För ungefär 20 år sedan kom Bea Uusma över boken Med Örnen mot polen om Andrées polarexpedition. Det blev början till något som närmast kommit att närma sig en besatthet över att få veta mer om vad som egentligen hände under expeditionen och hur det kom sig att de tre deltagarna dog, trots att det varken saknades mat, verktyg, bränsle, tändstickor, vapen eller ammunition vid tiden när de gick bort.
Det är lätt att ryckas med av Uusmas fascination, för hon skriver både fängslande och intresseväckande om all den information som hon har samlat och ordnat för att försöka lösa gåtan. Hon bilar kors och tvärs, följer med på den ena Nordpolsresan efter den andra, trots att hon beskriver sig själv som en person som varken är äventyrlig eller klarar av kyla, intervjuar alla från konservatorer till spådamer och hämtar upp benrester, som skickats till henne för analys, på en postutlämning i centrala Stockholm.
Inte visste jag att jag, som varken har historia som stort intresse eller ens kände till något om Andrées expedition sedan innan, skulle ryckas med så fullständigt och uppleva boken som en riktig bladvändare.
Man förstår inte riktigt hur expeditionsmedlemmarna tänkte och det är så rörande att följa dem och sorgligt att inse att expeditionen inte fick något lyckligt slut. Expeditionen startar 1897, då Andrée och hans två yngre kompanjoner ger sig iväg i en vätgasballong. Ingen är polarforskare eller känner till speciellt mycket om Arktis. De har redan innan avfärd råkat ut för en del problem, bland annat har de fått vänta länge på rätt vindar. Ballongen läcker redan innan avfärd, men det verkar de inte fästa så stor vikt vid. Som läsare undrar man verkligen över hur tankarna gick. De har så otroligt många pryttlar och pinaler i packningen: champagneflaskor, kravatter och allt möjligt, men slädarna, som ska användas om de måste landa, är felkonstruerade, och det verkar de inte heller bry sig om att åtgärda innan de reser iväg. Redan när ballongen lämnar land för avfärden går ballongen sönder så att den inte längre kan styras och den driver iväg för vinden, tappar allt mer mark, och slår i backen för gott efter bara några dagar. Nu följer en svår tid, då de tre expeditionsmedlemmarna släpar på de hundratals kilo tunga slädarna i ett försök att ta sig tillbaka till fast mark. De tar sig nästan ingenstans eftersom det blåser åt motsatt håll, så att de driver i fel riktning. Så småningom inser de att de inte kommer att nå land innan vintern kommer och att de måste slå läger. Det kommer att dröja 33 år innan deras kvarlevor hittas, av en slump, på en av världens mest otillgängliga öar, Vitön.
Nu går Uusma i deras fotspår. Hon läser deras noggranna dagboksanteckningar, vänder på varje sten, försöker förstå vad som hände dem när de slog läger, alla anteckningar upphör och de alla tre mister livet.
Det går inte annat än att ryckas med. Uusma har också så fint berättat om den sorgliga sidohistorian om den yngste expeditionsmedlemmens fästmö, som kom att sörja sin förlorade under hela livet.
Åh, vilken fin bok! Jag är inte den som kastar mig över fackböcker, särskilt inte inom historia, men den här lättlästa boken innehåller verkligen allt: en fascinerande expedition, sorgliga livsöden, mysterium och ett stort personligt engagemang.
Boken har nyligen kommit ut i pocket och den innehåller några få, centrala illustrationer. Jag har förstått att boken också finns i en lyxigare, illustrerad upplaga, och även om texten helt klart står på egna ben så kan jag ändå tänka mig att det är värt att försöka få tag på den illustrerade varianten.
När jag läser Lilla smycket av 2014 års Nobelpristagare, Patrick Modiano, kommer jag att tänka på en annan nobelpristagare: novellisten Alice Munro. Det är något speciellt med formatet. Lilla smycket är ingen novell, men med sina 125 sidor är det en imponerande kort och tight berättelse och precis som Munro tillåter sig tvära kast och trots sidantalet tillåter sig noga utvalda utsvävningar i beskrivningarna, så gör Modiano det också. Sådant tilltalar mig. Jag vet inget bättre än kärnfulla, korta texter där hela världar och känslostormar utspelar sig mellan raderna. Vad som verkligen skiljer en bra författare från en helt enastående författare är förmågan att formulera sig med få, noga utvalda ord.
Lilla smycket handlar om Thérèse, en ung kvinna som en gång kallades för just Lilla smycket. Namnet var ett slags artistnamn som mamman klistrade på henne. Nu har mamman varit försvunnen i många år. Det sägs att hon flyttade till Marocko och sedan länge har Thérèse trott att mamman är död. Nu ser Thérèse sin mamma i tunnelbanan och följer efter henne ut till förorten. I flera kvällar gör hon samma sak. De byter inte ett ord, men mötet väcker minnen och känslor, som Thérèse inte kan skaka av sig. Varför övergav mamman henne när hon var barn? Vem ägde egentligen våningen de bodde i den sista tiden? Hon har många frågor utan svar.
Samtidigt börjar hon arbeta som barnflicka och börjar passa ett barn som verkar vara i ungefär samma situation som hon själv som liten: ensam, bortglömd, med föräldrar som sysslar med något högst oklart och verkar vara på väg någon annanstans.
Läsaren får följa Thérèse när hon vandrar omkring i Paris och bland sina minnen. Ensamheten är påtaglig: det att sakna en fast punkt och att ett helt liv ha varit utlämnad till främlingars godtyckliga omsorger. Nu är hon på väg ut i vuxenvärlden och att göra sig fri från det förflutna, som hon nu konfronteras med och måste ta itu med.
Det är som sagt en tunn liten bok, men berättelsen känns ändå väl sammansatt med en bra avvägning mellan vilka personer och händelser som får utrymme och vad som får läsas lite mellan raderna. Jag tycker att den är förtrollande. Jag älskar Modianos Parisskildring och det enkla, rena språket och jag berörs verkligen av berättelsen om Thérèse. Det här hade kunnat vara en 500 sidors utläggning om en rörig uppväxt, men Modiano har kokat ner allt väsentligt till ett underbart litet koncentrat. En njutning att läsa!
I Lila hibiskus skriver Adichie om Nigeria precis efter självständigheten 1960 och i En halv gul sol är handlingen förlagd till inbördeskriget som bröt ut sju år senare. Båda är gripande och välskrivna böcker om hur Nigeria märkts av kolonialismen och kriget. I Americanah förflyttar sig Adichie till nutid. Nigeria är nu ett land med en ökande medel- och överklass, som har massor av pengar, men inget inhemskt att lägga dem på. Många som lämnat Nigeria för att skaffa sig utbildning utomlands återvänder och tjänar stora summor på markaffärer, oljan eller rätt och slätt korruption.
En av de som lämnade Nigeria är Ifemelu, som lyckades få visum för att studera i USA. Kvar i Nigeria lämnar hon sitt livs kärlek, Obinze. Hennes första tid i USA blir omskakande. Hon har inte tillräckligt med pengar och har ingen framgång i jobbsökandet. Desperationen leder till slut till att hon säljer sig själv till en man och någonstans här orkar hon inte längre höra av sig mer till Obinze. Med tiden kommer Ifemelu att hitta jobb och lyckas gott med studierna, men USA ger henne för första gången en insikt om att hon är svart. Jag, som vit, kan omöjligt veta vad detta innebär i praktiken, men jag kan säga att Adichie är den som tydligast har lyckats beskriva för mig hur mycket rasfrågan drabbar människor. Jag har läst med en skamkänsla. Känt mig naiv.
Ifemelu inser att svarta långt ifrån har samma förutsättningar som vita och hon ventilerar mycket av det hon ser och upplever i en blogg. Det är rakt på sak och svårt att värja sig från, oavsett om hon skriver om att bli misstänkliggjord, bara på grund av hudfärg, om att försöka få sitt hår att vara amerikanskt rakt eller om svarta stereotyper i populärkulturen.
”När ett brott har begåtts, be till Gud att den skyldige inte är svart, och om det visar sig att brottet begicks av en svart person, håll dig långt borta från området där det inträffade i flera veckor, annars kan du gripas för att du passar in på profilen. Om en svart kassörska ger den icke-svarta kunden framför dig i kön undermålig service, ge då omedelbart den personen en komplimang för hans eller hennes skor eller vad som helst, för att kompensera denna försumlighet, för du är per automatik medskyldig till kassörskans förbrytelser.”
Adichie är helt bländande när hon beskriver personer och situationer där rasismen dyker upp och hon synliggör det väldigt effektivt. Det är så lätt för vita, som jag själv, att tro att det handlar om klass, om kön, om annat, men Adichie krossar alla sådana idéer. Det finns rasism i samhället. Som Adichie uttrycker det genom Ifemelu:
”I Amerika existerar rasismen men alla rasister är spårlöst försvunna. Rasister tillhör det förflutna. Rasister är de ondskefulla vita människorna med sammanpressade läppar i filmer som utspelas under medborgarrättsrörelsens era. Det här är grejen: rasismens uttrycksformer har förändrats, men språket har det inte. Så om man inte lynchat nån så kan man inte kallas rasist. Om man inte är ett blodtörstigt monster så kan man inte kallas rasist. Det behövs någon som kan säga att rasister inte är monster. Att de är människor med kärleksfulla familjer, vanligt folk som betalar skatt. Någon måste få jobbet som den som avgör vem som är rasist och vem som inte är det. Eller kanske är det dags att helt enkelt skrota ordet ”rasist”. Hitta på nåt nytt. Rasofobiskt syndrom, typ. Och de som lider av detta syndrom kunde då delas in i olika kategorier: lindrig, medium och akut.”
Det här är en otroligt relevant, viktig och aktuell bok, på så många sätt, men den är inte en direkt stridsskrift, utan också en mångbottnad, välskriven och fantastisk berättelse om människor, relationer, kärlek, invandring, att återvända och ett Nigeria under förändring. Ifemelu kommer att lämna USA och återvända till sitt hemland, där Obinze nu har blivit en rik man och gift sig med en vacker kvinna.
Det finns så många bottnar och teman att jag inte riktigt förstår hur Adichie får ihop det, men att hon får ihop det gör att det här absolut hör till en av mina absoluta favoriter från året. Det här är en läsupplevelse. En omskakande och tänkvärd sådan.
June är 14 år och har precis förlorat sin morbror och gudfar, Finn, som har gått bort i aids. Året är 1987 och kunskapen om HIV och aids är låg och misstänksamheten mot HIV-smittade är stor. Inte heller är det möjligt att vara öppen om homosexualitet. I Junes familj har det inte ens pratats om att Finn levde med en man och det är först på begravningen som June träffar han som hennes mamma kallar för ”Finns specielle vän”, d.v.s. Finns pojkvän, Toby. I hemlighet börjar de träffas, inledningsvis för att bearbeta sorgen över att ha förlorat Finn, men mer och mer för att de trivs i varandras sällskap.
De andra runt omkring June är upptagna på sina håll: föräldrarna är absorberade av jobb och hennes storasyster, som hon alltid stått så nära, är på väg att bli vuxen och hon och June börjar glida ifrån varandra. Deras enda mötesplats blir i någon mening när de var och en för sig besöker bankfacket för att titta på en mycket eftertraktad porträttmålning, som Finn gjorde av dem och för dem innan han gick bort. Ingen av dem kan avhålla sig från att lägga till detaljer i målningen, detaljer som blir lite som meddelanden till varandra och kommentarer till de starka band som alltid funnits mellan dem.
Det här är en bok som verkligen grep tag i mig. Jag älskar hur målningen får en så fin roll i boken, i hur den liksom får symbolisera systrarna och den kärlek de känner till varandra, även i en tid då de är på väg att växa upp och skaffa sig egna liv där de inte har samma roll för varandra längre. Jag älskar beskrivningen av Junes sorgearbete och jag älskar hur hon träffar Toby och börjar veckla ut hemligheterna som de alltid har haft inom familjen.
Ja, jag tyckte verkligen om den här boken och jag ville inte att den skulle ta slut. Den är så himla fin och insiktsfull, tycker jag!
Jag misstänker att boken sorteras in under ungdomsböcker och om den inte gör det så kan jag ju säga att den är väldigt rakt på och inte speciellt tillkrånglad i språket. Det känns som en mycket lättläst berättelse, men det är också lite det som jag verkligen gillar med boken. Det finns en direkthet som är väldigt fin, samtidigt som det faktiskt finns flera lager i berättelsen. Ibland finns det en missuppfattning att ungdomsböcker skulle vara dåligt skrivna eller ha en mindre betydelse än böcker som riktar sig helt till vuxna. Så är det inte! Den här boken är ett av många lysande exempel på det.
Almedalsveckan är igång och novellens huvudperson, Anja, är på plats.
Anja är sugen på en debatt, att krossa någon. Och det kommer faktiskt en öppning. En politikerkollega har blivit magsjuk och Anja får hoppa in i en debatt. Ämnet är vargar. Anja tänker:
”Vargar? Jag önskar att han hade sagt något annat. Jag är nästan löjligt ointresserad av djur. Som stadsbarn var mitt enda möte med naturen några långtråkiga besök på Skansen. Jag har inte en enda åsikt i vargfrågan, förutom att den borde ta mindre plats i politiken.”
Det blir inte så bra.
Vargar är en sjukt rolig och vass novell. Jag gillar Johanssons humor och tycker att hon verkligen är på pricken när hon beskriver Anja och hennes attityd. Man ser henne verkligen framför sig och kan riktigt höra henne och föreställa sig de andra politikerna och det skådespel de kör på Almedalsveckan. Att ta båten istället för flyget har ingenting med verklig övertygelse att göra, utan är bara ett ytligt val som syftar till att ge en air av miljötänk. En debatt handlar inte om att föra fram en åsikt, utan om att förlöjliga en motståndare. Mycket känner man verkligen igen från hur valdebatterna har gått till nu under ”supervalåret”.
Kan verkligen rekommendera Vargar! En del kanske enbart känner till Nanna Johanssons serier, men hon är minst lika bra som novellförfattare. Och det säger inte lite, för hon är en av de mest intressanta och ständigt aktuella serietecknarna i Sverige.
Du kan hitta novellen hos t.ex. Adlibris eller Bokus.
Don börjar närma sig 40 och jobbar som lektor i genetik. Hans tillvaro är inordnad i komplicerade scheman där tid avsatt för exempelvis träning är angett på minutnivå och där varje dag har sin standardiserade middagsrätt som han alltid lagar; samma, vecka efter vecka. Han har minst sagt utpräglade autistiska drag och, som så många andra med sådana drag, framstår han som en något udda figur och han har inte speciellt många vänner. Faktiskt har han bara två vänner. Nu har Don kommit till insikt om att han skulle vilja träffa någon att dela sitt liv med och det naturliga för honom är då att göra det i form av ett projekt: Projekt Fru. Han upprättar en 16-sidig enkät för att enkelt kunna sålla bort fru-kandidater som inte håller måttet; t.ex. rökare eller personer som tror på homeopati.
Naturligtvis kommer han att träffa någon som är helt fel, men ändå, såklart, helt rätt. När Don träffar Rosie trivs han väldigt bra i hennes sällskap, men inser att hon inte uppfyller kraven. De kommer ändå att fortsätta att träffas, främst för att Don blir indragen i hennes sökande efter sin biologiska pappa. I egenskap av genetiker börjar Don hjälpa Rosie med DNA-tester och även insamlandet av DNA från personer som kan misstänkas vara Rosies okända, biologiska pappa.
Det är en både rolig, varm och knäpp bok. Jag tycker om hur den är skriven och alla fyndiga formuleringar för hur Don ser på världen. Författaren lyckas göra något roligt av det utan att förlöjliga Don. Det är helt enkelt okej att vara lite udda! Såhär kan det låta:
”Förloppet startade när Gene absolut ville att jag skulle hoppa in och ta en föreläsning om Aspergers syndrom som han tidigare hade tackat ja till att hålla själv. Tidpunkten passade synnerligen illa. Förberedelserna kunde korreleras tidsmässigt med lunchen, men just den kvällen hade jag avsatt nittiofyra minuter åt badrumsstädning. Jag ställdes inför valet mellan tre alternativ, varav inget var tillfredsställande:
1. Att städa badrummet efter föreläsningen, med förlorad sömn som följd och därmed nedsatt psykisk och fysisk prestationsförmåga.
2. Att skjuta fram städningen till nästa tisdag, med en åttadagarsperiod av försämrad badrumshygien som följd och därmed ökad risk för sjukdomar.
3. Att vägra att hålla föreläsningen, vilket skulle kunna förstöra vänskapen mellan mig och Gene.”
Det är också härligt att följa Don och hur han kommer ur sin ganska instängda tillvaro. Ja, det här är en av de finare feel good-böcker jag läst! Jag blev både glad och underhållen av berättelsen.
Innan jag såg Lars Lerins akvareller förstod jag inte ens att jag älskar akvareller. Som ni kan förstå har den här drygt 400 sidor tjocka konstboken varit ett rent ögongodis för mig. Naturlära är titeln och den innehåller bilder och texter som Lerin har samlat ihop under ett antal år. En hel del av texterna är citat hämtade från allt från naturvårdsinventeringar till Carl von Linné och en del har redan tryckts i tidigare verk från Lerins stora produktion. Det är inte i första hand för texterna som man läser den här boken, men de skänker lite extra känsla till bilderna.
Bilderna! De är magiska. Lerin skriver:
”Jag har målat mer än vanligt den senaste tiden, utan andra ambitioner än att få det så likt som möjligt. Bläddrar varsamt i mammas gamla herbarium, placerar ut växter bland landskapsutsnitten från Räggårdsviken, broderar med tunnaste penseln, prickar och mejslar fram skrevor, mossdottar och lavar, himmelblänket i hällkar och vasspyttar.
Ett universum att inventera.”
Och ja, här har han verkligen gott till botten med vad man kan se i naturen. Jag har aldrig kunnat teckna eller måla, men jag har förstått att det till stor del handlar om att ”se”. Den här boken ger mig en insikt i det. Här är det inte nödvändigtvis bedårande landskap det handlar om. Ett helt uppslag kan ägnas åt stenar, vass i isen, döda fiskar i en hink. Och det är som sagt akvareller. Det måste krävas ett visst öga för att översätta mossa på en sten eller trädens bark till de färgsjok en akvarell består av. Bilderna kan också vara en husvagn i snön, en vy från ett tågfönster (med speglingar i fönstret som får mig att rysa för att det är så snyggt gjort), eller bilder på uppstoppade djur på museum. Natur, detaljer, döda näbbmöss, landskap och mänskliga avtryck i form av sneda stugor och Värmländska gårdar.
Tekniskt är det förbluffande. Jag vet ingen som kan måla som Lerin; som kan göra sådant här med akvarellteknik. Och känslan! Det är magiskt.
Det är inte lätt att göra något nyskapande av deckaren. Det ges ut så mycket i genren att det mesta redan är gjort. Både brott, utredningar och, inte minst, utredare, förövare, brottsoffer och deras personliga problem har snurrat runt så många varv att upprepningar nästan är mer regel än undantag. Det gäller dock inte Gone girl, som hinner bjuda på så många dramatiska vändningar att jag på riktigt blev förvånad över utvecklingen.
När Nick kommer hem möts han en dag av en försvunnen fru och en lägenhet som är vänd upp och ner. Frun anmäls försvunnen och en utredning startar. Det står tidigt klart att Nick är den huvudmisstänkta. Faktiskt så framstår han inte som särskilt sympatisk och det visar sig finnas både en älskarinna och ekonomiska bekymmer i bilden. Parallellt med utredningsarbetet får läsaren också ta del av den försvunna fruns, Amys, dagbok. Men är Nick skyldig? En klaustrofobisk känsla infinner sig när man som läsare börjar tvivla på att Nick har med försvinnandet att göra. Han är väldigt insyltad i fallet och det framstår som omöjligt för honom att ta sig ur anklagelserna.
Ska jag skriva mer om handlingen så måste jag lämna en rejäl spoilervarning, för här är det överraskningseffekten som är det viktiga. Jag nöjer mig dock med att säga att det hinner bli ordentligt skruvat och vid flera tillfällen, när författaren leder in en på en ny bana, så svänger berättelsen helt om. Nu menar jag inte att det är en pusseldeckare. Det är själva förutsättningarna för berättelsen som vänds upp och ner, gång på gång.
Det här är helt klart en annorlunda och speciell bok och den är både spännande och sträckläsningsvänlig, trots tjockleken (ljudboken, som jag lyssnade på, är ca 21 h lång). Jag kan inte påstå att boken är trovärdig eller att den saknar logiska luckor, men jag, som normalt sett är otroligt känslig för sådant, köper det ändå, för jag gillar att den är så knäpp som den är. Visst, jag hade gärna önskat mig ett annat slut och jag hade gärna sett att författaren hade utvecklat mer hur det kan vara att bli falskt anklagad för något, men det är okej. Det här är en av årets bästa deckare, i mitt tycke. Välskrivet och annorlunda! Extra plus också för att en av mina favorituppläsare, Anna Maria Käll, har läst in boken på ett bra sätt.
Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är SvD och Bokhora.
Jag visste mycket lite om den här boken när jag började läsa, men ibland är det faktiskt skönt att inte ha några speciella förväntningar på en bok. Just den här boken kom upp som bokförslag i jobbets bokklubb och jag bestämde mig för att låna den på biblioteket. Exemplaret på bibblan saknade omslagspapper och därmed baksidestext, så det var bara att kasta sig rakt in i berättelsen.
Handlingen kretsar kring Michel, som går i Frankrikes motsvarighet till gymnasiet. Skolan är kämpig, särskilt matten, och runt omkring sker stora förändringar, både i det stora och lilla perspektivet. Det är 50- och 60-tal och ett inbördeskrig pågår i Algeriet (då: en fransk koloni), kommunismen förtrycker människor, det kalla kriget pågår. I familjen finns det stora slitningar. Storebrodern vill gå med i armén, vilket han också gör, med allvarliga konsekvenser. Föräldrarnas relation är komplicerad. Det finns ett framgångsrikt familjeföretag, men allt, såväl företag som familj, kan rasera när som helst.
Om dagarna tillbringar Michel tid med en tjejkompis, som det stormar kring. Eller också går han till schackklubben, där han träffar en samling excentriska män, många på flykt från kommunismen, som ibland låter glimtar av sina liv sippra fram; familjer som övergetts, relationer som gått sönder.
Till synes obetydliga händelser och tillfälligheter kan få stora konsekvenser. Många gånger har man inte ens något val här i livet: från den ena dagen till den andra kan förutsättningarna ha förändrats. Det gäller schackspelarna, som har en hel del i bagaget, men också Michel, i sitt kärlekstrassel och i sin sköra familj. Jag tycker Guenassia ringar in det väldigt fint i den här boken.
Det är en väldigt innehållsrik bok, måste jag säga, men man hinner också avverka rätt många ämnen på dryga 600 sidor. Jag tycker det är besvärligt med tjocka böcker, mest för att de är så otroligt otympliga att bära omkring på (den här finns inte som e-bok), men man får i bästa fall igen det genom att man verkligen ges tid att komma in i berättelsen och lära känna karaktärerna. Guenassia är verkligen duktig på att måla upp miljöer och personer, dessutom, och man kan verkligen se dem framför sig. Jag älskar de här Parismiljöerna och känner med personerna som boken kretsar kring. Faktiskt så gillade jag den här boken riktigt, riktigt mycket. Men med det sagt så kan jag också säga att boken känns rätt tydligt indelad i delar och det lämnar mig med känslan att det här inte hade behövt varit en bok, utan lika gärna hade kunnat vara typ tre, separata och var för sig intressanta, böcker.
Nåja. Den här boken är, trots detta, välskriven och därtill både lättläst och engagerande. Kan rekommenderas!
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
För ungefär 20 år sedan kom Bea Uusma över boken Med Örnen mot polen om Andrées polarexpedition. Det blev början till något som närmast kommit att närma sig en besatthet över att få veta mer om vad som egentligen hände under expeditionen och hur det kom sig att de tre deltagarna dog, trots att det varken saknades mat, verktyg, bränsle, tändstickor, vapen eller ammunition vid tiden när de gick bort.
June är 14 år och har precis förlorat sin morbror och gudfar, Finn, som har gått bort i aids. Året är 1987 och kunskapen om HIV och aids är låg och misstänksamheten mot HIV-smittade är stor. Inte heller är det möjligt att vara öppen om homosexualitet. I Junes familj har det inte ens pratats om att Finn levde med en man och det är först på begravningen som June träffar han som hennes mamma kallar för ”Finns specielle vän”, d.v.s. Finns pojkvän, Toby. I hemlighet börjar de träffas, inledningsvis för att bearbeta sorgen över att ha förlorat Finn, men mer och mer för att de trivs i varandras sällskap.
