Etikett: Favoriter

  • Tack för senast din djävel!

    Tack för senast din djävel!

    Åh vad jag tycker om den här boken! Det här är helt klart min humor! Waldersten publicerar vanligtvis sina illustrationer i DN under DN på stan, men jag, som inte läser DN, har missat honom totalt. I den här boken finns Walderstens favoriter samlade.

    Boken handlar om stockholmare, men personerna i den speglar nog svenskar i allmänhet lika bra som de speglar invånarna i huvudstaden. Här är personer som står och tittar åt vänster för att bussen ska komma snabbare, personer som vinglar runt i en ”lönedans” den 25:e och personer som hinner avlida i telefonkön till CSN. Illustrationerna är både roliga och smarta och kommentarerna till dem är helt klockrena.

    Läs och le!

  • Harry Potter och Fenixorden

    Harry Potter och Fenixorden

    Ju äldre Harry Potter blir, desto mer gillar jag böckerna om honom. I den här boken har Harry Potter blivit 15 år och det är dags för honom att ta sin grundexamen i trollkonst på trollkarlsskolan Hogwarts. Han är också tillräckligt gammal för att vara väl medveten om de mörkare makterna, som finns runt omkring i trollkarlsvärlden.

    I den tidigare boken, Harry Potter och den flammande bägaren, återkom den onda trollkarlen, mörkrets herre, lord Voldemort och nu har en grupp trollkarlar gått samman och bildat Fenixorden, som ska strida mot honom. Harry Potter och hans kompisar anses dock för unga för att förstå och hålls utanför det hela, men Harry Potter, som har mystiska förbindelser med lord Voldemort, dras förstås in i allt ändå.

    Det hinner bli riktigt spännande innan det 1001:a bladet är vänt och boken är slut. Böckerna om Harry Potter är oförutsägbara, stundvis ovanligt råa för att vara barnböcker och väldigt bra för att vara fantasy. Jag har aldrig varit ett stort fan av fantasy, men inte ens jag ogillar Harry Potter. Det roliga med böckerna om Harry Potter är att de utspelar sig i nutid och i en värld som liknar vår. I trollkarlsvärlden i Harry Potter-böckerna finns det ett trolldomsministerium, som är ungefär som en regering, en domstol, fängelser, skolor, som liknar engelska internatskolor, och folksporter. Det förekommer också rasism och mobbing och annat som liknar saker i vår värld.

    Just att man faktiskt kan känna igen sig lite i är en av de bästa sakerna med de här böckerna. Istället för att vara en saga är de här böckerna som helt vanliga barn- ungdomsböcker, men med inslag av magi och kampen mot det onda. Harry Potter och Fenixorden är den bästa Harry Potter-boken hittills, kanske just för att Harry Potter inte längre är en liten kille som utsätts för konstiga saker utan en tonåring som förstår mycket mer om vad det är som händer. Hade det inte varit för att boken är en sådan tegelsten skulle den lugnt vara tillräckligt spännande för att vara en sträckläsningsbok.

  • Den allvarsamma leken

    Den allvarsamma leken

    Den allvarsamma lekenJag älskar titeln till den här boken! För vad är kärleken om inte en lek och vad är inte allvarligare än kärleken? Ironiskt nog tar inte alla personerna i den här boken kärleken på så stort allvar. Tvärtom är det så att personerna i den gifter sig av helt andra anledningar än att de är just kära. Så kommer det sig att Lydia och Arvid inte får varandra, trots att de hade en förälskelse när de var unga. Lydia gifter sig nämligen med en rik och tråkig man och när Arvid gifter sig blir det mer eller mindre av en olyckshändelse.

    Så går åren. Av en slump kommer dock Lydia och Arvid så småningom att träffas på nytt och de inleder ett komplicerat förhållande, som såklart måste hållas hemligt.

    Det här låter som en sådan där Romeo och Julia-historia, som jag är allergisk mot, men den här boken är mycket, mycket bättre och mer trovärdig än så eftersom den, härligt nog, inte är ett dugg förutsägbar.

    Den allvarsamma leken är helt enkelt en annorlunda kärleksroman. Det som förvånar mig mest är att den är så fri från klyschor om hur män och kvinnor är i relationer. Lydia framställs inte alls som ett sådant våp, som kvinnor i kärleksböcker i allmänhet gärna framställs som. Arvid är heller inte den känslokalla machomannen utan är tvärtom den som kanske visar mest känslor och som därför blir lättast att känna sympatier med.

    Med tanke på att den här boken kom ut första gången år 1912 känns boken överraskande modern. Visserligen är boken skriven på äldre svenska, men dialogerna känns ändå fräscha och boken berättas på ett spännande sätt. Dessutom är den mer än bara en lite småtragisk kärlekshistoria – bitvis är det här en humoristisk bok.

    Oftast är jag lite skeptisk när det kommer till att läsa klassiker, men Den allvarsamma leken är allt annat än en dammig och svårläst klassiker. Det här är en fantastisk bok, väl värd att läsas. En av mina absoluta favoritböcker!

    I korthet

    Rekommenderas för: Alla som vill läsa en tidlös klassiker om kärlek, livet och att längta bort.

    Betyg: 5 klappande hjärtan av 5.

    Citerat ur Den allvarsamma leken

    ”En morgon i april fick Arvid Stjärnblom ett brev.

    Han kände genast igen Lydias handstil på kuvertet och slet upp det med feberhast. Det innehöll bara ett enda litet pappersblad. På ena sidan hade hon ritat ett litet slättlandskap med blyerts – ett höstligt slättlandskap med nakna pilskelett och speglades i ett stilla vatten, en tung himmel med lågt drivande skyar och en flock av sträckande flyttfåglar…

    Och på baksidan var det skrivet, också med blyerts:

    ”Ud vil jeg, ud, o saa langt lang langt.”

    Intet annat. Intet mera.

    Han stod undrande med det lilla bladet i handen. Vad var det hon ville säga honom med det? Han kände att det var något särskilt. Men vad?

    Hade hon några resplaner?

    ”Ud vil jeg, ud o saa langt langt langt”…

    Nej, han kunde inte gissa hennes mening. Men det lilla bladet lade han in i sin annotationsbok.”

    Den allvarsamma leken - Hjalmar Söderberg

    Om Den allvarsamma leken och Hjalmar Söderberg

    Hjalmar Söderberg (1869-1941) var en svensk författare, skribent och översättare. Han har skrivit flera av vår tids mest omtyckta klassiker, däribland Doktor Glas och Den allvarsamma leken. Debuten, Förvillelser, kom ut 1895. Söderberg växte upp och levde under många år i Stockholm och han är också mycket uppskattad för just sina skildringar av Stockholm. Senare i livet kom han också att bo tidvis i Köpenhamn. Mellan 1899 och 1917 var han gift med Märta Söderberg. Äktenskapet var mycket olyckligt och finns skildrat i boken Märta och Hjalmar Söderberg – En äktenskapskatastrof, skriven av Johan Cullberg och Jan Sahlin 2014. Från 1917 och fram tills hans död levde Söderberg med sin andra fru, Emelie Voss.

    Utgivningsår: 1912 (första utgåvan, utgiven av Bonniers), 2005 (utgåvan på den översta bildern, Bonniers), 2011 (pocketutgåvan på den nedre bilden, Bonnier pocket).
    Antal sidor: 314.
    Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

    Baksidestext

    ”»Mig får du älska på ett hedniskt vis!« säger Lydia Stille till Arvid Stjärnblom. En gång var hon den oskyldiga flickan han hade kysst bakom syrenhäckarna. Nu är hon gift, liksom han själv, men när slumpen sammanför dem efter tio år flammar deras känslor för varandra upp. Och nu är hon en mogen, självständig kvinna som vågar bejaka lidelsens krav, med konsekvenser som han först bara anar. Den allvarsamma leken är en roman om kärleken, om illusionen och resignationen, samtidigt som den ekar av världshändelserna i det idylliska tidiga 1900-talets Stockholm.”

  • Påstår Pereira: ett vittnesmål

    Påstår Pereira: ett vittnesmål

    I Spanien pågår ett inbördeskrig och det är oroligt i Portugal, men änklingen Pereira är inte speciellt medveten om vad som händer i omvärlden. Han är redaktör för en liten kvällstidning, där han ansvarar för kulturdelen, och han bryr sig inte om politik.

    Så kommer Pereira i kontakt med en ung man som kämpar mot fascismen och plötsligt börjar en långsam förändring hos den gamle mannen.

    Fånigt nog visste jag nästan ingenting om det spanska inbördeskriget och diktaturen i Portugal när jag började läsa den här boken. Om man inte känner till den delen av historian missar man sannolikt ett och annat när man läser den här boken, men trots det kan jag inte annat än älska Påstår Pereira. För mig är skildringen av samhällsförändringarna och kriget inte det viktigaste eller det bästa i den här boken. Nej, det riktigt fina med den här boken är beskrivningen av Pereiras förändring från att ha varit en mycket stillsam och ovetande man till att faktiskt vakna upp och protestera.

    Jag är också mycket förtjust i sättet som boken berättas på. Boken är skriven som om någon återberättar vad Pereira själv säger och den är mest en stillsam redogörelse för händelserna. Några tankar eller känslor finns inte beskrivna i boken, men det spelar ingen roll eftersom boken lyckas skildra stämningarna ändå.

    Påstår Pereira handlar egentligen om många allvarliga saker, men boken igenom känns den ändå som alltigenom trevlig. Att ogilla Pereira är omöjligt. Att ogilla den här boken kan nog också vara omöjligt.

  • Lord Nevermore

    Lord Nevermore

    Det är vid 1900-talets början och de två polackerna Stansilaw och Bronislaw ska åka till Australien eftersom Bron ska studera antropologi och Stas vill resa iväg för att försöka komma undan sorgen efter sin fästmö, som har begått självmord. Bron och Stas har varit vänner sedan barnsben, men under resan blir det snart oundvikligt att de skiljs åt.

    Så åker Stanislaw tillbaka till Polen och går ut i kriget medan Bronislaw undersöker urbefolkningens liv på ön Boyowa utanför Nya Guinea. Bronislaw kommer också att gifta sig med den politiskt engagerade Ellie Rose medan Stansilaw har mer svåra förhållanden till kvinnor och lever ett bohemiskt liv medan han försöker att etablera sig som konstnär och författare.

    Den här boken är en mindre tegelsten och den hinner också behandla ganska många ämnen på de nästan 500 sidorna. Klart intressantast och bäst är dock de kapitel som handlar om Ellie Roses funderingar kring kvinnofrågor och de kapitel som handlar om när Bronislaw förbluffas över hur fria kvinnorna på Boyowa är. I den här boken finns det väldigt mycket klokt och bra formulerat kring kvinnans situation på den här tiden och det är väldigt läsvärt.

    Även Stas, Brons och Ellie Roses levnadsöden är intressanta och gripande att läsa om, men ibland är språket i boken så högtravande och poetiskt att figurerna i boken nästan upphör att kännas mänskliga. Detta till trots älskar jag sättet som boken berättas på. Språket är oerhört vackert och medan man läser boken dras man verkligen med i handlingen. På vissa ställen var det nästan så att ögonen tårades medan jag läste! Stundvis är språket dock på gränsen till pretentiöst.

    Ändå är den här boken en av de bästa som jag har läst. Det är på samma gång en fin skildring av livet kring de två världskrigen och en bok om kärleken och vänskapen och vad vi offrar för dem.

  • I taket lyser stjärnorna

    I taket lyser stjärnorna

    Det är inte så vanligt att ungdomsböcker är trovärdiga och riktigt bra, men I taket lyser stjärnorna är ett exempel på en bok som jag tror att vilken tonårstjej som helst kan känna igen sig i. Det här känns inte som en bok som en vuxen har skrivit genom att försöka minnas hur det var eller genom att försöka studera hur ungdomar talar och beter sig. Det här är istället en bok som jag tror speglar en tonårings liv väldigt mycket bättre än sådana böcker och det märks att författaren själv är ung.

    Boken handlar om en vanling trettonåring som heter Jenna. Precis som för de flesta i den åldern har Jenna en ganska svår period i livet. Hon har hamnat i en situation då mycket händer både i kroppen och i livet. Det är t.ex. inte längre självklart att hon ska hänga med den bästa kompisen och hon har också blivit förälskad i en äldre kille, som hon inte vet hur hon ska våga närma sig.

    Även om Jenna är ungefär som vilken tjej i sjuan som helst finns det någonting som skiljer henne från klasskompisarna. När hon kommer hem möts hon inte av en alldeles vanlig familj utan av en cancersjuk mamma som stapplar fram på kryckor och bär peruk. Sorg och skuldkänslor blandar sig med faktumet att hennes mamma inte är som andra mammor och att mamman kanske inte kommer att leva så länge till.

    Det här är en väldigt fin ungdomsbok som med ett modernt språk berättar om livet som tonåring idag och samtidigt berättar om en av de värsta saker man kan råka ut för. Det bästa med boken är att det finns så mycket att känna igen sig i. Framför allt är det lätt att känna igen sig i att alla elever i klassen har olika status: vissa är kungar & drottningar och andra är osynliga. På så sätt har den lite samma tema som Sandor slash Ida, men skillnaden är att I taket lyser stjärnorna är mycket mer trovärdig. Bra med boken är också att den är väldigt hoppingivande – man kan faktiskt byta status och man kan faktiskt överleva det svåra i livet.

  • Pompeji

    Pompeji

    År 78-79 lever folket i Pompeji sina liv lyckligt ovetande om att Vesuvius vulkanutbrott snart kommer att ödelägga hela staden. I boken får vi följa några av invånarna: en olyckligt kär mima, en man vars solur sackar efter och en hel del andra.

    Kanske skulle man kunna tro att en historisk bok är ganska dammig och tråkig, men den här boken är faktiskt allt annat än det. Den är till och med betydligt roligare och mer underhållande än vad jag trodde att en sådan här bok kunde vara. Språket är väldigt modernt och finurligt och människorna beskrivs på ett sådant sätt att man skulle kunna tro att de var nutidsmänniskor. Det gör att boken blir så mycket mer än en historiebok, där allting är precis korrekt och exakt och inget utrymme ges för att ge människor levande beskrivningar.

    Förmodligen är inte Pompeji den bästa boken om man vill söka fakta om staden som ödelades för nästan 2000 år sedan, men den ger en åtminstone en känsla av hur livet såg ut då och det märks att Lundgren verkligen har gjort en gedigen research. Framför allt är det här en skön och lättsam bok om en intressant och fascinerande stad och om livet under romartiden.

  • Vår förbannade rätt: en bok om ungas rättigheter

    Vår förbannade rätt: en bok om ungas rättigheter

    Ingen bok jag har läst någonsin har nog rört upp så många känslor som Vår förbannade rätt. Det angelägna ämnet och sakligheten som boken berättas med gör att det är svårt att inte påverkas och beröras av vad som står. När jag hade läst ut den här boken ville jag bara engagera mig i olika föreningar och försöka att förändra alla orättvisor och hemskheter som finns i världen. Ändå är inte det här är en sentimental ”tyck synd om”-bok, som varvar bilder på svältande barn från Somalia med klichéartade texter om krig och elände och sedan som klimax uppmuntrar alla att åka till de stackars människorna i Afrika och hjälpa till.

    Nej, det här är en bok om Barnkonventionen och hur den efterlevs och problemen koncentreras inte alls till länder långt borta och den handlar inte alls bara om stackare på andra sidan jordklotet. Boken ger en både bättre, tydligare och kanske ärligare bild av problemen än så. I boken finns porträtt av tjugo unga människor som alla har gemensamt att de har utsatts för brott mot Barnkonventionen. Boken innehåller också fakta om Barnkonvetionen och sidor som hjälper en att ta sig vidare och lära sig mer om problemen som tas upp. Boken innehåller dessutom fantastiska fotografier, som illustrerar porträtten.

    De avporträtterade personerna kommer från flera olika länder, bl.a. USA, Sverige, Laos och Angola, och personerna i boken har alla många viktiga saker att säga. Det här är porträtt som innehåller mer än beskrivelser av alla hemskheter som personerna har råkat ut för. Porträtten består av ungdomarnas egna berättelser och innehåller i många fall mer glädje än sorg. Det är nästan svårt att tänka sig att HIV-smittade barn som inte har råd med bromsmedecin, barn som har utnyttjats sexuellt sedan tioårsåldern och barn som har tvingats ut i krig fortfarande kan tro på livet och ha framtidsdrömmar, men i boken är det väldigt tydligt att det är så och det ger åtminstone mig lite hopp.

    Alla porträtt är fantastiska och ger en många nya tankar, men de jag gillar bäst är Nilans och Miguels berättelser. Jag beundrar Nilan, som så osentimentalt berättar om att hon på grund av sin dvärgväxt ständigt får höra glåpord och att hon inte fick gå kvar i sin skola på grund av hennes längd. Hon verkar vara en oerhört stark människa, som vet vad hon vill och inte tänker låta hennes handikapp hindra henne. Miguels berättelse gjorde mig mest ledsen. Sjutton år gammal dömdes han till döden efter att ha varit med när en annan person mördade ett antal personer. Den omänskliga väntan han har haft är hemsk att läsa om. Det finns så mycket man tar för självklarheter, men som inte är så självklart när det kommer till kritan. Alla barn i världen får inte vara barn och inte heller Sverige efterlever Barnkonventionen till punkt och pricka, trots att man kan tycka att det som står i Barnkonventionen är alldeles självklart.

    Det här är en jätteviktig och bra bok som borde vara obligatorisk att använda i undervisningen i skolan. Förmodligen är det många unga i Sverige idag som inte ens känner till att Barnkonventionen finns. Det är oacceptabelt! För det är precis som författarinnan Maja Frankel frågar sig; ”Hur kan unga människor kräva sina rättigheter om de inte ens vet att de existerar?”

    Vår förbannade rätt hos Bokus.

  • Sagobok

    Sagobok

    Det finns böcker som jag önskar att jag hade upptäckt mycket tidigare. Det här är en sådan bok. Sagobok är en samlingsvolym som innehåller Lindgrens två relativt okända novellsamlingar: Nils Karlsson-Pyssling och Sunnanäng. Somliga noveller har filmatiserats, medan andra är riktiga pärlor som jag aldrig har läst eller sett förut. Dock är det inte så illa att läsa de här böckerna när man inte är ett barn längre. Som vuxen kan man nämligen se saker som ett barn kanske inte tänker på. För ett barn är det här förmodligen bara fantasifulla sagor, men är man lite äldre är det inte svårt att se att många av novellerna egentligen handlar om barn som fantiserar och drömmer för att tränga undan en mörk och svår verklighet.

    I Nils Karlsson-Pyssling är novellerna något kortare, men i gengäld fler, och alla innehåller på ett eller annat sätt berättelser om småfolk. Sunnanäng innehåller lite längre noveller om fattighet och andra svårigheter.

    Ingen av novellerna är direkt ljusa och glada rakt igenom, men Lindgren kan verkligen konsten att skriva om svåra saker på ett avdramatiserat och fint sätt som jag verkligen beundrar. Det här är inga hemska berättelser utan sagor fyllda av hopp och värme. Det är allvarligt utan att bli pretentiöst och det är spännande utan att bli svårt eller otäckt. En fantastisk och underbar bok att läsa högt ur! Boken är också fylld av vackra illustrationer av Ilon Wikland.