Etikett: Favoritförfattare

De bästa böckerna 2017

I min serie inlägg om 2017 är det nu dags att lista årets bästa böcker. Det är en svårare uppgift än vad det kanske låter som. Ett år är långt. Böcker jag läste i januari finns inte lika tydligt i minnet som de jag läste ut helt nyss och sådana här bästa-listor har därför lätt för att bli lite skeva. Dessutom: vilken är ens årets bästa bok? Den som berörde djupast? Den med de mest uppfriskande formuleringarna? Den roligaste? Mest spännande? Så svårt! Men jag går på magkänslan och gör ett försök: här är min topp 10!

10: Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky

Atlas över avlägsna öar måste in någonstans på min 10-i-topp. Det är en alldeles egen och poetisk atlas, faktiskt olik allt annat jag har läst. Mer än att vara en kartbok eller en faktabok så är den en betraktelse över hur oerhört stor och rik vår planet är och om drömmen om nya, oupptäckta platser att få sätta sin fot på. Man blir helt tagen!

Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky

9: Fyra Selma Lagerlöf-noveller från Novellix: Tjänsteanden, Frid på jorden, Vägen mellan himmel och jord, Dödskallen

Många av Lagerlöfs noveller är lite moraliserande och om man, liksom jag, inte är kristen så kanske man inte helt kan relatera till alla lager som kopplar till den kristna tron. Ändå är det väldigt njutbart att läsa just de här novellerna. Lagerlöf skriver om skräck, men framför allt om tro och tröst. Att läsa Lagerlöf är lugnande, trots att hennes noveller är rena spökhistorierna.

Fyra Selma Lagerlöf-noveller

8: Hemmet av Mats Strandberg

2017 verkar vara skräckromanens år. Utöver Lagerlöf blev jag verkligen förtjust i Hemmet av Mats Strandberg. Här har det ondskefulla flyttat in på ett äldreboende och till en början kan den kanske sammanblandas med den vanliga oron och synerna som flera av de dementa upplever. Hemmet är läskig och nervig, men är också en riktigt fin bok om att vara anhörig till någon som drabbats av demens.

Hemmet av Mats Strandberg

7: Om det var krig i Norden av Janne Teller

Den lilla ungdomsboken Om det var krig i Norden är formgiven som ett pass och det är verkligen ingen lång berättelse. Trots detta lyckas den oerhört effektivt väcka tankar kring krig, flykt och invandring. Genom att vända på förhållandena och förlägga kriget till vår del av världen så blir det svårt att skaka av sig frågan: vad skulle du göra om det blev krig här, i Norden? Den här boken borde alla läsa!

Om det var krig i Norden av Janne Teller

6: Tio över ett av Ann-Helén Laestadius

Stora delar av Kiruna är på väg att rivas för att ge plats åt framtida brytning i gruvan. I sin säng ligger tonåringen Maja vaken långt in på natten och är livrädd för att staden ska rasa samman medan de spränger under jord. I det här landet tenderar nyhetsrapporteringen att snurra runt Stockholm och då känns det fantastiskt fint och välkommet att någon vill berätta om den här extrema stadsomvandlingen, som sker i detta nu(!), och hur den påverkar enskilda. I Tio över ett berättas det om att förlora sin barndoms kvarter, att som ung och maktlös tvingas bort från sitt hem, att uppleva att sina vänner och klasskompisar plötsligt skingras. En mycket intressant och berörande ungdomsbok!

Tio över ett av Ann-Helén Laestadius

5: Värddjuret av Marie Hermanson

En kvinna kommer tillbaka från en semester i ett exotiskt land och blir varse att hon har blivit värddjur för fjärilslarver, som nu väntar på att kläckas. En excentrisk läkare övertygar henne om att tillfälligt flytta in i hans fjärilshus för att låta de utrotningshotade fjärilarna kläckas. Det blir en inre resa för henne, samtidigt som hennes liv krymper allt mer, ju mer tid hon spenderar i fjärilshuset. Värddjuret är en både skrämmande och märklig bok. Paradoxalt nog blev det för mig en berättelse om något helt annat: om att vara en helt fri och obunden kvinna. Och jag älskade det! Värddjuret är en väldigt speciell bok. Jag vet knappt hur jag ska beskriva den.

Värddjuret av Marie Hermansson

4: Neapelkvartetten av Elena Ferrante

I år läste jag de tre avslutande delarna i Elena Ferrantes Neapelkvartett: Min fantastiska väninna, Hennes nya namn, Den som stannar, den som går, Det förlorade barnet. Jag blev egentligen inte tagen med storm när jag började läsa de här böckerna, men berättelsen växte verkligen! Till slut var det med en verklig tomhet jag lyssnade klart på kvartetten och lämnade böckernas huvudpersoner, Lila och Elena. Fantastiska böcker! Som ni säkert redan vet, ty dessa böcker har varit sååå omskrivna, så handlar de om väninnorna Lila och Elena, som växer upp i ruffiga Neapelkvarter och vars liv sedan tar helt olika riktningar.

Den som stannar, den som går av Elena Ferrante

3: Araben av Pooneh Rohi

Araben är en bok som berättar vad det kan innebära att fly sitt hemland: skulden och sorgen över allt som har behövt lämnats bakom och otillräckligheten den känner som hamnar mellan två kulturer och måste uppleva att den ena av dem bleknar allt mer. Araben är en av de mest berörande böcker jag har läst, och en oerhört vemodig och sorgtung berättelse om vårt samhälle så som det är precis idag, där människor springer runt, runt på bostadsvisningar och drömmer om något slags liv som ska börja, medan andra sitter i kollektivtrafiken och fördriver sin tid i ett samhälle där ingen har plats för en och där man har förlorat allt.

Araben av Pooneh Rohi

2: Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj

Kan en reportagebok av en vitrysk, nobelprisbelönad författare vara något att ens våga sig på att läsa? Svar: ja! Bön för Tjernobyl här är både lättillgängligt och läsvärd. Framför allt är det en helt krossande bra bok. Aleksijevitj har intervjuat ett imponerande stort antal människor som på olika sätt har drabbats av kärnkraftshaveriet i Tjernobyl och med sin fantastiska tonkänsla har hon vävt ihop berättelserna till något som går rakt in i hjärtat. Det dessa människor har utsatts för är så fruktansvärt att det är smärtsamt att läsa om det. Boken innehåller många lager och skildrar det sovjetiska samhället på ett intressant sätt. En helt otrolig bok!

Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj

1: Glaskupan av Sylvia Plath

Glaskupan är en modern klassiker om en ung kvinna som upplever hur en ”glaskupa” träs över hennes liv. Från att ha varit en tjej på väg ut i livet, med bjudningar, fester, flärd, så tappar hon allt och virvlar rakt ner i en djup depression, som vid den här tiden inte kunde botas eller lindras med några antidepressiva tabletter direkt. Språket i boken är fantastiskt. Jag älskar de snärtiga formuleringarna och hur berättelsen är uppbyggd. Och i en värld där de flesta sjukskrivna är sjukskrivna för psykiska problem, och där det trots detta är absolut tabu att prata om det, så är det fantastiskt med berättelser som insiktsfullt och berörande berättar om depression. Poeten Sylvia Plath led själv av psykisk sjukdom, som sedermera tog hennes liv. Det blev bara en vuxenroman från henne. Vilken oerhörd förlust!

Glaskupan av Sylvia Plath

Vilken är din bästa läsning från 2017?

2017-12-26
En favoritförfattare: Chimamanda Ngozi Adichie

Det finns författare som är så bra att så fort det kommer ut en ny bok så ger det ett lässug. När jag var yngre hade jag en tendens att läsa allt av författare jag gillade (och med allt menar jag alla böcker som fanns på bibblan). Idag är jag inte riktigt lika duktig på att arbeta mig igenom hela författarskap, men ändå: favoritförfattarna finns fortfarande där ute och idag tänkte jag hylla Chimamanda Ngozi Adichie lite extra.

Chimamanda Ngozi Adichie. Copyright/fotograf: Wani Olatunde.

Chimamanda Ngozi Adichie (född 1977) är en nigeriansk-amerikansk författare. Under uppväxten har hon bland annat bott i Nsukka, i samma hus som författaren Chinua Achebe tidigare har bott i. Kul sammanträffande ändå! Båda Adichies föräldrar är akademiker och Adichie själv har verkligen en imponerande lista med akademiska meriter. Hon har bland annat studerat medicin & farmaci, kommunikation, statsvetenskap, kreativt skrivande och afrikastudier. De flesta av sina examina har hon från amerikanska universitet eftersom hon flyttade till USA som 19-åring. Det var också under studietiden som Adichies skrivande tog fart. Debutboken, Lila hibiskus, gavs ut 2003 medan hon pluggade kommunikation och statsvetenskap. Den andra romanen, En halv gul sol, kom ut 3 år senare och blev en internationell bästsäljare. Därefter har Adichie gett ut en novellsamling, Det där som nästan kväver dig (2009), och ytterligare en roman, Americanah (2013). Dessutom har hon skrivit ett antal noveller och två feministiska essäer (Alla borde vara feminister (2014) och Brev till en nybliven förälder (2017)). Adichie är gift, har en dotter och hon delar numera sin tid mellan USA och Nigeria, där hon undervisar i kreativt skrivande. Hon har en hemsida och en facebooksida och det finns även en väldigt ambitiös extern hemsida med biografi, bibliografi m.m., för den som är intresserad.

För mig är Adichie en stark och frispråkig röst. Det märks i intervjuer med henne att hon har skinn på näsan och vet vad hon vill föra fram. Den har några år på nacken, men jag gillar bland annat intervjun med henne i Vi läser, där hon berättar mycket om sin roman Americanah.

Americanah, En halv gul sol och Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie

Jag upptäckte Adichies författarskap när jag läste En halv gul sol, som kom på svenska 2007. Fast jag läste den i och för sig betydligt senare än så. Jag minns att jag till en början inte var så entusiastisk över att läsa en såpass tjock bok (den är på nära 700 sidor), men boken fängslade mig verkligen direkt. En halv gul sol utspelar sig under inbördeskriget i Nigeria (Biafrakriget) och är en oerhört stark läsning om hur krig drabbar skoningslöst, över alla samhällsklasser och bland alla folkgrupper.

Nigerias moderna historia är temat i flera andra av Adichies böcker. I Lila hibiskus har Nigeria precis blivit självständigt och Adichie skildrar de sprickor som skapats under tiden som koloni. Boken kretsar kring femtonåriga Kambili, vars pappa är en sträng katolik som genom hot och tortyr håller hela familjen i skräck. Även Lila hibiskus är en stark läsning, men en del av av scenerna var faktiskt lite för mycket för mig, så jag håller inte Lila hibiskus för min favorit.

Nej, den absolut bästa boken av Adichie är i mitt tycke Americanah – en roman som verkligen träffade rakt i magen. I Americanah har Adichie flyttat handlingen till nutid. Hon berättar om det moderna Nigeria – ett land med en kraftigt ökande medel- och överklass, med massor av pengar, men inget inhemskt att lägga dem på, och ett land dit många återvänder från sina utlandsvistelser för att tjäna pengar på mark, olja eller korruption. Bokens huvudperson gör dock en resa åt andra hållet – hon söker sig mot USA. Men starten i USA blir brutal. Det är svårt att hitta ett jobb, att få pengarna att räcka och, framför allt, det är i USA som bokens huvudperson för första gången konfronteras med rasism.

Adichie har lärt mig mycket om Nigerias 1900-talshistoria och om det moderna Nigeria. Det är genom Adichies romaner som jag har lärt mig om igbo, hausa, yuaruba – de tre största etniska grupperna i detta multietniska land och om hur landet har splittrats och enats och utvecklats. Men kanske mest har Adichie öppnat ögonen för något som jag, som vit, aldrig riktigt kan förstå: rasism. Ingen författare har lyckats skildra det så kraftfullt för mig som Adichie. Hon lyckas ta ett skickligt helheltsgrepp och berätta om hur rasismen genomsyrar hela samhället och påverkar människor, relationer, hela samhällen. Jag tycker att Adichie är en fantastisk författare, en författare med ambition att berätta något, att öppna ögon. Jag hoppas att hon belönas med ett nobelpris i litteratur vad det lider, för det här är ett författarskap i den klassen.

I Adichies senaste alster står feminismen i fokus. Essän Alla borde vara feminister är baserad på en föreläsning hon har hållit under en TED-konferens och Brev till en nybliven förälder (som jag endast har läst delar ur, än så länge) är baserad på ett brev som hon skrivit till en vän som precis blivit förälder till en flicka.

Americanah, En halg gul sol och Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie

På min önskelista står såklart att läsa Brev till en nybliven förälder, men också att läsa novellsamlingen Det där som nästan kväver dig, som jag faktiskt inte har tagit tag i ännu. Om du har missat Adichie så tycker jag verkligen att du ska sätta fart och läsa någon av hennes böcker. Du har så mycket bra läsning framför dig!

2017-10-26