Förra året hade jag lyxen att ha två adventskalendrar med boktema. Den ena var Novellix julkalender 2019, fylld med gamla och nya noveller från förlagets utgivning. Jag läste novellerna och har bloggat om dem i ett antal inlägg. Den andra kalendern, Bonniers stora adventskalender, har jag också läst, men när julen var över kändes det lite märkligt att posta ett blogginlägg om den. Här kommer alltså ett inlägg som jag skrev i början av året och tidsinställde till nu. 🙂 Även om det är en gammal kalender så känns det ändå som att det är en bättre tid att blogga om kalendrar nu, när det faktiskt börjar bli säsong för adventskalendrar. Jag gissar att samma kalender, eller en ny version, finns att köpa även till den här säsongen, om någon blir sugen. Edit: Den här kalendern går fortfarande att köpa i år.
Bonniers stora adventskalender är en mysig kalender med godbitar från Bonnierförlagets utgivning. En del är ”Pixiböcker för vuxna”, en del är utdrag från andra böcker och en del tror jag rent av är producerade enkom för kalendern – allt förpackat i en väldigt gullig kalender, komplett med små luckor att bända upp. Kalendern som sådan är faktiskt riktigt tjusig. Antingen kan den förvaras liggande och blir då ungefär som en coffee table-bok, eller så vecklar man ut den och låter den agera julprydnad. Den drog faktiskt blickarna till sig hemma hos mig och många vänner undrade nyfiket vad det var för något. Jag tolkar det som att de tyckte att den var fin. 🙂 Jag tycker åtminstone att den är fin, med juliga bilder av Lotta Kühlhorn.
Innehållet då? Jo, jag gillade verkligen merparten av de små miniböckerna (faktiskt alla utom en!). Jag gillade dem till och med väldigt, väldigt mycket. Det började starkt med en samlingsvolym med två noveller av Jonas Karlsson: Skummisar, Vecka 42. Skummisar är en särskilt knäpp novell, sådär som bara Jonas Karlsson brukar lyckas få till det: ett par spionerar på sina mystiska grannar tills det spårar ur. Vem är skummast i den här berättelsen? Det ska man inte vara allt för säker på innan man har vänt sista sidan. Några andra guldkorn är novellen Bortbytingen av Selma Lagerlöf, den lilla diktsamlingen med Karin Boyes poesi, den tragikomiska Jussi Adler-Olsen-deckaren Små pikanta dråp (som jag tyckte var jätterolig och som min mamma tyckte var rent skräp, hehehe), den mysiga/läskiga/tänkvärda novellen Flints berättelse av Elly Griffiths (med en katt i huvudrollen <3), den intressant faktaboken Sömn, sömn, sömn om, kors i taket, sömn (ett utdrag ur faktaboken med samma namn, av Christian Benedict och Minna Tunberger). Andra klockrena favoriter blev serien Sömn (ett tema bland mina favvisar? 😉 ) av Louise Winberg (hej hej vardag), som bjöd på så mycket igenkänning att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta, den brännande klasskildringen i Eija Hetekivi Olssons novell Nationalsången och den lilla Rocky-pixiboken av Martin Kellerman, som man ju saknar mycket sedan han slutade rita sina strippar för något år sedan. Lottas jul, av samma Lotta Kühlhorn som illustrerat själva kalendern, är ett smakprov från den julbok som hon har skrivit, och som man ju genast blev sugen på att skaffa sig för att riktigt frossa i julpyssel och mys. En annan stor favorit blev Missförståndets magiska möjligheter, som innehåller ett tidigare vinterprat av Emil Jensen. Jag har lyssnat på Vinter i P1 i åratal och har såklart lyssnat på Jensens avsnitt, men mindes det faktiskt inte så briljant som det faktiskt är (även i bokform). Wow! Tydligen finns vinterpratet och andra av Jensens texter samlade i en bok, Vad var det jag sa?. Den blev man ju sugen på att läsa.
Ja, den här adventskalendern gav verkligen läslust och mersmak, utan att för den sakens skull kännas som en meningslös samling smakprov. Jag blev faktiskt positivt överraskad över vilka bra texter de har lyckats proppa in (med det där undantaget då). Det är dessutom en riktigt bra blandning mellan fakta, recept, noveller, serier.
För att återknyta till lyxkalendern från Novellix så får man väl säga att böckerna i Bonniers stora adventskalender inte känns riktigt lika dyra som konkurrentens. Det är helt enkelt pixiböcker i lite olika format, men det är inte mig emot, med tanke på att Bonniers variant också är billigare.
I princip har jag någonting emot att årets konsumtionsfest numero uno, julen, också har blivit en tid då folk sprätter iväg hundra- eller tusentals kronor på adventskalendrar med allt från te, lyxchoklad, lakrits, hudkrämer, lego, plastleksaker, tuggummin, trisslotter etc. etc. etc. etc. etc. Men när det gäller Novellix-kalendern och Bonniers stora adventskalender kan jag ärligt talat inte stå emot. Jag lägger mig platt. Om jag känner mig själv rätt har jag köpt mig en Bonniers stora adventskalender version 2 (i en mån den finns?) till årets jul (Novellix-kalendern kanske jag hoppas på att få i tidig julklapp, precis som de senaste två åren – och annars har jag eventuellt köpt den också 😉 ). Edit: Det blev tyvärr ingen julkalender för mig i år eftersom det helt enkelt inte finns någon ny att få tag på, (bortsett från att man kan sätta ihop en egen hos Novellix om man vill – men då blir man ju inte överraskad 😉 ).
En adventskalender för litteraturälskande vuxna. En boköverraskning om dagen från första advent till julafton. Den här kalendern är ett smörgåsbord av litteratur från Bonnierförlagens alla förlag. Den innehåller noveller, kåserier, serier, faktaböcker, kokböcker och facktexter i en härlig blandning. Författarna skriver i alla genrer. Medverkande är bland annat Viveca Sten och Jonas Karlsson, Nina Hemmingsson, Martin Kellerman, Zeina Mourtada, Emil Jensen m fl. Alla som tidigare köpt Pixiadventskalendern till sina barn för att de egentligen själva velat ha en bokkalender som vuxna kan nu få sitt lystmäte tillgodosett. Med härlig julig omslagsformgivning av Lotta Kühlhorn.
Förlagets beskrivning
Med texter av Maja Karlsson, Lotta Kühlhorn, Linda Ahlgren, Linda Vagnelind, Axel Brechensbauer, Martin Kellerman, Sven Bertil Bärnarp, Louise Winblad, Nina Hemmingsson, Jan Stenmark, Richard Man, Jenny Warsén, Zeina Mourtada, Christian Benedict, Minna Tunberger, Emil Jensen, Richard Tellström, Viveca Sten, Jonas Karlsson, Eija Hetekivi Olsson, Anna-Karin Palm, Selma Lagerlöf, Karin Boye, Matilda Gustavsson, Oskar Jonsson, Jussi Adler-Olsen, Elly Griffiths. Utgivningsår: 2019 (Bonnier fakta). ISBN: 9789178490141.
Idag dyker jag ner i arkivet! Läste jag något bra för fem år sedan, det vill säga 2015? Ja, det gjorde jag. Det var faktiskt ett riktigt pang-år när det kommer till läsupplevelser. Flera av 2015 års favoriter är böcker jag fortfarande tänker på ibland. Här kommer mina favoriter (inte nödvändigtvis böcker som kom ut 2015).
Böckerna om Maj
Kristina Sandbergs böcker om hemmafrun Maj är oförglömliga. I böckerna Att föda ett barn, Sörja för de sina och Liv till varje pris får läsaren följa Maj genom livet. Det är oro över barnen, oro över den alkoholiserade maken, ett fasligt slit för att sköta hemmets alla sysslor… Det är svårt att säga vad som är så fängslande med de här böckerna, men att läsa om Maj är verkligen att vara med henne och känna med henne. Det är också ett stycke kvinnohistoria berättat på bästa sätt.
Allt jag inte minns
Jonas Hassen Khemiri är min kanske allra största favoritförfattare och frågan är om Allt jag inte minns är hans allra bästa roman? Det märks att boken bottnar i personlig sorg hos Khemiri själv, för det här är verkligen berörande och nära. Boken kretsar kring Samuels närmsta, de som blir lämnade med frågor om vad som egentligen hände när Samuel dog i det som var en olycka eller kanske inte alls var en olycka. Trots att det är en bok med mycket sorg och smärta minns jag verkligen att den också är väldigt rolig och varm. En bok som har allt! Skriven med Khemiris alldeles speciella stil.
Det här är hjärtat
Bodil Malmsten är en annan stor favoritförfattare och Det här är hjärtat är en av hennes kanske finaste dikter. Det kommer verkligen rakt från hjärtat: en berättelse om sorg, att förlora någon man älskar. Det är också den sista dikt Malmsten själv hann skriva innan hon ledsamt nog gick bort 2016. Jag vet ingen som skriver så precist och fint som Malmsten. Det är bedrövligt att hon inte hann skriva ännu mer.
Det är något som inte stämmer
Med Det är något som inte stämmer var det som att Martina Haag tog ett kliv till en ny nivå. Från att ha skrivit feelgood och humoristiska texter började hon plötsligt skriva om ångest och att försöka ta sig igenom en sårande skilsmässa. En helt otrolig bok. Så äkta, precist och hudlöst. En riktigt bra bok!
Kalmars jägarinnor
Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson är befriande och härlig. Här är huvudpersonerna alldeles för mycket: störiga, stökiga. Och Kalmar är alldeles för litet för tjejgänget som boken handlar om: Eva, Jenna, Linden, Jossan och Sudden. De som kanske snarare har ett utanförskap än en gemenskap – alla bär på något jobbigt som döljer sig bakom fasaden. Jag tyckte att den här boken var helt överrumplande. Huvudpersonerna är udda och språket är fantastiskt, som poesi.
Fjärilsvägen av Patrik Lundberg är en mycket berörande bok om Patriks egen mamma och en mycket bra bok om klass. Betyg: 5 oplar av 5.
Fjärilsvägen är Patrik Lundbergs berättelse om sin mamma, Birgitta Lundberg. Birgitta hade allt det där som många drömmer om: man, två barn, villa och jobb. Sedan kom skilsmässan och med det en ekonomi som inte gick ihop. Så småningom drabbades hon av de krämpor och sjukdomar som kom att bli ett allt större hinder i vardagen och livet och leda till ett liv på sjukpenning. Till slut hamnade Birgitta i fullständig misär och 67 år gammal gick hon bort. Det är en resa nedåt, utan att Patrik för den sakens skull målar ut henne som ett offer. Här ryms både goda stunder och sorgliga stunder, misslyckanden och besvikelser liksom små framgångar. Ibland gör mamman rent förfärligt sårande saker mot Patrik och andra, men mestadels lyser det igenom att det finns en enorm kärlek mellan Patrik och hans mor, om än med perioder då deras relation skaver och är svår att upprätthålla. Fjärilsvägen är ett porträtt som ger en levande bild av en kvinna som mestadels levde ett väldigt slitsamt liv och om en son som präglats starkt av det.
Under Patriks uppväxt unnar sig mamman ingenting, allt går till barnen. Det trixas och fixas så att Patrik och hans syster ska få fotbollsskor och kunna följa med på skolresor, men själv unnar hon sig inte ens att äta lunch. Det är lätt att förstå att det slitsamma livet med ett tungt och lågbetalt jobb och en stressig tillvaro som ensamstående mamma kostar på. Birgitta blev bara 67 år och Patrik sätter fingret på något som är väldigt viktigt här: i vårt samhälle har de flesta fått det bättre, men det finns en kategori där utvecklingen går åt andra hållet. Lågutbildade kvinnors förväntade livslängd sjunker. Patrik Lundberg skriver sakligt och precist om klass och den sits som hans mamma delar med så många andra. Samtidigt skriver han om sig själv, som den som växer upp med en ständig insikt om att sakna skyddsnät och att aldrig ha ett nätverk att luta sig mot. Det präglar honom hårt, liksom det att växa upp i ett samhälle som är en vit fläck på kartan, en småstad som aldrig ges utrymme i några medier (nu är läget förvisso annorlunda för hemstaden Sölvesborg – och jo, Jimmy Åkesson finns med i den här boken, paradoxalt nog som en av Patrik Lundbergs förebilder i tonåren). Trots att Patrik sedan mot alla odds lyckas etablera sig som journalist och trots att han skriver uppmärksammade och kritikerrosade böcker så kan han aldrig riktigt känna sig helt hemma och trygg i den värld dit klassresan tar honom.
Jag är i Patrik Lundbergs ålder och växte precis som honom upp under 90-talets finanskris. Min tillvaro var inte alls densamma som Patrik Lundbergs, men jag känner ändå igen mig väldigt mycket. Jag kan inte påstå att jag har saknat något i livet och jag har inte heller vuxit upp med en ensamstående mamma. Ändå delar jag verkligen Patrik Lundbergs känsla av att ingenting kan tas för givet, särskilt inte pengar. Jag fattade det inte då, men 90-talskrisen satte sina spår. Jag tänker ofta på det som vuxen, inte minst för att de flesta runt omkring mig nu för tiden har det väldigt gott ställt. Det blir sådana kontraster när folk i allmänhet reser med familjen på semester till Bali och på skidresor i Alperna (när jag var barn gick vår mest exotiska semester till Dalarna med lånad husvagn), köper nya iPhones till sina barn (jag hade inga statusprylar som barn – mycket av det jag hade i klädväg, cykel med mera var sådant jag ärvt av äldre kusiner och som de vuxit ur) och så vidare, och så vidare. Jag kommer aldrig glömma när jag flyttade från kollektiv till min första hyresrätt. Jag var student och kände mig så stolt och glad över att ha fått ihop ködagar så att jag kunde flytta till min egna lilla etta i ett miljonprogramshus. Jag tyckte den var SÅ fin och mysig och allt sådant. En av mina äldsta vänner blev uppriktigt förvånad och kunde inte förstå att jag inte flyttade till bostadsrätt. För mig fanns det inte på kartan att köpa en bostadsrätt. Jag levde på studiemedel och hade kanske 10 000 kr i en buffert som jag sparat ihop genom sommarjobb. Jag förstod inte ens vad han menade. Han förstod inte vad jag menade. Nu förstår faktiskt ingen vad jag menar när jag aningslöst frågar om blivande bostäder som andras vuxna barn är på väg att flytta till. Jag lever fortfarande i tron att man hyr när man flyttar hemifrån, men här köper man naturligtvis en bostadsrätt till ungarna. ”Alla” gör det i den lilla akademikerbubbla jag mestadels befinner mig. Detta och tusen andra saker kommer aldrig riktigt att gå in, misstänker jag. Precis som att jag aldrig riktigt kommer att kunna slappna av och känna att det löser sig när det gäller jobb (trots att jag aldrig någonsin har varit arbetslös längre än en sommar). Jag har aldrig haft några släktingar i min bransch, ingen som har kunnat fixa in mig på något jobb eller kratta för mig. Jag sökte 80 jobb i hela Sverige när jag pluggade min sista termin och fick nobben. Jag tror aldrig att något sådant där ska lösa sig. Jag hör inte till alla de studiekamrater som pluggade till ingenjör för att deras pappa hade gjort precis det och för att det fanns ett familjeföretag att ta över. Ingenting sådant. Ingen har kunnat dela med sig av erfarenheter kring att plugga, ingen har kunnat ge tips kring hur jag ska tänka kring studier och karriär. Jag har uppfunnit allt själv och då blir man också ganska ensam. Jag misstänker att Patrik Lundberg har känt något liknande. Han som först inte ens sökte till journalistutbildningen på Skurups folkhögskola, för den ansågs omöjlig att komma in på, och som han sedan kom in på med högst poäng av alla. Varför trodde han att han inte skulle komma in? Det är sådant man lätt tror när absolut ingen i ens omgivning har gjort något liknande.
Det är inte synd om mig, långt ifrån. Ursäkta att jag började skriva om mig när det här inlägget egentligen handlar om Fjärilsvägen. Det är hur som helst en bok som väckte många tankar, minnen och känslor – och det är väl ett gott betyg.
En sak till förresten. I boken citerar Patrik Lundberg Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch: ”Låg pensionen efter föräldraledighet, deltid och ett låglöneyrke. Är det ojämställdhet? Gör andra val, få annat resultat.”. Det är ett gammalt citat, men det är verkligen svårt att släppa. Ebba Busch får mig att vilja spy.
Uppläsare: Martin Wallström. Utgivningsår: 2020 (Albert Bonniers förlag), 2020 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier Audio). Antal sidor: 175 (ca 4,5 h lyssning). ISBN: 9789100181987, 9789100185961.
När Birgitta Lundberg föddes fanns det hopp, även om hennes liv. I rekordårens och folkhemmets Sverige kunde en arbetarflicka på landsbygden gå åtta år i skolan, ett år i husmoderskola och få ett kontorsjobb måndagen efter examen. Hon kunde spara till körkort och bil, åka på dans och hitta kärleken.
Snart levde Birgitta Lundberg den svenska drömmen: Make, två barn. Volvo och villa. En välfärd som fanns där när hon behövde den. Sedan kom 1990-talets finanskris. Skilsmässan och stressen. Fattigdomen. Barnens liv till varje pris.
Patrik Lundberg växte upp på Fjärilsvägen i Sölvesborg. Nu är Fjärilsvägen en kärleksförklaring till hans mor, och en berättelse om det svenska klassamhället.
Förlagets beskrivning
Patrik Lundberg
Patrik Lundberg (född 1983) är en svensk journalist och författare. Han debuterade 2013 med den självbiografiska ungdomsboken Gul utanpå, som bland annat handlar om att vara adopterad och göra en återresa. Sommaren 2020 var Patrik Lundberg värd i Sommar i P1 och hade ett hyllat program som precis som Fjärilsvägen handlar om hans mamma. Patrik Lundberg är krönikör på Expressen. Han har en hemsida och finns på Twitter och Facebook.
Den sorgsne busschauffören från Alster av Håkan Nesser är en mysig och spännande bok om ett mord som aldrig riktigt klarades upp och som nu plötsligt blir aktuellt igen, allt berättat med Nesser alldeles speciella stil och språk. Betyg: 4 Gotlandsfärjor av 5.
Den sorgsne busschauffören från Alster är Håkan Nessers sjätte roman om Barbarotti. Kommissarie Gunnar Barbarotti och hans sambo, tillika kollega, Eva Backman har tagit tjänstledigt från sina polisjobb och rest till Gotland, där de förvandlas till privatspanare. De får nämligen snabbt syn på ett bekant ansikte: Albin Runge, en man vars försvinnande de utredde för ett antal år sedan. Han är sedan länge dödförklarad, men kanske var det något de missade den där gången?
Barbarottis och Backmans funderingar och spaningar blandas med Albin Runges egna berättelse i form av anteckningsboken ”Stänk och flikar”. Där berättas om ett liv som rasade samman den dagen busschauffören (och den före detta idéhistorikern) Albin Runge genom en olycka orsakade arton människors liv. Sjutton av dem var barn på väg på skolresa. För barnen och deras anhöriga blev livet aldrig sig likt, naturligtvis, men även Albin Runges liv slogs i spillror. Nu har åren gått och plötsligt har det börjat dyka upp hotfulla brev. Någon vill honom illa.
Nesser närmar sig upplösningen från flera håll och får ihop berättelsen sådär elegant som nästan bara han kan. Nesser har ett särskilt sätt att berätta och ett alldeles särskilt språk med finurliga referenser, lekfulla namn och en kärv humor. Jag gillar det verkligen! Den sorgsne busschauffören från Alster är inte den typen av deckare som gör att man sitter som på nålar. Det är i själva verket en berättelse med en viss portion vemod och med det låga tempo som ett Gotland på lågsäsong kan bjuda på. För mig är det den bästa sortens deckare. Jag tycker bättre om den här typen av kluriga, överraskande och humoristiska deckarna än om actionspäckade varianter.
Jag kan varmt rekommendera den här boken. Lyssna gärna på ljudboksutgåvan, som dessvärre inte är inläst av författaren själv (Nesser är ju så bra som uppläsare!), men som däremot är riktigt bra inläst av Reine Brynolfsson, som verkligen passar som uppläsare till den här boken.
Jag borde verkligen inte leva.
Så skriver den före detta akademikern och busschauffören Albin Runge i sina anteckningar från 2012–13. Och när någon eller några tycks hota honom till livet har han full förståelse för detta. De bisarra hoten leder så småningom till att polisen i Kymlinge kopplas in.
Hösten 2018 tillbringar kommissarierna Gunnar Barbarotti och Eva Backman av vissa skäl ett par tjänstlediga månader i Rute socken på norra Gotland, och fallet med den olycklige Runge får oväntat ny aktualitet. Någonting i utredningen från 2013 verkar ha gått fel. Käpprätt fel. Eller?
Berättelsen om den egendomlige busschauffören från Alster är den sjätte (eller möjligen sjunde) boken om kriminalpolisen Gunnar Barbarotti, inte mindre egendomlig han.
Förlagets beskrivning
Uppläsare: Reine Brynolfsson. Utgivningsår: 2020 (första utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2020 (den här ljudboken, Bonnier Audio). Antal sidor: 397 (ca 10 h lyssning). ISBN: 9789100183127, 9789100184216.
Håkan Nesser
Håkan Nesser (född 1950) är en svensk författare och före detta lärare. Han debuterade 1988 med romanen Koreografen, men är kanske mest känd för sina deckare med Van Veeteren i huvudrollen. Sedan 1998 arbetar han som författare på heltid. Håkan Nesser har en hemsida.
Ursäkta på förhand att det råkade bli världens längsta rubrik idag, men jag har alltså läst fyra noveller med lite varierande längd på titlarna. 😉 Här kommer fyra mini-recensioner.
Juan-les-Pins
⭐⭐⭐
Betyg: 3 av 5.
Juan-les-Pins är det första skönlitterära jag läser av bloggaren Sandra Beijer. Hennes blogg har jag däremot följt under flera år (i perioder); jag tycker faktiskt att hon är en av de bästa livsstilsbloggarna i Sverige. Beijer lyckas hålla kvalitén uppe i både text och bild, har en röd tråd i sitt innehåll och lyckas hålla en lagom balans vad gäller det personliga. Dessutom anar man att hon är lite av en nostalgiker, precis som jag! Hon har liksom inte glömt bort sitt tonårsjag eller vad som kändes viktigt när man var sexton. Det här är något som också är lite av ett tema för den här novellen, som kretsar kring ett tjejgäng och deras drömmar om sommarens resa till Frankrike. I Frankrike ska allt bli helt annorlunda mot vad det är idag, där störiga killar hela tiden är i vägen och där skolmiljöerna är allt annat än inspirerande.
Utgiven av Novellix 2017. ISBN: 978-91-7589-199-6.
Man kan vinka till varandra från balkongerna
⭐⭐⭐
Betyg: 3 av 5.
Jag har läst en till favoritbloggare: Elsa Billgren. Även Billgren är skicklig med pennan och även hon blickar bakåt emellanåt. Har man följt henne ett tag känner man förmodligen till något om hennes uppväxt i konstnärshemmet på Östermalm och hur svårt det var för henne när hennes föräldrar gick skilda vägar (när Elsa var i vuxen ålder). Det är några av de saker som går igen i den här novellen, där Elsa till och med har lånat ut sitt eget förnamn till en av huvudpersonerna. Novellens Elsa är tretton år och semestrar i Italien med sina konstnärsföräldrar och en vän till familjen med en dotter ungefär i Elsas ålder. Dottern heter Sabrina och är precis så mogen och världsvan och erfaren som bara en trettonåring, likt Elsa, kan luras att tro. Sabrina, dom tvingats växa upp snabbt, och som också längtar efter sin pappa. Jag tycker att Billgren har lyckats fånga hur liten och stor man kan vara på samma gång i tonåren. Fint!
Utgiven av Novellix 2013. ISBN: 978-91-7589-008-1.
Början
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 5 av 5.
Början av Gun-Britt Sundström är en väldigt fin berättelse om att få ett barn som ”inte är som andra”. Redan som spädbarn gör huvudpersonens son på sitt eget sett, betraktar världen på sitt sätt. När han börjar förskolan och skolan sticker han ut direkt och har svårt att få vänner. Den vän han plötsligt får, i grannpojken, försvinner snart när grannpojken lärt sig från skolan vad som gäller, vem man ska leka med. Att vara annorlunda kan vara svårt, men kan på vissa plan också vara en gåva, som att pojken redan på huvudfotingstadiet kan rita bilder med rörelse och kroppsspråk. Jag tyckte verkligen att Början var en berörande bok om att vara annorlunda, men kanske framför allt om en förälders vånda när dess barn har svårt att smälta in i klassrummet.
Publicerades första gången 2004 i tidningen Amelia och gavs ut av Novellix 2013. ISBN: 978-91-7589-010-4.
Johnny Panic och drömbibeln
⭐⭐⭐
Betyg: 3 av 5.
Sylvia Plath har skrivit Glaskupan, en av mina största läsupplevelser genom tiderna, så kanske var förväntningarna för höga när jag började läsa Johnny Panic och drömbibeln. Jag kände i vart fall att mycket flög över huvudet i den här skrämmande berättelsen om en kvinna som arbetar med att renskriva journaler på ett sjukhus. I hemlighet ägnar hon sig också åt ett privata samlande: hon skriver ned vad patienterna drömmer om nätterna. Hon går mer och mer in i projektet och snart blir allt diffust. För egen del zonar jag ut omedelbart om folk börjar berätta om sina drömmar. Jag vet ingenting mer meningslöst att prata om, ärligt talat. Det kanske bidrog till att jag inte blev helt frälst av den här novellen, även om den i och för sig handlar mer om psykisk sjukdom än drömmar. Vill man läsa om psykisk sjukdom rekommenderar jag dock alla gånger att läsa Glaskupan istället!
Johnny Panic and the Bible of Dreams översattes till svenska av Erik MacQueen och gavs ut av Novellix 2013. ISBN: 9789187451119. Den första amerikanska utgåvan är från 1977 som del i novellsamlingen Johnny Panic and the Bible of Dreams.
Samlade verk av Lydia Sandgren är en underbar roman om vänskap, skapande och familjehemligheter. Årets favoritbok? Betyg: 5 löparskor av 5.
Samlade verk är det lite förvirrande namnet på Lydia Sandgrens hyllade debutroman, som så otaktiskt kom ut mitt under coronapandemins mest hysteriska veckor i Sverige (hittills). Jag ser framför mig att Sandgren i annat fall hade rest runt, runt på författarsamtal och varit frekvent gäst på litteraturfestivaler. Nu blev det knappast så, men jag hoppas att jag får lyssna på henne i något sammanhang framöver, för det här är verkligen en av årets favoritböcker för min del.
Under nära 700 sidor får läsaren följa Martin, en förläggare i övre medelåldern, och hans närmaste. Berättelsen rör sig i tid och rum, från uppväxten till idag. Det blir en resa genom vuxenblivande, författardrömmar, karriärkris, småbarnsår och – som ett oläkligt sår – separationen. Utan förvarning tog Cecilia sina saker en dag och lämnade Martin och de två barnen utan att någonsin höra av sig igen. Några tafatta försök att dejta och gå vidare leder ingen vart. På fingret sitter vigselringen fortfarande kvar och Cecilia finns kvar som en skugga. Varför lämnade hon? Var tog hon vägen? Frågan ställs också av dottern Rakel, som var tillräckligt stor för att minnas sin mamma. Nu blir hon ofta påmind om henne. Trots Cecilias korta tid i akademien innan försvinnandet hann hon göra ett avtryck i de universitetsmiljöer där även Rakel rör sig.
När Rakel åtar sig uppdraget att läsa ett manuskript åt sin pappa blir det ännu en påminnelse. Manuskriptet, skrivet av en relativt okänd, tysk författare, verkar ha kopplingar till Rakels mamma. Bakom Martins rygg börjar Rakel översätta och tränga djupare. Vad hände med Cecilia? Varför lämnade hon? Var tog hon vägen? Lillebror Elis, numera en ung vuxen i jakt på sig själv, blir också indragen, men pappan hålls utanför – pappa Martin som jobbar, dejtar oengagerat och hela tiden försöker ringa Gustav utan att någonsin få ett svar.
Gustav är en viktig pusselbit i berättelsen. Som Martins barndomsvän har han alltid funnits med i bilden. Det var Martin och Gustav som umgicks så intensivt under gymnasietiden att ingen annan riktigt fick plats i deras liv och det var de som nästan bodde ihop och som sedan åkte till Paris tillsammans: Martin för att skriva på sin roman och Gustav för att måla. Det är dock Gustav som sitter på talangen. Vid det här laget är han en framgångsrik konstnär som kan leva på sitt måleri, medan Martins roman fortfarande är en massa lösa papper som aldrig kommer att bli något. Nu stundar en stor utställning, ett retrospektiv, där Gustavs samlade verk ska visas upp i Göteborg, och han väntas komma på besök i stan där han inte längre bor. Svarar i telefonen gör han dock inte, men Martin tänker att Gustav är som han alltid har varit. Alla i den här romanen går lite om varann, pratar förbi varann, döljer saker för varann. Utan att på något sätt vara en spänningsroman finns det verkligen en intressant spänning i berättelsen. Det är fängslande och lockande. Huvudpersonerna är dessutom underbart ofullkomliga, mänskliga och härliga – det finns någonting befriande att läsa om författaren som blev förläggare. Gustav har också sina fläckar, som kanske inte är lika lättsamma, men som adderar ett intressant lager. Mitt i allt finns Cecilia, en huvudperson som aldrig själv kommer till tals, men som genom alla andra ändå blir högst levande, högst obegriplig och ändå helt begriplig.
Det här är en underbar bok. Jag älskar den lågmälda spänningen, de fina personporträtten, den kärleksfulla skildringen av det omöjliga/nödvändiga skapandet, berättelsen om svårigheterna att hålla ihop en familj och gå åt samma håll, skildringen av hur ett liv liksom bara blir medan åren går. Och vilken bok det är om vänskap! Martin och Gustavs symbiotiska förhållande gör mig avundsjuk och lite klaustrofobisk på samma gång. Det här är nog den bästa och varmaste skildring jag läst om vänskap. Har du tid och lust att läsa en tegelsten så kan jag varmt rekommendera den här boken. Det är en underbar berättelse att vara i. Dessutom får man vara i Göteborg och det är faktiskt härligt som kontrast till alla Stockholmsskildringar. Det finns många små och stora anledningar att gilla den här boken. Jag saknar den redan.
Medan resten av klasslistan lästes upp steg besvikelsen i honom. De personer han skulle tillbringa de följande tre åren med uppvisade samtliga välfönat hår och strukna skjortkragar vikta över v-ringade jumprar. Vid bänken bredvid satt visserligen en ganska snygg tjej, med skidbacksnäsa och tunga ögonlock som förlänade henne ett drömskt, dåsigt utseende. Så vitt Martin kunde avgöra var hon den av hans framtida klasskamrater som bäst motsvarade hans vaga bild av en flicka som mötte honom utanför skolan, kanske en kylig septembermorgon, en sådan när det fortfarande var varmt mitt på dagen, och träden sprakade i rött och gult – i alla fall, där kom hon gående med böcker (i skinnband?) varsamt tryckta mot sitt bröst, hon vinkade…
Hon märkte att han tittade på honom och log snabbt; han log tillbaka. Han hade för sig att hon svarat med namnet Christine.
Sedan sa fröken Gullberg ”von Becker, Gustav?” och en kille på raden näst längst fram vägde på stolen och sa: ”det är bara Becker.”
Ur Samlade verk av Lydia Sandgren
Utgivningsår: 2020 (första utgåvan, Albert Bonniers förlag). Antal sidor: 689. ISBN: 9789100180409, 9789100180416, 9789100186487.
I Göteborg förbereds en stor retrospektiv över konstnären Gustav Beckers verk från 1980-talet och framåt. Vart psykologstudenten Rakel än vänder sig möter hon sin gåtfullt försvunna mammas ansikte på utställningsaffischen som är tapetserad över stan. I samma veva slungas Rakels pappa, förläggaren Martin Berg, in i en omtumlande livskris.
”Samlade verk” är en roman om djup kärlek, mångårig vänskap och konst i spänningsfältet mellan fiktion och sanning. Dessutom är det en storslagen Göteborgsskildring med moderniteten och klassresan som fond.
Förlagets beskrivning
Lydia Sandgren
Lydia Sandgren (född 1987) är en svensk författare och psykolog. Samlade verk är hennes debutroman.
Hur man botar en feminist av Nanna Johansson är en kul och vass satir, förvånansvärt aktuell fortfarande. Betyg: 4 facebookgrupper av 5.
Hur man botar en feminist, av Nanna Johansson, är ett seriealbum som kom ut första gången 2013. Jag har läst de flesta (alla?) av Johanssons tidigare album och det är lite av en gåta att just den här har blivit liggande så länge. Till slut började jag läsa med en viss tvekan. Satir behöver vara aktuell och relevant för att bli kul, så det var inte givet att Hur man botar en feminist skulle funka såhär sju år senare. Faktum är dock att den här boken fortfarande är både rolig och brännande, trots att en stor del av den består av ”De tio intressantaste sidorna man hittar om man skriver sökordet […] på Facebook”, vilket känns lite daterat nu när Facebook är lite passé och gemene man knappast trycker på gilla-knappen på samma sätt som för 10 år sedan längre. Även om just Facebook känns lite gammalt så är i och för sig texterna kring Facebooksidorna mitt i prick även idag.
Det finns också mycket annat i seriealbumet som känns förvånansvärt aktuellt. En del av texterna handlar exempelvis om näthat mot kvinnor och tyvärr är det inte mycket som har blivit till det bättre på den fronten, vad jag förstår. Kvinnor i offentligheten får fortfarande utstå mycket hat på nätet och det gäller inte minst politiker och journalister. Här lanserar Nanna Johansson den ultimata boten för att rädda dessa näthatade feminister – kuken. Nanna avväpnar antifeminister genom att förlöjliga deras typiska sägningar och det blir väldigt kul.
I boken hinner Nanna även ägna sig åt en del nätdejtning och jobbsökande, på sitt helt gränslösa sätt såklart. Man blir både full i skratt och känner för att dra fram tusen skämskuddar. Det här är helt klart ett fullmatat och roligt seriealbum som bjuder på mycket humor. Allra svårast hade jag att hålla mig för skratt när jag läste bonusmaterialet, där Johansson kommenterar teckningar i en målarbok. Jag hoppas att den inte finns på riktigt.
Utgivningsår: 2013 (första utgåvan, Galago). Antal sidor: 125. ISBN: 9789170377488.
Nanna Johansson gör sitt bästa för att passa in i det svenska samhället. Hon nätdejtar, skriver konstruktiva tips på Moderaternas hemsida och svarar på Platsbankens annonser, men hur hon än gör blir det fel. Frågan är om det är hon som borde förändras, eller det samhälle som anser att kvinnor behöver särskilda tjejpennor och att feminister botas med kuk.
I sin fjärde bok Hur man botar en feminist går Nanna Johansson, med ett virrvarr av serier, collage, nedriga photoshoppningar och bildmaterial rikligt illustrerat i paint, till fullständigt respektlös attack mot näthatare, främlingsfientliga och ett allt mer tröttsamt patriarkat. Resultatet kan bara beskrivas som elakare och roligare än någonsin.
Förlagets beskrivning
Nanna Johansson
Nanna Johansson (född 1986) är en svensk serietecknare och poddprofil. Nanna Johansson finns på Twitter och Instagram.
Jag har läst ett gäng noveller och här kommer några minirecensioner:
De är vi
De är vi, av Björn Hedensjö, är en facknovell, en liten essä, om tolerans och medmänsklighet. Hedensjö börjar med att berätta om diplomaten Chiune Sugihara, som under Andra världskriget skrev ut japanska visum, dag som natt, för att rädda judar undan förföljelsen i Litauen. Han gjorde det utan någon egen vinning, för att han stod upp för det som kändes rätt. Så önskar vi att alla vågade göra, men verkligheten ser inte ut så. Vad är det som gör oss hjälpsamma? Vad är det som gör oss fördomsfulla? Kan man göra något åt det? Detta diskuterar Hedensjö på ett enkelt och ändå intresseväckande sätt. Den kom ut första gången 2014, en tid då jag föreställer mig att den här boken var ännu mer aktuell än vad den är idag. Som jag minns det var det vid den här tiden som tiggare började bli en vanlig syn i svenska städer. Det var också året då den dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt höll sitt berömda ”Öppna era hjärtan”-tal och Sverigedemokraterna fortfarande var ett parti som just såpass hade kommit in i riksdagen. Det är mycket som har hänt sedan dess, tycker jag. Tiggare har blivit vardag, flyktingar tas inte emot med öppna armar på samma sätt som tidigare. Fortfarande känns De är vi aktuell och intressant.
Betyg: 3+ tågperronger av 5.
Utgivningsår: 2014 (första utgåvan, Novellix). Antal sidor: 28. ISBN: 978-91-7589-046-3.
Ella gör sig fri
Ella gör sig fri av Karin Boye är en klassisk novell om en kvinna som lever i en tärande relation. Hon beklagar sig för sin väninna, berättar om en livssituation där hon själv sliter och tar extraarbeten för att finansiera hennes karls festande. Han är otrogen och otrevlig, hånfull. Det är svårt att förstå varför hon stannar. Hennes moder är upptagen med sitt egna ältande. Till slut måste Ella fatta ett beslut om hur hon ska gå vidare med livet, hur hon ska bli fri. Novellen slutade inte som jag trott och på något sätt gjorde det mig faktiskt lite besviken! Men det var helt klart en novell som väckte många tankar och känslor. En rik liten berättelse.
Betyg: 3+ skjortor av 5.
Utgivningsår: 1940 (första publiceringen, i Ur funktion), 2017 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 22. ISBN: 978-91-86847-42-5.
Fantasy
Fantasy av Malte Persson består av en kvinnas återberättelse av det ofullbordade filmprojektet Hemligheten, en berättelse där fantasy ska möta Stureplan. Här finns Den sorgsne prinsen och Dvärgen, karaktärer i filmen eller män hon faktiskt dejtar? Fantasy är verkligen en annorlunda berättelse med mycket lek med metafiktion. Det är ett intressant bygge, men ärligt talat föll det mig inte i smaken. Det här blev rörigt och svårt att följa, tyvärr ingen novell som berörde mig speciellt mycket.
Betyg: 2 barer av 5.
Utgivningsår: 2013 (första utgåvan, Novellix). Antal sidor: 28. ISBN: 978-91-86847-95-1.
Öknens alla blommor
Öknens alla blommor av Per Olov Enquist är en novell som verkligen överraskade mig. Jag tänker på Enquist som en författare fast förankrad i Sverige (och Västerbotten), men här är huvudpersonen en amerikan, som ger sig iväg mot Nevadaöknen. I baksätet sitter hans två bonusbarn. Han har precis blivit lämnad av deras mamma, som ska komma och hämta barnen dagen därpå. Det blir en inre resa och en ödesdiger resa där ingenting dramatiskt egentligen händer i klartext, men där man förstår att det inte kommer att sluta speciellt bra. Jag blev verkligen berörd av den här berättelsen och jag sögs verkligen in i miljön och handlingen. En riktigt bra novell!
Betyg: 5 blommor av 5.
Utgivningsår: 1974 (första publiceringen, i Berättelser från de inställda upprorens tid, utgiven av Norstedts), 2017 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 27. ISBN: 978-91-7589-227-6.
Sen for jag hem av Karin Smirnoff är den avslutande delen i serien om janakippo, en väldigt speciell och egensinnig trilogi: oborstad, rå och med ett högt tempo. Våld, kärlek, glesbygd, konst med mycket annat flimrar förbi. Fantastisk! Betyg: 4 hundvalpar av 5.
Sen for jag hem är den avslutande delen i Karin Smirnoffs trilogi om Jana Kippo, eller janakippo som man kanske borde skriva. Jag har lyssnat på hela serien som ljudbok och då missar man såklart en del språkliga finesser, men Karin Smirnoff har alltså genomgående valt att skriva ihop alla för- och efternamn. Det är ett av många intressanta grepp i de här böckerna, som inte liknar några andra.
Den tidigare delen, Vi for upp med mor, slutade med en cliffhanger, bokstavligt talat. Janakippis bror, med det praktiska namnet Bror, hängde över ett stup. När den här boken tar sin början har en tid förflutit och Jana har mist sin bror i ovan nämnda olycka. Det är en stor förlust för Jana, som levt ett liv kantat av våld och övergrepp och som har haft en minst sagt tuff tillvaro, särskilt under uppväxten. Bror har varit hennes trygghet. Nu finns han bara kvar som en inre röst.
Sen for jag hem kretsar mer kring Jana och hennes förflutna än tidigare böcker. I de tidigare böckerna har jag tyckt att det varit ett intressant grepp att lämna så mycket outsagt. I tidigare böcker har läsaren fått följa Jana och excentriska människor i hennes närhet här och nu. Det har varit ett högt tempo och osannolikt många dramatiska händelser som skett slag i slag. Att inte riktigt veta vem Jana är och vad hon lämnat när hon ”for ner till bror” eller ”for upp med mor” har känts ganska befriande och gett lite extra spänning. Nu kommer det dock glimtar, våldsamma och råa, precis som det mesta runt Janakippo. Det berättas om oerhört grovt våld i nära relationer och om hennes liv som student i Stockholm.
Tillbakablickarna vävs ihop med här och nu, där Jana måste ordna med sin brors begravning samtidigt som jobbet i hemtjänsten aldrig riktigt går att sätta på paus. Livet i byn Smalånger rullar också på, för ungdomskärleken John, som hon har ett så knepigt förhållande till, och för de andra som läsaren fått träffa i de tidigare böckerna. Det är dock Jana som är i fokus och när hon gör en avstickare för att ställa ut sina lerfigurer i Stockholm får läsaren följa med. Resan fortsätter till Västkusten. Det fylls på med udda och oborstade karaktärer, liknande de som läsaren fått träffa i Smalånger och Kukkojärvi. Allt snurrar på i ett snabbt tempo. Jana blir passionerat kär, börjar hitta nya vägar i sitt skapande och får nya skyddslingar under sina vingar.
Det är knappast lätt att skriva klart en trilogi. Många trådar måste vävas ihop och risken finns att berättandet blir lite lidande av detta. Det är vågat av Smirnoff att addera så mycket nytt och så många nya karaktärer i en avslutande del i en serie, men det blir verkligen bra. Kanske är inte Sen for jag hem lika brännande bra som Jag for ner till bror, trots allt; Det egensinniga och speciella har man nu liksom vant sig vid och jag vill inte påstå att böckerna är upprepande, men den där wow-upplevelsen uteblir till viss del. Det är hur som helst en mycket bra avslutning i en mycket speciell trilogi. Välj gärna ljudboken. Lo Kauppis uppläsning adderar verkligen någonting extra.
Bror dog och lämnade mig kvar.
Repet lossnade. Vi gled. Vi föll.
En klyka höll mig kvar. En trädslana snodde sig runt min arm och väste i örat inte du janakippo. Armen rycktes ur led. Repet rycktes ur min hand.
Som en orm försvann den över hällan.
I andra änden av ormen fanns bror.
Han litade på att jag var stark nog. Precis som han alltid gjort.
Jag hängde över hällan med ena axeln snarad i en martall.
Martallen sa att det var nära ögat. Att hon hört av en gran som sa till en björk att.
Nu hängde jag strax ovanför aftastupet och hörde hans skrik när kroppen studsade mot bergnavlarna.
Allt blev tyst förutom träden.
De barrade i vinden.
Jag bad dem hålla käften.
Ur Sen for jag hem av Karin Smirnoff
Uppläsare: Lo Kauppi. Utgivningsår: 2020 (första utgåvan, Polaris), 2020 (den här ljudboken, Polaris). Antal sidor: 346 sidor (ca 8 h lyssning). Läs även: Jag for ner till bror, Vi for upp med mor. ISBN: 9789177952022, 9789177952442.
Janakippo lämnar Smalånger för att delta i en utställning i Stockholm. Där kommer hennes förflutna åter en gång i kapp henne, samtidigt som nya möjligheter öppnar sig. Kanske innebär det en chans till ett värdigt liv. Med kärleken och konsten som kraft. Om det inte vore för john bror diana och de andra som kallar från norr. Med sina två första böcker om janakippo, Jag for ner till bror och Vi for upp med mor, etablerade sig Karin Smirnoff som en berättare av rang hyllad för sin särpräglade stil och djupt uppskattad för sin känsla för det mänskliga. Sen for jag hem är den dramatiska tredje romanen om janakippo som fullbordar trilogin.
Förlagets beskrivning
Karin Smirnoff
Karin Smirnoff (född 1965) är en svensk författare med en bakgrund som bland annat fotograf, journalist och ägare till en trävarufirma. Hon debuterade 2018 med Jag for ner till bror, en bok som blev Augustprisnominerad samma år.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.