Amor ringer sina bröder och ber dem att gå maximalt normalt, klä sig tillräckligt anonymt, raka sig, stanna inomhus och dra för persiennerna på specialsättet så att ingen kan se in, men de kan se ut. Det gäller att inte dra några blickar till sig, för Stockholm har fått sin första självmordsbombare och nu kommer Amor och hans bröder att bli misstänkliggjorda bara genom att vara.
Khemiris kexstora mästerverk är sprungen ur en artikel som skrevs för DN i samband med bombattentaten i Stockholm 2010. Den fick också lite extra uppmärksamhet tre år senare, när Khemiri kritiserade Reva-projektet: projektet som syftade till att verkställa fler avvisningar av papperslösa och bland annat gick ut på att polisen sökte upp ”misstänkta” personer i tunnelbanan. Khemiris kritiska artikel, med rubriken ”Bästa Beatrice Ask”, fick en enorm spridning i sociala medier och många hyllade hans rakryggade kritik.
För egen del har jag haft en lång kärlek till Khemiris texter, inte minst är jag förtjust i hans språk. Khemiris texter är lekfulla och bångstyriga. I bok efter bok visar han upp strålande exempel på att text inte behöver vara grammatiskt korrekta staplade ord. Ibland är det själva språket som utgör berättelsen. Det blir extra tydligt i Jag ringer mina bröder, där nästan hela boken består av dialog och tankar som kastas hit och dit, utan att den någonsin känns fragmentarisk eller något känns lösryckt. Med precision lyckas Khemiri lägga varje ord rätt så att karaktärer och händelseförlopp finns glasklart för ögonen. För mig är det här det bästa sättet att verkligen gripas av en berättelse. När författare vågar skriva, utan att skriva ut så är det som att det jag läser händer mig. Jag kan för en stund höra och känna Amors tankar.
Men Khemiri är inte bara en ordkonstnär. Han är också en viktig röst i de här frågorna. När jag såg hans inslag i vårens säsong av SVT:s litteraturprogram, Babel, där han i stort sett varje avsnitt riktade fokus, från det som skulle vara lite lättsamt prat om att jobba med skrivande, till brännande frågor om klass, rasism, fattigdom, konsumtion och tillståndet i världen, så blev jag verkligen imponerad. Hur vågade han i avsnitt efter avsnitt kritisera PR-människor, göra sig lustig över fåniga lokalreportage och hur kunde han komma undan med att prata om Palestinafrågan i inslag i ett program om litteratur? För att han kan, antar jag! Khemiri skyggar inte. Han skriver, han gör sig synlig i sociala medier och i TV och han utnyttjar verkligen den möjlighet han har att göra sig hörd. Jag tycker att Khemiri är fantastisk och beundransvärd, inte bara som en av de mest stilsäkra författare jag känner till, utan också som en författare som kan peka på viktiga frågor. Tack Khemiri, för att du har skrivit denna bok. Snälla, skriv mer!
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa ett kexstort litet mästerverk om rasism och alla som, liksom jag, njuter av texter där varje ord är noga avvägt och sitter perfekt i sammanhanget.
Betyg: 5 borrmaskiner av 5.
Om Jag ringer mina bröder och Jonas Hassen Khemiri
Jonas Hassen Khemiri (född 1978) är en svensk författare och dramatiker som debuterade 2003 med romanen Ett öga rött. Boken väckte stor uppmärksamhet, inte minst för den konstruerade svenska som används i den. För sin debutroman belönades Khemiri bl.a. med Borås tidnings debutantpris och har efter det även belönats med en lång rad andra priser, t.ex. Aniarapriset. Rasism och främlingsfientlighet är teman som ofta återkommer i Khemiris texter. Jonas Hassen Khemiri twittrar på @jhkhemiri och har en hemsida.
”En bil har exploderat i Stockholm. Amor irrar runt i en polisfylld, paranoid stad på jakt efter en reservdel till en borrmaskin. I framfickan har han en telefon, i bakfickan en kniv. Han ska svara när Shavi ringer, han ska sluta stalka Valeria. Framför allt ska han bete sig maximalt normalt.
Under 24 intensiva timmar befinner vi oss i Amors huvud där gränserna mellan brottsling och brottsoffer, kärlek och kemi, paranoia och verklighet, blir allt suddigare.”
Jag har redan sett TV-filmatiseringen av Gardells trilogi om HIV i Sverige, men nu har jag även lyssnat på första delen i bokform: Torka aldrig tårar utan handskar: 1. Kärleken. Boken är inläst i en underbar författaruppläsning. Ja, ni vet ju kanske att Gardell verkligen kan tala och gestalta. I det här fallet är det också en berättelse som berör honom väldigt starkt eftersom den är en fiktiv berättelse om händelser som trots allt har skett och om vänner han själv förlorade under 80-talet, då HIV kom till Sverige och unga pojkar började dö i AIDS innan de hunnit leva sina liv. Jag antar att det bidrar till att inläsningen är så bra och att det är så lätt att bli berörd. Jag var inte född när händelserna i boken inträffade, så för mig blir det också en viktig historielektion. Ingen tidigare har upplyst mig om hur HIV-patienter behandlades på 80-talet, då man inte visste riktigt hur smittan spreds. En del dog i ensamhet. Många hade pojkvänner som inte fick ha sitt namn som sörjande i dödsannonserna. Man pratade inte om HIV. Det var en skamfylld sjukdom och den som drabbades behandlades närmast som en spetälsk.
Den första delen i trilogin kretsar kring Rasmus, som flyttat från Krokom till Stockholm, där han äntligen ska kunna träffa bögar och få vara sig själv, och Benjamin, som är Jehovas vittne och naturligtvis inte har kommit ut ur garderoben, knappt ens för sig själv. Under en av sina predikoturer träffar han Paul, som rätt upp och ner förklarar ”du vet att du är bög, va?”. Förlösande ord, som gör att Benjamin kommer ut. Berättelsen varvas sedan med scener från sjukhuset, där en ung man är döende och hans älskade sitter vid hans sida.
Filmatiseringen är oerhört bra och sevärd, men som vanligt ger en bok så mycket mer. Det var ett tag sedan jag läste något av Gardell, som annars är en av mina stora favoritförfattare, så jag hade nästan hunnit glömma hur roligt och träffsäkert han formulerar sig. Skönt att återupptäcka Gardells briljans! Få författare kan skriva så roligt om sådant som egentligen är djupt tragiskt och kan pricka in så dråpligt sorgliga detaljer från ett vardagsliv.
Mycket läsvärd bok! Den är dessutom väldigt lättläst och borde gripa tag i såväl boknörden som den som inte plöjer 100 böcker per år. Själv lyssnade jag som sagt på ljudboken och det här känns verkligen som en riktigt, riktigt bra ljudbok. Inte konstigt att den vann Stora ljudbokspriset i år!
Att jag lyssnade på den är för övrigt resultatet av att jag fick en gratis provmånad på Storytel av en kollega. Jag hade redan en ”vanlig” ljudbok på gång, men la den åt sidan för att utnyttja min Storytelmånad. Valet föll då på Torka aldrig tårar utan handskar, som faktiskt bara är ca 7,5 h lång och som därför kändes rimlig att läsa ut på en månad. Ja, sedan var jag naturligtvis sugen på att läsa/lyssna på den också! Jag måste säga att det kändes väldigt smidigt att använda Storytel och jag är imponerad över utbudet av nya/intressanta titlar. Jag brukar normalt sett låna ljudböcker på bibblan och sedan ägna en massa tid åt att överföra dem till datorn och telefonen (många ges ju tyvärr ut i något dumt format som gör att det krävs typ 14 CD-skivor istället för en CD/DVD med mp3-filer!). Bibblan är billigt och bra, men jag är på riktigt sugen på att använda Storytel lite mer framöver. Ljudböckerna är då bara ett klick bort och det går även att lyssna offline. Jag saknar bara funktionen att sortera efter speltid. 😉 Jag är liiite snål och vill nog inte lägga 169 kr/mån för att få tillgång till ett obegränsat antal ljudböcker, men de har också ett alternativ som gör det möjligt att lyssna på en valfri bok i månaden för 89 kr. Det känns som lite mer realistiskt för mig, som hur som helst inte lyssnar på en hel bok i månaden.
Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig av Bodil Malmsten
Jag blir tårögd av att läsa Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig. Det här är nämligen den sista och avslutande delen i Bodil Malmstensloggbokserie, där hon sedan 2006 har samlat bilder, texter och utdrag från bloggen, som ett sätt att skildra nutiden. Jag vet ingen som kan skriva så precist och pricksäkert som Malmsten. Texten är på samma gång lätt och koncentrerad. Med noga avvägda ord lyckas hon förmedla precis rätt känsla. Jag älskar hennes språk! Med exakthet ringar hon in vansinnigheter i samhället (privatiseringar, skatteparadis, hemlöshet…), men gör det också med en humor som träffar precis rätt.
I Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig har Malmsten återvänt till Sverige och Stockholm och dessutom vänt sin andrahandslägenhet ryggen till förmån för en bostadsrätt i ett gårdshus. Hon skriver:
”De rymliga andrahandsrummen är tomma, flyttstädade, det är rent, tomt, fridfullt – en buddhistisk balans som bara finns när jag själv och mina saker inte längre är där.
Allt jag äger är packat i en flyttbil på väg till bostadsrätten där jag ska bo resten av mitt liv, andrahandsboendet var en transportsträcka från mitt franska liv och till mitt liv som svensk i Sverige igen.”
Jag älskar hennes texter, som alltid känns angelägna och viktiga, även om hon till synes skriver om vardagsdetaljer som… tandborstning. Malmsten har alltid något viktigt att säga om samtiden, politik och att vara människa. Att läsa hennes böcker är att få en tankeställare, samtidigt som det är lite av en njutning att bara få bläddra i böckerna och ta in det eleganta och lätta språket.
Mycket i Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig är direkt hjärtskärande. Titeln är från Sjörövar-Jennys sång i Tolvskillingsoperan, men anspelar kanske också på att en dag försvinna, att gå bort. I den här sista av Malmstens böcker uppehåller hon sig särskilt mycket vid åldrande och döden: att se åldrandet som en flyttstädning, att flytta för sista gången, att förlora någon man älskar. Malmsten är inte en sådan författare som skriver 700 sidor om ett tungt ämne, men när hon med några allt omfattande rader berättar om hennes förlust, när hon blir uppringd innan kl 9 en morgon, ”Det ringer aldrig före klockan nio på morgonen hos mig.”, och har förlorat sitt livs kärlek så vill man bara gråta över livets förgänglighet.
Jag hoppas att Malmsten inte slutar att skriva, trots att loggbokserien nu är avslutad. Bodil Malmsten är en stor författare, mycket stor. Jag känner mig tom efter att ha avslutat läsningen av den här boken. Jag kan inte med tanken på att det inte skulle bli fler böcker.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill dras med i Bodil Malmstens precist och vackert formulerade texter och ta del av Malmstens tankar om tiden och tillvaron, livet och åldrandet.
Betyg: 5 tandborstar av 5.
Citerat ur Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig
”Jag ser på den lilla grå pallen, det var inte pallens fel att jag föll, jag har alltid varit steget före mig själv, alltid fallit, men hittills alltid rest mig igen.
Den här gången ligger jag kvar på golvet och på hela sommaren kan jag inte gå.
Någon lust att sparka på möbler känner jag inte dock.
Kryckorna står vid dörren, men det dröjer innan jag törs ge mig ut.
Tre trappor utan hiss, jag valde det själv, jag ville ha bostadsrätten i gårdshuset, skolgården utanför, träden, balkongen, månen när det är månsken, regnet när det regnar. Snön.
Att förutsättningen för att bo här är att man kan gå, tänkte jag inte på.
Jag tog gående för givet, man går, jag gick.
Utan en tacksamhet för att jag kunde det.”
Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig av Bodil Malmsten
Om Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig och Bodil Malmsten
Bodil Malmsten (född 1944) är en svensk författare och dramatiker. Hon debuterade 1970 med barnboken Ludvig åker, som hon skrev tillsammans med Peter Csihas. Hennes stora genombrott kom dock 14 år senare med diktsamlingen Damen, det brinner!. Den först romanen, Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, kom 1994. Malmsten har sedan dess etablerat sig som en av vår tids mest älskade författare. Inte minst har hon uppmärksammats föra sina böcker om franska Finistère, där hon bodde mellan åren 1999 och 2008. Malmsten bloggar på www.finistere.se och twittrar på @BodilMalmsten.
”Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig är uppföljaren till den kritikerhyllade Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, och är den efterlängtade femte boken i serien. Sedan den förra loggboken har Bodil Malmsten även rönt stora publik- och kritikerframgångar med sin bok om läsandets och skrivandets konst, Så gör jag: Konsten att skriva.”
Det var ett tag sedan jag läste något av Joyce Carol Oates och kanske just därför blev jag den här gången extra förtjust av att läsa någon av hennes böcker. Den här gången har jag läst Änkans bok, där Oates berättar om tiden när hon blev änka år 2008. Det är möjligt att boken innehåller fiktiva inslag, bearbetningar för att den ska bli en bra bok; det där vet jag faktiskt inget om, men oavsett vilket så känns Änkans bok så äkta och innerlig att jag knappast har läst något så fint och personligt någonsin tidigare.
Joyce delar med sig av sorgearbetet, går verkligen till botten med sorgens innersta, och fäster särskilt mycket vikt vid att beskriva alla de små vardagsdetaljer, som alla ringar in den förtvivlan hon befinner sig i. Hon struntar i att svara i jobbtelefonen eftersom hon vet att de som ringer kommer att fråga efter Ray. Hon tvingas sanera en dödsattest från kattpiss, från en av katterna som är olycklig efter husses död. Hon frågar sig vad hon ska göra av alla presenter som bara väller in från folk som vill visa sitt deltagande och som hon inte vet hur man källsorterar eftersom det alltid var Ray som ordnade med sophämtningen. Hon reser kors och tvärs och gör författaruppläsningar för att slippa vara hemma. Hon går även till sitt jobb vid universitetet och tror att ingen vet att hon nyss blivit änka, men självklart vet alla. Tankarna snuddar vid självmord och hon frågar sig ifall det var fel av henne att ta sin man till sjukhuset i staden där de bor, istället för något annat sjukhus.
”Trots att jag skriver den här minnesboken för att in i minsta detalj ta reda på vad man kan göra av fenomenet ”sorg”, är jag inte längre övertygad om att det finns något inneboende värde i sorg; eller om det finns det, om visheten kommer av att man upplevt en fruktansvärd förlust, så är det en vishet man skulle kunna klara sig utan.”
När boken tar sin början har Joyces man sedan 47 år tillbaka, Ray, precis insjuknat i något som visar sig vara lunginflammation. Känslor som rädsla och oro hinner bytas till lättnad över att det inte var något värre och via några tillstånd med viss försämring så hinner lättnaden återfinna sig när Ray efter ett tags sjukhusvistelse börjar uppvisa förbättring och det börjar talas om rehabilitering. Sedan går det blixtsnabbt: Ray får en sekundärinfektion och hinner gå bort innan Joyce ens har hunnit ta sig till sjukhuset.
Hon skriver så bra, Joyce Carol Oates, och det känns lite som en gåva att få dela den här sorgeperioden med henne; att få läsa om hur hon faller och tar sig upp, faller och tar sig upp, efter att ha förlorat sin älskade livskamrat. Och som alltid i en Oatesbok så slutar den inte med en bottenlöst sorg. Precis som alltid kan man ana ljusningar.
”Så här är mitt liv nu. Absurt men oförutsägbart. Inte absurt för att det är förutsägbart utan oförutsägbart eftersom det är absurt. Även om jag har förlorat meningen med livet, och mitt livs stora kärlek kan jag kanske fortfarande hitta små värdefulla saker bland utspillda sopor.”
Att vara 18-19 år är något speciellt. Det är en ålder när ens framtid börjar utkristallisera sig och man börjar bli vuxen på riktigt; skolan är över och det är dags att skaffa sig ett jobb eller söka sig till universitetet – och skaffa en livskamrat, en bostad och allt annat som hör det egna livet till.
I Shani Boianjius Det eviga folket är inte rädda står huvudpersonerna i precis det vägskälet, men som israeler måste de först och främst göra sin värnplikt. Barndomskompisarna Yael, Lea och Avishag får olika uppdrag: utbildar skyttar, jobbar som militärpolis och står vid gränskontroll. Militärtjänstgöringen är en lång leda och tjejerna har inte så mycket annat att göra än att fantisera om annat eller fördriva tiden på de mest meningslösa sätt. Likt de lekar som de lekte när de var små och sprang omkring och fantiserade ihop berättelser så fantiserar de nu ihop berättelser om de som passerar gränskontrollerna. Det fantiseras om män och snackas om sex. När det är tråkigt och hett lägger sig några tjejer ute på marken och kopplar in sig till nedfrusna droppåsar. Tjänstgöringen är som en meningslös lek där de här unga tjejerna, som i mångt och mycket är och beter sig som barn, ska uppträda som soldater. Ibland kommer verkligheten på besök; som när en kille närmast får halsen avskuren i gränskontrollen; en bild som sedan aldrig går att radera.
Det här är bland det finaste och bästa jag läst i år. Ledan, de egentligen obefintliga drömmarna man kan ha i Tel Aviv, där lägenheter kostar multum och det bästa jobb man kan hoppas på är att få sitta hela dagarna på flygplatsen och kontrollera passagerare, och de här unga tjejernas framtid, skildras så oerhört fint och med en enorm precision. Boianjiu skriver fantastiskt bra. Visst hade hon kunnat spara på några ganska onödiga och lite väl överdrivna scener, men jag orkar inte haka upp mig på det. Det här är en drabbande roman, som lika mycket handlar om att vara ung idag, väldigt generellt alltså, men också det att vara ung i Israel; att samtidigt vara så ung och barnslig och ändå behöva konfrontera våld i vardagen.
Några andra som skrivit om Det eviga folket är inte rädda är SvD, Bokmania och Hyllan. Du hittar den hos t.ex. Adlibris eller Bokus.
Det är sommar och Sophia och tillbringar sommaren i ett hus på en ö tillsammans med pappan, som mest är en bakgrundsfigur i berättelsen, och farmodern. Jag älskar att läsa om livet på ön och de speciella förutsättningar som gäller där – när sommaren är slut lämnar de t.ex. vedtravar, kläder och meddelanden till eventuella skeppsbrutna.
Men mest är sommarboken en fantastisk liten bok om vänskapen mellan lilla Sophia och hennes farmor och hur de ser på världen. Trots åldersskillnaden och deras olika fysiska förutsättningar kan de mötas i lek och i fantiserande.
Och språket! Spåket är fantastiskt. Jag vet egentligen inte om det är finlandssvenska eller om orden är noga utvalda för sammanhanget, men Jansson använder så fina formuleringar. Som:
”Den första tröttheten kom närmare. När vi är hemma, tänkte hon, när vi är inne igen så tror jag att jag sover ett tag. Och jag måste komma ihåg att säga åt honom att dethär barnet fortfarande är skrämt för djupt vatten.”
Jag hade en period när jag läste en hel del av den japanske författaren Haruki Murakami. Det började med Norwegian wood, som jag tyckte var fantastiskt bra. Såhär i efterhand så inser jag att den, vid sidan av hans memoarbok möjligen, är den bok som skiljer sig mest från hans övriga. Norwegian wood utspelar sig nämligen väldigt mycket här och nu och inte alls i den magiska värld som Murakami annars gärna använder sig av. Och med magisk menar jag inte drakar och trollspön, utan en värld som är vår, men där det plötsligt kan börja regna makrill från himlen och där katter plötsligt börjar prata, som om det inte vore något konstigt med det. När man väl har läst Murakamis andra böcker så inser man snart att den här hallucinatoriska världen är ett grepp han ständigt återvänder till och någonstans så var det nog just det som jag tröttnade på, trots att det verkligen är något som särskiljer Murakamis böcker från andras. Nu är jag tillbaka till Murakami och kanske har det varit bra att ha haft en paus och lagt lite distans emellan, för nu kände jag mig inte alls trött över Murakamis övernaturliga universum; nu kastade jag mig in i det och tyckte att det var fantastiskt!
I Fågeln som vrider upp världen kretsar handlingen kring Toru Okada, som är arbetslös ”hemmaman” och går hemma och plockar och städar så att det är fint när hans fru kommer hem. En dag kommer hon dock inte hem. Hon har lämnat honom. Samtidigt kommer flera andra kvinnor i hans liv; en ung, trasig kvinna som kallar honom för Nyckelfågeln, kvinnor med mediala förmågor och kvinnor som på ett eller annat sätt utnyttjar honom. Det är en komplex bok, där Murakami väver ihop kriget i Manchuriet med berättelsen om Toru och allt som händer honom. I allra högsta grad är det saker som händer honom, snarare än att han själv gör något av egen vilja. Han blir uppringd av kvinnor som vill träffa honom, och ibland blir han besökt i drömmarna, han kliver ned i en uttorkad brunn, blir instängd och när han väl blir utsläppt har han ett underligt födelsemärke på kinden. Han blir upplockad av en kvinna som köper luxuösa kläder år honom och sedan utnyttjar hans födelsemärke; säljer det till kvinnor som upplever det som terapi att kyssa hans märke. Den ena efter den andra underligheten inträffar och som läsare dras med med, utan att förstå, och sugs in i det, som om det vore en deckare. Hur händer det ihop? Vad vill alla? Var är hans fru?
Det här är faktiskt en fantastiskt spännande bok! Det är lätt att bara flyga fram över sidorna, trots att den verkligen är en tegelsten (ca 750 sidor). Och språket! Murakami skriver så bra (eller är det översättningen jag faller för?). Med en enorm detaljrikedom skildrar han vad som händer Toru och vissa skulle kanske tycka att det är lite segt med t.ex. detaljerade redogörelser över hur han tillagar sin mat, men jag tycker inte det. Jag gillar de till synes helt neutrala redogörelserna av Torus vardagsbestyr, för hur det än är så lägger de något till den här ganska skruvade berättelsen.
Det här är en bok att läsa och fascineras av!
Ove är en man som börjar varje morgon med att gå en kontrollrunda i radhusområdet för att dokumentera eventuella felparkerade bilar, undersöka om någon hund har pissat på hans uppfart och att med tre kontrollryck se till så att cykelförrådet är låst. Han är den självutnämnda polisen som säger ifrån om någon kör bil inne på området eller bryter mot någon annan regel som han har bestämt genom att sätta upp en skylt. Ove har alltid gjort rätt för sig och alltid skött sitt jobb, men nu har han skickats hem från jobbet. Nyligt har han också förlorat sin älskade fru, som gått bort i cancer. Nu finns ingenting kvar att leva för.
Ove bestämmer sig för att ta sitt liv, något som visar sig vara betydligt svårare än vad han trott, mest för att hans excentriska grannar hela tiden stör honom. Ove, som är lite känd som kvarterets surgubbe, börjar faktiskt tina upp till slut, tack vare den gravida grannen Parvaneh, ”bögpersonen” Mirsad, grannpojken Jimmy och en strykarkatt. Och framför allt hittar Ove snart något att faktiskt rikta all sin energi mot: grannen Anita är på väg att förlora sin man, som är drabbad av Alzheimers och som kommunen vill placera på ett äldreboende.
Det är många som har talat varmt om En man som heter Ove, så jag hade höga förväntningar. Faktum är att det är svårt att inte dras med av berättelsen och tycka om karaktärerna. Boken är inte precis avancerat skriven eller bjuder på några djupare resonemang och det är mycket i den som känns överdrivet, småfånigt och nästan töntigt, men det gör inget. Jag tyckte den var underhållande och fin och det räcker gott i det här fallet. En man som heter Ove är en fin feel good-bok och den som inte orkar läsa den (trots att den är lättläst) kan garanterat se fram emot en filmatisering… Kanske med Robert Gustavsson i huvudrollen… 😉
Det är oktober och Susanna Alakoski reser med tåg kors och tvärs för att föreläsa. Där hemma ligger akter och journalanteckningar som handlar om hennes familj: mammans självmordsförsök, Susannas fosterhemsplacering, misshandel, brorsans stölder… Magen är i uppror och tanken på det kyligare vädret kan inte lämna henne i fred: hur ska alla hemlösa klara sig när vintern kommer?
Inte allt för långt efter det att den här boken kom ut i höstas så svängde intresset för frågan om fattigdom. Efter reportaget i Uppdrag granskning, där Janne Josefsson åker runt och raljerar kring att det inte finns några fattiga barn i Sverige, så tappade den känsliga medelklassen intresset för att bry sig om barn i fattigdom. Jag hamnade för bara någon vecka sedan i en pinsam jobblunch där jag insåg att jag satt bredvid människor som tror att barnfattigdom i Sverige handlar om att barn inte har råd att ha en egen iPhone. Och visst är det ett svårt begrepp, det där med fattigdom, särskilt om man betänker att fattigdom närmast har en annan betydelse i länder där klassklyftorna är större och fattigdomen helt enorm.
Ändå är det ju oerhört futtigt att förneka att fattigdom finns och de som bara skakar av sig hela frågan om klass, utanförskap och fattigdom borde verkligen läsa den här boken för att få lite perspektiv. Alakoskis dagbok är ett viktigt reportage om hur fattigdom slår mot människor. Det handlar inte om iPhones. Det handlar om utanförskap, att ta för mycket ansvar som barn, att inte kunna ta sig ur fattigdomen. Den handlar också om att kunna ta sig ur utanförskapet och fattigdomen, men leva med ständigt dåligt samvete och att ständigt oroa sig över sina nära och kära som inte har tagit sig därifrån.
Jag tycker verkligen om den här boken. Den skakar om och är intressant. Dessutom skriver ju Alakoski så bra! Oktober i fattigsverige är en bok med luftig text där en del stycken bara är några rader. Men pricksäkert lyckas hon hela tiden skriva berörande.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Amor ringer sina bröder och ber dem att gå maximalt normalt, klä sig tillräckligt anonymt, raka sig, stanna inomhus och dra för persiennerna på specialsättet så att ingen kan se in, men de kan se ut. Det gäller att inte dra några blickar till sig, för Stockholm har fått sin första självmordsbombare och nu kommer Amor och hans bröder att bli misstänkliggjorda bara genom att vara.
Ove är en man som börjar varje morgon med att gå en kontrollrunda i radhusområdet för att dokumentera eventuella felparkerade bilar, undersöka om någon hund har pissat på hans uppfart och att med tre kontrollryck se till så att cykelförrådet är låst. Han är den självutnämnda polisen som säger ifrån om någon kör bil inne på området eller bryter mot någon annan regel som han har bestämt genom att sätta upp en skylt. Ove har alltid gjort rätt för sig och alltid skött sitt jobb, men nu har han skickats hem från jobbet. Nyligt har han också förlorat sin älskade fru, som gått bort i cancer. Nu finns ingenting kvar att leva för.
Det är oktober och