Blod säljer är en novellsamling av Stephen King. Det är det första jag läser av honom, men inte det sista. En spännande bladvändare av en författare som kan skildra människor och relationer!
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4 av 5.
Blod säljer är en novellsamling/kortromansamling av Stephen King. Trots att Stephen King kan räknas till en av vår tids mest lästa författare kan jag erkänna att det här är min första bekantskap med honom. Men knappast den sista!
Jag brukar inte tänka att skräck är någonting för mig, men den här sögs jag in i direkt, inte så mycket för spänningen och skräcken, utan för att jag snabbt fann att King har ett skönt flyt i språket och en imponerande förmåga att skildra människor, deras inre och deras relationer med andra. Här finns ett släktskap till en av mina favoritförfattare: John Ajvide Lindqvist, en skräckförfattare jag älskar att läsa, men där jag varje gång önskar att han höll sig till någon annan genre. Han skriver ju så bra om människor! Måste han blanda in läskiga grejer? Ja, det får Ajvide Lindqvist och King göra om de vill, naturligtvis, men jag kan konstatera att deras böcker innehåller betydligt mer än splatter och blod.
I Blod säljer är skräcken ofta nedkokad till någonting olustigt och vagt övernaturligt. Jag har förstått från mer rutinerade King-läsare att han har en del betydligt äckligare och otrevligare böcker och berättelser i sin bibliografi. I den inledande berättelsen, Mr Harrigans telefon, är huvudpersonen en ung kille som arbetar extra hos en rik och excentrisk man, Mr Harrigan. iPhone har precis lanserats och när killen har turen att vinna pengar använder han en del av dem för att köpa denna nymodighet till Mr Harrigan. Mr Harrigan är skeptisk, men dras snart med och sitter lika fängslad som vi alla gör nu för tiden framför våra smarta telefoner. När Mr Harrigans hälsa börjar vackla och han plötsligt går bort ser berättelsens huvudperson till att telefonen följer med honom till graven. Tiden går. Och om han någon gång ringer upp den fortsätter han att komma fram till Mr Harrigans telefonsvarare. Jag tyckte väldigt mycket om den här berättelsen. Det är fin historia om en kille som är lite utanför och en intressant berättelse om hur svårt de flesta av oss har för att lägga ifrån sig våra mobiler… Dessutom tyckte jag att det var himla kul med en berättelse som utspelar sig kring 2008, en tid som var väldigt formande för mig. Det är någonting speciellt med tiden när man är ca 15–25 år, tycker jag. Det är då man skaffar sig ett vuxet, självständigt liv på riktigt och i mångt och mycket blir den man är. Mr Harrigans telefon bjöd på en viss dos nostalgi för mig, som var ca 20 vid tiden när boken utspelar sig. Det gav lite extra krydda!
Samlingens kanske bästa novell är annars, i mitt tycke, den som delar titel med boken: Blod säljer. Det är en mycket spännande historia, svår att lägga ifrån sig. Den börjar dramatiskt med ett attentat mot en skola: någon lämnar in en brevbomb som briserar. Privatdetektiven Holly Gibney har egentligen ingenting med fallet att göra, men kan inte sluta grubbla över det som hänt. Det är någonting som får henne att ana att gärningsmannen har dykt upp förut. In i det sista visste jag inte hur det här skulle sluta. En riktig bladvändare! Jag tyckte också att det var mycket trevligt att stifta bekantskap med Holly Gibney, en karaktär som vad jag förstår har dykt upp i flera tidigare King-romaner.
Boken innehåller också Chucks liv, en berättelse om livet och världen och att ha världen inom sig. Det kanske inte är samlingens starkaste berättelse, i mitt tycke, men den är intressant på sitt sätt. Som avslutning bjuder King på berättelsen Råtta. Råtta handlar om en aspirerande författare som dras iväg av stor skrivinspiration och närmast manisk ger sig iväg till en avlägset belägen stuga, där man som läsare känner att han mer och mer börjar tappa det.
Allt som allt: fyra riktigt bra berättelser och en bok som gav mig mersmak. Jag är inte minst sugen på att läsa mer om Holly Gibney. Det enda som störde mig var översättningen. Det är väl en smaksak, men översättaren har i det här fallet bemödat sig med att översätta precis allt till svenska, vilket gör att vissa passager får en oavsiktligt töntig ton (”bajsig” – vem säger sådant?). Nåja, det var lätt att ha överseende med det.
Blod säljer
Innehåller Mr Harrigans telefon, Chucks liv, Blod säljer och Råtta. Originalets titel: If it bleeds (amerikanska). Översättare: John-Henri Holmberg. Förlag: Albert Bonniers förlag (2020). ISBN: 9789100184025.
Stephen King
Stephen King (född 1947) är en amerikansk författare, främst känd för sina många skräckromaner.
Bli som folk, av Stina Stoor är en novellsamling som utspelar sig på en norrländsk landsbygd. Den berättas med en alldeles egen röst.
Bli som folk är en novellsamling av Stina Stoor. När den kom ut, 2015, fick den stor uppmärksamhet och många tyckte nog att den kändes väldigt ny. Här kom en samling berättelser från norrländsk glesbygd, något som senare har följts upp av många andra författare, men som då uppfattades som någonting väldigt eget. Huvudpersonerna är dessutom en samling särlingar och unikum med en tillvaro väsensskild från den som oftast skildras i böcker och film. Framför allt är rösten och stilen väldigt speciell, norrländsk.
Jag har avnjutit de här novellerna utspritt under flera år (de senaste åren har jag valt att läsa blandade noveller varje december), men vissa av novellerna sitter glasklart i minnet efter alla år, inte minst För vår del, som precist och berörande skildrar en unken tid då många män med självklarhet kunde förvänta sig att bli uppassade av sin sambo. I novellen hägrar en stunds egentid, så viktig i all sin enkelhet, men som är så enkel att ställa in.
Alla noveller föll mig kanske inte i smaken, men som helhet är Bli som folk ändå en helt otrolig och väldigt egen novellsamling. Även nu, när man skulle kunna påstå att glesbygdsskildringar och norrlandsberättelser under lång tid har varit en trend, är Bli som folk en väldigt välkommen samling, som fyller ett tomrum. Jag älskar stilen och rösten, rytmen och berättandet. En riktigt bra novellsamling!
Bli som folk
Innehåller novellerna Gäddan, Gåvan, Det var den tiden på året då alla barn hade blivit björnar och levde på bär, Ojura, Älskaren, Elljusspåret, De runda ruinerna, Det finns ett hem dit stormens brus, För vår del. Förlag: Norstedts (2015). ISBN: 9789113074245.
Nu kommer den sista summeringen av mitt 2022. Idag kommer min tio-i-topp i omvänd ordning.
10: Pestön av Marie Hermanson
I Marie Hermansons romaner kan stämningen snabbt skifta från vardag till surrealism. Det ger perfekt bakgrundsstämning till Pestön, en deckare som till stor del utspelar sig på en avskild ö dit ingen reser utan särskilt ärende. Man läser och känner att vad som helst kan hända. Fast mest är det en historisk roman, en genre Hermanson verkligen har gjort något bra av med Pestön.
9: Hur mår fröken Furukura? av Sayaka Murata
Huvudpersonen i Sayaka Muratas Hur mår fröken Furukura? är en kvinna som lever ensam och jobbar deltid i ett närköp. Det behövs inte mycket mer än så för att provocera omgivningen. Varför gifter hon sig inte? Varför skaffar hon sig inget ”riktigt” jobb? Det här är en väldigt egen och fin bok om att vara annorlunda och att slitas mellan omgivningens förväntningar och de egna önskningarna.
8: Girig-Sverige av Andreas Cervenka
Girig-Sverige av Andreas Cervenka är ett reportage om ett Sverige som kanske inte stämmer helt överens med mångas uppfattning om ett land med absurda skatter(?) och hög jämlikhet. Pedagogiskt och klart beskriver Cervenka hur skattesystemet, bostadsmarknaden och inflationen har gjort superrika ännu rikare och fattiga ännu fattigare. Och med en medelklass belånade upp över öronen. Girig-Sverige är bok som gör en rätt matt faktiskt. Jag läste den innan valet. Sedan blev jag ännu mer matt.
7: Babetta av Nina Wähä
Babetta, av Nina Wähä, är en bok om två vänner sedan tonåren. Då var Katja den som betraktades som mest talangfull. Ändå var det Lou som kom att bli världskänd skådis. Nu har åren gått, det blir sommar och Lou vill att Katja kommer ned till henne till hennes lyxhus i Frankrike. Det är en speciell och oberäknelig roman. Jag har sett den beskrivas som en kärleksförklaring till filmen, men nej? För mig är det här tvärtom en berättelse om filmbranschens kanske fulaste sidor: ytligheten, hur lätt det är att bli utnyttjad, hur snabbt en karriär kan ta slut när kvinnans viktigaste (?) kapital börjar ta slut… Jag tyckte om den. Mycket!
6: De e kroniskt av Caroline Ringskog Ferrada-Noli
Jag läser Caroline Ringskog Ferrada-Nolis roman De e kroniskt med ungefär samma känsla som jag har när jag lyssnar på En varg söker sin podd (som författaren har tillsammans med Liv Strömquist): jag växlar mellan att bli provocerad, att skratta inombords och att sitta som ett frågetecken. Framför att kan jag inte sluta läsa (lyssna). Boken liknar ingenting annat jag läst, men det säger jag också som något odelat positivt. Det här är en otrolig bok som ringar in läget i dagens Sverige. Och berättar om hur det kan vara att leva med kronisk smärta.
5: Liv Strömquists astrologi av Liv Strömquist
Ringskog Ferrada-Nolis poddkollega, Liv Strömquist, finns såklart också på årets topplista. I år har jag läst hennes allra senaste seriealbum: Liv Strömquists astrologi. Här ryms underhållande serier om stereotyper från stjärntecknen i zodiaken. Liv Strömquists astrologi har kanske inte samma folkbildande, tydliga tema som många av Strömquists tidigare seriealbum, men skärpan och humorn känns igen.
4: Detaljerna av Ia Genberg
Detaljerna av Ia Genberg är den bokcirkelbok som fått högst betyg, i bokcirkelns 11-åriga historia. Den fick 5 av 5 av samtliga bokcirkeldeltagare. Det är nästan tjusigare än det Augustpris den belönades med lite senare. 😉 I boken återberättas ett liv genom fyra relationer som kommit och gått. Och i bakgrunden finns det konstanta och det liv som händer. En väldigt speciell och en väldigt bra bok.
3: Löpa varg av Kerstin Ekman
Löpa varg, av Kerstin Ekman, är en vemodig och fin berättelse om en pensionerad jägmästare som plötsligt står öga mot öga mot en varg. Tankarna börjar gå. I all sin enkelhet är det en fantastisk bok om åldrande och att se tillbaka på det avtryck man gjort, i livet och mot naturen. Och i bakgrunden smyger vargen omkring, som ett mystiskt väsen.
2: Andromeda av Therese Bohman
I Andromeda, av Therese Bohman, får en ung kvinna praktikplats på ett högt ansett förlag. En äldre kollega tar henne under sina vingar och de inleder en speciell relation, med ett ständigt pågående samtal om litteraturen. Finns det plats för den stora litteraturen i dagens samhälle? Finns det en plats för deras relation? Det här var en bok som överraskade mig på många sätt. För nog är det uttjatat med temat ”ung kvinna inleder relation med gubbe med makt”, men Bohman gör något nytt och hon gör det väldigt bra.
1: Mats kamp av Mats Jonsson
Mats kamp är ett självbiografiskt seriealbum av Mats Jonsson. Boken skildrar tiden när Mats och hans fru blev föräldrar. Jag blev förälder för ungefär ett år sedan och kanske var det därför jag blev så berörd av Mats berättelse. Eller också blev jag berörd för att det helt enkelt är en fantastiskt träffande och fin skildring av föräldraskapets många sidor: att drabbas av sådan rörelse att man svimmar(!), att nästan gå sönder i försöken att räcka till. En underbar bok!
Granna granen av Maria Flinck är en kulturhistorisk julpysselbok som väcker längtan till en jul som är lite mindre konsumtion och lite mer mys.
Granna granen av Maria Flinck är en bok om julgranens historia och om historiskt julpyssel. Den börjar med ett kapitel där författaren berättar om julgranens föregångare och hur julgranen gjorde sig en plats i våra hem. Därefter kommer avsnitt med instruktioner för att göra allt från blomdekorationer till girlanger att hänga i granen. Författaren har gjort ett riktigt grävjobb för att hitta material till boken. Hon har plöjt gamla tidskrifter, letat i dagböcker och rotat i museernas arkiv efter ledtrådar till hur man valde att klä sina julgranar 1870–1930. Det är mycket som inte har bevarats i några samlingar. Vem sparar på gammalt pappersjulpynt? Tyvärr inte så många!
När jag först hade boken i min hand och bläddrade igenom den undrade jag för mig själv vem som någonsin skulle vilja göra några av dessa julprydnader. Vill man ha vaddtomtar eller pappersmorötter i sin gran? Svaret är: JA. Flincks korta historik över julgranen var tillräckligt härlig och nördig för att 1) få mig att önska att jag också forskade om något som gav mig anledning att studera julgransprydnader på museum och 2) fascineras över gångna tiders engagemang över julpynt. Så som Flinck beskriver det var själva tillverkningen en stor del av grejen och granarna kläddes inte sällan efter ett visst tema och i vissa färger. Det fanns ett viktigt överraskningsmoment och julgransplundringen var något större och viktigare än idag.
Jag blev så glad av att läsa om gamla tiders julfirande och julgranstraditioner. Jag älskar julen och har samlat på julgransprydnader i åratal. Jag älskar att klä min gran i kulor och krimskrams. Det är plast och glitter och knasigheter i en enda röra. Och så kommer det att förbli. Men det hindrar mig inte från att också längta efter Maria Flincks granar: granar som är klädda i omsorgsfullt utklippta och hopfogade små strutar och överösta med hundratals glittrande stjärnor. Eller granar enbart klädda i underbara pappersblommor, något som tydligen totalt har gått ur tiden, för jag har då aldrig sett någon gran klädd med blommor! Granarna i den här boken känns brutalt annorlunda mot dagens plastiga Disneygranar. När jag läser den här boken påminns jag om hur mycket av julen som är kidnappad av konsumtionssamhället. Dagens jul är så mycket… pengar och plast. Den här bokens historiska granar är fyllda av… tid – ofta tid som lagts ned av borgerliga fruar som känt kravet att sitta och handarbeta för att skapa lite extra jultrevnad. Det är kanske inte ett ideal att sikta mot det heller, men det behöver såklart inte vara antingen eller.
Efter att ha läst den här mysiga och härliga boken är jag verkligen sugen på att, någon gång, komplettera granen med lite mer pyssel och lite mer kulturhistoriskt roliga pynt. Nog har jag gjort smällkarameller i mina dagar, men några sådana finns inte beskrivna i den här boken. Här har jag lärt mig en himla massa annat. En del är så avancerat att jag är 100% säker på att jag aldrig kommer att ha tålamod att göra någon av dem. Men annat skulle även jag kunna göra. Vissa pynt är markerade som särskilt lämpliga att göra tillsammans med barn, så nog finns det även pynt som de flesta kan klara av.
Låna gärna den här boken på biblioteket, bläddra i den och få en dos annorlunda julstämning. Att faktiskt tillverka granens julpynt känns främmande idag. Det är så härligt att någon har sett till att dessa traditioner har blivit nedtecknade och möjliga för oss att till delar ta upp igen!
Granna granen
Granna granen av Maria Flinck
Förlag: Bonnier (1998). ISBN: 9134520252.
Maria Flinck
Maria Flinck (född 1957) är en svensk konsthistoriker, etnolog och författare.
De e kroniskt, av Caroline Ringskog Ferrada-Noli, är en roman om smärta, klass och rasism. Huvudpersonen lider av kronisk smärta, en bedrövlig foglossning som aldrig gick över. Den tar över hela livet, men har ingen tydlig förklaring eller något botemedel på lut.
De e kroniskt, av Caroline Ringskog Ferrada-Noli, handlar om Anne, som lever med kronisk smärta. Det som började som foglossning gick aldrig över efter förlossningen och nu rör hon sig mellan olika mottagningar och kliniker, väntrum och läkarbesök. I samhället rasar en pandemi och Anne tar test efter test. Kanske har hon rent av långtidscovid.
Varför har hon ont? Mellan raderna borras det djupare. Det finns flera trauman i bagaget: det kanske svåraste är förlusten av den bror som förolyckades innan han ens hann med att kliva in i vuxenlivet på riktigt. För Anne går dagarna utan att det dyker upp några säkra svar eller presenteras någon behandling för bot och lindring. Såhär ser tillvaron ut för åtskilliga som har just kronisk smärta: hela livet präglas av att ha ont, men några svar eller klara besked går sällan att få. ”De e kroniskt”, en kvinnlig, kronisk smärta som görs mindre verklig genom att förvandlas till något psykiskt. Ett tillstånd med låg status.
Ringskog Ferrada-Noli väver även in klass och rasism i sin roman. Den är rik och stundvis lite väl pladdrig. Det här är den första roman jag läser av Ringskog Ferrada-Noli, men jag brukar lyssna på henne i podden En varg söker sin podd. Jag kan ibland känna att boken till delar är som att lyssna på en podd, där det strösslas vilt med populärkulturella referenser, samtidsanalyser och filosofiska betraktelser förpackat på ett lättillgängligt och pratigt sätt. Det kanske gör sitt till att det också är lätt att känna igen element från Ringskog Ferrada-Nolis eget liv, det hon har berättat om i podden: en uppväxt i ett rasistiskt Österlen, en pappa som flytt Pinochet, en storebror som gick bort i en bilolycka. Jag får påminna mig själv om att det inte är en självbiografi jag läser. Det är lätt att bli lurad. Här känns även Caroline Ringskog Ferrada-Nolis röst igen. Jag har lyssnat på En varg söker sin podd i många år och att jag alls gör det beror nog på att hon är så på tvärs med allt som är jag. Romanens Anne, liksom poddens Caroline Ringskog Ferrada-Noli, kan enkelt avfärda sådant jag själv är fäst vid: det mesta som hör ihop med medelklass och medelklassens kulturälsklingar (som Hjalmar Söderberg). Det finns alltid någonting provocerande hos Caroline, liksom hos Anne, och jag uppskattar det faktiskt. Vad kan jag veta om rasism, som inte ens en klassresa kan rå på, eller hur det är att leva med kroniskt smärta? Den här boken gör det mer verkligt.
Det är en speciell bok. Jag kan inte komma på någon annan som tar ett sådant brett grepp om samtiden (och att växa upp under 80- och 90-talet, för den delen). Här finns så mycket klokt, dumt, roligt och sorgligt att de drygt 400 sidorna bara forsar förbi. När boken är över vet jag inte exakt vad jag har läst, men jag vet att jag har läst någonting bra, som väckt både tankar och känslor.
De e kroniskt
Förlag: Natur och kultur (2022). ISBN: 9789127169005.
Caroline Ringskog Ferrada-Noli
Caroline Ringskog Ferrada-Noli (född 1980) är en svensk författare och poddare.
Liv Strömquists astrologi är ett seriealbum där en rad mer eller mindre kända personer får stå ut med att illustrera stereotyper med personligheter från stjärntecknen i zodiaken. En oerhört underhållande bok!
Liv Strömquist har med sina seriealbum gått till botten med och folkbildat kring allt från ekonomi till kärlek. Med Liv Strömquists astrologi ger hon sig för första gången in på rent flum, som ju astrologin är. Fast självklart är det inte bara trams och flams! Här finns som alltid udd och skärpa. Med utgångspunkt från stjärntecknen i zodiaken skildrar Strömquist ett gäng otroliga livsöden, berättar om intressanta historiska personer och skojar om kändisar.
Det är mycket underhållande! Varje kapitel inleds med att Strömquist beskriver stjärntecknets stereotyp (”Lejonet – zodiakens bekräftelsehora”) med några meningar som naturligtvis inte kan användas för att beskriva personer födda mellan vissa datum, men som någonstans ändå känns mitt i prick för kändisar eller folk man träffat på i verkliga livet (om vattumannen: ”Konstig”, ”Kommer för sent”, ”Svarar inte på sms”, ”Presenterar sin flickvän som: ”det här är min polare Eva!””, ”Vill inte gå på fest, men är sedan festens centrum och står på ett bord och skriker”). Oavsett om vi vill det eller ej kan vi nog samtliga beskyllas för att allt för sortera in folk i fack. Det är sjukt kul beskrivet i det här seriealbumet.
Här flimrar det också förbi ett otroligt kul urval mer eller mindre kända personer som får finna sig i att illustrera olika stjärntecken: t.ex. Melania Trump, oxen (”zodiakens sega gubbe”) som Strömquist beskriver som ”vår tids absolut främsta stoiker”, prins Charles, skorpionen (”kåtast i zodiaken”) som ringde till sin älskarinna och yttrade de grovt osexiga orden: ”jag vill vara en tampong inne i dig”, och drottning Kristina, skytten (”zodiakens motvallskärring”) som utrustats med sin ”extremt störiga, ombytliga, frihetstörstande outside-the-box skytt-energi”.
Själv är jag för övrigt vattuman, ”zodiakens besserwisser/weirdo”, och kunde nog inte känna igen mig mindre. Och det ska jag nog vara glad över – det hade inte varit allt för smickrande att hamna i samma fack som Cristiano Ronaldo, en ”riktigt jävla konstig vattuman” som inte bara bildat familj genom att köpa tre barn utan också försökt köpa en mamma åt dem. En mycket kul bok!
Andromeda, av Therese Bohman, är en underbar roman om kärleken till litteraturen och om två själsfränder, en ung praktikant och en äldre chef, som träffas i ett förlagshus under förändring. Finns det plats för stor litteratur? Och för deras relation?
I Andromeda, av Therese Bohman, börjar en ung praktikant på det stora och ansedda förlaget Rydéns. Förlaget är fiktivt, men man anar inspiration från tjusiga Bonniers och deras omtalade förlagsfester på Nedre Manilla. Hos Rydéns hålls dock inte festerna i någon representationsvilla på Djurgården, utan på förlagshuset takterrass. Det är den årliga tillställning som alla författare drömmer om att gå på – det sägs att glasunderlägg från Rydéns hittats i Strindbergs kvarlåtenskap. Det är åtråvärt att få ges ut på Rydéns och allra tjusigast är att bli utvald till Andromeda-serien, den etikett som sätts på det allra bästa. Den litteräre chefen Gunnar är den som står bakom Andromeda och styr vad som får komma ut under detta särskilda kvalitetsmärke.
Den unga praktikanten kommer från en enkel bakgrund, är fortfarande student och känner sig inte hemma bland de självsäkra kollegorna på förlagshuset. Det enklaste är att hålla sig tyst. En dag blir hon ändå synlig: en kommentar vid kaffeautomaterna gör att Gunnar får upp ögonen för deras nytillskott, som oväntat vågar fälla en kritisk kommentarer om en nyutgiven roman. Ordväxlingen i fikarummet leder till fler diskussioner och det ena leder till det andra: praktikanten får ett vikariat, som övergår i en anställning. Samtalen om litteraturen och livet fortsätter och pågår inte bara på förlagshuset, utan fortsätter återkommande över en flaska vin och böljar vidare i textmeddelanden.
Det finns otaliga romaner, och berättelser från verkligheten, för den delen, om unga kvinnor som blir utnyttjade av äldre män de står i beroendeställning till. Därför läste jag Andromeda med en pockande oro över vilken vändning berättelsen måste ta. Jag vill inte avslöja för mycket om romanen, men jag kan säga att Therese Bohman återigen har skrivit en pricksäker och berörande roman om klass och kultur. I Den andra kvinnan lät hon bokens huvudperson, en ung kvinna med ett slitsamt arbete i bespisningen på sjukhuset, inleda en relation med en gift läkare. I Aftonland är huvudpersonen en nyskild professor i konsthistoria. Andromeda är något helt nytt, men ändå igenkännbart om man har läst Bohmans tidigare romaner.
Lunken i de akademiska korridorerna, som hon skildrade så roligt i Aftonland, är här utbytt mot förlagshuset Rydéns, men för mig finns det en gemensam nämnare i hur dessa åtråvärda ställen i slutändan kan visa sig vara rätt tomma. Jag minns själv hur det var att vara nyutexad och att, likt huvudpersonen i Andromeda, blygt ta stapplande kliv ut i arbetslivet. Det är lätt att ha stora tankar om akademin (som i mitt fall) eller förlagsvärlden (som i Andromeda). I den här boken blir den som en berusning. Huvudpersonen jobbar, jobbar och jobbar. Litteraturen är någonting större än livet självt. Undan för undan visar det sig att marknadsavdelningen, mellanchefer och ekonomer kan ha helt andra tankar om litteraturen. I någon mening kände jag igen mig precis, utan att någonsin ha jobbat på förlag. Det är så lätt att bryta förtrollningen. Här skildras dock även någonting mer än den där avförtrollningen. Vad har egentligen litteratur för plats i dagens samhälle? Vad har kulturen för roll i ett samhälle där flera av de styrande partierna i princip skulle vilja banta public service och låta privata aktörer bekosta kulturen? Och vad har samhället för plats för gamla gubbar, för den delen? Andromeda – böcker som ges ut baserat på en gubbes tyckande – kan det bli mossigare?
Kopplingarna till Den andra kvinnan är uppenbara, men utan att avslöja för mycket måste jag ändå säga att Andromeda är en helt annan berättelse. Vilket jag älskade! Det känns som att Therese Bohman, med detta totalt uttjatade tema (ung tjej träffar gammal gubbe), har lyckats göra någonting helt nytt, släppt fram helt nya röster. Det var både uppfriskande, berörande, störande och underbart på en gång.
Jag blev mycket förtjust i Andromeda och efter att ha lagt den ifrån mig kan jag bara konstatera att jag har läst den tredje fullträffen i rad från den här författaren. Vilken fantastisk författare hon är, Therese Bohman!
Andromeda
Förlag: Norstedts (2022). ISBN: 9789113121758.
Therese Bohman
Therese Bohman (född 1978) är en svensk författare och kulturjournalist.
Detaljerna, av Ia Genberg, är en fantastisk kortroman om livet och formande möten. Utrymme ges åt fyra personer som berättarrösten mött tidigare i livet och som lett henne mot en ny riktning. Fast kanske allra viktigaste är det andra, det konstanta mellan raderna.
Detaljerna, av Ia Genberg, inleds med att bokens berättare, en medelålders kvinna, drabbad av feber, ser tillbaka på händelser och möten i livet. I fyra delar återberättas skeenden som kretsar kring fyra olika personer, personer som tagit stor plats, men som inte längre finns kvar. Någonstans i bakgrunden finns det konstanta: vännen Sally, en karaktär som just inte ges något utrymme alls i boken, men som ändå finns där, som en röd tråd.
I fyra berättelser, som skulle kunna läsas fristående om man så vill, återberättas ett liv, så som det formats av de möten huvudpersonen hunnit med hittills. Det är fint. Precis så är livet: som en ström att följa med i och formas av. Författaren skriver om en hastigt uppblossad passion, som får hela livet att ändra riktning. Hon skriver om hur livet med en sambo kan gå från något självklart till något skavande och om hur en speciell vänskapsrelation kan fortsätta att väcka frågor resten av livet. Allra sist kommer bokens kanske starkaste del, en berättelse om huvudpersonens mamma och mammans livslånga kamp mot psykisk sjukdom och psykisk ohälsa.
Varje möte och varje händelse puffar livet i någon riktning. Kanske allra mest formande för bokens berättare är naturligtvis relationen med modern, en relation som tidigt försvåras av moderns sjukdom och oförmåga att ta hand om sitt barn. Andra möten och händelser är intensiva medan de pågår, för att sedan inte lämna mycket mer tydliga spår än läsupplevelser för evigt förknippade med då. Och ibland en undran av vad som egentligen hände?
Jag brukar uppskatta när författaren lämnar en del åt läsaren och här är det mycket att fylla i själv – det finns ingen kronologisk ordning att hänga upp berättelsen på och med de ca 150 sidorna är det inte direkt en tegelsten. Ändå är det ingen svårläst roman. Inte heller upplever jag den som tunn i någon negativ bemärkelse. Trots sitt ringa sidantal är den faktiskt fylld av det titeln skvallrar om: detaljer, inte minst i de pricksäkert valda tidsmarkörerna: ett millennieskifte som ska ringas in, telefonkataloger…
Detaljerna är en fantastisk liten roman. Jag älskar de till synes helt fristående berättelserna och allt de lyckas berätta om ett liv och de möten livet består av. Bokens fyra delar är otroligt bra var och en, men helheten som växer fram är också någonting stort. Det här gillade jag!
Detaljerna
Förlag: Weyler (2022). ISBN: 9789127175549.
Ia Genberg
Ia Genberg (född 1967) är en svensk journalist och författare.
Hjärtat, av Malin Kivelä, är en kort och drabbande roman där både liv och död känns obarmhärtigt nära: huvudpersonen har precis blivit mor till ett hjärtsjukt barn.
Hjärtat, av Malin Kivelä, är en roman om att bli mor till ett svårt sjukt barn. Det finns någonting alldeles speciellt i att just den kombinationen: ett nytt liv välkomnas till den här världen samtidigt som döden hotar och ställer allt på ända. Den alldeles speciella tiden, när band knyts till ett nytt liv, när en nyförlöst kropp börjar sin långa återhämtning och när allting liksom håller andan – så kände i alla fall jag när jag blev förälder och hela livet blev annorlunda i ett slag – blandas här med obarmhärtig väntan på en helt nödvändig hjärtoperation. Det lilla barnet, så nytt och främmande, kommer inte att överleva utan operationen .
Det är ingen lång bok, men den skapar en fantastisk känsla av den bubbla som huvudpersonen hamnar i under dessa långa, lågintensivt dramatiska, dagarna på sjukhuset. Samtidigt pågår en slags lunk på det sjukhus som bär upp det lilla barnets liv. Det är en miljö där modern till ett dödssjukt barn kan låna ett lakan, men inte fler, och en värld där läkare utför totat avgörande kirurgi för att sedan sluta för dagen och glömma alltihop. Det finns någonting både skrämmande och fint i Kiveläs berättelse om att spendera tid på sjukhus.
Fast alla mest drabbar Hjärtat naturligtvis som en roman om att bli mor och om att få ett barn som riskerar att ryckas ifrån en. Min dotter har hunnit bli drygt ett år, men graviditeten och hennes födelse finns som outplånliga och levande minnen. Det gör det otroligt drabbande att ta de av Kiveläs berättelse. Jag läser och tar del av Kiveläs förberedelser, däribland gravidyoga, som liksom inte hjälpte. För så obarmhärtigt är det. Jag tänker på hur jag själv omedelbart efter hennes födsel kunde hålla i min helt vakna, pigga flicka och jag inser att långt ifrån alla har en sådan upplevelse. Jag känner de som omedelbart skilts från sitt barn, som behövt förflyttas till intensivvårdsavdelning – en risk jag själv inte ens tänkt på inför förlossningen.
Hjärtat väckte mycket känslor hos mig. Det är en fint berättad bok och en oerhört drabbande berättelse. Liv och död.
Hjärtat
Förlag: Förlaget (2019). ISBN: 9789523332157.
Malin Kivelä
Malin Kivelä (född 1974) är en finlandssvensk författare och journalist.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
