Bokblomma

Etikett: Feminism

  • De förklädda flickorna i Kabul

    De förklädda flickorna i Kabul

    De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg
    De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg

    Jenny Nordberg befinner sig i Kabul för att göra research för en dokumentär om afghanska kvinnor. En av de kvinnor som hon följer är Azita, som har varit ledamot i parlamentet och som nu kampanjar för att bli omvald. När Nordberg träffar Azita och hennes familj går det så småningom upp för Nordberg att familjens son inte är en pojke. Den 6-årige Mehran är i själva verket en flicka som har klippts kort och som kläs i pojkkläder. För en kvinna i Azitas position skulle det vara för distraherande och komplicerat att sakna en son. I ett land där pojkar betyder allt och flickor inget kan det ibland vara enklast att helt enkelt förvandla en av sina döttrar till en son. Fenomenet har till och med ett namn: bacha posh. Nordberg blir förvånad och när hon skriver om händelsen så blir en hel (väst)värld lika förbluffad. Ingen har väl tidigare hört talas om detta fenomen. I Afghanistan, däremot, är det inte så ovanligt som man skulle kunna tro. De förklädda flickorna finns i själva verket överallt; i varje skola finns det flera stycken. I många fall är de en mycket dåligt bevarad kollektiv hemlighet. Släktingar, grannar och andra vet om det, men det låter det passera.

    Nordberg fortsätter sin reportageresa genom att leta upp och prata med bacha posh och deras närstående. Hon träffar familjer där flickor har förvandlats till pojkar i en förhoppning om att den förklädda dottern på ett magiskt sätt ska göra att nästa barn blir en son. Hon träffar andra familjer där flickor har gjorts till pojkar av krassa ekonomiska skäl. I en fattig familj kan det vara nödvändigt att låta en son utföra enklare jobb mot betalning och finns det ingen son så får man alltså göra en dotter till en pojke. Skälen till att göra flickor till pojkar kan alltså skifta, men vad allt vittnar om är det som skett överallt i världen, i alla tider: i ett ojämlikt samhälle kommer det alltid att finnas de som måste förklä sig till den mer privilegierade gruppen. Det kan vara homosexuella som inte vågar vara öppna med att de är gay. Det kan vara förtryckta minoriteter som gör bäst i att försöka smälta in i den mer privilegierade massan. Bacha posh blir på så sätt ett tydligt uttryck för hur förminskade och förtryckta Afghanistans kvinnor är och de blir ett lika delar fascinerande som hjärtskärande exempel på vilka desperata metoder som kan tvingas fram för att förhålla sig till dessa patriarkala strukturer.

    De förklädda flickorna i Kabul är en insiktsfull och intressant skildring av Afghanistan och landets utmaningar efter alla dessa år av krig. Nordberg berättar intressant om kultur och krig och hur detta hänger ihop med hur kvinnor behandlas idag. Det presenteras inga enkla lösningar på hur något skulle kunna förändras, men Nordberg gör det mycket tydligt att västvärldens bistånd knappast kommer att leda landet rätt. Det är verkligen en sorglig läsning, särskilt eftersom Nordberg skriver så fint om verkliga människor och deras mycket små friheter och handlingsutrymmen i ett land där de inte betyder någonting.

    De förklädda flickorna i Kabul är också en mycket tankeväckande och intressant bok om könsroller och kön. Vad är det egentligen som gör en man till en man och en kvinna till en kvinna? Den här boken drar det verkligen till sin spets när den skildrar kvinnor som i ett av världens mest förtryckande länder lever sina liv som män. Det vanliga är att flickorna görs till flickor igen när de når puberteten, men en del bacha posh fortsätter att vara män. En del kan inte längre backa ur, kan inte börja leva ett instängt liv, kan inte överge sin frihet. Kanske är det inte så mycket det att vara man som det att ha en frihet som gör att en del backa posh har svårt att hitta en kvinnlig könsidentitet när det är dags. Det är hur som helst uppenbart att det är en komplex fråga och att det saknas svar. Det är något extremt med att få en påtvingad könsidentitet. Vad det gör med en människa har just ingen studerat, men nu har i alla fall Jenny Nordberg gett några av dem drabbade en röst.

    De förklädda kvinnorna i Kabul är en helt överrumplande och fängslande reportagebok. Den väcker tankar och känslor om vartannat och är omöjlig att lägga ifrån sig. Läs!

    I korthet

    Rekommenderas för: Alla som vill lära sig mer om kvinnors liv i Afghanistan idag och vilka extrema metoder som kan krävas för att försöka få lite handlingsutrymme i en patriarkal och förtryckande värld.

    Betyg: 5 motorcyklar av 5.

    Citerat ur De förklädda flickorna i Kabul

    ”Zahra har en mycket tydlig bild av vad som skiljer pojkar och flickor åt. Mest av allt handlar det om hur de lever sina liv, förklarar hon: ”Flickor klär upp sig. De använder smink. Pojkar är enklare. Jag gillar det. Jag hatar långt hår, som flickor har. Jag skulle inte ha tålamod att borsta det, att tvätta det… Och flickor pratar för mycket. De skvallrar, vet du? Män pratar, men inte lika mycket som kvinnor. Kvinnorna sitter alltid inomhus och pratar. Pratar, pratar. Det är vad de gör. För de har ingen frihet. De kan inte gå ut och göra saker. Så de bara fortsätter att prata.”

    Efter en paus lägger hon till:

    ”Jag hatar sjalen. Jag hatar att sätta på mig den. Och de långa tunikorna. Och bh. Jag vägrar att använda den.” Hennes kinder rodnar en aning igen, och håret faller ner i ögonen när hon vänder bort huvudet.

    ”Flickor tycker om att ha vackra hem, att måla dem invändigt och utvändigt”, fortsätter hon. ”Pojkar bryr sig inte om hemmen eller att diskutera hur de ska inredas. Männen lämnar ju ändå hemmen och går och arbetar. Det finns saker som kvinnor tycker om att göra: att laga mat, att städa, att göra sig själva vackra. Att gå på bröllop. Mode. Män är inte intresserade av sådant.”

    Männen, å sin sida, tycker om att köra bil snabbt, vara med kompisar och slåss. Zahra beskriver den ultimate mannen: Jack Bauer i 24, omåttligt populär i Kabul. För henne och de andra pojkarna i kvarteret symboliserar den amerikanske hjältekaraktären en riktig afghan. En äkta krigare. Höjdpunkten i varje avsnitt är när han nästan blir misshandlad till döds, men ändå reser sig och försvarar sin heder. Precis som en afghan, menar Zahra, fruktar han aldrig döden. Och han ger aldrig upp.

    Jag försöker mig på en billig poäng: ”Är pojkar alltså bättre än flickor?”

    Zahra skakar på huvudet. Absolut inte.

    ”Flickor är intelligentare än pojkar, eftersom de arbetar mer i hemmet och kan göra fler saker. Män passar bättre för andra sorters arbeten. De är också intelligenta, men de kan göra färre saker. Allt arbete som pojkar kan göra, det kan kvinnor göra också. Jag vet det, för jag gör det. Men arbetet som kvinnor gör, det kan män inte göra.””

    De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg
    De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg

    Om Jenny Nordberg och De förklädda flickorna i Kabul

    Jenny Nordberg (född 1972) är en svensk prisbelönt journalist och författare, bosatt i New York. Hon skriver för tidningar som New York Times och Svenska dagbladet. Jenny Nordberg twittrar under @nordbergj och har en fansida på Facebook. Även boken har en hemsida: bachaposh.com.

    Originalets titel: The underground girls of Kabul.
    Översättare: Ann-Marie Ljungberg.
    Utgivningsår: 2015 (första svenska upplagan, Albert Bonniers förlag).
    Antal sidor: 366 (ca 12 h lyssning).
    Andras röster: Bloggbohemen, Dagensbok.com, Feministbiblioteket, Kulturkollo.

    Baksidestext

    ”Efter att ha fött tre flickor bestämmer sig Azita, en kvinnlig politiker i Afghanistan, för att förvandla sin fjärde dotter till en son. Hennes yngsta dotter får sitt långa hår avklippt och kläs i byxor och en jeansskjorta. Maken blir också nöjd – han blir inte längre baktalad som ett misslyckad far till enbart fyra döttrar, i ett samhälle där pojkar och män är det enda som räknas.

    De kallas ”bacha posh” – flickorna som kläs ut till pojkar av föräldrar som har ett desperat behov av söner. I förklädnad kan flickorna röra sig friare i ett hårt segregerat samhälle. De kan också arbeta och gå i skolan, tills puberteten sätter stopp och tvingar dem att bli kvinnor som gifts bort mot sin vilja.

    När journalisten Jenny Nordberg först berättade om det okända fenomenet i New York Times 2010 blev de förklädda flickorna en världsnyhet. Boken fortsätter att följa flera familjer på nära håll i Kabul och är en fascinerande historia om uppfinningsrikedom och kollektivt självbedrägeri, men blir också ett skakande reportage om hur lite en kvinnas liv är värt efter tretton års krig i Afghanistan.

    I sökandet efter hemligheter i en krigszon ställer författaren förbjudna frågor om sex och könsidentitet, om Gud och religiösa lagar, och om vad skillnaden mellan pojkar och flickor – eller män och kvinnor – egentligen består i. Det hon till slut finner i ett av världens farligaste länder lär oss något om vår egen historia och om människors vägran att acceptera förtryck genom alla tider.”

  • 2 böcker med mönstrade sidor

    2 böcker med mönstrade sidor

    Jag är verkligen svag för böcker med färgade boksidor, eller böcker med mönstrade sidor, som man i sällsynta fall kan få njuta av. Det känns lyxigt och roligt, särskilt när det är ett mönster, som i Neftali Milfuegos dagbok Tankar mellan hjärtslag. Boken handlar om att växa upp som ”andra generationens invandrare” i ett ”svenskt område”. Det är säkerligen en läsvärd bok, men i det här inlägget vill jag särskilt hylla formgivningen. Det är en riktigt snygg bok.

    Tankar mellan hjärtslag - Neftali - Milfuegos

    Nästa fantastiska bok jag vill lyfta fram i det här inlägget är Roxane Gays essäsamling Bad feminist, där hon skriver om feminism från sitt perspektiv och om huruvida det finns fel sorts feminister eller inte. Det låter ju som en ursmart och intressant bok, men formen! Formen, formen! Jag hoppas att inbäddningen från Instagram fungerar, för det var där jag hittade en bild (en film faktiskt) som gör boken någorlunda rättvisa.

    Har ni fler exempel på sådana här godingar med infärgade sidor?

  • Chimamanda Ngozi Adichie + feminism

    Chimamanda Ngozi Adichie + feminism

    Trogna läsare bör känna till att jag är extremt förtjust i den amerikansk-nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichies litteratur. Jag har önskat ett nobelpris till henne… Och en av förra årets absolut starkaste läsupplevelser för min del var faktiskt hennes helt lysande roman Americanah, som handlar om rasism.

    Ni förstår kanske lyckan när jag inser att hon nu är aktuell med en helt ny bok på svenska: Alla borde vara feminister. Det är dessutom en bok som handlar om ett ämne som ligger mig mycket varmt om hjärtat: feminism alltså. Jag är sjukt peppad på att läsa denna bok.

    Jag gläds också något oerhört åt att Teskedsorden i samarbete med Sveriges Kvinnolobby, FN-förbundet, TCO, LO, Unizon, Gertrud Åström och Albert Bonniers Förlag ger Alla borde vara feminister till samtliga elever i årskurs 2 på gymnasiet. Det kommer också att delas ut en lärarhandledning för att underlätta diskussioner om jämställdhet och feminism. SÅ.SJUKT.BRA.

    Boken går också att köpa i Teskedsordens gåvoshop. Då stödjer man också deras arbete för mångfald och tolerans. Jag har redan klickat hem ett ex.

    Alla borde vara feminister - Chimamanda Ngozi Adichie

  • Hundra procent fett: Nu ännu fetare

    Hundra procent fett: Nu ännu fetare

    Hundra procent fett Nu ännu fetare - Liv Strömquist

    Flitiga läsare av min blogg bör veta att jag tycker att Liv Strömquist är en av Sveriges kanske roligaste och viktigaste feministiska röster. I alla medier hon verkar i lyckas hon nå ut och nå fram. Det gäller inte minst i hennes serier, där hon i bild och text skriver om kvinnor som förminskats genom historien, män som tveklöst fått för mycket utrymme och samhällsproblem som andra har svårt att prata om. Strömquist formulerar sig vasst och känns alltid påläst, alltid aktuell.

    Hundra procent fett är något olik hennes andra album. I förordet skriver hon att innehållet i Hundra procent fett är en samling av de serier som hon har ritat för sitt fanzine Rikedomen under åren 2002 och 2005. Serierna är tecknade på golvet i den lägenhet hon bodde i på den tiden och de tecknades aldrig med en tanke på att nå en stor publik. Det är lite mer skissartat emellanåt och lite vingligare än vad man är van vid från hennes senare album. Till skillnad från henne senare album så finns det heller inte så många källhänvisningar eller fotnoter i Hundra procent fett, utan en del påståenden hänger lite i luften.

    Med det sagt så är det här fortfarande ett klockrent seriealbum. Här presenteras feminism och politik med precisa formuleringar och stor humor. Jag håller inte alltid med Liv Strömquist, men som alltid faller jag pladask för hennes serier. Mycket bra album! Trots att Hundra procent fett har några år på nacken så känns det mesta av innehållet dessutom helt aktuellt även idag.

    Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som har skrivit om den är Dagensbok.com och Smålandsposten.

  • Det mest förbjudna

    Det mest förbjudna - Kerstin Thorvall

    När jag läste Kerstin Thorvalls trilogi om Signe så visste jag inte till en början att de till stor del anses vara självbiografiska. Böckerna handlar alltså om Thorvalls mamma (som kallas för Hilma i böckerna) och Thorvall själv (som är bokens Signe). Böckerna skildrar en familj med knepiga relationer: mamman ”gifter upp sig” klassmässigt, men vad Hilma inte vet är att hennes blivande make är psykiskt sjuk och i maniska perioder blir våldsam och utövar sexuellt våld. När Hilma upptäcker detta (på sin egen bröllopsnatt) blir det ett trauma att bära resten av livet. Hon utvecklar en överbeskyddande attityd mot dottern och får en väldigt spänd inställning till sex. Naturligtvis vill hon skydda dottern och den värsta mardrömmen är att maken i ett av sina psykosliknande tillstånd ska förgripa sig på barnet. I den här skyddade och samtidigt spända och svårbegripliga världen växer alltså Signe upp. De två sista delarna i trilogin handlar främst om Signes förhållande till modern och hennes eget familjeliv. De här böckerna kom ut ganska många år efter Det mest förbjudna och jag kan tycka att de fördjupar och gör något mer av berättelsen än vad som hinns med i Det mest förbjudna, som faktiskt är en ganska kort roman (ca 200 sidor). Med det sagt så tycker jag fortfarande att det är en mycket intressant och välskriven bok, som fortfarande är väl värd att läsas.

    I Det mest förbjudna är det en vuxen Signe som står i fokus. Här kallas hon Anna, men för mig är det uppenbart att Thorvall väver in sig själv i berättelsen och att det är samma person som Signe i Signe-trilogin. Under Annas uppväxt har förhoppningarna alltid varit att det ska bli ”lagom på Anna”: att de omåttliga och maniska sidorna hos fadern liksom skulle dämpas av moderns pryda inställning. Så blir det inte. Anna är kåt. Rätt och slätt. Hon träffar alkoholiserade män, yngre män, män som utnyttjar henne. Hon gifter sig, hon är otrogen, hon har engångsligg. Det här är sannerligen inte ett vanligt porträtt av en kvinna och just därför är det väldigt välkommet. Anna lever utanför normen, även i vår tid, och brottas med relationen med modern, skuldkänslor över att inte vara en god mor och med sitt begär hon inte kan tygla och som inte passar ihop med det att vara en ordentlig kvinna. Den snäva kvinnorollen. Jag tycker att det är en väldigt tänkvärd bok. Gripande på sitt sätt. Signe är en framgångsrik yrkeskvinna och försörjer flera av de män som hon lever med samtidigt som hon också är mamma till flera barn. Idag hade det varit något inspirerande. I den här boken överskuggas allt av en kåthet, som framställs som smutsig och destruktiv. Det väcker mycket frågor. Var hon ens en dålig mamma?

    ”Nästa morgon, innan jag gick hemifrån till något sorts uppdrag, jag har glömt var det var, skrev jag en lapp till barnen och la på köksbordet, där tekopparna fortfarande stod kvar. ”Förlåt mig”, skrev jag. ”Jag är vidrig. Men jag är så olycklig.”

    På eftermiddagen när jag kom hem satt de vid samma bord igen och pratade. De log rart mot mig och den äldre sonnen reste sig, gick fram och kramade mig litet och sa: ”Vi tyckte att du behövde en grön tårta i dag” och flickan tog fram tårtan ur kylskåpet, kokade kaffe och alla behandlade mig som om jag var sjuk, i behov av hjälp och det var jag ju. Deras snällhet fick mig nästan att gråta. De dömde mig inte. De tyckte om mig ändå.

    Men jag tyckte inte om mig.”

    Så hjärtskärande. De snäva rollerna, som sagt. Normerna att förhålla sig till. Usch.

    Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är Fiktiviteter, Feministbiblioteket och Dagensbok.com.

  • Att föda ett barn

    Att föda ett barn

    Att föda ett barn - Kristina Sandberg

    Att föda ett barn är första delen i Kristina Sandbergs hyllade trilogi om hemmafrun Maj. Det är 30-tal och Maj, 20 år, har lämnat hemstaden Östersund till förmån för Örnsköldsvik. Om dagarna serverar hon på ett café och på fritiden umgås hon med de ungefär jämnåriga kollegorna. Kvar i Östersund är Erik, som hon har haft ett ”av och på”-förhållande med ett tag. Just nu är det av. Och när Maj följer med en av sina vänner ut i sommarnatten så träffar hon en annan man, Tomas. Det finns inga starka känslor, inga tankar om en framtid ihop, men när Maj helt oplanerat blir gravid så ställs allt på ända. Tomas, som är närmare dubbelt så gammal som Maj, är beredd att skilja sig och gifta sig med Maj. Och så blir det. Maj har drömt om ett sommarbröllop, en modern bröllopsklänning som smickrar hennes fina figur och att gifta sig med Erik. Nu blir det vinterbröllop med gravidmage och skam. Hennes familj är inte ens där.

    Efter bröllopet kommer en trevande tid. Tomas är förtjust i sin unga fru, men Maj är inte attraherad av sin make. Hon har också svårt att hitta sin plats i Tomas familj, där alla är betydligt äldre än henne och kommer från en finare samhällsklass Hon gör verkligen sitt bästa för att vara en ordentlig fru: hon städar pedantiskt, trots att de faktiskt har en hemhjälp som kommer och städar, och hon planerar middagar och bjudningar mycket noga.

    Hon försöker verkligen. Och det är svårt att inte bli gripen och känna med Maj i hennes situation. Särskilt hjärtknipande blir det när det börjar framgå att Tomas har problem med spriten, ganska allvarliga problem med spriten, faktiskt. Att vara 20 år och bära ett sådant ansvar, vara så ensam, ha så många plikter över sig, och att redan ha tvingats vinka hejdå till vänner, danser, fester. Herregud. Det känns så avlägset från vår tid, trots att det inte alls är det.

    Jag är så glad att Kristina Sandberg berättar den här berättelsen och att hon ger en röst åt Maj. Det finns inte många historieböcker som berättar om livet som hemmafru och det finns inte många böcker som så stilsäkert levandegör en av alla de kvinnor som levde under den här tiden. Jag tycker att det här är en fantastisk bok. Sandberg lyckas verkligen skildra Majs tankar och känslor så det inte går att värja sig. Det går inte att undgå att bli berörd. Och lite beklämd, kanske. Och tacksam över att moderna kvinnor har valmöjligheter som inte direkt erbjöds för ca 70 år sedan.

    Boken finns utgiven av Norstedts och går bl.a. att köpa hos Adlibris och Bokus. Några andra som skrivit om den är DN, Bokhora och Kattugglan.

  • Kunskapens frukt

    Kunskapens frukt

    Kunskapens frukt

    När Liv Strömquist sommarpratade för ett par år sedan valde hon att ägna nästan hela programmet åt mens. Fantastiskt! Det är närmast svindlande att mens är fullständigt hemligt och nästan aldrig omnämns i vårt samhälle och i vår kultur. Att ha mens är ju liksom en erfarenhet som delas av halva jordens vuxna befolkning och ändå är det idag enbart förknippat med skam, smuts och att vara ofräsch. I Kunskapens frukt ägnas ca 40 sidor åt mens. Bland annat ges intressanta nedslag i hur mens har skildrats i kulturen genom historien, då det verkar som att mens snarast betraktades som lite mystiskt och gudomligt, och hur det kan komma sig att mens har den stämpel som det har idag.

    ”Det kvinnliga könsorganet” är dock mer än mens och Kunskapens frukt innehåller också fler serier på temat. Strömquist ifrågasätter bland annat varför vulvan (de yttre delarna av det kvinnliga könsorganet) inte längre avbildas i exempelvis moderna biologiböcker för grundskolan. Det verkar inte ens som att människor längre känner till att kvinnans könsorgan har yttre delar. När NASA skickade ut en plakett, med information om människan, ut i rymden, så avbildades kvinnan utan könsorgan. Med Strömquists pricksäkra humor landar plaketten hos utomjordingar, som avgör att människorna är så korkade att det inte är värt att ta kontakt med dem.

    Åh, vad Strömquist är bra. Hon är fantastiskt duktig på att debattera feminism och hon hittar alltid roliga, angelägna och intressanta vinklingar. Feminism skulle kunna landa i komplicerade, akademiska och torra resonemang, men Strömquist väver istället in feminism i vardagsfrågor och populärkultur som vi alla kan relatera till. Hon kryddar också med roliga anekdoter och kalla fakta som ger tyngd åt resonemangen. Kanske köper jag inte exakt allt hon säger, men ingen kan, som Stömquist, väcka tankar. Jag lägger alltid ifrån mig hennes seriealbum med nya insikter och en lust att debattera

    Kunskapens frukt är kanske hennes mest jordnära och minst politiska seriealbum. Det hoppas jag gör att exakt alla vågar sig på att läsa det, för det här är verkligen helt briljant, viktigt, intressant och roligt. Jag hoppas att boken är måsteläsning på alla högstadieskolor. Hoppas! Det är dags att alla lär sig mer om ”det kvinnliga könsorganet” och ifrågasätter de snäva könsrollerna.

    I korthet

    Rekommenderas för: ALLA! För alla kan behöva denna feministiska, roliga och tankeväckande seriealbum om ”det kvinnliga könsorganet”.

    Betyg: 5 frukter av 5.

    Kunskapens frukt - Liv Strömquist

    Om Liv Strömquist och Kunskapens frukt

    Liv Strömquist (född 1978) är en svensk serietecknare och (podd)radiopersonlighet. I radio har hon hörts i t.ex. P3:s Tankesmedjan och hon medverkar både i podcasten En varg söker sin pod och Lilla drevet. Som serieskapare slog hon igenom 2005 med albumet Hundra procent fett och sedan dess har hon gett ut en rad hyllade seriealbum, vars centrala teman ofta är feminism. Flera av dem har tolkats på scenen, däribland Kunskapens frukt. Liv Strömquist har en hemsida.

    Utgivningsår: 2014 (Galago).
    Antal sidor: 139.
    Andras röster: Expressen, Bokhora, Kulturkollo.
    Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

  • Ja! Till Liv.

    Ja! Till Liv.

    Förra veckan meddelades det att Liv Strömquist får Sydsvenska dagbladets kulturpris för 2014. Härligt! Hon är min favoritserietecknare och jag vet ingen som formulerar sig så vasst och roligt, som hon. Hon är en mycket viktig röst, inte minst inom feminismen. Jag fick hennes senaste album, Kunskapens frukt, i julklapp och jag läser lite ur den varje dag. Sakta, sakta, för jag vill inte att den ska ta slut.

    Kan redan nu säga att den är helt briljant.

    Kunskapens frukt

  • Konsten att vara kvinna

    Konsten att vara kvinna

    Konsten att vara kvinna - Caitlin Moran

    Konsten att vara kvinna beskrivs som en självbiografi, men jag läser den mest som en underhållande krönikesamling. Boken består av ett antal kapitel, där Moran med utgångspunkt från sig själv tar upp feministiska frågor på ett roligt sätt. Det är inte direkt faktaspäckat eller torrt, utan mer så att det känns som stand up-material. Ett tankeväckande sådant. Jag valde att lyssna på ljudboksutgåvan, som är klockrent inläst av Rachel Mohlin, och det känns som ett bra drag. Det här funkar verkligen bra att lyssna på.

    Moran skriver om bröllop, onani, att föda barn och att göra abort. Allt går att skriva om och allt går att skoja om. Det känns befriande och skönt att någon gör just det. Bara det att vara kvinna och rolig, kan i många sammanhang framställas som motsatser, men det här lockar verkligen fram ett och annat gapskratt. Samtidigt drabbas jag av det som jag ganska ofta drabbas av när jag läser texter där humorn bygger på att läsaren, som del av något slags kollektiv, ska känna igen sig. Det är långt ifrån alltid jag kan identifiera mig med de situationer och känslor som poppar upp. Med det sagt så tycker jag fortfarande, trots allt, att det funkar.

    Det här är både roligt och tankeväckande. Ibland glittrar det till och blir helt briljant, nästan så att man önskat att det fanns lite mer, lite mer fakta att ta med sig, lite mer underlag för en diskussion. Nu tycker ju jag, som sagt, att det här är en väldigt bra bok att lyssna på, men kanske finns det också avsnitt som man vill bläddra tillbaka till och läsa i sin egen takt. Det ska bli intressant att diskutera Morans biografi i bokcirkeln. Kanske har de andra, om de läst pappersboken, läst den på ett lite annat sätt än jag själv. Jag gillade den i alla fall! Men även om feminism är centralt i boken så är det inte djupare kunskaper i just det ämnet som jag tar med mig.

    Några andra som skrivit om boken är Bokhora, DN och Dagensbok.com. Du kan hitta den hos t.ex. Adlibris eller Bokus.