Det var ett tag sedan jag läste något av Joyce Carol Oates och kanske just därför blev jag den här gången extra förtjust av att läsa någon av hennes böcker. Den här gången har jag läst Änkans bok, där Oates berättar om tiden när hon blev änka år 2008. Det är möjligt att boken innehåller fiktiva inslag, bearbetningar för att den ska bli en bra bok; det där vet jag faktiskt inget om, men oavsett vilket så känns Änkans bok så äkta och innerlig att jag knappast har läst något så fint och personligt någonsin tidigare.
Joyce delar med sig av sorgearbetet, går verkligen till botten med sorgens innersta, och fäster särskilt mycket vikt vid att beskriva alla de små vardagsdetaljer, som alla ringar in den förtvivlan hon befinner sig i. Hon struntar i att svara i jobbtelefonen eftersom hon vet att de som ringer kommer att fråga efter Ray. Hon tvingas sanera en dödsattest från kattpiss, från en av katterna som är olycklig efter husses död. Hon frågar sig vad hon ska göra av alla presenter som bara väller in från folk som vill visa sitt deltagande och som hon inte vet hur man källsorterar eftersom det alltid var Ray som ordnade med sophämtningen. Hon reser kors och tvärs och gör författaruppläsningar för att slippa vara hemma. Hon går även till sitt jobb vid universitetet och tror att ingen vet att hon nyss blivit änka, men självklart vet alla. Tankarna snuddar vid självmord och hon frågar sig ifall det var fel av henne att ta sin man till sjukhuset i staden där de bor, istället för något annat sjukhus.
”Trots att jag skriver den här minnesboken för att in i minsta detalj ta reda på vad man kan göra av fenomenet ”sorg”, är jag inte längre övertygad om att det finns något inneboende värde i sorg; eller om det finns det, om visheten kommer av att man upplevt en fruktansvärd förlust, så är det en vishet man skulle kunna klara sig utan.”
När boken tar sin början har Joyces man sedan 47 år tillbaka, Ray, precis insjuknat i något som visar sig vara lunginflammation. Känslor som rädsla och oro hinner bytas till lättnad över att det inte var något värre och via några tillstånd med viss försämring så hinner lättnaden återfinna sig när Ray efter ett tags sjukhusvistelse börjar uppvisa förbättring och det börjar talas om rehabilitering. Sedan går det blixtsnabbt: Ray får en sekundärinfektion och hinner gå bort innan Joyce ens har hunnit ta sig till sjukhuset.
Hon skriver så bra, Joyce Carol Oates, och det känns lite som en gåva att få dela den här sorgeperioden med henne; att få läsa om hur hon faller och tar sig upp, faller och tar sig upp, efter att ha förlorat sin älskade livskamrat. Och som alltid i en Oatesbok så slutar den inte med en bottenlöst sorg. Precis som alltid kan man ana ljusningar.
”Så här är mitt liv nu. Absurt men oförutsägbart. Inte absurt för att det är förutsägbart utan oförutsägbart eftersom det är absurt. Även om jag har förlorat meningen med livet, och mitt livs stora kärlek kan jag kanske fortfarande hitta små värdefulla saker bland utspillda sopor.”
Att vara 18-19 år är något speciellt. Det är en ålder när ens framtid börjar utkristallisera sig och man börjar bli vuxen på riktigt; skolan är över och det är dags att skaffa sig ett jobb eller söka sig till universitetet – och skaffa en livskamrat, en bostad och allt annat som hör det egna livet till.
I Shani Boianjius Det eviga folket är inte rädda står huvudpersonerna i precis det vägskälet, men som israeler måste de först och främst göra sin värnplikt. Barndomskompisarna Yael, Lea och Avishag får olika uppdrag: utbildar skyttar, jobbar som militärpolis och står vid gränskontroll. Militärtjänstgöringen är en lång leda och tjejerna har inte så mycket annat att göra än att fantisera om annat eller fördriva tiden på de mest meningslösa sätt. Likt de lekar som de lekte när de var små och sprang omkring och fantiserade ihop berättelser så fantiserar de nu ihop berättelser om de som passerar gränskontrollerna. Det fantiseras om män och snackas om sex. När det är tråkigt och hett lägger sig några tjejer ute på marken och kopplar in sig till nedfrusna droppåsar. Tjänstgöringen är som en meningslös lek där de här unga tjejerna, som i mångt och mycket är och beter sig som barn, ska uppträda som soldater. Ibland kommer verkligheten på besök; som när en kille närmast får halsen avskuren i gränskontrollen; en bild som sedan aldrig går att radera.
Det här är bland det finaste och bästa jag läst i år. Ledan, de egentligen obefintliga drömmarna man kan ha i Tel Aviv, där lägenheter kostar multum och det bästa jobb man kan hoppas på är att få sitta hela dagarna på flygplatsen och kontrollera passagerare, och de här unga tjejernas framtid, skildras så oerhört fint och med en enorm precision. Boianjiu skriver fantastiskt bra. Visst hade hon kunnat spara på några ganska onödiga och lite väl överdrivna scener, men jag orkar inte haka upp mig på det. Det här är en drabbande roman, som lika mycket handlar om att vara ung idag, väldigt generellt alltså, men också det att vara ung i Israel; att samtidigt vara så ung och barnslig och ändå behöva konfrontera våld i vardagen.
Några andra som skrivit om Det eviga folket är inte rädda är SvD, Bokmania och Hyllan. Du hittar den hos t.ex. Adlibris eller Bokus.
Det är sommar och Sophia och tillbringar sommaren i ett hus på en ö tillsammans med pappan, som mest är en bakgrundsfigur i berättelsen, och farmodern. Jag älskar att läsa om livet på ön och de speciella förutsättningar som gäller där – när sommaren är slut lämnar de t.ex. vedtravar, kläder och meddelanden till eventuella skeppsbrutna.
Men mest är sommarboken en fantastisk liten bok om vänskapen mellan lilla Sophia och hennes farmor och hur de ser på världen. Trots åldersskillnaden och deras olika fysiska förutsättningar kan de mötas i lek och i fantiserande.
Och språket! Spåket är fantastiskt. Jag vet egentligen inte om det är finlandssvenska eller om orden är noga utvalda för sammanhanget, men Jansson använder så fina formuleringar. Som:
”Den första tröttheten kom närmare. När vi är hemma, tänkte hon, när vi är inne igen så tror jag att jag sover ett tag. Och jag måste komma ihåg att säga åt honom att dethär barnet fortfarande är skrämt för djupt vatten.”
Jag hade en period när jag läste en hel del av den japanske författaren Haruki Murakami. Det började med Norwegian wood, som jag tyckte var fantastiskt bra. Såhär i efterhand så inser jag att den, vid sidan av hans memoarbok möjligen, är den bok som skiljer sig mest från hans övriga. Norwegian wood utspelar sig nämligen väldigt mycket här och nu och inte alls i den magiska värld som Murakami annars gärna använder sig av. Och med magisk menar jag inte drakar och trollspön, utan en värld som är vår, men där det plötsligt kan börja regna makrill från himlen och där katter plötsligt börjar prata, som om det inte vore något konstigt med det. När man väl har läst Murakamis andra böcker så inser man snart att den här hallucinatoriska världen är ett grepp han ständigt återvänder till och någonstans så var det nog just det som jag tröttnade på, trots att det verkligen är något som särskiljer Murakamis böcker från andras. Nu är jag tillbaka till Murakami och kanske har det varit bra att ha haft en paus och lagt lite distans emellan, för nu kände jag mig inte alls trött över Murakamis övernaturliga universum; nu kastade jag mig in i det och tyckte att det var fantastiskt!
I Fågeln som vrider upp världen kretsar handlingen kring Toru Okada, som är arbetslös ”hemmaman” och går hemma och plockar och städar så att det är fint när hans fru kommer hem. En dag kommer hon dock inte hem. Hon har lämnat honom. Samtidigt kommer flera andra kvinnor i hans liv; en ung, trasig kvinna som kallar honom för Nyckelfågeln, kvinnor med mediala förmågor och kvinnor som på ett eller annat sätt utnyttjar honom. Det är en komplex bok, där Murakami väver ihop kriget i Manchuriet med berättelsen om Toru och allt som händer honom. I allra högsta grad är det saker som händer honom, snarare än att han själv gör något av egen vilja. Han blir uppringd av kvinnor som vill träffa honom, och ibland blir han besökt i drömmarna, han kliver ned i en uttorkad brunn, blir instängd och när han väl blir utsläppt har han ett underligt födelsemärke på kinden. Han blir upplockad av en kvinna som köper luxuösa kläder år honom och sedan utnyttjar hans födelsemärke; säljer det till kvinnor som upplever det som terapi att kyssa hans märke. Den ena efter den andra underligheten inträffar och som läsare dras med med, utan att förstå, och sugs in i det, som om det vore en deckare. Hur händer det ihop? Vad vill alla? Var är hans fru?
Det här är faktiskt en fantastiskt spännande bok! Det är lätt att bara flyga fram över sidorna, trots att den verkligen är en tegelsten (ca 750 sidor). Och språket! Murakami skriver så bra (eller är det översättningen jag faller för?). Med en enorm detaljrikedom skildrar han vad som händer Toru och vissa skulle kanske tycka att det är lite segt med t.ex. detaljerade redogörelser över hur han tillagar sin mat, men jag tycker inte det. Jag gillar de till synes helt neutrala redogörelserna av Torus vardagsbestyr, för hur det än är så lägger de något till den här ganska skruvade berättelsen.
Det här är en bok att läsa och fascineras av!
Ove är en man som börjar varje morgon med att gå en kontrollrunda i radhusområdet för att dokumentera eventuella felparkerade bilar, undersöka om någon hund har pissat på hans uppfart och att med tre kontrollryck se till så att cykelförrådet är låst. Han är den självutnämnda polisen som säger ifrån om någon kör bil inne på området eller bryter mot någon annan regel som han har bestämt genom att sätta upp en skylt. Ove har alltid gjort rätt för sig och alltid skött sitt jobb, men nu har han skickats hem från jobbet. Nyligt har han också förlorat sin älskade fru, som gått bort i cancer. Nu finns ingenting kvar att leva för.
Ove bestämmer sig för att ta sitt liv, något som visar sig vara betydligt svårare än vad han trott, mest för att hans excentriska grannar hela tiden stör honom. Ove, som är lite känd som kvarterets surgubbe, börjar faktiskt tina upp till slut, tack vare den gravida grannen Parvaneh, ”bögpersonen” Mirsad, grannpojken Jimmy och en strykarkatt. Och framför allt hittar Ove snart något att faktiskt rikta all sin energi mot: grannen Anita är på väg att förlora sin man, som är drabbad av Alzheimers och som kommunen vill placera på ett äldreboende.
Det är många som har talat varmt om En man som heter Ove, så jag hade höga förväntningar. Faktum är att det är svårt att inte dras med av berättelsen och tycka om karaktärerna. Boken är inte precis avancerat skriven eller bjuder på några djupare resonemang och det är mycket i den som känns överdrivet, småfånigt och nästan töntigt, men det gör inget. Jag tyckte den var underhållande och fin och det räcker gott i det här fallet. En man som heter Ove är en fin feel good-bok och den som inte orkar läsa den (trots att den är lättläst) kan garanterat se fram emot en filmatisering… Kanske med Robert Gustavsson i huvudrollen… 😉
Det är oktober och Susanna Alakoski reser med tåg kors och tvärs för att föreläsa. Där hemma ligger akter och journalanteckningar som handlar om hennes familj: mammans självmordsförsök, Susannas fosterhemsplacering, misshandel, brorsans stölder… Magen är i uppror och tanken på det kyligare vädret kan inte lämna henne i fred: hur ska alla hemlösa klara sig när vintern kommer?
Inte allt för långt efter det att den här boken kom ut i höstas så svängde intresset för frågan om fattigdom. Efter reportaget i Uppdrag granskning, där Janne Josefsson åker runt och raljerar kring att det inte finns några fattiga barn i Sverige, så tappade den känsliga medelklassen intresset för att bry sig om barn i fattigdom. Jag hamnade för bara någon vecka sedan i en pinsam jobblunch där jag insåg att jag satt bredvid människor som tror att barnfattigdom i Sverige handlar om att barn inte har råd att ha en egen iPhone. Och visst är det ett svårt begrepp, det där med fattigdom, särskilt om man betänker att fattigdom närmast har en annan betydelse i länder där klassklyftorna är större och fattigdomen helt enorm.
Ändå är det ju oerhört futtigt att förneka att fattigdom finns och de som bara skakar av sig hela frågan om klass, utanförskap och fattigdom borde verkligen läsa den här boken för att få lite perspektiv. Alakoskis dagbok är ett viktigt reportage om hur fattigdom slår mot människor. Det handlar inte om iPhones. Det handlar om utanförskap, att ta för mycket ansvar som barn, att inte kunna ta sig ur fattigdomen. Den handlar också om att kunna ta sig ur utanförskapet och fattigdomen, men leva med ständigt dåligt samvete och att ständigt oroa sig över sina nära och kära som inte har tagit sig därifrån.
Jag tycker verkligen om den här boken. Den skakar om och är intressant. Dessutom skriver ju Alakoski så bra! Oktober i fattigsverige är en bok med luftig text där en del stycken bara är några rader. Men pricksäkert lyckas hon hela tiden skriva berörande.
Nanna Johansson, som för mig mest är känd för sina serier, skriver också noveller. Det här är hennes debut. Jag älskar Nanna Johanssons samhällssatiriska och feministiska serier och blev nyfiken så fort jag fick höra att hon nu också är aktuell med en novell. Hur skulle det funka utan bilder och roliga bildmontage? Bra!, visade det sig.
I Det är nog dags nu är en ung tjej på besök hos ett par nyblivna föräldrar. Pappan har hon haft känslor för sedan länge och i en förhoppning om att det skulle bli något mellan dem flyttade hon till och med till Malmö för hans skull. Men det blev aldrig något. Efter 14 sms om ensamhet och längtan kom bara ett taktlöst svar där han lyriskt berättade att han har träffat tjejen som kanske är tjejen i hans liv. Och det var inte novellens huvudperson han menade.
Johansson lyckas i detalj ringa in den lite tryckta stämningen som uppstår när man inte längre har något att tala om, när skämten faller platt och när någon som tidigare var en nära vän plötsligt befinner sig på ett annat plan. Det i sig är kanske mer obarmhärtigt än att det också finns olycklig kärlek inblandad. När någon i bekantskapskretsen skaffar barn är det inte säkert att det längre går att umgås. För den som blir förälder är det som att träda in i en värld, där den kompis som befinner sig i en annan fas i livet, kanske inte passar in eller känner sig hemma.
Jag tycker Nanna Johansson verkligen har lyckats beskriva de här sakerna på ett träffsäkert och intressant sätt. Novellen är välskriven, tankeväckande och det saknas inte humor. Mycket bra novell! Läs!
August är född med ett missformat ansikte och i barndomen har han opererats otaliga gånger. Trots operationerna liknar han fortfarande inte andra barn, utan har ett ansikte som folk har svårt att ställas inför. För att skydda honom mot omgivningen har föräldrarna valt att undervisa honom i hemmet, men nu ska August snart börja femman och man bestämmer att det är dags för Auggie att gå i skolan med andra barn.
Det blir inte alls en lätt resa. En del elever på skolan blir skrämda och en del blir direkt elaka. Å andra sidan finns det andra som upptäcker att August är en fantastiskt rolig kille som är lätt att umgås med. Det blir ett speciellt år för August. Han har ingen aning om vilka svårigheter som kommer att komma, men inte heller om hur mycket han kommer att växa som person och vilka fina vänner att han kommer att träffa.
Det här är verkligen en varm och hjärtknipande bok, utan att för den sakens skull vara sentimental eller sakna problematiseringar. I boken får man främst följa August under hans år i femman, men också andra personer runt omkring honom, som t.ex. storasyster Via. Hur gör man när man älskar sin bror, men ibland känner att föräldrarna inte har tid och energi över till något annat än brorsan? Och hur gör man egentligen när man börjat en ny skola, och för första gången kan vara något annat än ”Auggies syster”, när det är dags för skolteater och det är tänkt att familjen ska komma och titta?
Jag tyckte jättemycket om den här boken. Det är en lättläst och fin bok för unga, men som vuxen har jag också haft stor behållning av att läsa den.
Liv Strömquist, alltså! Finns det någon vassare och mer träffande? Jag håller inte alltid med henne, men hennes satir är verkligen fantastisk ändå. Einstens fru är delvis på samma tema som Prins Charles känsla, som jag läste tidigare i år, men den är kanske lite spretigare. Centralt tema är feminism. I klockrena serier förkastar hon ”Flicka-projektet”, som uppstod på 00-talet för att bota problemet med ”Unga tjejer” (ni vet: ätstörningar, självskadebeteende, stringtrosor…) och synliggör historiska kvinnor som Einstens fru, Priscilla Presley och Yoko Ono.
Det jag gillar med Liv Strömquist är bland annat att hon så totalt saknar spärrar för vem hon trycker till. Folkkära snubbar som Cornelis Vreeswijk går absolut inte säkra bara för att de är folkkära. Samtidigt försvarar hon mer än gärna de har för låg status för att försvaras i andra forum och de som inte själva snackar för sig (t.ex. tycker hon mer synd om prostituerade än de som kallas ”hora” utan anledning..). Hon tar liksom inte de lätta bollarna. Vem applåderar inte ett projekt för att göra ”unga tjejer” mer självsäkra? Liv Strömquist ger hela projektet en fet spark och menar att pojkar kanske borde lära sig att ta mindre plats istället. Vem tycker inte att homosexuella djur är lite av ett gulligt bevis för att homosexualitet är naturligt? Strömquist problematiserar genom att fråga sig varför just homosexualitet, och inte alla mänskliga beteenden, måste jämföras mot djur för att anses vara normalt. Vad jag också gillar med Strömquist är att hon tecknar prydligt och snyggt och att varje formulering är pricksäker. Allt stämmer. Det är roligt, tänkvärt, snyggt och ibland provocerande. Som det ska vara. Strömquist behöver ingen flicka-kurs. Det är ett som är säkert.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Det var ett tag sedan jag läste något av Joyce Carol Oates och kanske just därför blev jag den här gången extra förtjust av att läsa någon av hennes böcker. Den här gången har jag läst Änkans bok, där Oates berättar om tiden när hon blev änka år 2008. Det är möjligt att boken innehåller fiktiva inslag, bearbetningar för att den ska bli en bra bok; det där vet jag faktiskt inget om, men oavsett vilket så känns Änkans bok så äkta och innerlig att jag knappast har läst något så fint och personligt någonsin tidigare.
Ove är en man som börjar varje morgon med att gå en kontrollrunda i radhusområdet för att dokumentera eventuella felparkerade bilar, undersöka om någon hund har pissat på hans uppfart och att med tre kontrollryck se till så att cykelförrådet är låst. Han är den självutnämnda polisen som säger ifrån om någon kör bil inne på området eller bryter mot någon annan regel som han har bestämt genom att sätta upp en skylt. Ove har alltid gjort rätt för sig och alltid skött sitt jobb, men nu har han skickats hem från jobbet. Nyligt har han också förlorat sin älskade fru, som gått bort i cancer. Nu finns ingenting kvar att leva för.
Det är oktober och 
Nanna Johansson
