Åh, vad hon är rolig, Kerstin Ekman! Jag blev väldigt förtjust i den oväntat humoristiska tonen i Häxringarna, men här går hon verkligen in för att skriva underhållning. På sitt sätt.
I huvudrollerna finns Lillemor Troj, respekterad författare och akademiledamot, och den utlevande och bullriga Babba, som är den som egentligen har skrivit alla Lillemors romaner. Medan Babba har skrivit har Lillemors bidrag bestått i korrekturläsning och att vara ansiktet utåt. Till skillnad från Babba, som inte bryr sig mycket om kläder och det yttre, passar hon i de finare salongerna och kan åka runt på signeringar och uppläsningar.
Nu börjar dock deras hemlighet hotas och hela fasaden rämna. Babba har, bakom Lillemors rygg, skickat ett manus i eget namn till konkurrerande förlaget Rabben och Sjabben (fniss) och där berättas hela upplägget. Boken är i princip en biografi över Lillemor och indirekt Babba och deras vänskap. Nu får Lillemor manuskriptet (”paperassen”) i sina händer och hon läser i förskräckelse.
Jag inser att man måste vara ganska mycket kulturtant för att gilla den här humorn, men jag skrattar mig verkligen igenom boken, kulturtant som jag är. Formuleringarna är på sätt och vis invecklade; kryddade med omständliga och gammaldags ord, men de sitter bra och det finns ett imponerande flyt i texten. Det är himla rolig läsning, faktiskt. Utöver att vara en lekfull och humoristisk bok med blinkningar till Ekmans egna författarskap så är det också en verkligt fin bok om vänskapen mellan de här två omaka kvinnorna och hur vänskapen följer genom deras liv med sina toppar och dalar.
Jag börjar verkligen fastna för Ekmans böcker. Hon skriver så otroligt bra och har en förmåga att kunna baka in både allvar, humor och historia i sina böcker. För att inte tala om naturbeskrivningar, träffsäkert skildrade relationer och levande karaktärer. Hon har ett skarpt öga för omvärlden och en sällsynt förmåga att få ihop tighta texter där hon beskriver den. Grand final i skojarbranschen är lite extra kul att läsa om man, som jag, har läst några av hennes andra böcker. Nog finns det väl lite Lillemor och lite Babba i Ekman själv. Roligt att hon bjuder på sig själv som hon gör i den här boken!
Jag heter inte Miriam är årets andra Andra världskriget-skildring för min del. Tidigare i år läste jag den lite väl tjocka, men ändå läsvärda, Den osynliga bron. När jag skrev om Den osynliga bron konstaterade jag att jag får allt svårare för den här typen av berättelser. Det som kändes så oändligt avlägset när jag läste om det som ung känns idag nästan outhärdligt. Av någon anledning. Koncentrationsläger. Förintelsen. Jag går typ sönder av att läsa om det!
Jag heter inte Miriam utspelar sig till stor del i Ravensbrück. Det är förstås närmast outhärdligt bara att läsa om det och just därför måste man göra det.
I huvudrollen finns Miriam, som egentligen inte heter Miriam. I nästan ett helt liv har hon dolt sin verkliga identitet: att hon egentligen är rom och heter Malika. Nu har hon precis fyllt 85 år och hennes nära och kära är på plats. När hon och det vuxna barnbarnet är på en promenad börjar delar av hennes livsberättelse sippra ut; saker hon tigit om i alla år: hennes romska bakgrund, brodern som svalt ihjäl i ett av Mengeles fruktansvärda experiment, medfångar som inte överlevde. Berättelsen rör sig i tid och rum mellan nutid och tiden i koncentrationsläger, men också runt den första tiden i Sverige, när Miriam så smått börjar komma till rätta, men också får uppleva den utbredda antiziganismen i Sverige.
Det här är en oerhört bra bok. Majgull Axelsson har skrivit en hel rad skickligt komponerade böcker om berörande livsöden och viktiga frågor. Hon har ett särskilt öga för att skildra människor och relationer och i den här boken får hon verkligen ihop det. Det är välskrivet, viktigt och berörande; en bok som är så hemsk att man stundvis måste lägga den ifrån sig, men som ändå är lätt att plöja igenom i ett rasande tempo. Det är helt klart en bok som går att läsa ut snabbt, men också en bok som alldeles säkert kommer att leva kvar mycket länge i tankarna. Jag fascineras särskilt av Axelssons sätt att veckla ut berättelsen och gradvis portionera ut de olika händelserna. Ibland tror man som läsare att hon ska utelämna och lämna åt läsaren att själv fylla i vissa händelser, men sedan återkommer hon. Som läsare får man små andningspauser, men förr eller senare så återkommer scenerna. Hon värjer sig inte för att berätta om de här händelserna, trots att det är så fruktansvärt tuffa saker det handlar om.
Vilka är mina favoriter hittills i år? Såhär i halvtid alltså. Jag har läst så mycket att jag verkligen var tvungen att ta en titt i arkivet för att minnas. Observera att det alltså är böcker jag läst i år. Jag brukar vara hopplöst efter och vara sist med det nyaste, så det är inte frågan om böcker som kommit ut i år. Här är hur som helst några blandade guldkorn
Nyckeln. Sista delen i den fantastiska Engelsforstrilogin. Utöver att det är spännande och välskriven fantasy, så är det väldigt träffande och fina böcker om att vara tonåring och att leva i en bruksort. Man kan verkligen känna igen sig! I Nyckeln väver författarna ihop berättelsen på ett snyggt sätt. En riktig bladvändare, trots tjockleken.
Häxringarna. Fantastisk liten pärla, där Kerstin Ekman skildrar livet för några kvinnor vid förra sekelskiftet. Vilket slit! Vilka villkor de levde under! Pigor som sliter ut sig, kvinnor som oplanerat väntar barn, kvinnor som är ”den andra kvinnan”… Jättefin bok, som faktiskt är otroligt rolig på sitt förnurliga sätt.
Den osynliga bron. Lite för lång egentligen, men ändå en gripande och fin bok om några livsöden under Andra världskriget. Andras är ungrare och jude och när kriget bryter ut måste han avbryta sina studier och arbeta i arbetsläger. Absolut en bok som lever sig kvar länge! Jag började typ gråta av den dikt av Wislawa Szymborska som är inlagd på slutet. Den väver på ett magiskt sätt ihop hela berättelsen.
Ru. En underbar liten bok om att flytta till ett nytt land, vilka fasor det kan innebära att fly och vilken underlägsenhet som kan följa med att slå sig ner i ett nytt sammanhang. Boken är tunn och koncentrerad, men orden träffar rakt i hjärtat på ett sällsynt vis. Kanske årets bästa bok! Storslagen, trots det ringa sidantalet, eller kanske just därför.
Brinnande livet. En av tre novellsamlingar jag läst från Munro i år och kanske den bästa. Hennes säregna sätt att skriva noveller, där utvalda scener verkligen får ta plats, är imponerande. Mycket skickligt berättat! I Brinnande livet finns också några fina självbiografiska noveller.
Stamtavla. Har läst många bra noveller i år, inte bara Munrosamlingar, utan också några som jag läst styckvis. Bland de bästa är Karin Ströms novell om att försöka förhålla sig till en syster som kräver all uppmärksamhet.
Min mormor hälsar och säger förlåt. En av mina feel good-favoriter från året. Roligt, lättläst och varmt berättat om en liten tjej som har förloat sin excentriske mormor och nu är på en skattjakt, arrangerad av mormodern före hennes död. Den leder henne till grannarna i huset; en samling mycket originella människor.
Mindre glimmande korn, d.v.s. böcker jag inte riktigt… eh… fastnade för, kanske man ska hålla för sig själv, men jag måste ändå varna för den extremt svårlästa och komplicerade och hopplöst oengagerande Den stulna romanen (ja, tyvärr, jag är ledsen, ämnet är ju viktigt, men….). Den är verkligen årets bottennapp hittills! Inte var vare sig Det fördolda eller MemoRandom några överrumplande bra deckare heller, när jag tänker efter. För att inte tala om feel good-boken Läsarna i Broken Wheel rekommenderar, som är så klyschig att man blir förbannad.
Brinnande livet är den tredje novellsamlingen jag läser av Alice Munro och den är också den bok hon själv har sagt är hennes sista. Även författare har väl rätt att gå i pension, kan jag tycka, men visst är det lite speciellt att läsa en författares sista bok. Kan berättelser verkligen ta slut?
De sista novellerna i samlingen är att betrakta som självbiografiska och en av dem är Ögat, som jag faktiskt har läst tidigare eftersom den publicerades i DN i samband med tillkännagivandet att Nobelpriset i litteratur tilldelats Munro.
Liksom tidigare fascineras jag av Munros sätt att berätta. Det är ibland tvära kast i novellerna. Ibland tänker jag mig att författare bara skrapar på ytan i sina berättelser, men Munro gör inte så. Hon kan ägna en god stund åt att ingående beskriva en episod, en miljö eller någon händelse. Helt plötsligt kan hon kasta sig in i något som till synes inte hör ihop alls. Mot slutet hänger allt ihop.
Jag tycker verkligen om Munros noveller. Hon är verkligen en mästare på formatet och hennes berättelser, som inte sällan har kvinnor i huvudrollen, känns både angelägna, berörande och bra.
Det har blivit lite mycket Munro den senaste tiden, men jag klagar inte. Jag älskar hennes noveller och tycker gång på gång att det är fascinerande vilka friheter hon tar sig med novellen. Att läsa en bok är som att gå med på en överenskommelse med författaren. Man förstår att det inte går att skriva om varje detalj kronologiskt. Man köper att man får fylla i själv. Det ingår i konstruktionen. Och som läsare förväntar man sig att texter ska vara just sådär att de ger ledtrådar som för berättelsen framåt, men att allting också följer en given mall. Beskrivs något i detalj är det för att det har en central plats i berättelsen eller för att det kommer att återkomma i en nyckelscen senare. Munro verkar ta lätt på den typen av mallar och överenskommelser. Hon kan leda en berättelse mot ett tydligt mål och sedan, helt abrupt, har hela berättelsen skiftat karaktär och handlar om något helt annat. Jag tycker hon är helt otrolig som får ihop det!
Kärlek, vänskap, hat innehåller längre noveller än de jag har läst i För mycket lycka och Brinnande livet. De känns långa i alla fall… Personligen föredrar jag de lite kortare texterna eftersom jag har svårt att hinna läsa ut en hel, lång novell i en sittning. Det känns ändå som en ganska fånig grej att ta upp. Jag gillar verkligen boken. Munro skriver så bra om livets vändningar och hon fyller verkligen sina berättelser med intressanta karaktärer, oftast kvinnor. Kanske mest rörande är den sista novellen i samlingen, Björnen sover, där hon skriver om en man vars fru börjar bli dement. Hur förhåller man sig till situationen när ens älskade flyttar till ett äldreboende och dessutom verkar fatta tycke för en annan man på boendet? Sådana här saker har jag aldrig läst om i en bok tidigare. Munro skriver om livets alla skeenden på ett insiktsfullt och fint sätt.
Bra bok! Jag skulle vilja säga att Munro är en av de mest läsvärda Nobelpristagarna jag hittills har läst.
Anna och Mats har precis skrivit på skilsmässopappren. Jag, som aldrig ens har varit sambo, har naturligtvis lite svårt att relatera till de känslor och tankar som kan dyka upp vid en skilsmässa, men för mig känns det här verkligen autentiskt. Jag har inte läst något av Helena von Zweigbergk tidigare, men jag lyssnar alltid på hennes Oförnuft och känsla i P1, radioprogrammet som kretsar kring känslor och upplevelser man kan ha som människa. Faktum är att det är ett av mina favoritprogram. Boken är inte lika bra som von Zweigbergks radioprogram, om ni frågar mig, men det är ju å andra sidan två jättekonstiga grejer att jämföra.
Det här är hur som helst en fin bok. Både Anna och Mats är måna om att barnen, som är runt 10 och 15 år, ska få det bra i sina två nya hem, men det svider ekonomiskt att ensam stå för kostnaderna för en hel bostad och Mats passar på att ta med barnens datorer till sitt nya hem, så hos Anna blir det inte samma underhållning som hos Mats. Och barnen är ju hemskt måna om att vara snälla mot både mamma och pappa, men för både Anna och Mats blir det lite som att lära känna barnen på nytt och faktiskt känna sig ganska otillräckliga.
Sedan kommer det ju till att gå vidare. Mats har redan träffat en ny, men förhållandet blir bara något han ägnar sig åt varannan vecka, när han inte har barnen. Den nya lägenheten blir varannanveckabostad, där hans nya kvinna inte riktigt får plats. Anna, å sin sida, testar att dejta en änklig på jobbet, men finner ganska snart att det är svårt att som vuxen och med ett bagage gå in i något nytt.
Det känns verkligen som att von Zweigbergk med den här boken har lyckats gå till botten med vilka svårigheter, men också lättnader, en skilsmässa kan leda till för ett par. Kanske är det inte en bok jag tänker på som en bok med jättestora litterära kvalitéer, men det är verkligen en insiktsfull och tankeväckande bok. Och det tycker jag alltså trots att jag ju tillhör helt fel målgrupp för den här läsningen. Faktum är att jag typ grät på slutet för att jag tyckte att den var så fin. Det är inte alltid man kan vara tillräcklig som människa, särskilt inte efter en skilsmässa, kanske. Inte heller är det någon som har lovat att livet skulle vara enkelt och fyllt med extravaganser. Men ändå finns det någonting himla fint i livet och någonting väldigt fint även i relationer som tagit slut och det här är något som von Zweigbergk skildrar väldigt bra. Hon lyckats även väldigt bra med att måla upp karaktärerna i den här boken, som den undvikande tonåringen Sebbe och som Molly, som är så mammig och pappig men som också har sina hemligheter. Hon är en människokännare, von Zweigbergk. Det är något som är säkert.
Häxringarna är en bok jag lånade ur mammas bokhylla på vinst och förlust och utan att egentligen ha någon aning om vad det är för bok. Jag måste säga att det blev en riktig fullträff. Den här boken har verkligen allt.
Det första som slog mig var att den är sjukt rolig, men absolut inte på ett pajigt och farsartat sätt, utan mer att man överraskas av det mellan raderna. Ekmans språk är finurligt och vindlande och med sitt berättande lyckas hon verkligen levandegöra karaktärerna. På bokens dryga 250 sidor hinner man lära känna huvudpersonerna och verkligen bry sig om dem. Inledningen sätter verkligen tonen:
”Detta var Sara Sabina Lans:
grå som en råtta, fattig som en lus, slankig och mager som en rävhona om sommaren. Ingen använde hennes förnamn. Han själv var inte mycket hemma. Han hade kommenderingarna och regementesmötena på Malmahed och han excerserade med korpralskeppet på Fyreö, en fasantupp i sin uniform. Hon hade ungarna och torpet med potatislandet, detta torp som med åren nästan kvävdes av syrener men där det inte fanns någon lycka, åtminstone inte före 1884 då tåget klippte benen av soldaten Lans.
Hon rökte skinkor åt bönderna. Det var hennes renligaste arbete. Annars fanns det ingenting så grovt, så skitigt och så slabbigt att hon inte åtog sig det. Hon skurade lagårdar om våren. Hon bykte och var behjälplig vid slakt. Hon tvättade lik. Hela sitt liv gnodde hon efter kvarlevor och fördelar. Hon var seg som gräset, ettrig som nässlan. Hennes gravsten är på Vallmsta kyrkogård. Där står:
Här hvilar Soldaten N:o 27 för Skebo rote
Johannes Lans
* 29 Juli 1833 † 12 Juni 1902
och hans maka
Denna Sara Sabina Lans alltså, som får ett helt hushåll att snurra, men som inte ens har sitt namn på sin gravsten! Boken är full av sådana kvinnor: kvinnor som går som piga, serverar och sliter, kvinnor som blir gravida, förlorar jobbet, men inte har något alternativ än att kämpa på ändå. Det är omväxlande så tragiskt att man vill gråta, men omväxlande så varmt och roligt berättat att man nästan skrattar högt. Boken utspelar sig i Vallmsta, ett stationssamhälle som i bokens början inte har många bekvämligheter. Efterhand städas alla lorthögar och annat snusk bort och en liten stad växer fram.
Jag älskar sådana här böcker som handlar om fascinerande kvinnor. Det fina med Häxringarna är också att det inte känns sökt eller krystat att den handlar så mycket om kvinnor, utan att det rätt och slätt känns som en genuin och autentisk berättelse om livet vid 1800-talets slut. Ganska ofta när jag läser böcker som utger sig för att skildra kvinnor i historien så tycker jag att det blir stolpigt; att författaren är så inne på att berätta om ett gripande livsöde att karaktärerna blir platta och allt för mycket målas upp som offer. Här är personerna alldeles levande. Deras tillvaro är alls inte lätt, men de beskrivs rakt igenom människor med humor, längtan och drömmar.
Det här är verkligen en fantastisk bok! Förstå min lycka när jag insåg att den är första delen i en hel svit som skildrar hur samhället växer fram. Jag ser fram emot att läsa övriga delar.
När jag var yngre så slukade jag ungdomsböcker som utspelade sig under Andra världskriget (t.ex. Michelle Magorians böcker eller Annika Thorsböcker om Steffi och Nelli). Idag är jag lite kluven till ”genren”. Naturligtvis är det ett hemskt angeläget tema och ju äldre jag blivit, desto viktigare har det känts att upplysas om vad som hände under de här mörka åren. Det finns snart inga vittnen kvar som har varit där och upplevt kriget och då känns det som en skyldighet att ta in så mycket som möjligt, så att man kan föra det vidare. Men, det är ju samtidigt så outsägligt sorgligt med dessa krigsberättelser! Det kanske också är något som har kommit med åldern. När jag var i tonåren så var det så abstrakt. Idag börjar jag typa gråta av tanken på krig. Ju mer medveten jag blivit om vad krig åstadkommer med människor och samhällen och ju mer jag kommit till insikt om hur skört allting är och hur privilegierad jag är, desto svårare är det att orka läsa om människor som går sådana här fruktansvärda öden till mötes.
I Julie Orringers tegelsten kretsar historien kring Andras, en judisk ungrare, som genom ett stipendium får chansen att ta sig till Paris för att utbilda sig till arkitekt. Året är 1937 och på tåget till Paris visar sig de första tecknen på det som komma skall: nazistflaggor på stationerna, ett café han inte får gå in på. Han hinner heller inte studera någon lång stund innan komplikationer uppstår med hans stipendium. Utbetalningarna stryps och han blir tvungen att arbeta hårt för att både finansiera sina studier och att hinna med skoluppgifterna. I Paris träffar han snabbt en landsmaninna, Karla, som har en dotter ungefär i Andras ålder. Andras blir handlöst förälskad, men inte i dottern, utan i Karla.
Och det är här det börjar bli sorgligt, som ni förstår. Hur skulle två judar under tidigt 40-tal kunna leva lyckliga i alla sina dagar? Nej, det är redan på förhand uppenbart att det inte kommer att sluta bra och löpa på utan komplikationer.
Nazisterna far fram i Europa och lägger fler länder under sig och får fler allierade. Snart kan inte Andras förnya sitt visum och måste överge studierna och sitt älskade Paris för att återvända till Ungern, där han omedelbart skickas till ett tufft arbetsläger.
Det här är en berörande och bra bok om några livsöden under Andra världskriget och indirekt ger den en för mig välbehövlig historielektion om hur Andra världskriget drabbade Ungern, som allierades med Tyskland 1940.
Jag kan tycka att boken är lite tjock, men det har både sina för- och nackdelar. Fördelen är att Orringer verkligen tar sig tid att måla upp miljöer och karaktärer. Parismiljöerna med teatrar, caféer och Andras lilla vindsrum i Quartier Latin är alldeles levande framför en. Flugorna, hettan på sommaren, kölden på vintern, stanken, leran och hopplösheten i arbetslägren likaså. Precis som svälten, umbärandena, sorgen och rädslan. På minuskontot tycker jag att böcker sällan vinner på att vara långa och utbroderade. Det blir lite för mycket sidorspår och en viss långsamhet i berättelsen. Här blir det nästan som två böcker: en bok om den relativt sorglösa tiden i Paris, där Klara och Andras träffas och deras relation utvecklas, och en bok som utspelar sig i Ungern och där krigets fasor rullas upp.
Men ärligt talat stör det mig inte tillräckligt mycket att boken är så tjock som den är, för det lilla minuset vägs upp många gånger om av att jag verkligen blev gripen, upplyst och fängslad av den här boken. Den väcker känslor och är svår att lämna ifrån sig. Jag vet med säkerhet att det här är en bok som jag kommer att ha levande i minnet länge. När jag väl läst ut den kändes det nästan som att stänga dörren för några vänner, så bra har Julie Orringer lyckats måla upp Andras och hans nära och kära.
Libby Day har förlorat nästan hela sin familj. När hon var sju år gammal utplånades hennes familj när mamman och de två systrarna mördades kallblodigt av en mördare som också lämnade satanistiska tecken på brottsplatsen. Trots den ringa åldern och att hon inte såg något av förloppet kallades Libby till vittne och det kom att leda till att brodern, Ben, dömdes och sedan dess har suttit i fängelse. Nu, 25 år senare, lever Libby ett inte särskilt fungerande liv. Hon klarar inte av att ta sig till ett arbete varje dag. Faktiskt har hon kroniskt svårt att ta tag i grejer och även att upprätthålla nära relationer. Nu meddelas hon om att hennes pengar är på väg att ta slut. Därför blir det i någon mening välkommet när hon plötsligt blir kontaktad av en kille som erbjuder henne pengar för att besöka hans klubb. Det visar sig vara en grupp privatspanare som är intresserade av Libbys fall och nu vill de träffa henne. Libby tar sig dit för pengarnas skull och träffar så en hel grupp människor som fascineras av Libbys familjs öde. Ingen av de tror att Ben är skyldig.
Det börjar som ett sätt att tjäna pengar genom att gå med på att för privatspanarnas räkning besöka Ben och människor som fanns runt familjen vid tiden då de brutala morden skedde, men snart tvivlar även Libby på att Ben verkligen är skyldig.
Det författaren gör väldigt bra är att trovärdigt skildra förhållandena för Libby, livslångt offer på sitt sätt, genom att hon efter händelserna aldrig har kunnat anpassa sig till samhället och en tillvaro som ställer krav på att man kan ta hand om sig själv, hålla ordning på saker runt omkring och att passa tider. Flynn skriver om strippklubbar de besöker under efterforskningarna och andra sjaskiga miljöer där människorna, som fanns runt Ben vid tiden för mordet, nu har hamnat. Det känns verkligen trovärdigt. Det finns så mycket futtighet, utanförskap och fattigdom som fladdrar förbi i berättelsen. Parallellt med Libbys jakt rullas också det verkliga förloppet fram, bit för bit, tills alls vävs ihop i en skrämmande och spännande upplösning.
Det här är verkligen en lyckad deckare; faktiskt bland de bästa jag läst på år och dag. Det är spännande, oförutsägbart och, framför allt, väldigt bra berättat. Miljöer, karaktärer och dialoger träffar helt rätt och man blir ömsom berörd, ömsom arg och ömsom direkt skrämd.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Åh, vad hon är rolig, Kerstin Ekman! Jag blev väldigt förtjust i den oväntat humoristiska tonen i Häxringarna, men här går hon verkligen in för att skriva underhållning. På sitt sätt.
Jag heter inte Miriam är årets andra Andra världskriget-skildring för min del. Tidigare i år läste jag den lite väl tjocka, men ändå läsvärda, 
