Här om veckan ville jag och min sambo gå på bio och se Solsidan, men det var tydligen ganska många som hade lust att se samma film, så det fanns inga biljetter kvar. Jag har en förkärlek för smalare dramafilmer och har i perioder gått på en hel del matinéer som har visat just den typen av filmer. Någon gång har vi endast vara ett par tre personer i hela salongen. En gång var jag själv. Av den anledningen har jag inte riktigt förstått att man ibland måste förboka sina biobiljetter… 😉
Men! Vi gick alltså och såg Mordet på Orientexpressen istället. Det är också den enda bok jag har läst av Agatha Christie, så det var ju lite kul att få se den här klassiska deckaren på vita duken också. Det var några år sedan jag läste boken och jag hade faktiskt glömt precis allting, så det var fortfarande en pusslig och spännande berättelse. För den som varken har läst eller sett den här berättelsen så går den alltså ut på att detektiven Hercule Poirot reser med Orientexpressen och plötsligt blir satt att utreda ett mord som skett på tåget. Mördaren finns någonstans bland passagerarna, men det är ett minst sagt klurigt fall eftersom alla har alibin och eftersom spåren leder till alla och ingen…
Det blir ofrivilligt komiskt när Poirot kan se precis alla samband och dra de mest fantastiska slutsatser utifrån små detaljer, men det är ju sådan Christie har skrivit karaktären, så jag tycker ändå att de har lyckats skildra Poirot på film och gjort något kul av hans fåfänga. Så länge man är med på hur karaktären är och vad det här är för typ av berättelse så tycker jag att filmen är klart sevärd. Inte minst så är den otroligt snyggt filmad och man har fått till riktigt drömmiga miljöer med den 30-talslyx man kan föreställa sig på den legendariska Orientexpressen. I diverse större eller mindre roller finns förresten stjärnor som Judi Dench, Penélope Cruz och Johnny Depp. Kul!
I början av året hade jag en idé om att skriva ett blogginlägg om kommande filmatiseringar. Jag älskar nämligen film och tycker det är riktigt roligt att se bra böcker tolkade på vita duken. Som någon kanske minns hade jag dock svårt att hitta filmer med biopremiär i år. Jag hittade nämligen inte så väldigt många fler än filmatiseringarna av Stephen KingsDet och Det mörka tornet, som redan har haft premiär båda två, och Jo Nesbøs The Snowman (filmatisering av deckaren Snömannen), som kommer nu i oktober. Det är tre böcker som jag inte ens har läst.
Av de böcker som jag har läst så noterade jag tidigare i år att att Undret av R. J. Palacio och Agatha ChristiesMordet på Orientexpressen blir film under 2017, men när jag skrev mitt tidigare inlägg så hade de inte fått någon svensk biopremiär än. Det har de fått nu! Jag är inte säker på om Undret kommer att heta Undret som film (den amerikanska titeln är Wonder), men den 1:a december kommer den upp på biograferna i alla fall. Mordet på Orientexpressen har biopremiär den 24:e november. Jag vill se! Trailern är snygg och boken är pusslig och spännande, så det kan nog bli en bra film.
Det här blev alltså en liten uppdatering kring vilka böcker som är på väg att bli film, men vad jag egentligen hade tänkt skriva var att det finns en filmatisering som jag hade lyckats missa helt och hållet – i år har Korparna biopremiär! Det är alltså filmatiseringen av Tomas Bannerheds augustprisbelönade roman om en ung kille som växer upp i en familj med en psykiskt skör pappa och som tar sin tillflykt till skogen och fågelsjön för att få ro. Boken är fantastiskt fin, så det ska bli intressant att se filmen, som alltså har premiär 13:e oktober. När jag söker på Korparna på min egen blogg så ser jag att jag skrev om den här filmatiseringen redan 2012. En del filmer tar tydligen tid på sig att bli klara. 😉 Jag hoppas att det betyder att man har filat på alla små detaljer och fått ihop något riktigt, riktigt bra. 🙂
Min sambo kollar på tv-serien Game of thrones och därför har vi för tillfället HBO här hemma. Det innebär ju också att man kan titta på en hel del film, t.ex. HBO-produktionen The immortal life of Henrietta Lacks, som är en filmatisering av Rebecca Skloots bok med samma namn (Den odödliga Henrietta Lacks, som den heter på svenska). Boken handlar om Henrietta Lacks, som på 50-talet drabbades av livmoderhalscancer. Henrietta Lacks gick bort i förtid, men en läkare lyckades isolera celler från hennes bortopererade tumör och få dem att överleva och dela på sig i odling. Det blev den första humana cellinjen och cellerna har sedan kommit att få en enorm betydelse i forskningsstudier. Cellerna används än idag och används som provrörsmodeller på laboratorier över hela världen. Den som vill köpa sig HeLa-celler, som de kallas, kan beställa ett litet rör för ett antal tusenlappar.
Journalisten Rebecca Skloot ville berätta Henrietta Lacks historia och under arbetet med romanen sökte hon också upp Henrietta Lacks vuxna barn, som visade sig ha haft väldigt lite att säga till om när det gäller deras mors celler. Familjen visar sig bestå av en trasig och skör samling människor. En dotter hamnade på mentalsjukhus redan som barn och dog efter vanvård. En son for illa under uppväxten och hamnade i kriminalitet. En dotter lider av diverse krämpor och psykiatriska diagnoser. Hela hennes liv har hon kastats fram och tillbaka i förtvivlan över den förlorade modern och allt ovisst runt cellerna. Ingen har någonsin försökt förklara för någon i familjen vad cellerna är för något och vad de betyder för forskningen. För de flesta i familjen är allting kring Henriettas celler mystiskt och skrämmande. De läser artiklar där det står någonting om kloning och tror att det finns kloner av modern. De läser att cellerna är odödliga och ramlar ned i förtvivlan över att modern inte får någon ro och kan lämna jordelivet på riktigt.
Vad som framgår tydligt är den rasism som kantar hela den här historien. Henrietta och hennes familj är svarta och läkare och forskare har genomgående tyckt att det inte är någon mening med att förklara någonting eftersom att de ”inte skulle förstå”. Henrietta Lacks gav knappast något medgivande till att hennes celler skulle spridas över jorden och användas många decennier framåt och hennes familj blir inte heller informerade. Ingen anser heller att familjen borde få någonting av kakan. Medan andra har tjänat miljoner så har flera i familjen levt under knappa förhållanden i alla år.
Berättelsen väcker många tankar om rasism och om etik i forskningen. Det är också en berörande berättelse om hur en hel familj far illa efter den här sorgliga händelsen. Boken innehåller verkligen många lager och jag tycker helt klart att den är läsvärd, särskilt för den som, liksom jag, jobbar eller har jobbat med cellodlingar. Bara berättelsen om hur spridda de här cellerna är och vilken betydelse de har haft är fascinerande!
Filmen då? Nja… Jag förstår att man måste kapa lite sidospår och hålla sig till en linje när man gör en film av en bok. Här har filmmakarna uppenbarligen valt att fokusera kring Skloots arbete med boken och hennes möten med familjen, särskilt den neurotiska Deborah Lacks, som också är en viktig och framträdande karaktär i boken. Det är bara det att det sker på bekostnad av allt fascinerande kring cellerna. Henrietta Lacks, som Skloot trots allt utger sig för att vilja berätta mer om, blir en tom bifigur. Filmen lyckas förvisso effektivt visa på hur dåligt familjen har behandlats, men jag tycker ändå att boken är vassare på att lyfta rasismen och lyfta de forskningsetiska frågorna. Filmen känns faktiskt ganska statisk och seg (trots att den faktiskt bara är ca 1,5 h lång) och den består mest av att Rebecca Skloot (spelad av Rose Byrne) och Deborah (spelad av Oprah Winfrey) reser omkring medan Deborah växlar mellan mani och depression. Winfrey spelar rollen otroligt bra, men hennes insats tar också över hela filmen, som landar lite i en berättelse om en skör kvinna med maniska episoder. Jag hade förväntat mig mycket mer film om just Henrietta Lacks, men nej.
Jag tycker nog att filmen är värd 3 av 5 i betyg. För den som vill veta mer om Henrietta Lacks och de remarkabla celler som än idag odlas och används i forskningen, så skulle jag hellre rekommendera boken i det här fallet.
En av mina favoritfilmer från förra året är faktiskt Fantastiska vidunder och var man hittar dem. Boken utspelar sig i Harry Potters universum, men långt före Harrys tid, och följer magizoologen Newt Scamander (spelad av den helt fantastiske Eddie Redmayne(, som btw borde ha belönats med en Oscar för sin roll i The Danish Girl)). Jag avskydde i och för sig den urlöjliga kärleksstoryn och flera av de totalt ointressanta och klichéartade bifigurerna, men det vägdes faktiskt upp av att filmen var så mysig och av att det är så härligt att få vara i Harry Potters värld en stund. Filmen är inte helt ospännande, men mest av allt tyckte jag faktiskt att den var gullig – så som det blir med magiska djur. 🙂
Det var såklart en lågoddsare att filmmanuset skulle bli till bok. 🙂 Ändå måste jag erkänna att jag missade den här utgivningen och av den anledningen så räknade jag inte heller upp den i något av mina inlägg om vårens böcker (I, II, III). Men visst vill jag läsa den! Och man blir ju inte mindre lockad av framsidan!
I början av förra året postade jag ett inlägg där jag tipsade om filmatiserade böcker med biopremiär under året. När jag i år försökte följa upp med någonting liknande så hittade jag inte mycket..! Det visade sig att oerhört få filmatiserade böcker har biopremiär 2017 – och det kan väl vara nog så bra, i och för sig, för det finns i min mening någonting tråkigt med att gå på de där enkla bollarna och göra film av berättelser som redan har gjort succé i ett annat format. Det finns trots allt någonting spännande med att göra riktigt bra film och redan från början ha just filmformatet för ögonen (årets bästa film, Moonlight, är förvisso en filmversion av en pjäs..! Som en parentes så tycker jag verkligen att ni borde se den!).
Nu har jag i alla fall hittat en filmatiserad bok – en bok som jag dessutom har läst 😉 – som kommer ut under 2017, nämligen Den odödliga Henrietta Lacks/The immortal life of Henrietta Lacks. Det blir dock ingen biofilm, utan en HBO-produktion, så den som är intresserad får väl signa upp sig för en prenumeration på HBOs streamingtjänst, antar jag. Premiären är i april.
Den odödliga Henrietta Lacks är en biografi som berättar om Henrietta Lacks och hennes anhöriga. Lacks var en färgad kvinna som drabbades av cancer i 50-talets USA. Hennes läkare tog cellprover från henne utan hennes medgivande (förmodligen) och lyckades med konststycket att få cellerna att överleva i odling. Lacks själv avled i sviterna av den aggressiva cancer som hon hade drabbats av, men cellerna lever ännu. De blev lite av en revolution och cellerna har använts och används alltjämt i ett enormt antal forskningsprojekt. Vill man som forskare köpa ett litet rör med HeLa-celler för att använda i sina provrörsförsök så kan man köpa det för ca $600. Hur mycket har Lacks anhöriga fått av de enorma summor som cellerna har dragit in? Ja, inte speciellt mycket, faktiskt… Den odödlige Henrietta Lacks är en väldigt rörande och störande berättelse om rasism och oetisk forskning. För mig, som själv är forskare, så var den en väldigt intressant läsning och jag tycker att alla forskare, särskilt de som jobbar kliniskt, borde läsa och ta del av den här berättelsen.
Jag hoppas att filmen blir bra! I rollen som Deborah Lacks (en av Henrietta Lacks döttrar och en av huvudpersonerna i boken) hittar vi Oprah Winfrey, vilket jag tycker känns spännande!
Nytt år innebär inte bara att det finns en massa nya böcker att se fram emot. Det innebär också att en massa filmer rullas upp på biograferna och bland dem brukar det finnas generöst med filmatiserade böcker. Men… I år verkar det faktiskt vara ovanligt glest med filmatiseringar på biograferna, särskilt bland böcker som jag har läst och bland svenska böcker. Jag hittade nästan ingenting! Efter en efterlysning i sociala medier så fick jag lite hjälp på traven av läsarna Sara och Cornelia. Trots deras hjälp så måste jag väl erkänna att jag inte direkt hittade någon film som just jag kommer att rusa till biograferna för att se, men ändå! Här är några filmatiseringar som kommer till svenska biografer under 2017:
En film som många garanterat kommer att gå och se, men som jag absolut inte känner mig speciellt nyfiken på är del två i E. L. James porrtrilogi ”Fifty shades” som följer oskuldsfulla Anas relation (och BDSM-sex) med en ultrarik man med sadomasochistiska böjelser. Böckerna lär enligt många säkra källor vara taffligt skrivna, så jag känner absolut inte för att spilla någon tid på att läsa dem. Filmerna klarar jag mig också utan skulle jag tro. 10 februari kan ni andra, som kanske är intresserade, gå och kolla, för då är det i alla fall biopremiär för del två i trilogin, Fifty shades darker.
Jag vågar inte titta på skräckfilmer, men en klassisk skräckis som kommer på bio i år är Stephen KingsDet, som får svensk biopremiär den 8/9. Stephen King skriver ju också böcker som kan sorteras in i andra genrer. Föredrar man annat än skräck så kanske det är läge att gå och se The Dark tower, som är filmatiseringen av den första delen i Kings fantasyserie Det mörka tornet. Den här serien beskrivs som Kings livsverk, så det är kanske lite sorgligt att jag inte har läst någon av böckerna! Jag vill nog inte se The Dark tower utan att ha gett böckerna en chans först, men filmen får i alla fall svensk biopremiär den 28/7.
Som ni hör så har jag inte läst ett skit av de böcker som blir film i år. 🙂 Det närmsta jag kommer är förmodligen The Snowman, som kommer på bio den 13/10. Det är filmatiseringen av Jo NesbøsHarry Hole-deckare Snömannen. Den har jag inte heller läst dårå, men jag har åtminstone läst Rödhake av samme författare och med samme polisman i huvudrollen… 😉
Några böcker som jag har läst och som blir film 2017 är t.ex. Undret av R.J. Palacio och Mordet på Orientexpressen, men de går tydligen inte upp på bio i Sverige. Lite synd, kan jag tycka! Undret är en fin liten bok om att vara annorlunda och om att vara snäll. Och Mordet på Orientexpressen är ju en Agatha Christie-klassiker! I den här filmversionen har dessutom Johnny Depp och Penélope Cruz två av rollerna och det hade man ju velat se!
Har ni läst feelgoodboken Delhis vackraste händer? Jag tycker att den här boken har hamnat märkligt mycket i skuggan av andra giganter i samma genre. Alla har liksom snackat om boken Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann medan Delhis vackraste händer har gjort mycket mindre väsen av sig!
Det är i alla fall en rolig och avkopplande bok om en krisande medelålders man som reser till Delhi och får sig en nystart – och nya vänner, inte minst i indiern Yogi.
Jag brukar inte ta mig tid att titta på TV så ofta, men i jul kanske jag kan hitta lite tid till att ge Hannes Holms nya TV-serie en chans. Han har nämligen filmatiserat boken och i huvudrollen hittas Björn Kjellman, som ju är så bra! Premiären är i SVT1 på nyårsdagen och då kommer också alla tre delarna i serien att finnas tillgängliga på SVT play.
För några år sedan läste vi boken Tony och Susan (Nocturnal animals) i min bokcirkel och trots att det var så länge sedan så kommer jag fortfarande ihåg intensiteten och känslan i en av bokens inledande scener. I den scenen färdas Tony i sin bil genom ett ödsligt, nattligt landskap tillsammans med sin familj när de plötsligt är på väg att bli prejade av vägen. Det slutar med att de får punktering och måste stanna bilen och också konfronteras med de sjukt obehagliga män som helt oprovocerat har gett sig på dem. Som läsare förstår man att det kommer att leda till en katastrof och författaren har verkligen lyckats få in skräcken och den klaustrofobiska känslan i texten.
Resten av boken tyckte jag nog var ”sådär”. Det kändes som att boken spretade lite väl mycket mot slutet och att det också blev lite väl absurt, inte minst vad gäller den polisutredning som sedan kommer igång och där en av polisens utredare tar sig osannolikt stora friheter och beter sig allmänt oproffsigt för att försöka få fast brottslingarna.
Nu har boken blivit film i regi av Tom Ford och den går på bio just nu med titeln Nocturnal animals. Jag hade nog inte gått och sett den på bio om det inte vore för det faktum att filmen toppar många kritikerlistor just nu och det faktum att en av mina favoritskådespelare, Amy Adams, spelar en av huvudrollerna. Berättelsen om Tony är i såväl boken som filmen en berättelse som utspelar sig i ett visst manuskript som en kvinna, Susan, får hemskickat till sig från sin exman, som hon inte har träffat på många år. När hon börjar att läsa berättelsen, som boken och filmen alltså till stora delar består av, så sugs hon in i den och trots att den inte direkt liknar hennes liv eller har några glasklara paralleller till hennes egna upplevelser så börjar berättelsen som hon läser verkligen att spegla det som händer henne och vad hon känner. Precis som en bra bok brukar göra! Och det är intressant och kul skildrat tycker jag. Det är alltså Amy Adams som spelar Susan och det gör hon också väldigt bra. Jag tycker att filmen faktiskt är bättre än boken på att göra något intressant av Susan som karaktär och hennes livssituation.
I övrigt tycker jag att filmen är mycket lik boken, på gott och ont. Det ballar verkligen ur när polisutredningen kommer igång och jag gillar det inte. Jag är kanske petig, men det funkar inte för mig när mordutredningar mer skildras som klumpigt utförda privatspaningar. Sedan blir utvecklingen också rejält osannolik och skruvad. Jag vill inte skriva för mycket, men ni som har läst eller sett förstår säkert. Jag måste dock säga att filmen är bättre än boken även i det här avseendet. Polisen spelas nämligen av en fullkomligt briljant Michael Shannon som verkligen får in känslan och skapar en mångfacetterad karaktär som jag trots allt knäppt runt omkring faktiskt vill förstå. Trots Shannons insats så vet jag dock inte om det räddar filmen som helhet, men det går knappast att göra rollen bättre kan man väl säga.
Ja, det var mina tankar om filmen. Jag tyckte kort och gott att den var bättre än boken, trots det oangenäma i att försöka göra en film av en läsupplevelse. 🙂 Jag kanske inte riktigt stämmer in i hyllningskören som har höjt filmen till skyarna på sina håll, men jag tycker absolut att den är sevärd!
Har ni läst Kvinnan på tåget? Boken handlar om en alkoholiserad och arbetslös kvinna som varje dag sätter sig på tåget och åker mot sitt gamla jobb. På vägen fantiserar hon om människorna i husen som hon passerar. Och sedan inträffar ett brott och hon vet inte exakt vad hon vet och vad hon själv har gjort. Det är en bra bok!
Och nu har den blivit film! Kul tycker jag! Särskilt kul att Emily Blunt är så porträttlik bokens huvudperson. Jag menar, hon ser ju precis ut så som man tänker sig att en alkoholiserad, sjavig och krisande kvinna ser ut. SKOJA. Jag vet inte alls hur man tänkte faktiskt?
Nåja. Filmen som helhet kanske är bra, även om jag är fundersam över casting och styling…
Apropå filmatiseringar… Jag läste ju Alice Munros novellsamling På fri fot för ett tag sedan. Tre av novellerna i den handlar om Juliet och nu har de här novellerna blivit film – av ingen mindre än Pedro Almodóvar som ju brukar vara så himla bra på att skildra kvinnoöden av olika slag. Den här filmen vill jag se! Boken hade jag lite svårt att hänga med i eftersom jag lyssnade på den som ljudbok och det blev himla rörigt för mig att hålla isär berättelserna. Jag tror på sätt och vis att jag skulle få ut mer av fimen. Julieta heter den i Almodóvars tappning.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.