
”Orhan Pamuk – Turkey’s Nobel laureate for Literature – opens a museum in Istanbul. A museum that’s a fiction: its objects trace a tale of doomed love in 1970’s Istanbul. The film takes a tour of the objects as the starting point for a trip through love stories, landscapes and the chemistry of the city.”
Kommer filmen till Sverige så är det en stor chans att jag ser den. Jag älskar boken alldeles för mycket för att låta bli, även om filmen är ett sömnpiller.
En av förra årets bästa deckare är i mitt tycke Mörka platser av Gillian Flynn (och med förra årets bästa deckare menar jag den bästa deckaren jag läste förra året, inte den bästa deckaren som kom ut förra året). Det är en riktigt mörk berättelse om en tjej, Libby Day, som förlorat nästan hela sin familj, vilka föll offer för en seriemördare när Libby var liten. Brodern blev dömd för brottet, men nu, 25 år senare, väcks tvivlen. När jag såg att boken var på väg att filmatiseras blev jag såklart entusiastisk, men intresset svalnade tyvärr när jag såg vilken ljummen kritik filmatiseringen av Mörka platser, Dark places som den heter i filmversionen, fått.
En annan, väldigt lyckad, filmatisering av en Flynn-deckare är annars filmatiseringen av hennes kanske mesta bestseller, Gone girl. Det är verkligen en förbluffande och intressant deckare – en av mina favoriter i genren! Här kan du läsa mer om vad jag bloggade om den förra året. Filmen Gone girl gjorde boken rättvisa tycker jag, något som tyvärr inte verkar gälla för Dark places/Mörka platser, om man ska tro tidningarna, som har gett den cirka 2 av 5 i betyg, genomgående.
Har du sett den? Vad tyckte du? Jag tror att filmen har slutat gå på bio i min stad för länge sedan, men den kommer säkert på DVD ganska snart. Får se om jag tittar…
I dagens Nostalgitorsdag plockar jag upp ett inlägg från 2013, där jag peppar för att bestsellern Boktjuven ska bli film. Då trodde jag att det skulle bli hur bra som helst. Jag kan dock säga att det är en av de kassare filmatiseringar jag har sett. Det är ett närmast outhärdlig sentimentalt spektakel där alla talar engelska med ”tysk” brytning…
Har ni läst Lisa Genovas roman Fortfarande Alice? Det har inte jag, faktiskt, men jag har nyligen sett filmatiseringen, med titeln Still Alice. Och vilken bra film! Filmen handlar om Alice, en framgångsrik forskare, som plötsligt börjar tappa orden. Hon tror att hon har drabbats av en hjärntumör, men det visar sig att det hon drabbats av är Alzheimers sjukdom. Hon är bara i 50 års-åldern och nu förändras livet radikalt. Stegvis får man följa hur hon allt mer bryts ner av sjukdomen. Skådespeleriet är otroligt bra! Julianne Moore, som belönades med en Oscar för prestationen, gör en väldigt trovärdig och gripande tolkning. En mycket bra film, tycker jag!
Jag läste i DN att det troligen inte blir någon fortsatt filmatisering av Engelsforstrilogin. Den första delen, Cirkeln, hade ju premiär för några veckor sedan och jag såg den under premiärhelgen och tyckte den var riktigt bra: kanske inte det bästa jag sett (och då ska ni vet att jag ser betydligt fler filmer än jag läser böcker… 😉 ), men absolut en kvalitativ film och en film som verkligen gör boken rättvisa!
Man hade hoppats på omkring 400 000 sålda biljetter, men hittills har det bara gått runt 80 000 och då går det liksom inte att fortsätta…
Tråkigt tycker jag! Jag hade gärna sett en fortsättning. Böckerna är ju underbara skildringar av tonårslivet och också väldigt bra fantasyböcker. Jag älskar greppet att förlägga handlingen till en bruksort. Den typen av miljöer och den vinkeln finns inte någon annanstans, vad jag vet. Annars är ju bioduken full av dyrbara filmsatsningar med en massa specialeffekter och ointressanta dussinstorys. Det är trist att något som är lite nytt har så svårt att nå ut och det är djupt tragiskt att svenska filmer har så dålig status. För jo, jag tror faktiskt att faktumet att boken och filmen är svensk gör att många väljer bort den direkt.
Andra filmatiseringar går desto bättre. Jag ryser lite av tanken på att folk vallfärdar för att se Femtio nyanser, som ju också går på bio just nu…
Igår såg jag filmatiseringen av Cirkeln. Som många av er vet så är jag oerhört förtjust i Engelsforstrilogin. Jag ansträngde mig verkligen för att hålla nere förväntningarna, så att jag inte skulle bli besviken… Blev jag besviken? Nej, det är en bra, svensk film! Det är inte storslagna specialeffekter och sådant, däremot har filmen till stor del fångat det i mitt tycke bästa i böckerna: skildringen av att vara 16 år, denna speciella tid, då livet och förutsättningarna verkligen kan se helt olika ut för eleverna i en vanlig klass. Plus att böckerna och filmen alltså utspelar sig på en mindre ort, med allt vad det kan innebära.
När jag läste böckerna blev jag verkligen förtjust i karaktärerna. De är så på pricken lik människor man själv har träffat under sin gymnasietid. De är så… verkliga. Nära. Det var jättekul att se dem på vita duken. Till stor del såg de på något märkligt sätt ut precis som jag hade tänkt mig. I den mån jag hade tänkt något. Det kändes som helt rätt personer i rollerna i alla fall. Förutom att jag verkligen hade tänkt mig att Minoo skulle ha mer drag från sitt iranska (?) påbrå..? Ja, jag vet inte.
Jag reagerade på att hela karaktärer och grejer är borta i filmen, men jag tycker samtidigt att det är helt i sin ordning. Det kulle inte gå att få med allt… Inte om man vill få ihop en bra film! Jag tycker man har lyckats bra med avvägningen vad som ska tas med. Det kan sannerligen inte vara en lätt bok att omarbeta till film, med tanke på hur många huvudpersoner den har.
Sedan måste jag säga att filmen var oväntat läskig. Observera att jag på ett närmast sjukligt sätt är lättskrämd och aldrig, aldrig, aldrig skulle komma på tanken att se en skräckfilm. Men med de förutsättningarna kan jag säga att filmen faktiskt var förvånansvärt skrämmande. Hehe.
Bra film! Ser fram emot fortsättningen (för visst kommer det en fortsättning?!).
I dagens nostalgitorsdag plockar jag fram Gentlemen från arkivet. Boken är lite av en modern klassiker, skriven av akademiledamoten Klas Östergren. I den får läsaren följa en fiktiv Klas Östergren när han flyttar in i de märkliga bröderna Morgans lägenhet. Det är penningbekymmer och sprit, om vartannat. När jag läste den här boken för typ åtta år sedan så tyckte jag att den var för tjock och att någonting saknades… Kanske skulle jag uppskatta den mer idag och läsa den på ett annat sätt nu när jag är äldre…
Boken har nyligen filmatiserats och filmen går nog fortfarande på bio på sina håll. Jag har tyvärr missat den, men kommer garanterat att se den så småningom. Får kanske ta och hyra den någon dag! Har du sett filmen?
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
