Idag är det inte precis lätt att veta vad man borde äta. Det finns ungefär lika många ”superdieter” som människor och den ena dagen påstår någon att det är bra att vräka i sig stora mängder fett och nästa dag lyfts mättat fett fram som en hälsorisk. För egen del, som forskarstudent, föredrar jag verkligen den här typen av böcker, som faktiskt innehåller referenser till vetenskapliga tidskrifter. Det höjer trovärdigheten stort.
Boken är inspirerande och snygg och handlar om ett antal livsmedel som författaren lyfter fram som särskilt hälsosamma. Hon fokuserar främst på fytokemikalier, mikronäringsämnen som samverkar med varandra och har en mycket stor antioxidativ effekt och på så sätt påverkar kroppens åldrande. Det känns jätteintressant! Författaren förklarar enkelt och lättförståeligt hur det hänger ihop, men även en keminörd som jag rycks med. Boken innehåller flera handfasta råd med rekommendationer om hur ofta och mycket man bör äta nyttiga livsmedel som t.ex. apelsiner, choklad(!), fet fisk och olivolja. Skönt med en bok som fokuserar på hälsa och välmående och inte på viktnedgång!
Norwegian wood handlar om Toru Watanabe, en ung student som slits mellan kärleken till två kvinnor. Den ena är Naoko, som Toru har haft ett nära förhållande till sedan en gemensam vän, Naokos pojkvän, begick självmord för några år sedan. Naoko är sedan denna händelse psykiskt sjuk, skör och bor på ett vilohem. Den andra kvinnan är den livliga och burdusa Midori, en kurskamrat.
Toru skriver brev till Naoko, umgås med Midori och däremellan lever han ett ganska ensamt och stillsamt liv. Det här är över huvud taget en rätt stillsam bok, där allting, från Torus besök på restauranger, där han köper traditionella matlådor, till hur han betraktar och beundrar Naoko, beskrivs väldigt korrekt och exakt. Jag gillar det verkligen! Över huvud taget känns orden oerhört genomtänkta, nästan så att dialogerna känns onaturliga. Det är möjligen en miss i översättningen, men jag tycker att det närmast tillför något i den här vackra, fantastiska lilla boken, som handlar om att växa upp och att slitas mellan komplicerade känslor.
Titeln känns för övrigt fin och träffande. Den vackra lilla Beatleslåten, med samma titel, är på samma tema som boken: ”I once had a girl, or should I say she once had me…”.
Jag läser gärna mer av Murakami, mycket mer. Jag känner på mig att det här är en bok som kommer att växa.
I en annan del av Bromma är en härlig feelgood om Isabella Eklöf, som efter en havererad skådespelarkarriär har hamnat på ”repan” på TV4 och undrar om livet borde bjuda på något mer.
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4 av 5.
I en annan del av Bromma är fortsättningen på Martina Haags roman Underbar och älskad av alla. Isabella Eklöf, som i den tidigare boken precis hade fått sin skådespelarkarriär ruinerad, har nu hamnat i receptionen på fyran – hon har faktiskt jobbat där i åtta år nu. Martina är gift med en känd programledare och de har två små pojkar tillsammans, ändå känns livet inte riktigt kul. Borde hon inte ha ett häftigare jobb? Bättre koll på vad som är inne just nu? Och är hennes man verkligen trogen? Medan maken säger sig åka ut på landet med pojkarna har Bella egentligen all anledning att misstänka att han är någon helt annanstans.
Det här är en mysig och rolig bok, som funkar bra att lyssna på som ljudbok. Det är författaren själv som läser upp och Martina Haag gör det väldigt bra. I en annan del av Bromma är kanske inte stor litteratur och boken är dessutom ganska förutsägbart, men det gör inget. Ibland behöver en bok inte vara mer komplicerad än såhär. Jag gillar verkligen Isabellas värld och roas av att läsa om henne och hennes ganska oglamourösa liv.
I en annan del av Bromma
I en annan del av Bromma gavs ut av Piratförlaget 2008. Jag lyssnade på berättelsen som ljudbok, i uppläsning av författaren själv, utgiven av samma förlag och med samma utgivningsår. ISBN: 9789164221476, 9789164202369. Vill du läsa fler böcker om Isabella Eklöf finns även Underbar och älskad av alla.
Martina Haag
Martina Haag är en svensk författare, skådespelare och krönikör.
På baksidan till den här boken finns det ett citat från en kritiker: ”[…] Hjalmar Söderberg skulle känt sig nöjd.”. Som ni säkert vet älskar jag Hjalmar Söderberg och tycker att han är den skickligaste svenska författaren jag har läst! Det är inte utan att man blir lite misstänksam och undrar om boken verkligen kan leva upp till det här påståendet. Det fina är att den faktiskt gör det! Hade Söderberg levt och skrivit idag hade han kanske skrivit det här. Det är en modern Söderberg, där huvudpersonen är en kille i 30-årsåldern som tvivlar på om flickvännen verkligen är kär i honom fortfarande och som väntar på att den hopplösa mediekarriären ska ta fart. Han, som en gång vågade vara kräsen och tacka nej till jobb som programledare i lekprogram på TV, får nu bara nej och refuseringsbrev. Allting är fint beskrivet, prydligt och exakt, och varenda känsla, varenda scen, känns perfekt och genomtänkt.
Ja, det här är verkligen en bok i min smak. Jag älskar det enkla och lågmälda språket, Stockholmsmiljöerna, den dystra berättelsen. Och slutet! Det är ingen lång berättelse och det är ingen storslagen eller svulstig historia heller, men det är inte det som gör det. Det fina ligger i att kunna bygga en hel liten berättelse kring en enda vemodig dag i en persons liv. Fantastiskt!
Det är inte lätt att vara Isabella Eklöf. Karriären sedan Calle Flygares har inte precis gått spikrakt och nu är a-kassan snart slut: a-kassan som var så himla svår att gå med i eftersom det är nästan omöjligt att få jobb inom teatern. Julafton spenderas i en unikt ful jultomtekostym hemma hos exet och hans nya. Ja, ni hör ju. Plötsligt verkar det dock ljusna: hon får en roll i en Bergmanpjäs på Dramaten. Enda kruxet: hon har ljugit om att hon är en utbildad akrobat och nu förväntas hon göra cirkuskonster på scenen.
Det är kanske en banal historia, men jag tycker den är väldigt underhållande och en riktigt schyst ljudbok att underhålla sig med. Den är lättsam och rolig utan att bli allför fånig. Jag tycker till och med bättre om den än om Haags samlingsböcker med krönikor.
Undertiteln till Bodil Malmstens självbiografi är inte utan allvar. Den gudarna älskar dör inte. Hade någon annan än Malmsten skrivit boken hade den människan inte nöjt sig med att lämna det svåra med så korta ord, faktiskt mest med ett kapitel med titeln ”Jag har varit där och kommit tillbaks för att berätta om det”. Där står bland annat att läsa:
Kunde jag göra något för att övertyga en ung desperat människa om hur överflödigt det är att ta livet av sig skulle jag göra det. […]
Jag bara säger till varenda ung människa som befinner sig i en olidlig situation – tänk inte tanken, tänk inte ens på det. Lid så länge du måste, så länge det varar, det går över, jag vet att det går över, stå ut.
Gör vad som helst utom det.
Jag har varit där och kommit tillbaka för att berätta om det, det var ingenting jämfört med livet, det var ingenting, ingenting alls.
Det är kanske bara Malmsten som har förmågan att kunna hitta precis rätt ord och att uttrycka allt så perfekt och komprimerat. Just därför blir det oändligt mer berörande än vad det blir i biografier och berättelser som är fyllda, sida upp och sida ner, med elände och sorg. Jag vet inte när en text grep mig så mycket som detta, och ändå är det endast ett kapitel i en bok som faktiskt inte alls är den snyftiga tonårsångestberättelse som många andra författare skulle ha kunnat skriva istället. Malmsten skriver inte för att skriva av sig om sitt självmordsförsök i tonåren. Hon nöjer sig helt lugnt med att berätta att det inte var värt det. Det imponerar stort på mig.
Boken i övrigt berättar och illustrerar resten av Bodil Malmstens första liv, de första tjugo åren. Boken tar sig inte fram i kronologisk ordning, vilket är precis som det borde. Istället kommer olika kapitel som var och en berättar om det Malmsten tror sig minnas från sitt första liv: hur det var att växa upp i Norrlands fjälltrakter och att sedan spendera tonåren hos fosterfärldrar i Vällingby. Det är inte utan humor, tvärtom, men det finns ändå en tanke bakom allt och mycket att fundera över och att ta med sig efteråt. Det var faktiskt länge sedan jag läste en bok som väcker så mycket tankar och känslor, skratt, ingenkänning, ibland rent av tröst. Jag älskar den här boken. Den är fantastiskt malmstensk och kanske det bästa, finaste, varmaste, roligaste och sorgligaste jag har läst av henne. Jag vill läsa den igen.
Om man, som jag, älskar Hjalmar Söderbergs mästerliga klassiker Doktor Glas, kanske en bok, som är baserad på den, kännas lite avskräckande. Vilken författare skulle möjligen kunna tillföra något till en berättelse som är närmast fulländad? Bengt Ohlsson lyckas faktiskt ganska bra med detta! Hans bok, Gregorius, som berättar samma historia som i Doktor Glas, men från prästen Gregorius synvinkel, lyckas faktiskt ge något extra och utnyttjar inte Söderbergs bok på något dåligt sätt.
För den som inte har läst Doktor Glas är det här alltså berättelsen om en ung kvinna, som söker hjälp hos sin läkare för att hon vill att denne ska få hennes man, Gregorius, att hålla sig borta från henne. Äktenskapet är olyckligt och med en mycket stor åldersskillnad. Gregorius, som i Söderbergs bok är nästan märkligt förpassad till en figur lite i skuggan av själva berättelsen, får här huvudrollen. Han är en ensam och osäker man, som ofta lider av tanken på att människor runt omkring honom gör sig lite lustiga över honom. Han är klumpig och är obekväm i många sociala situationer och han önskar mycket hett att få bli far till ett litet barn och leva ett lyckligt liv med en liten familj. Detta är inte något som han får uppleva. Förhållandet till hans fru, den mycket yngre Helga, är inte lyckligt och han tycks inte kunna bli pappa. Skildringen av hans förhållande med Helga äcklade mig djupt när jag läste det. Hans dragning till henne börjar när hon är ett barn och det gränsar närmast till pedofili. Sedan de har blivit ett äkta par fungerar inte samlivet, men han tvingar sig ändå till sex med henne, vilket naturligtvis också känns obehagligt att läsa om. Det är över huvud taget en ganska rå bok, utan att boken för den skulle behandlar särskilt våldsamma händelser. Det är dock något i språket som gör boken svår att värja sig för.
Gregorius levnadsöde är svårt att inte beröras av. Jag sympatiserar inte med honom, men nog känner man med denna djupt olyckliga man, som har förvägrats allt han längtat efter i form av närhet. Att hela tiden veta hur boken kommer att sluta gör sitt till, särskilt när Gregorius åker på hälsoresa och en häftig förälskelse till en kvinna på hälsohemmet flammar upp, och man vet att hans drömmar återigen kommer att krossas.
Boken går verkligen i samma stil som Söderbers bok, både språkligt och i berättelsen, som naturligtvis inte kan sluta lyckligt. Jag är glad att jag inte blev besviken över den här boken. Det här är riktigt läsvärt, kanske även utan Doktor Glas.
I den tredje och sista boken om Alberte har hon blivit mamma och bor kvar i Paris, i ett förhållande som är helt insomnat, men som hon inte har råd eller möjlighet att ta sig ur. Det är inte en alltför uppåt historia. Hon har så mycket drömmar och känslor, men är som en fånge bland alla hushållssysslor och med tanke på barnet kan hon inte bryta upp från barnets far, trots att hon har starka och besvarade känslor till en annan man.
Kärlek och (krossade) framtidsdrömmar må vara några av de mest uttjatade ämnena som finns inom litteraturen, men till skillnad från många andra lyckas Sandel verkligen nå fram till läsaren och beröra. Allt känns äkta, på ett närmast smärtsamt sätt. Jag tycker hemskt mycket om den här boken! Inte minst med tanke på slutet, som jag naturligtvis inte kommer att avslöja. Min enda invändning är: varför finns det inte fler böcker om Alberte?
Älskade syster är lite influerad av en verklig händelse: mordet på den 6-åriga barnstjärnan JonBenét Ramsey i USA, ett mord som aldrig klarades upp. Dock är det långt ifrån en dokumentär roman, faktiskt allt annat än särskilt verklighetsnära. I den här boken heter barnstjärnan Bliss Rampike och är ett underbarn på isen. Redan vid fyra års ålder debuterar hon i en konståkningstävling, som hon också vinner, och efter detta följer två år av överdrivet mycket träning, oändliga skönhetskurer, tillväxthormon och injicerade vitaminer, psykologer, privatlärare etc. etc. Det blir en hel cirkus runt Bliss och mamman använder henne lyckligt för att klättra uppåt på den komplicerade sociala stege som utgör den övre medelklassen, med alla sina exklusiva klubbar, arrangerade lekstunder och VIP-fester. Pappan i familjen är en uppkompling som är för upptagen med att göra karriär och vänsterprassla för att vara den fadersgestalt som han kanske borde vara. Någonstans bland annat detta finns bokens berättare: Skyler Rampike, som är den några år äldre brodern i familjen.
Skyler är en ganska ynklig figur, som haltar omkring sedan han som liten tvingades ta gymnastiklektioner och fick ett komplicerat benbrott i en olycka. Han har inga direkta vänner, men skickas ibland iväg på arrangerade lekstunder tillsammans de mest bisarra och tragiska barnen man bara kan tänka sig: bortskämda ungar, som kollar på föräldrarnas sexvideos när de är ensamma hemma, och byter psykofarmaka och jämför diagnoser med varandra på lekstunderna. Men vad Skyler har är Bliss, hans älskade lillasyster, som han med oro och spänning följer på isen på alla hennes tävlingar.
Som alla förstår redan tidigt i boken blir dock Bliss liv otroligt kort. 6 år gammal försvinner hon och återfinns mördad i familjens källare. Händelsen krossar hela Skylers lilla familj och han själv stämplas som obotligt störd och skickas runt, runt till psykiatriska mottagningar, specialskolor för psykiskt funktionshindrade etc.
Oates målar upp ett dysfunktionellt samhälle, som på många sätt är så överdrivet att det faktiskt inte är lätt att ta till sig. Men tar till sig gör man. Naturligtvis kan man inte värja sig från all denna fixering vid ytan, all försummelse av rikemansbarnen, all denna överdrivna, faktiskt helt bisarra, fixering vid att ställa diagnoser, den ena bokstavskombinationen mer fantasifull än den andra, alla dessa mediciner som lättvindligt skrivs ut till vartenda barn. Och Bliss då? Underbarnet som tränades sönder vid 6 års ålder blev mördad och efter detta kan mamman använda hennes namn för att marknadsföra memoarböcker. Det finns med andra ord ingenting som är äkta i den här boken. Det finns så mycket fasader som ska visas upp, men bakom dem är de vuxna otrogna med varandra medan barnen tar överdoser på sina rum, hemhjälpsflickor från Filippinerna (alla heter Maria) sköter hushållet, och TV-apparater står på med ljudet nedskruvat och visar gråtande människor som har förlorat sina barn, men åtminstone har Jesus.
Ibland kan jag tycka att det blir lite för mycket och för överdrivet, men jag slås också av att det finns element i boken som faktiskt existerar i vårt samhälle, även i Sverige. Boken är skruvad, men den säger ändå någonting om vår samtid och den gör det utan att be om ursäkt för sig. Jag är också väldigt svag för sådana här tjocka böcker (650 sidor faktiskt!), där man verkligen får tränga sig in i handlingen, lära känna karaktärerna i den och leva sig in i den. Alltså kan jag inte annat än att gilla den, trots att den nog skulle ha kunnat skurits ned en bit. Det som lyfter den lite extra är slutet, som faktiskt är precis så varmt och hoppfullt som nästan ingen bok slutar nu för tiden. Tack för det!
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.