Jag läser inte bara böcker på fritiden; jag ser också skapligt mycket film. Jag tycker att det är lite slående hur många filmer som bygger på böcker och idag hade jag tänkt blogga om några filmatiseringar som jag gillar.
Det första man kan fråga sig är vad som är en bra filmatisering. Det viktigaste tycker jag egentligen är faktumet att det är två helt olika medier. Jag tänkte lite extra på det när En man som heter Ove började gå på bio och det fanns intervjuer med filmmakarna och skådespelarna i var och varannan tidning. Någonstans läste jag att en del hade blivit förvånade över hur mörk och sorglig filmen är, för de hade främst läst boken som en feel good och inte tänkt så mycket på att den innehåller en del riktigt tunga självmordsförsöksscener. I en bok kan man snabbt läsa sådana avsnitt och ta sig vidare i berättelsen, men när man ser filmatiseringen så går det inte att värja sig på samma sätt. När filmens Ove lägger en snara om sin hals så blir biopubliken knappast oberörd eller ser det som en komedi. Det är som att scener, generellt sett, blir förstärkta på film. Det gör också att det defintivt inte går att plocka alla scener och dialoger direkt från böcker och plocka in dem i filmatiseringen. Det blir så lätt överspeleri och löjligt. I en film måste filmmakare hitta rätt ton, som inte är en direktöversättning av bokens exakta scener, men som ändå såklart är bokens känsla trogen.
En annan viktig grej när det gäller filmatiseringar är såklart också berättelsen som sådan. Att det är så populärt att filmatisera böcker handlar såklart om att det ofta är riktigt bra berättelser. Och är berättelsen tillräckligt bra och gripande så blir det ofta en riktigt bra film och då behöver jag som tittare heller inte fundera så mycket på hur boken är eller om filmen är boken trogen. En del berättelser står på egna ben på något sätt.
Nu till mina filmtips:
Och varför inte börja med En man som heter Ove, som jag redan har nämnt? Det är så många som har läst den här boken och/eller sett filmen, så den behöver knappast någon mer introduktion än så. Men jag kan bara konstatera att man har träffat helt rätt med tonen och att skådespelarnas tolkning känns klockren. Jag hade inte gjort mig en bild av Ove innan jag såg filmatiseringen, men nu ser jag Lassgård framför mig.
Några exempel på bra historier snarare än perfekta filmer är filmatiseringarna av Astrid Lindgrens verk. Jag tar dem i klump nu, vilket kanske är lite konstigt, men det jag vill säga är att trots att skådespelare är dubbade, att en del specialeffekter är riktigt kassa (med dagens mått mätt) och att filmerna har förhållandevis många år på nacken så är de verkligen bra. Och det är ju såklart för att berättelserna är så bra! Jag är svårt förtjust i både långfilmerna och produktionerna för TV; kan inte komma på en enda som är dålig.
En bok som jag tycker är helt krossande bra är Richard YatesRevolutionary road om April och Franks längtan bort, långt från deras medelklassiga bostadsområde och all förutsägbarhet. Boken är ett lite mästerverk. Att jag inte blev besviken över filmatiseringen måste innebära att filmen är oerhört lyckad, men så har den också Leonardo DiCaprio och Kate Winslet i huvudrollerna – två av mina favoritskådespelare.
En bok som jag gillade, men som jag såhär några år senare kan konstatera att den inte lever kvar så mycket i minnet, tyvärr, är Berättelsen om Pi av Yann Martel. Den här berättelsen är ett exempel på en berättelse som jag först tog del av som film. Och filmen… Det här är alltså historien om en pojke som driver omkring i en båt på havet med en tiger som enda sällskap. Kan man göra en film av en berättelse som utspelar sig i en sådan begränsad miljö, eller vad man ska säga? Ja! Och filmen är riktigt bra och fångar verkligen boken. Man har till och med direkt plockat in bokens framsida (så som den ser ut i den svenska utgåvan, och jag gissar i originalutgåvan också) i en scen i boken. Det är en visuellt mycket vacker film.
Som sista bok och film så tar jag faktiskt ytterligare en bok som jag inte riktigt fastnade för till 100, men där filmen verkligen lyckades plocka upp berättelsen och fånga den på ett fint sätt. Jag tror att jag gillar filmen bättre än boken faktiskt. Jag pratar om Timmarna/The hours av Michael Cunningham, som väver ihop tre kvinnors livsöden. Det är kvinnor med helt olika liv och från helt olika tider, men lite löst hänger deras liv ändå ihop genom boken Mrs Dalloway av Virigina Woolf. Woolf är själv en av karaktärerna i boken/filmen. Skådespeleriet är fantastiskt och berättelsen fängslande. Jag vet inte varför jag blev så mycket mer förtjust i filmen. Kanske blev karaktärerna mer levande (skådespeleriet är fantastiskt) och kopplingarna tydligare. Jag vet inte. Men bra är den!
Det räckte tydligen inte med en bästsäljande feelgoodroman och en publiksuccé på biograferna. Lite mer pengar vill man tydligen mjölka ur Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, för nu filar Måns och Felix Herngren på en uppföljare med arbetsnamnet ”Hundraettåringen”. Den här nyheten släpptes tydligen redan förra året, men det gick mig förbi. Nu såg jag att Aftonbladet har skrivit några rader om handlingen:
”Den hundra år gamla huvudkaraktären Allan Karlsson befinner sig på Bali men ger sig ut på en ny resa runt världen och tillbaka till Sverige.
I filmen flyr Allan från skulder och jagas av CIA samt en chef från ett läskföretag.”
Låter som en typisk pajig familjefilm. Men vad vet jag…
Usch vad jag är negativ. Men kan inte bra berättelser bara få vara bra berättelser? Kan inte författare och filmmakare inte bara våga lämna succéer bakom sig och göra något nytt? Något som känns lite mindre krystat och lite mer äkta och genuint?
Nåja. Jag hoppas såklart att filmen går bra. Jag är knappast filmens målgrupp, men det finns säkert många familjer som kommer att gå och se den här rullen och uppskatta den. Och både författarna och filmmakarna kan väl skratta sig hela vägen till banken medan jag sitter och surt tittar på smala dramafilmer. Hehe.
När jag ändå pratar om filmatiseringar… Visst vet ni att den omåttligt populära romanceromanen Livet efter dig snart blir film? Den verkar ha premiär den 10:e juni i Sverige.
Trots att det nu har gått cirka 5 månader sedan de nya sedlarna togs i bruk så har det dröjt till här om veckan innan jag fick någon av dem i min hand. Oftare än så handlar jag inte med kontanter… Men nu har jag alltså en Astrid Lindgren i min ägo. Jag är fortfarande lite sur över att samtliga vetenskapsmän har petats från våra sedlar, men ändå. 😉 Det är såklart roligt att Lindgren har fått en plats, i alla fall! Jag tycker att sedeln är jättefin. På baksidan finns dessutom blomman som jag delar namn med: linnean. 🙂
Sedel med Astrid Lindgren
Nog om sedlarna. Idag tänkte jag blogga om 5 böcker av Astrid Lindgren. Det är svårt att välja favoriter när det finns så många… Men ändå!
1. Först och främst måste jag nämna Krigsdagböcker, för att jag har den så färskt i minnet (jag läste den förra året). Det är alltså Astrid Lindgrens dagböcker från krigsåren. Det är fantastiskt att få ta del av en stockholmares vittnesskildring, skriven medan kriget faktiskt pågick. Vid den här tiden hade Lindgren inte slagit igenom som författare ännu, men medan hon skrev de sista dagböckerna så debuterade hon med sin debutroman: Britt-Mari lättar sitt hjärta och så skrev hon på Pippi. Det är otroligt kul att få en liten inblick i hur Astrid Lindgrens liv såg ut, även om kriget naturligtvis står i fokus.
2. Som andra ”bok” måste jag faktiskt säga en bok som jag inte ens har läst, men ärligt talat så är min Astrid Lindgren-favorit Vi på Saltkråkan, d.v.s. tv-serien, och så småningom långfilmen, som Astrid Lindgren skrev manus till. Jag tror att det kan spela in att miljöerna på Saltkråkan liknar de jag själv växte upp i, för det är verkligen Saltkråkan som är den Astrid Lindgren-berättelse som jag känner mest för. Jag älskar karaktärerna (allihop) och tycker att det är sjukt mysigt med skärgårdsmiljöerna. Det är en rolig och härlig liten berättelse om familjen Melkersson, som hyr en stuga (ett ruckel) på ön Saltkråkan och får lära känna Tjorven, som bor där med sin familj. Jag tycker verkligen om många av filmatiseringarna av Astrid Lindgrens böcker och det är ofta genom TV:m som jag först har kommit i kontakt med Astrid Lindgrens värld. Alla vi barn i Bullerbyn är en annan favorit, men den har jag alltså inte heller läst, utan bara sett.
3. En av de favoriter som jag faktiskt har läst 😉 är annars Mio, min Mio. Det är en både sorglig, spännande och fin berättelse om en modig pojke som strider mot det onda – långt från den bänk i Tegnérlunden där han sitter ensam för att fly undan sina föräldrar som bara tycker att han är ett besvär.
4. Mod är också ett tema i den finfina Bröderna Lejonhjärta, där en pojke faktiskt riskerar sitt eget liv för att försöka rädda sin lillebror. När även lillebrodern dör möts de igen – i Nangijala. Det finns kanske delar av den här berättelsen som är lite tveksamma (framför allt slutet), men jag tycker hemskt mycket om den ändå.
5. Ronja rövardotter är en annan favorit. Det saknas inte coola tjejer i Astrid Lindgrens berättelser. Ronja är en av dem. Ronja röverdotter är lite av en Romeo & Julia-saga, där Ronja och hennes kompis Birk är i huvudrollerna. Deras familjer är ovänner, men Ronja & Birk har bestämt sig för att hålla ihop som bror och syster.
Det kanske är fler än jag som har passat på att se Carol på bio nu efter jul. Filmen är en filmatisering av Patricia Highsmiths roman Price of salt. Den kretsar kring Carol, som är mitt uppe i en skilsmässa. Hon är nämligen gay och nu har hon och hennes man bestämt sig för att gå skilda vägar. Hennes (ex)make är dock fortfarande förälskad och vill ha henne kvar. När Carol inleder en romans med ett ungt butiksbiträde så blir han rasande. Han hämnas genom att meddela via Carols advokat att hon inte längre får ha vårdnaden om deras dotter. Det är 50-tal och homosexualitet räknas vid den här tiden som en sinnessjukdom och som ett oerhört syndigt beteende. Carol räknas inte längre som en god mor som kan ta hand om sin egen dotter. Carol blir förkrossad och ger sig iväg på en roadtrip med sin nyfunna älskarinna. Båda offrar mycket för sin (ut)flykt och för varandra. Det är en helt otrolig film om priset för att få vara den man är. Skådespeleriet är fantastiskt. Såväl Cate Blanchett (Carol) som Rooney Mara (hennes älskarinna) har goda chanser på en varsin Oscar. I alla fall enligt min bedömning. 🙂
Patricia Highsmith är kanske mest känd för sina böcker om psykopaten Mr Ripley (En man med många talanger, En man utan samvete, En man med onda avsikter), men hon skrev faktiskt ganska många romaner under sin karriär. Priset på salt är hennes andra bok och den sägs vara baserad på händelser som en av hennes vänner råkade ut för. För sin tid måste den ha varit väldigt uppseendeväckande. I en tid då homosexualitet upplevdes som avvikande måste det ha varit en stor grej att faktiskt skriva en roman om ett lesbiskt par. Boken kom ut första gången 1952. Nu tyckte visst Modernista att det var dags för en nyutgåva på svenska – och det kan de ju ha rätt i! Titeln är Carol, och inte Priset på salt, som man kanske hade kunnat tro, men de har struntat i den dumma trenden att göra framsidor med motiv från filmatiseringen. Framsidan är istället såhär snygg:
Som så många andra i min generation så förknippar jag Astrid Lindgrens berättelser väldigt mycket med filmatiseringarna. Det var sällan böckerna som var min första ingång till Astrid Lindgrens värld, även om jag förr eller senare har läst det mesta också. Och trots att en del specialeffekter kanske är lite väl B idag och trots att det nu för tiden kan kännas jättemärkligt med dubbade skådespelare i en del filmatiseringar, så är såklart de ursprungliga filmatiseringarna ”de rätta” filmatiseringarna för mig.
Med det sagt så tycker jag såklart att det är härligt att nya generationer får ta del av Astrid Lindgrens berättelser i filmatiserad form och att de då får ta del av lite nyare, och på sätt och vis fräschare(?), produktioner. När jag hörde att Ronja Rövardotter precis har blivit anime så blev jag mycket nyfiken och glad faktiskt! Jag har förmodligen aldrig kollat på anime (märkligt? men sant!). Men om det är någon anime jag känner till sedan tidigare så är det faktiskt Spirited away och Min granne Totoro. Det är precis samma studio som har tagit sig an Lindgrens berättelse om Ronja. Tydligen gick animeversionen i Japan redan 2014, men med start 30:e januari går den att se i Sverige på Barnkanalen.
Jag är inte helt hundra på att det här är rätt trailer (min japanska är inte så bra ;)), men jag är ganska säker på att den nya versionen av Ronja ser ut lite såhär:
I söndags bokcirklade vi Den dag jag blir fri: en bok om Katarina Taikon. Jag tyckte att det var en bra biografi. Framför allt tyckte jag att det var intressant att få läsa mer om romer och deras situation. De andra i bokcirkeln hade väl lite blandade åsikter, men överlag var väl inte folk jättepositiva. Några av oss hade passat på att se dokumentären Taikon, som bygger på biografin, efter vad jag kan förstå. När de berättade om filmen så kändes det som att förvånansvärt mycket saknas i boken. Då sjönk den lite i mina ögon, faktiskt. Det var ändå en väldigt bra bokcirkelbok, tycker jag. Det finns mycket att diskutera och debattera, oavsett om man har läst Taikon förut.
Till nästa gång ska vi läsa en annan dokumentär som jag tror har många öppningar till intressanta disussioner: De förklädda flickorna i Kabul. Boken handlar om ”bacha posh” – flickor som kläs ut till pojkar av föräldrar som har ett desperat behov av söner. Jag tror att jag har ett stycke riktigt bra läsning framför mig.
Om jag bara fick in den i min läsplatta… Varje gång jag försöker att öppna den startar min läsplatta om… Suck. Jag är ett stort fan av läsplattor, men när de strular på ett oförklarligt sätt så längtar man efter pappersböcker alltså!
Det kommer hela tiden nya filmatiseringar av böcker. Filmatiserade böcker och så kallade biopics (biografiska filmer) verkar vara det som filmbolagen satsar stort på. Kanske är det relativt lätt att sälja in en film om publiken redan är bekant med storyn och/eller huvudpersonerna… Nåväl. Nu i år kan vi se fram emot flera spännande filmatiseringar. Här är de 7 filmatiseringar som jag ser fram emot mest 2016:
Den 15:e april har Djungelboken premiär. Det är alltså en ny spelfilm med t.ex. min favorit Scarlett Johansson bland rösterna (hon gör rösten åt Kaa). John Favreau, känd för Iron man-filmerna, är regissör.
I maj kommer Alice i spegellandet med i princip samma skådespelade som i Alice i underlandet från 2010. Dags att återse Mia Wasikowska (Alice), Johnny Depp (Mad Hatter) och de andra!
I september kommer Pernilla Augusts filmatisering av Den allvarsamma leken. Den här klassikern av Hjalmar Söderberg är ju en av mina favoritböcker, så det ska såklart bli spännande att se berättelsen på bioduken. Hoppas att den lever upp till förväntningarna!
I november kommer vad som kan förväntas bli årets ”julfilm”: Fantastiska vidunder och var man hittar dem. Det är alltså en filmatisering av J.K. Rowlings bok, med samma namn, som utspelar sig i Harry Potters värld 70, år före Harry Potter. Det var en lågoddsare att den här boken skulle komma som film. Det enda som förvånar mig är att man inte har gjort 3 filmer av den. 😉
Till jul kommer också filmatiseringen av Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Jag gillade den här fantasyromanen, även om den inte tog mig med storm på samma sätt som t.ex. Harry Potter. Filmen har jag dock superhöga förväntningar på, trots allt. Min favorit Tim Burton är regissör!
I slutet av året, eller i början av 2017, kommer nästa Tintin-film. Tintins äventyr: Solens tempel, är titeln. Jag blev helt förtrollad av animeringen i Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet från 2011, så jag har höga förväntningar på den här! 🙂
Någon gång under året kommer också filmatiseringen av Fyren mellan haven att ha premiär. Jag vet dock inte om den kommer till Sverige? Men man kan ju hoppas! Sveriges kanske skickligaste skådespelare, Alicia Vikander, spelar en av huvudrollerna. Bara en sådan sak!
Som så många andra har jag sett filmatiseringen av Fredrik Backmans bestseller En man som heter Ove nu i jul. Jag har förstått att filmen har gjort succé. I min hemkommun blev det kaos på biografen eftersom de inte har något system för att förboka biljetter och det sedan kom så mycket folk att de inte ens tog sig in. Hehe.
Jag gillade boken, som handlar om 59-årige Ove, som har utsett sig själv till kvarterets egna ordningspolis. Han retar gallfeber på en och annan i sin iver att hålla området fritt från bilar, felparkerade cyklar och så vidare, men när kvarterets invånare väl lär känna honom så hittar de en sant godhjärtad man. När boken tar sin början har Ove nyligt blivit änkling och har bestämt sig för att avsluta sitt liv. När den bullrige Parvaneh flyttar in i grannhuset så blir han förhindrad att göra verklighet av sina fruktansvärda planer. Det är en superfin bok, på många sätt. Genom berättelsens gång tinar Ove verkligen upp och en massa intressanta karaktärer korsar hans väg på olika sätt. Dock måste jag säga att läsupplevelsen har växt med tiden och att jag faktiskt inte tyckte att boken var sådär superfantastisk när den precis var utläst. Visst gillade jag boken, men jag tyckte också att mycket i den kändes lite sökt och klyschigt. Boken är fylld med en sympatisk bredd av människor, både vad gäller etniskt ursprung, sexuell läggning, ålder och så vidare. Och ja, det är ju bra, tycker jag. Men ibland kändes det faktiskt lite tillkämpat på något sätt.
Men efter att ha hört allas lovord och höra såväl vänner som kollegor, släktingar, bokcirkelkamrater och folk som man inte ens trodde läste böcker, hylla den här boken, ja, då smälter ju även jag. Det är uppenbart att det här är en bok som har berört och roat ovanligt många läsare.
Det glädjer mig något oerhört att Rolf Lassgård har gjort en fin tolkning av Ove. Filmen är boken trogen, även om mycket såklart har klippts bort, och det är helt klart en lyckad filmatisering. En riktigt bra och värmande film!
Idag tänkte jag blogga om några (hyfsat) aktuella seriealbum och humorböcker som jag gärna skulle bläddra i.
Först ut är bokversionen av Boktitelpoesi, som jag hoppas att ni följer på Instagram(!?). Jag tycker i alla fall att det är en briljant idé att skapa poesi av bokryggar. Med tre bokryggar bildar de klockren poesi. Kul och snyggt!
En bok jag har sett lite bilder ur och inte kan sluta skratta åt är Robocoprah Winfrey. Och ja, den innehåller helknasiga fotomontage med kändisporträtt. En del av dem säljs också som posters. Min favorit är Gorbatjorven…
Någon som är aktuell med ett nytt seriealbum är Sara Granér! Jag tycker att hon ofta är lite över gränsen… Men ändå. Jag älskar titeln: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera. Klockren! Man kan tänka sig att den handlar om ”arbetslinjen”, men den handlar om makt. Den är säkert både kul och tankeväckande.
Slutligen kan jag tipsa om att något så klassiskt som Tintin har kommit i nyutgåva. Den här gången är det inte Tintin i Kongo, som kan ses som rasistisk propaganda (…), som har getts ut på nytt. Däremot kommer klassiker som t.ex. Faraos cigarrer ut i nyöversättning av Tintinkännaren Björn Wahlberg. Jag ser för övrigt fram emot Tintinfilmen Solens tempel som kommer på bio nästa år. Jag förväntar mig lika bra animation som i Tintins äventyr: Enhöringens hemlighet, där man med så kallad motion capture-teknik har fått till underbar och verklighetstrogen animation.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
